Karl Olivecrona †
Karl Olivecrona, som avled den 5 februari 1980, var född 1897. Han växte upp i Uppsala, där han tog studentexamen vid läroverket 1915. Hans far Axel Olivecrona, som var häradshövding i en av Upplands domsagor, var en framstående jurist och blev till tecken härpå juris hedersdoktor. Farfadern Knut Olivecrona, som var juris professor i Uppsala och därefter justitieråd, hade internationellt rykte såsom rättslärd. Även längre tillbaka i släktens uppstigande led fanns jurister. När Karl Olivecrona beslöt att läsa juridik vid universitetet i sin hemstad, måste han följaktligen ha haft en ganska klar uppfattning om vad hans val av levnadsbana betydde. Ändå blev hans väg genom livet mycket olik den som man hade anledning att förutspå.
För Karl Olivecrona förlöpte de närmaste åren efter studentexamen planenligt med juris kandidatexamen 1920 och därefter treårig tingstjänst. En länge närd önskan förde honom tillbaka till universitetet för högre studier. Även dessa skulle sannolikt ha fortskridit i god ordning på banade stigar, om han inte genom sin lärare Vilhelm Lundstedt hade konfronterats med professorn i praktisk filosofi Axel Hägerström. Dennes undervisning i rättsfilosofiska ämnen gjorde ett djupt och outplånligt intryck på Olivecrona. Ett förslag av Lundstedt och impulser från Hägerström bestämde hans val av ett idéhistoriskt och begreppsanalytiskt ämne för doktorsavhandlingen. På denna, som fick titeln Studier över begreppet juridisk person i romersk och modern rätt, vann han 1928 doktorsgrad samt docentur i civilrätt och romersk rätt. Under de följande åren uppehöll han professur i civilrätt och internationell privaträtt. På inrådan av Lundstedt speciminerade han samtidigt i processrätt med arbetet Bevisskyldigheten och den materiella rätten i avsikt att söka professuren i processrätt i Lund, vilken blev ledig efter Ernst Kallenberg 1933. Olivecrona vann i konkurrensen om denna befattning, som han innehade till sin avgång med pension 1964, alltså i drygt trettio år. Helt säkert var det med saknad som han övergav Uppsala och dess vetenskapliga miljö, men han tog med iver itu med sina nya uppgifter som professor. Minnena från staden vid Fyrisån hindrade honom inte från att bli fast rotad i Lund och vid dess universitet. Han trivdes väl med sina studenter och sina arbetsförhållanden. Jämte Malen vid Båstad, där han hade ett sommarställe, blev Lund hans hemvist för återstoden av livet.
Sålunda blev Olivecrona först civilist och sedan även processualist. Båda dessa egenskaper återspeglas i stora delar av hans författarskap. Allmänt kända och högt värderade blev hans läroböcker och handböcker, såsom Inteckningsförordningen, Inteckningsrätten i jordabalken, Förfarandet vid exekutiv försäljning av fast egendom, Utsökning, Domen i tvistemål, Rättegången i brottmål samt ett flertal kompendier i olika delar av processrätten. Olivecronas håg stod dock framför allt till rättsfilosofien, och på denna ligger tyngdpunkten i hans vetenskapliga produktion. Någon heldragen gränslinje kan emellertid inte skönjas mellan hans rättsfilosofiska och hans fackjuridiska författarskap. Tvärtom finns ett organiskt sammanhang mellan de båda. Hans lysande framställningsförmåga i juridiska ämnen hade inte varit möjlig utan hans väl genomtänkta rättsteoretiska åskådning, som hade sitt ursprung i hans beröring under studietiden med Hägerström och Lundstedt.
Den juridik som under seklets första årtionden spreds från de svenska akademiska lärostolarna hade sina yttersta rottrådar i kontinental rättspositivism och intressejurisprudens. I känslan av att ha frigjort sig från naturrätten menade den sig vara realistisk. Hägerströms elever fick emellertid med förvåning och beundran erfara, hur deras vördade lärare, utgående från sitt på rummet och tiden grundade verklighetsbegrepp, genialt och oemotsägligt de maskerade den samtida positivistiska rättsvetenskapen såsom orealistisk och uppblandad med metafysiska tänkesätt. För Lundstedt och Olivecrona blev Hägerströms kritik av allmänt godtagna juridiska begrepp och metoder en stark upplevelse och en ständigt flödande inspirationskälla.
Olivecronas genombrott som rättsfilosof skedde med arbetet Law as Fact (1939), som med vissa förändringar kom ut också på svenska (Om lagen och staten, 1940) och på tyska samt senare tillika på spanska, italienska och japanska. Olivecrona hävdade här en radikal rättsrealism i Lundstedts anda. Skriften orsakade en livlig, stundom häftig, vetenskaplig debatt, i vilken även Lundstedt ingrep till Olivecronas försvar. Efterkrigstidens ekonomiska problem och iakttagelsen av de många förbindelserna mellan rättsordning och penningväsen inspirerade sedan Olivecrona till ett flerårigt studium av penningens natur och funktioner samt begrepp såsom betalning, betalningslöfte och penningskuld. Sina idéer på detta område lade han fram i flera uppsatser och i en monografisk framställning, som efter hand bearbetades och utvidgades. Den senare kom ut först på tyska, sedan på svenska (Penningenhetens problem, 1953) och slutligen på engelska. Efter kritik av nationalekonomiska teorier om penningenheten fann han denna vara en imaginär enhet. Ord som krona, pund och dollar fann han vara "tomma" ord. I god överensstämmelse med Lundstedts syn på "rättsmekanismen" uppfattade han ej endast "bokbetalning" utan även kontantbetalning som ett direkt överförande av ideella kronor eller pund etc., under medvetet bortseende från den juridiska föreställningen om en övergång av äganderätten till sedlar och mynt (och även från den omständigheten att betalning av en skuld i vanliga fall inte anses öka summan av borgenärens ekonomiska tillgångar). Hans slutsatser om penningeng av honom uppslag till nya undersökningar av förhållandet mellan det rättsliga språket och verkligheten. På sina teorier om rättighetsidéns natur och om rättighetstermens funktioner byggde han upp det stora processrättsliga arbetet Rätt och dom (1960), i vilket han vederlade de klassiska teorierna om civilprocessens ändamål och om civildomens natur. Kritiken av rättighetstänkandet hade nu fått en ny dimension, i det att Olivecrona påpekade flera nyttiga sociala och rättstekniska funktioner hos rättighetsterminologien.
Olivecronas idéhistoriska och språkfilosofiska synkrets hade med tiden vidgats, och han kände ett behov av att revidera och förtydliga framställningen i Law as Fact. Hans arbete härmed tog emellertid en annan riktning än den från början avsedda och gav som resultat en helt ny bok på svenska med titeln Rättsordningen — Idéer och fakta (1966). I denna torde Olivecrona ha nått höjdpunkten i sitt författarskap. I förordet säger han sig ha saknat anledning att frångå huvudtankarna i Law as Fact, men mellan detta arbete och Rättsordningen låg dock nära tre årtionden av intensivt forskande och tänkande, vilket inte undgick att sätta märkbara spår i den senare skriften. I densamma är Olivecronas rättsteori ej endast ytterligare utbyggd och mera i detalj utformad, den företer också en markerad originalitet i förhållande till Lundstedts. Den en gång avhysta rättsideologien har ånyo fått tillträde men nu inte som en reflex av en antagen transcendent verklighet utan som ett socialpsykologiskt fenomen av stor praktisk betydelse, såväl positivt som
negativt, ett fenomen, som är ett både möjligt och viktigt föremål för vetenskapligt studium. Redan tidigare hade Olivecrona i mindre skrifter gjort ett fruktbart bruk av en teori om "performative utterances", lanserad av engelsmannen J. L. Austin, vilken inte själv hade tillbörligen uppmärksammat den socialt betydelsefulla gruppen av rättsliga performativer. I Rättsordningen är den utförliga analysen av dessa performativer en iögonenfallande komplettering i förhållande till den ursprungliga Law as Fact. För att kunna nå även en utländsk läsekrets med sina senaste rön skrev Olivecrona senare den länge planerade nya versionen av Law as Fact (1971), vilken liksom Rättsordningen blev "an entirely new book".
I Rättsordningen, särskilt i de inledande kapitlen, röjde sig hos Olivecrona ett förnyat intresse för rättens idéhistoria. Som emeritus fortsatte och fördjupade han sina studier av äldre tidevarvs stora rättstänkare, bland dem framför allt naturrättslärarna Grotius, Locke och Pufendorf samt utilitaristen Bentham. De naturrättsliga idéerna, en gång för alla förkastade som ovetenskapliga, blev för Olivecrona ett attraktivt forskningsfält, och han uppnådde på äldre dagar en sannolikt enastående behärskning av 1600-talets naturrättsdoktriner. Hans forskningar i dessa bar synlig frukt i en serie smärre skrifter av växlande omfång. Ett särskilt omnämnande förtjänar hans påvisande och närmare beskrivning av ett synbarligen tidigare (t. o. m. av Hägerström) förbisett undre skikt i naturrättssystemen, läran om den naturgivna personliga sfären eller människans "suum". Utan beaktande av detta skikt framstår de vanliga naturrättsliga principerna vid närmare granskning som innehållslösa.
Genom Olivecrona har svensk rättsfilosofi internationellt fått en stor spridning och ett högt erkännande, dels genom att flera av Hägerströms skrifter genom honom gjordes tillgängliga för utländsk publik dels genom att åtskilliga av hans egna skrifter gavs ut på främmande språk. Ett tecken på den uppskattning som han rönte även utomlands är de talrika utländska bidragen till den festskrift som tillägnades honom vid hans avgång från professuren (med bibliografi av jur. lic. Lars Norbeck). Andra sådana tecken var åtskilliga inbjudningar till att gästföreläsa vid utländska universitet ävensom hedersdoktorat vid universiteten i Hamburg och München respektive 1964 och 1972.
Till bilden av Karl Olivecrona hör hans många vägande inlägg i aktuella juridiska diskussioner, i facktidskrifter, i dagspressen och i form av föredrag. Inte minst deltog han med iver i den kriminalpolitiska debatten under tiden efter andra världskriget, då brottsligheten började stiga oroväckande jämsides med den fortgående differentieringen av brottspåföljderna under successivt övergivande av proportionalitetsprincipen. Därvid framförde han med stark övertygelse den lundstedtska åsikten om den allmänna moralens beroende av en konsekvent upprätthållen straffrättsskipning, genom vilken samhällets ogillande av den brottsliga gärningen kommer till ett för allmänheten tydligt och suggestivt verkande uttryck i den utmätta påföljden genom dennas anpassning till gärningens svårhet. Sin syn på det kriminalpolitiska problemkomplexet gav han bl. a. i en föreläsning vid doktorspromotionen i Lunds domkyrka 1951 i närvaro av konung Gustaf VI Adolf (se SvJT 1951 s. 575 ff), ett högtidligt tillfälle, som Olivecrona gärna och ej utan stolthet erinrade sig. På sitt sista sjukläger berättade han tre dagar före sin död med märkbart nöje om en episod i samband med föreläsningen.
Olivecrona var en entusiastisk lärare och trivdes med rollen som föreläsare och seminarieledare. Han var professorlig i varje tum av sin kraftiga, högväxta gestalt med all den pondus som en professor av äldre årgång kunde besitta. Hans undervisning var högklassig och synnerligen uppskattad. Sin förkärlek för teore-
tiska grundproblem visade han genom att under hela sin professorstid och ännu några år efter sin pensionering hålla doktorandseminarier över rättsliga principfrågor. Dessa seminarier, som gav stort utbyte åt alla parter, besöktes icke blott mangrant av doktorander i alla juridiska ämnen utan också av kolleger till Olivecrona och av många andra intresserade.
På förvaltningsärendena i juridiska fakulteten och i universitetets konsistorium lade Olivecrona ned mycken möda. Under sin tid som dekanus på femtiotalet hade han överinseendet över fakultetens flyttning 1952 från de urvuxna gamla lokalerna vid Sandgatan till det nuvarande Juridicum i f. d. barnkliniken på det gamla södra lasarettsområdet, och han utförde därvid ett stort osjälviskt arbete till varaktigt gagn för institutionen och studenterna. Som ledamot av konsistoriet blev han några gånger lidelsefullt engagerad i befordringsärenden, där kravet på objektivitet enligt hans mening hade åsidosatts, och man kunde då inte taga miste på hans ärliga vilja att verka för vetenskapens bästa.
I den svenska rättsvetenskapens historia kommer Karl Olivecrona att intaga en framskjuten plats. Det har skrivits om honom att han sökte sanningen. Detta är riktigt, men slutorden i Rättsordningen ger vid handen, att sanningen inte var något självändamål för honom. Kanske ger detta den fulla förklaringen till hans exceptionella tankekraft och arbetsförmåga. Ett bestående bevis för dessa är den stora andliga förmögenhet som han har efterlämnat till nu levande och kommande generationer av jurister och av vilken ovanstående rader endast ger en mycket ofullständig bild.
Tore Strömberg