Efterprovision eller avgångsvederlag för agenter?
En handelsagent har under en längre tid arbetat med att introducera en ny produkt på den svenska marknaden. Det går trögt i början och kräver stora marknadsföringsinsatser. Handelsagentens avkastning av agenturen är under introduktionsskedet liten då han ersätts för sitt arbete på provisionsbasis. När agenturen börjar ge vinst säger huvudmannen upp agentavtalet. Avtalet säger inget om agentens rätt till ersättning för de kostnader som han haft på grund av agenturen och som inte ännu har kunnat täckas därur.
Hur skall agenten lagstiftningsvägen skyddas mot dessa och liknande uppkommande situationer?
Diskussionen i denna fråga kommer återigen att tillta, efter det att regeringen tillsatt en kommitté med uppgift att, förutom en allmän översyn av kommissionslagen, också specialstudera gällande ersättningssystem beträffande handelsagents rätt till ersättning vid uppdragets upphörande. Denna fråga fick sin nuvarande reglering genom det gemensamma nordiska lagstiftningsarbete som för svensk del resulterade i den lagstiftning som trädde i kraft den 1 juli 1974 (SFS 1974: 219).
Här reglerades denna fråga för första gången i svensk rätt. Det skedde på så sätt att regler om rätt till efterprovision för handelsagenter infördes.
Regler om efterprovision/goodwillersättning har i allmänhet främst till syfte att hindra agenten från att göra en oberättigad förlust och huvudmannen från att göra en oberättigad vinst på att uppdraget upphör. Den
grundläggande tanken är att agenten på något sätt skall ersättas för det "mervärde" som "kundkretsen" motsvarar, d. v. s. värdet av den nytta som huvudmannen kan komma att erhålla på grund av att han övertar agentens kundkrets.
Problemet har i svensk rätt reglerats så att agenten är berättigad till provision på avtal som slutits efter det att uppdraget upphört (efterprovision). Även om anbudet kommit agenten eller huvudmannen tillhanda först därefter, har han rätt till provision, om anbudet kan antas att vara föranlett av agentens arbete under uppdragstiden. Förebringas ej utredning om efterprovisionens storlek beräknas den enligt en schablonregel. Avgörande enligt denna regel är alltså antalet efter uppdraget slutna avtal som är att hänföra till agentens arbete under uppdragstiden.
Bakgrunden till nu tillsatta utredning är bl. a. att finna i motionen 1976/77: 660 och utskottsutlåtandet Lu 1977/78: 4. Härav framgår det att det alltjämt finns brister i mellanmannens rättsskydd vid uppdragets upphörande.
Enligt direktiven skall utredningen överväga handelsagenters och andra mellanmäns ställning i förhållande till huvudmannen när någon av parterna eller båda parter önskar säga upp samarbetet.
En avsevärd betydelse måste, enligt direktiven, tillmätas en harmonisering av svensk lagstiftning i förhållande till främst EG-ländernas. En sådan harmonisering skulle ge uttryck för den gemensamma rättsuppfattningen hos flera europeiska länder med vilka vi har ett omfattande handelsutbyte. Det är enligt direktiven angeläget att eftersträva en större europeisk rättslikhet.
Den fråga som behandlas i denna uppsats är: Till vilket pris skall vi köpa den europeiska rättslikheten? För att i någon mån kunna besvara denna fråga skall jag först något utveckla tanken bakom mellanmansrollen "handelsagent". Med utgångspunkt härifrån skall syftet med avgångsvederlag diskuteras belyst av en jämförelse med svenska och kontinentala ersättningsregler.
Handelsagentens uppgift är enligt kommissionslagen att "verka för avsättning av varor genom upptagande av köpeanbud till huvudmannen", 65 § kommissionslagen. Handelsagenten är alltså, legalt definierad, en mellanman som verkar genom att för annans räkning uppta anbud om köp. Undersökningar har visat att handelsagenten är vanligast förekommande i internationella affärer, där agent och huvudman verkar i skilda länder.
Handelsagenten är alltså en självständig näringsidkare. Han ersätts för sitt arbete i huvudsak på provisionsbas, d. v. s. ett system där antalet avslut är direkt avgörande för ersättningens storlek.
Vem är då intresserad av denna mellanmansroll? Huvudsakligen är det tillverkare, avnämare eller exportörer som har nytta av handelsagentens existens. Detta tar sig uttryck på varierande sätt. Det kan vara en billigare egen försäljningsorganisation, vinnande av ökad marknadskännedom, en större marknad för de egna produkterna, möjlighet att sälja på utlandet, ett billigare sätt att introducera nya produkter på marknaden än att utvidga/bygga upp en egen försäljningsorganisation o. s. v.
På kontinenten har man sökt lösa problemet på ett något annorlunda sätt. Där har handelsagenten blivit tillförsäkrad rätt till goodwillersätt-
ning för det värde som huvudmannen övertar då agentavtalet upphör. Det centrala i detta system är den förändring av kundkretsen (ökning) som agenten tillskapat genom sitt arbete med agenturen.
Båda här refererade modeller lider av betydande svagheter. I den svenska modellen måste parterna, eller i sista hand domstol, avgöra vilket eller vilka avtal som är att hänföra till agentens arbete under den tid som agenturen varat. Förebringas inte någon utredning om efterprovisionens storlek skall agenten ersättas i enlighet med en regel (schablonregeln), som grundas på ett helt annat synsätt än den regel som tillämpas under löpande avtalsperiod.
Det kontinentala systemet kräver att man skall kunna definiera kundkretsen vid det tillfälle då agenten övertog agenturen och när han lämnade den.
Svårigheten är att avgöra, vilka kunder som agenten tillfört kundkretsen och som huvudmannen även i fortsättningen kommer att göra affärer med. Sedan måste man värdera nyttan för huvudmannen, värdet av att överta den utökade kundkretsen av agenten.
Kan agenten inte avtalsvägen skydda sig mot liknande situationer? Vid ett flertal tillfällen under den förra utredningen av denna fråga och i remissvaren till utredningens förslag framkom uppfattningen att agenten befann sig i ett sådant underläge vid avtalets upprättande i förhållande till huvudmannen, att hans intresse måste skyddas och hans position stärkas med hjälp av tvingande minimilagstiftning, bland annat om avgångsvederlag, till hans fördel.
Då det gäller parternas inbördes ställning vid avtalets upprättande måste man komma ihåg, att man har med självständiga näringsidkare att göra. Vidare är det inte enbart agenten som är beroende av resultatet från agenturen. Även huvudmannen har ett stort intresse av att försäljningen blir framgångsrik.
I detta perspektiv framstår det som mindre troligt att agenten helt och hållet utlämnas till huvudmannens godtycke beträffande avtalsvillkoren.
Valet av agent är av största betydelse för huvudmannen. Endast genom att anlita en duktig agent får han en rättvisande bild av produktens genomslagskraft på marknaden. Gäller det en ny marknad, t. ex. ett "nytt" land, är det även här av största vikt att agenten kan marknaden. Agentens möjlighet att med framgång driva agenturen bör väga tyngre än de direkta kostnader han förorsakar huvudmannen, t. ex. i form av en garanterad minimiersättning, vid valet av agent.
Ur agentens synvinkel är givetvis huvudmannens produkt av största betydelse samt kontakterna i övrigt med huvudmannen. Det är ju väsentligt att huvudmannen levererar i tid, är noggrann med sina garantiåtaganden o. s. v., men störst betydelse för agenten har möjligheten att riktigt kunna bedöma sitt ekonomiska risktagande i samband med agenturen.
Jag vill inte påstå att det är särskilt enkelt eller smärtfritt att starta en agenturverksamhet, men jag vill å andra sidan bestrida att det skulle vara speciellt besvärligt. Agentverksamheten saknar bland annat mycket av de initialkostnader som många andra rörelsegrenar tyngs av, t. ex. stora kostnader för maskiner eller speciella lokaler. Jag inser givetvis att agenten står i beroendeställning till sin huvudman, agenten som endast förmedlar kundernas anbud till huvudmannen är ju endast berättigad till
provision om huvudmannen accepterar anbudet. Men jag menar att denna beroendeställning är ömsesidig, ty för att huvudmannen skall kunna producera måste ju agenten sälja.
Jag ser inte att man på denna grund kan särbehandla handelsagenter jämfört med andra egna företagare. Skall de "små" skyddas för de "stora", bör det enligt min mening ske genom en generell reglering och inte genom att handelsagenterna särbehandlas.
Att handelsagenterna är självständiga näringsidkare innebär också att det inte är relevant att snegla på den nya arbetsrätten med dess trygghetslagstiftning.
Trots det ovan anförda anser jag att det finns goda grunder för en genomarbetning av kommissionslagens bestämmelser om avgångsersättning, främst på grund av de brister som tidigare visats. Vad utredningen bör eftersträva är ett enkelt system som kan komma att fungera i det praktiska livet, vilket varken vårt inhemska system eller det kontinentala systemet gör.
Det kan vara så att dessa båda system ger materiellt rättvisa lösningar, men vad hjälper det om de är så komplicerade att tillämpa att parterna måste gå till domstol för att få sitt mellanhavande avklarat.
Det kan till och med vara så att ingen av parterna vågar gå till domstol, på grund av den stora osäkerhet beträffande utgången av en process, som en oklar regel medför.
Vad som behövs är en enkel regel, och parterna skall kunna förutse resultatet av regelns tillämpning. Regeln behöver inte alltid ge materiellt riktigt resultat i detalj men den skall vara lätt att tillämpa och i stort ge en lösning vilken parterna kan acceptera. Agenten skall kunna använda regeln för att bedöma affärsrisken med anledning av agenturen. All affärsverksamhet medför ett visst mått av risktagande. Det bästa lagstiftaren då kan göra är att ge parterna en regel med vars hjälp de kan räkna ut vad det kostar om agenturen bringas att upphöra.
Vad gäller regelns tekniska utformning är det lämpligt att utgå från schablonregeln och göra om den till huvudregel. Den bör utformas så, att ersättning alltid utgår om huvudmannen sagt upp avtalet eller dess upphörande eljest är att hänföra till honom. Beträffande ersättningens storlek kan generellt sägas, att den under ett upparbetningsskede bör successivt öka under något eller några år; syftet är att agenten skall få sina kostnader i anledning av inarbetningen täckta. Härefter kan ersättningen vara konstant eller sakta avtaga. Ersättningens storlek bör som nu vara knuten till agentens genomsnittliga provision under senaste året och utgå med den genomsnittliga provisionen under ett antal månader.
Beträffande antalet genomsnittliga månadsprovisionsersättningar skall påpekas, att agentens rätt till ersättning inte får bli så stor att kostnaderna därav för huvudmannen skulle påverka hans bedömning av vad som är företagsekonomiskt riktigt för hans rörelse.
Den fråga utredningen tydligen bör ställa sig är: Skall den svenska rättsklarheten offras för den europeiska rättslikheten?
Huruvida det skall krävas en förstärkning av rättsskyddet för handelsagenter blir slutligen en politisk fråga, vid vars avgörande styrkan hos handelsagenternas organisationer kommer att spela en avgörande roll.
Stefan Granstedt