Köplagsförslaget och begreppet skäligt pris
A. Inledning
I det förslag till ny köplag som framlagts i betänkandet SOU 1976: 66 återfinns i 5 § bestämmelsen, att om inget pris avtalats mellan köpare och säljare, skall ett skäligt pris bestämmas med hänsyn till "godsets art och beskaffenhet, gängse pris vid tiden för köpet samt omständigheterna i övrigt". Denna formulering tycks lämna ett tämligen vitt spelrum för skönsmässiga bedömningar av vad som är ett skäligt pris. De av utredningen angivna motiven till regeln skingrar endast i rätt obetydlig utsträckning oklarheten kring regelns tolkning.1
Syftet med föreliggande uppsats är att söka klargöra vad som kan tänkas menas med ett skäligt pris. Eftersom priset i eminent mening är ett ekonomiskt begrepp, kommer i första hand analysverktyg hämtade från ekonomi och ekonomisk rättviseteori att användas. Mer precist är avsikten att åstadkomma en definition av begreppet skäligt pris vid frivilliga överlåtelser av lös egendom.
Innan vi griper oss an med denna uppgift kan det vara intressant att notera att frågan om det skäliga prisets innebörd har en viss relevans också utanför området för köplagens tillämpning. Inom internationell beskattningsrätt uppkommer ibland frågan huruvida de så kallade transferpriser, som betalas mellan ett företags dotterbolag i olika länder, är skäliga eller ej. Inom expropriationsrättens område tvingas domstolarna regelmässigt att göra bedömningar av vad som är ett skäligt pris.2 Dessa beskattnings- och expropriationsrättsliga spörsmål kommer inte att behandlas explicit i det följande, men de berörs naturligtvis av hur begreppet skäligt pris definieras.
B. Gränsvärden för det skäliga priset
Innan vi ger oss in på att försöka definiera vad som mer exakt kan menas med ett skäligt pris, skall vi fastställa vissa yttre gränser mellan vilka det skäliga priset måste befinna sig.
Eftersom vi här befattar oss med frivilliga överlåtelser, innebär det att både köparen och säljaren väntar sig en fördel av att köpeavtalet fullföljs. Annars skulle ju inte avtalet ha kommit till stånd. Detta självklara konstaterande ger oss möjlighet att inringa det skäliga priset mellan vissa gränsvärden.
Det förefaller rimligt att det skäliga priset om möjligt skall bestämmas på ett sådant sätt att både köparen och säljaren anser sig ha fördel av att avtalet fullföljs, i jämförelse med den hypotetiska situationen att avtalet aldrig slutits.
Vi skall nu använda oss av begreppen köparens och säljarens kritiska värden.3 Med säljarens kritiska värde menas det pris vid vilket alternativet att sälja förefaller säljaren exakt lika fördelaktigt som alternativet att inte sälja. På motsvarande sätt definieras köparens kritiska värde som det pris vid vilket alternativet att köpa förefaller köparen exakt lika fördelaktigt som alternativet att inte köpa.
Om priset är högre än säljarens kritiska värde men lägre än köparens kritiska värde, föredrar alltså både köparen och säljaren att avtalet fullföljs framför det hypotetiska alternativet att avtalet aldrig slutits. I ett sådant fall har alltså både köparen och säljaren enligt egen uppfattning fördel av att avtalet fullföljs. Det förefaller därför rimligt att de yttre gränserna för det skäliga priset sätts av köparens respektive säljarens kritiska värden. Två komplikationer är emellertid förenade med dessa gränsvärden.
För det första bygger resonemanget på att köparens kritiska värde är högre än säljarens kritiska värde. I annat fall finns så att säga inget utrymme för det skäliga priset. Ett sådant fall innebär att köparen och säljaren inte samtidigt kan ha fördel av att avtalet fullföljs. Eftersom båda parter löper risken att bli den som förlorar, torde de i de flesta fall hellre enas om att avtalet hävs än att underkasta det domstolsprövning.
För det andra är de kritiska värdena subjektiva mått, som i princip endast är kända av personerna själva. För den praktiska rättstillämpningen skulle det därför innebära vissa svårigheter att bestämma dessa värden. Viss ledning kan man dock få genom att uppskatta säljarens inköps- eller produktionskostnader och köparens alternativa inköpsmöjligheter.
Sammanfattningsvis kan vi konstatera, att det skäliga priset i normalfallet kan infångas mellan köparens och säljarens kritiska värden, men att ytterligare preciseringar är önskvärda.
C. Rättviseprinciper
Problemet att bestämma det skäliga priset kan betraktas som ett specialfall av problemet att åstadkomma rättvisa i de ekonomiska relationerna mellan två personer. Detta allmänna rättviseproblem har studerats intensivt i litteraturen alltsedan antiken.
Den naturliga utgångspunkten för en diskussion om utvecklingen av begreppet skäligt pris är Aristoteles' rättviseteori.4 Aristoteles använder sig av exemplet att en bonde och en skomakare utbyter varor. Enligt Aristoteles skall det gälla att vad bonden levererar till skomakaren för
håller sig till vad skomakaren levererar till bonden på samma sätt som bonden förhåller sig till skomakaren.5
Detta dunkla uttalande har blivit tolkat på i stort sett alla tänkbara sätt genom tiderna. Olika författare har ansett att uttrycket "som bonden förhåller sig till skomakaren" avser de två personernas behov, efterfrågan, levnadsstandard, produktionskostnader, rättmätiga krav etc.6 Det gemensamma draget hos de flesta uppfattningar som utgår från Aristoteles är, att de härleder det skäliga priset från omständigheter knutna till köparen och säljaren. Det skäliga priset påverkas alltså inte enbart av varans egenskaper.
Inom modern ekonomisk rättviseteori kan huvudsakligen två uppfattningar sägas konkurrera med varandra. Den ena uppfattningen bygger på principen om lika möjlighet. Enligt denna åsikt bör man sträva mot att alla individer ges samma möjlighet att uppnå en rimlig levnadsstandard.7 Kritiken mot denna åsikt säger bland annat att lika möjlighet snabbt leder till stor olikhet, eftersom människor har olika stor förmåga att utnyttja de möjligheter som erbjuds.
Den andra uppfattningen, som framförts särskilt av Harvardprofessorn John Rawls, går ut på att olikhet i levnadsstandard endast kan försvaras om denna olikhet indirekt kommer de sämst lottade till godo.8 Detta kan exempelvis ske när de bättre lottade genom olikheten ges incitament till allmännyttigt arbete som är till fördel för de sämst lottade. Kritiken mot den nu beskrivna uppfattningen säger bland annat att det är orimligt att bryta sambandet mellan prestation och belöning i så stor utsträckning som Rawls anses vilja göra.
I valet mellan de nu redovisade rättviseprinciperna förefaller principen om lika möjlighet vara mest lämpad som grund för en definition av ett skäligt pris. Genom denna princip bevaras sambandet mellan prestation och belöning. Dessutom förefaller principen vara väl förankrad i det allmänna medvetandet och därför lättbegriplig.
D. Det skäliga priset — ett förslag till definition
Vi skall nu försöka definiera begreppet skäligt pris mot bakgrund av de förda resonemangen om rättvisa mellan köpare och säljare. Den föreslagna definitionen lyder på följande sätt Det skäliga priset är det pris som om möjligt ger både köparen och säljaren fördel av köpet samt ger köparen och säljaren lika möjlighet att uppnå en rimlig inkomst.
Definitionen anknyter dels till resonemanget om kritiskt värde ("ger både köparen och säljaren fördel"), dels till principen om lika möjlighet att uppnå en rimlig levnadsstandard. Uttrycket "rimlig inkomst" har valts för att täcka fallen när köparen respektive säljaren är en fysisk eller juridisk person.
För att definitionen skall vara relevant måste självfallet det valda priset på ett märkbart sätt påverka de två parternas inkomst. Det är lätt att
tänka sig situationer när så inte är fallet. Emellertid kan man förmoda att de situationer som blir föremål för domstolsprövning i allmänhet hör till den kategori där priset verkligen har den nämnda graden av betydelse för de berörda parterna.
När det till sist gäller att bedöma vad som är en rimlig inkomst kvarstår onekligen ett problem. Det kan tyckas som att den här föreslagna definitionen endast ändrar problemet från att bestämma ett skäligt pris till att uppskatta en rimlig inkomst. Det är i och för sig sant. Emellertid kan man förmoda att det i de praktiska situationer det här är fråga om ofta är lättare att uppskatta vad som är en genomsnittlig producents inkomst än vad som är ett "gängse pris". Dessutom förefaller det vara från rättvisesynpunkt motiverat att se till parternas ekonomiska situation och inte enbart till priset isolerat.
Detta innebär å andra sidan naturligtvis inte att det skäliga priset skulle fungera som ett instrument för inkomstutjämning. Att en viss köpare eller säljare råkar ha en exceptionellt stark eller svag ekonomisk ställning skall givetvis inte utan vidare inverka på det skäliga priset. Uttrycket "lika möjlighet att uppnå en rimlig inkomst" syftar alltså inte på att den rimliga inkomsten skulle vara densamma för köparen och säljaren. I stället avser uttrycket att båda parter genom köpeavtalet skall ges en likartad möjlighet att förbättra sin ekonomiska ställning. Däri inbegrips naturligtvis även en bedömning av varans egenskaper samt de kostnader säljaren lagt ned för varans anskaffning.
Claes Hägg