FLEMMING BALVIG. Angst for kriminalitet. København 1978. Gyldendal. 324 s. Dkr 85,00.

 

År 1974 arrangerades ett möte om brottsligheten i Horsens, en stad på Danmarks landsbygd. I denna stad finns ett flertal institutioner för brottslingar. Bakgrunden till mötet var att vissa inflytelserika grupper menade att kriminaliteten kommit att utgöra ett allvarligt problem i Horsens, att de olika institutionerna var centrala beträffande orsakerna och att man måste ta till krafttag för att komma till rätta med detta problem.
    Denna händelse utgör grunden till en studie, Angst for kriminalitet, som Flemming Balvig författat.
    Arbetet består av en förtjänstfull och omfattande litteraturgenomgång och teoretiserande omkring fenomenet kriminalitetsrädsla samt en redovisning av några undersökningar som han genomfört i Horsens.
    Balvig har två huvudteser. Den mest centrala är att rädsla för kriminalitet är ett självständigt socialt problem och att den bör behandlas som ett sådant. Denna tes belyses med hjälp av de empiriska studier man genomfört.
    Man intervjuade 173 slumpmässigt utvalda invånare i Horsens och frågade bl. a. om risken att bli utsatt för brott var något som de ofta tänkte på. I hela gruppen var det 13 — 14% som hela tiden eller ofta tänkte på denna risk, medan en tredjedel sade sig aldrig göra det. Till skillnad från vad man kanske skulle förvänta sig fick man inte en klar samvariation mellan kriminalitetsrädsla och kön. Kvinnorna var något mera rädda, men skillnaden var inte statistiskt säkerställd.
    Andelen personer som var rädda steg med stigande ålder, men den egentliga rädslan var störst bland de äldre och de unga. Det var således i gruppen pensionärer, studenter och elever som rädslan och uppmärksamheten på risken var mest utbredd. Var fjärde pensionär uppgav att han eller hon ofta eller nästan alltid tänkte på risken att bli offer, medan var femte aldrig gjorde det.
    Bland de faktorer man undersökte bidrog dock inte den sociala positionen mycket till att förklara variationer i kriminalitetsrädsla. Inte heller erfarenhet som offer för våld eller stöld påverkade kriminalitetsrädslan i någon väsentlig eller entydig grad. De som varit utsatta för någon enstaka händelse av mindre allvarlig karaktär uppvisade mindre rädsla än icke-offren. Däremot var kriminalitetsrädslan större hos dem som varit utsatta för stöld flera gånger eller för mer allvarligt våld.
    Däremot fanns ett klart samband mellan exponering för inslag om

 

298 Johannes Knutssonkriminalitet i massmedia och rädsla. Ju mer man tagit del av sådana inslag, desto vanligare att man ofta tänkte på risken att bli utsatt för brott. Att massmedia är betydelsefulla i sammanhanget bekräftades i en uppföljningsstudie. Många av dem som var rädda vid den första tidpunkten uppgav nu att de var mindre rädda, eftersom problemet inte var såallvarligt. Denna uppfattning hade man fått via sin tidningsläsning.
    Ett omvänt samband uppvisades mellan att känna någon som var anställd vid polisen eller vid en fängelseinstitution och kriminalitetsrädsla. De som hade en sådan bekantskap var rädda i mindre utsträckning.
    Enligt författaren följde en mycket påtaglig reduktion av rädslan för kriminalitet av att ha en personlig bekant bland de kriminella.
    Balvig borde möjligen frågat sig vilka de personer var som hade sådana bekanta. Kanske de själva var aktiva på den brottsliga fronten? I allmänhet är man ju inte rädd för sina egna aktiviteter.
    Rädslan var minst utbredd bland dem som kände någon i alla tre grupperna. Konklusionen blir att kriminalitetsrädslan inte har så mycket att göra med vem man är, utan med vad man upplevt och hur man upplevt det.
    Trots att man inte fick fram något mer påtagligt samband mellan social position och rädsla för kriminalitet, är detta samband dock inte utan betydelse. Det sätt på vilket man upplever kriminaliteten kommer nämligen att betingas av den sociala positionen.
    Balvig uttrycker det på följande vis. Unga mäns kriminalitetserfarenheter kommer sig av att ha varit offer för kriminalitet. Medelålders män var de som kände flest poliser, fångvaktare och intagna. För äldre kvinnor var massmedia den dominerande källan.
    Detta borde ju enligt de resultat Balvig själv lagt fram resultera i skillnader i kriminalitetsrädsla. Balvig inser också detta men hänvisar till de skillnader han faktiskt fann. Det intressanta är nu vilka konsekvenser en upplevelse har för beteendet menar Balvig.
    Han uppställer en typologi enligt vilken männen i de produktiva åldrarna reagerar genom att intressera sig för kriminalitetsproblemet och att politisera detta. Unga män reagerar med fruktan för kriminalitet och mobilisering (man skyddar sig) och äldre kvinnor genom ängslan och undvikande beteende (man går t. ex. inte ut). Hur yngre och medelålderskvinnor samt äldre män reagerar upplyses läsaren inte om.
    Balvig utfärdar en mängd olika reservationer omkring sin typologi. Undersökningen syftade t. ex. inte till att mäta dessa företeelser och den bygger på tendenser i svaren.
    Typologin är i själva verket ett förslag till vad framtida undersökningar bör studera, säger han.
    Trots detta följer dock spekulationer om följderna av de olika kriminalitetsupplevelserna som i och för sig är intressanta och fantasifulla, men där det för läsaren är högst oklart vilket stöd som det finns för slutsatserna.
    Balvig hävdar nu att den åtföljande reaktionen kommer att verka på ett sådant sätt att den skärper skillnaden mellan de olika grupperna. Männen i de produktiva åldrarna kommer genom sitt politiserande att bringas mer i centrum, de yngre männen låses genom sin mobilisering fast i

 

Anm. av Flemming Balvig: Angst for kriminalitet 299den sociala strukturen och de äldre kvinnornas social position försvagas, de kommer ännu längre ut i periferin. Detta stöder antagandet om konflikter och intressemotsättningar i samhället, menar Balvig.
    Nog för att kriminalitet och kriminalitetsrädsla kan ge upphov till en mängd konsekvenser, men man får en känsla av att Balvig fantiserar tämligen fritt när han menar att kriminalitetsrädsla i sig skulle vara en orsak till sociala skillnader. Han verkar dessutom ha glömt de reservationer han gjort för sitt material alldeles innan.
    Eftersom ålder och kön är de faktorer som Balvig pekar på i detta sammanhang kan man inte undgå att göra en reflexion. Vid en viss rädsla för våld är faktiskt individens fysik i stor utsträckning avgörande för de möjliga reaktionerna. Äldre pensionerade damer är i allmänhet inte speciellt bra vare sig på att slåss eller på att springa. Oavsett källan för deras kriminalitetsupplevelse och olika intressemotsättningar i samhället förhåller det sig så.
    Den andra tesen är att det finns vissa maktgrupper i samhället som i stor utsträckning tjänar på att upprätthålla och i vissa fall öka kriminaliteten och kriminalitetsrädslan. Dessa intressen är att ha kvar jobbet, tjäna mer, bli fler, sälja mer och bli mer populära.
    Detta skall enligt Balvig inte ses som ett angrepp på enskilda individer eller grupper i samhället utan som ett antagande om en konflikt mellan intressegruppens subjektiva ideal och mål, å ena sidan, och de objektivt konstaterbara konsekvenserna av dess beteende, organisation och utveckling, å andra sidan.
    Polisen skulle utgöra ett exempel på en sådan maktgrupp. I en bemärkelse har naturligtvis polisen ett intresse av att kriminaliteten finns och att den ökar. Brottsligheten ger ju polismännen deras jobb. Avgörande för tesen är dock inte att det "objektiva" intresset finns, utan hur det yttrar sig. Polisens intresse kan yttra sig så att den försöker göra ett så bra jobb som möjligt för att försöka minska brottsligheten eller, som Balvig tycks mena, att den försöker "stimulera" brottsligheten.
    För att ta till en liknelse. Brandsoldater har ett "objektivt" intresse av bränder. Man vill släcka dem. Några kanske inte tycker att de bränder som uppstår räcker till för att tillgodose detta intresse, utan de tuttar på själva, vilket skulle svara mot Balvigs intressegruppstes. Tesens riktighet bestäms således i detta fall av huruvida de tänder på eller inte. I Balvigs fall måste han t. ex. visa att polisen faktiskt beter sig så att brott begås eller att de blir fler.
    Det empiriska exemplet ges i kapitlet "Tyveriet af en by". Med detta menas att vissa maktgrupper genom sitt agerande i kriminalitetsfrågan under mötet och i en presskampanj "stulit" medborgarnas intresse från centrala problem som t. ex. arbetslösheten.
    För att kunna tala om stöld i sammanhanget borde Balvig visa att intressegrupperna verkligen lyckades avleda uppmärksamheten från andra problem. Annars blir påståendet löst prat. Detta har han emellertid inte gjort.
    Enligt Balvigs egna undersökningar kom ca 5 % av invånarna till mötet. De flesta i Balvigs intervjuundersökning hade en "moderat" uppfattning om institutionernas betydelse för kriminaliteten och föreställningar om denna som låg ganska nära den bild som kan utläsas ur kriminalstatisti-

 

300 Anm. av Flemming Balvig: Angst for kriminalitetken. Hur dessa uppfattningar såg ut före mötet är inte undersökt. Om rädslan för kriminalitet ökade genom mötet är heller inte undersökt. Kriminaliteten var enligt Balvigs egna resultat lägre efter mötet.
    En mer lyckad benämning på kapitlet hade kanske varit "Försök till stöld av en stad". I så fall hade det räckt med att Balvig lyckats styrka uppsåtet. I själva verket är uppsåtet centralt för intressegruppstesen. Eftersom läsaren inte får veta om maktgrupperna hade ett genuint intresse av att komma till rätta med kriminaliteten eller om de var ute för att "stjäla" medborgarnas intresse, kan inte denna aspekt av tesen prövas. Intressegruppstesen hänger således helt i luften.
    Avslutningsvis skisserar Balvig tre lösningar till problemet med kriminalitetsrädsla. Den "snabba" lösningen går ut på att antingen minska kontakten mellan äldre och yngre eller tvärtom öka den. Dessa lösningar bygger på att yngre genom sin livsstil skrämmer och oroar de äldre. De "sega" lösningarna bygger på att man skall skapa gemensamma aktiviteter och åstadkomma ett ömsesidigt beroende mellan olika grupper.
    Den "goda" lösningen är dock den som bygger på ett upphävande av strukturella spänningar i samhället. Enligt Balvig är dessa spänningar den centrala bakgrunden till såväl kriminalitetsrädsla som repressiva hållningar och kriminalitet. Balvig tycks mena att socialismen är den enda riktiga lösningen.
    Utan att ta ställning till hur pass realistiska eller bra dessa lösningar är, kan jag inte underlåta att göra en reflexion. På ett ställe målar han upp fem höger-, resp. vänsterideologiska hållningar till kriminalitet. Från det lilla jag tror mig veta om kriminalpolitik i de socialistiska staterna måste de karakteriseras som högerideologiska. Det hade varit intressant om Balvig hade kommenterat denna paradox, speciellt mot bakgrund av förslaget till lösning och hans egna kriminalpolitiska värderingar.
    Balvig är en representant för de unga samhällskritiska kriminologerna. Han är influerad av dels Nils Christies Hvor tett et samfunn? (Universitetsforlaget 1975), dels marxistisk teoribildning. På ett ställe i boken pekar han på ett viktigt faktum. Vad kriminologer får svar på är det de frågar om. Boken hade vunnit på att Balvig bättre redovisat sitt empiriska underlag så att läsaren mer självständigt kunnat ta ställning till hur Balvig ställt sina frågor och hur han kommit fram till sina svar. Huvudintrycket är att Balvigs — i och för sig intressanta — teorier svävar ganska fritt över ett magert empiriskt underlag.


Johannes Knutsson