Barnmisshandel och påföljd — diskussion utifrån en hovrättsdom

 

Begreppet barnmisshandel är ungt. Den första svenska rapporten publicerades i slutet av 1950-talet¹ och den första riktiga översikten över problemets verkliga storlek gavs inte förrän 1964.²
    Under senare år har misshandel och bristande omvårdnad av barn diskuterats i flera vetenskapliga arbeten och utredningar. Socialstyrelsen sammanfattade 1969 mönstret för 119 fall av barnmisshandel.³ I en utredning "Barn som far illa", 1974,⁴ redogjordes för ärenden anmälda till barnavårdsnämnd enligt barnavårdslagens 25 §. Där framgick att anmälningarna var vanligast i tätortskommuner och att anmälningarna till allra största delen hade gjorts av polisen. Endast i 8 % av fallen var det läkare eller distriktssköterska som anmält sådana fall till barnavårdsnämnden.
    I de flesta fallen utförs barnmisshandel av vårdnadshavare.⁵ Det är också dessa fall som erbjuder de största svårigheterna för samhället att finna lämpliga korrektiv. Ett år 1975 avgjort mål i Göta hovrätt skall få belysa en del av dessa svårigheter.

 

Fallbeskrivning
I november 1974 åtalades en 28-årig mor för misshandel av sin son. Misshandeln skulle ha skett då barnet var mellan 4 och 6 veckor gammalt.
    Båda föräldrarna hade sökt akutmottagningen på närmaste lasarett då barnet var 6 veckor gammalt. Därvid upptäcktes dels ett färskt dels ett något äldre brott på högra armen. Föräldrarna uppmanades återkomma

 

¹ Selander, P., Multipla frakturer hos spädbarn vid förnekat trauma. Sv. Läkartidningen 54: 611 — 616, 1957.

² Frisk, A., Misshandlade småbarn. Läkartidningen 61: 3004 — 3012, 1964.

³ Socialstyrelsen redovisar en utredning, Barnmisshandel 9/1969.

⁴ Barn som far illa. Socialstyrelsen i samarbete med Allmänna barnhuset. En utredning om barnmisshandel och skadlig uppväxtmiljö, 1974.

⁵ Bergstrand, C. G., Forslund, M. & Stibner, I.-B., Barnmisshandelsfall i Malmö 1967 — 1974. Läkartidningen 73: 2671 — 2677, 1976. 

för kontroll 12 dagar senare och vid en röntgenundersökning då konstaterades ytterligare ett benbrott av äldre datum. Barnet omhändertogs för utredning enligt 30 § barnavårdslagen. Under vidare utredning på sjukhuset påträffades ytterligare halvläkta benbrott på flera revben på såväl vänster som höger sida.
    Modern hävdade att hon vid ett tillfälle då gossen var en månad gammal "halvtappat" honom i badkaret. Hon observerade därefter en svullnad på den ena underarmen men hon trodde ändå ej att gossen blivit skadad. Dagen före det första lasarettsbesöket hade makarna märkt att barnets arm var slapp och utan rörelseförmåga. Efter detta var pojken skrikig och besvärlig, ville inte äta och kräktes ofta. 5 — 6 dagar senare hade han varit ovanligt skrikig. Modern blev alltmer irriterad, vilket medförde att hon till slut "skakade om barnet" på ett hårt och omilt sätt. När gossen låg i sängen hade hon fattat tag i hans högra arm och hans högra ben. Hon var vid tillfället arg och uppskärrad och det var svårt för henne att vid det polisförhör som följde bedöma hur hårt och på vilket sätt greppet på armen och benet hade varit. Hon trodde själv att greppet var så hårt att ett brott på armen och benet skulle kunna uppkomma. När hon därefter lade ner barnet i sängen skedde detta hårt och omilt och möjligen kunde skadan på revbenet ha uppkommit vid samma tillfälle.
    Läkarintyg enligt lagen om personundersökning i brottmål inhämtades och undersökningen utfördes av överläkaren på den närliggande rättspsykiatriska stationen.
    Av detta intyg framgår att modern växt upp under svåra förhållanden i ett hem med ständiga slitningar. Fadern var alkoholiserad. Hon hade alltid betraktats som ett sjukligt barn med tendens till infektioner. Under tonåren var hon tidvis kraftigt deprimerad och överdoserade nervtabletter vid ett tillfälle. Hon genomgick sjuårig folkskola med medelmåttiga betyg. Hon omhändertogs av barnavårdsnämnden för skyddsuppfostran 1957 (11 år gammal) och var 1957 — 1958 placerad i ett fosterhem. 1959 var hon en kortare tid placerad på barnhem. 1962 placerades hon återigen i ett fosterhem och kvarstannade där i 1 1/2 år. Under de följande åren hade hon flera olika anställningar men var ofta frånvarande på grund av huvudvärk. 1968 födde hon en son och sammanlevde med barnets far fram till 1969. Detta år träffade hon den man som hon gifte sig med och med vilken hon fick två pojkar, födda 1970 och 1974. Såväl makarna som deras vänner betraktade äktenskapet som lyckligt och harmoniskt. Under senare år hade hon tidvis haft besvär med huvudvärk och blodbrist. Vid något tillfälle hade även högt blodtryck konstaterats. De senaste 2 — 3 åren hade hon behandlats polikliniskt för sömnlöshet på psykiatriska kliniken på det närbelägna regionssjukhuset. Efter den senaste förlossningen hade hon känt sig klen och trött och varit lättirriterad. Det sägs även i intyget att hon vid handlingens begående varit i ett psykiskt labilt tillstånd och "visste ej vad hon gjorde". Den undersökande läkaren drar bl. a. även följande slutsatser:

 

"Hon var vid handlingens begående uppskärrad och hysterisk och tappade helt besinningen och kontrollen över sig själv. Utan tvivel är den brottsliga gärningen en följd av hennes ovan nämnda psykiska abnormitet."

 

"Jag anser att detta fall är så svårbedömt att en närmare utredning är påkallad, varför en rättspsykiatrisk undersökning vore önskvärd."

 

    Av personundersökningen i målet framgår att modern levde tillsammans med maken och den äldste pojken på en gård ca 2 mil utanför en tätort. Hemmet var välskött och bägge makarna trivdes förträffligt på gården. De hade god ekonomi.
    Personundersökaren ansåg att modern var i stort behov av det stöd en övervakare kunde erbjuda, speciellt med tanke på hennes isolerade tillvaro på landet. Skyddstillsyn föreslogs. Ett fängelsestraff bedömdes som mycket skadligt.
    Tingsrätten dömde modern för grov misshandel till skyddstillsyn. I domen sägs:

 

"Av utredningen i målet kan ej anses styrkt att modern vid skadetillfället handlat i uppsåt att tillfoga sonen kroppsskada eller smärta. Vad därefter angår tillfället, då modern ruskade om sonen, saknar väl tingsrätten anledning tro, att modern önskade skada sonen. Emellertid finner tingsrätten att det finnes grundad anledning till antagande, att X även med visshet om brottseffektens inträde icke skulle ha avhållit sig från att handla på det sätt som hon gjort."

 

I påföljdsdelen ansåg tingsrätten att

 

"individualpreventiva hänsyn måste leda till att det i undantagsfall kan vara befogat att döma till skyddstillsyn även för grov misshandel".

 

Tingsrätten konstaterade att modern levde under ordnade förhållanden tillsammans med make och barn och att hon skötte hemmet väl och trivdes bra.

 

"Den tillvaro modern nu för bedömer tingsrätten såsom mycket lämplig för modern, särskilt i betraktande av att hennes uppväxttid under svåra psykiskt pressande förhållanden gjort henne osäker och labil med benägenhet till depressionstillstånd. Att nu låta modern gå igenom ett förhållandevis långt fängelsestraff, varvid modern skulle skiljas från sin nuvarande för henne gynnsamma tillvaro, bedömer tingsrätten med hänsyn särskilt till moderns personliga förutsättningar såsom olyckligt för henne."

 

Åklagaren överklagade detta till hovrätten och anförde i sin vadeinlaga:

 

"Som tingsrätten funnit är brottet att bedöma som grovt. Vid detta ställningstagande och då det rör barnmisshandel väger kravet på frihetsstraff ytterligt tungt. Jag vill göra gällande att det åligger domstolarna att i det närmaste helt bortse från de individualpreventiva aspekterna."

 

Som stöd för detta påstående åberopades ett yttrande från 1973 till Högsta domstolen från Riksåklagaren. I det yttrandet sades:

 

"Påföljden för barnmisshandel i andra än ringa fall bör enligt min mening med hänsyn till allmän laglydnad i regel innefatta ett frihetsberövande. Endast undantagsvis bör annan påföljd väljas." (RÅ:s dnr AD 1586-73)

 

Liksom tingsrätten fann Göta hovrätt att modern gjort sig skyldig till grov misshandel. I påföljdsdelen anförde hovrätten:

 

"Med beaktande av vad hänsynen till upprätthållande av den allmänna laglydnaden kräver vid så allvarlig misshandel som den nu ifrågavarande kan de individualpreventiva skäl, som föreligger i målet, icke anses utgöra sådana synnerliga skäl att modern bör ådömas skyddstillsyn."

 

Hovrätten dömde modern till fängelse i 1 år. Prövningstillstånd meddelades ej.

 

Diskussion
Det relaterade fallet belyser flera problem, som nästan alltid aktualiseras vid barnmisshandel. Skall barnets relativa försvarslöshet alltid medföra att brottet skall bedömas som grovt? Finns det faktorer vid barnmisshandel som i och för sig borde föranleda mild påföljd? Finns det anledning att närmare relatera den straffrättsliga bedömningen till vårdnadsbedömningen enligt barnavårdslagen?
    I detta fall har modern uppenbarligen, med det nu rådande sättet att se, grovt misshandlat sitt barn. Ett 6 veckor gammalt barn har utsatts förvåld av den arten att det fått kroppsskada med risk för framtida men.
    Vid andra fall av misshandel än barnmisshandel kan man se en skala mellan den närmast ursäktliga misshandeln, där ytterligt lite våld förekommit, och den extremt grova, där våldet medfört risk för liv och framtida hälsa. När det gäller misshandel av en vuxen person torde, om ej vapen eller tillhyggen använts, den för att betraktas som grov i allmänhet ha inneburit en tidsmässigt ganska utdragen våldsamhet. Ett större antal slag och sparkar etc. har oftast förekommit.
    Någon motsvarande gradering av våldet finns det inte riktigt utrymme för när det gäller barnmisshandel. Barnets kroppsliga försvarslöshet gör att det ligger nära till hands att anse att allt våld som riktas mot det täcks av rekvisiten för "grov misshandel". "Grov misshandel" av barn kan ha utförts sekundsnabbt i ett anfall av vrede. En överloppsgärning under någon sekunds besinningslöshet, som om den riktats mot en vuxen ej skulle ha bedömts som grov, blir på grund av barnets försvarslöshet mycket strängare bedömd.
    En stor del av barnmisshandelssituationerna är just sådana "enmomentssituationer" där, när besinningen återkommit, redan allvarlig skada har skett.⁶ Det har visats att barnmisshandel ofta är ett uttryck för reaktioner som väsentligen skiljer sig från dem som förekommer vid andra våldsbrott.^6.7.8 Barnmisshandel är vanligen följden av det direkta mycket täta samspelet mellan det krävande barnet och de insufficienta föräldrarna. Den sker vid speciella utlösande situationer, vanligen då barnet inte beter sig på ett sätt som föräldrarna kan tolerera. Barnet kanske skriker ut sin otrygghet, sin hunger etc. och föräldrarnas oförmåga att ge barnet den trygghet det behöver resulterar i ett försök att "tysta"barnet — och då sker våldet.
    I det relaterade fallet hade den misshandlande modern tidvis levt under psykiskt pressande förhållanden. Hennes graviditet hade varit svår. Hon var ur balans efter förlossningen. Upprivna sinnestillstånd eller psykiska svikttillstånd av det här slaget är mycket svårbedömbara,

 

⁶ Steele, B. F. & Pollock, C. B., Psychiatric Study of Abusive Parents. "The Battered Child", Eds. Helfer, R. E. & Kempe, C. H., The University of Chicago Press, Chicago, 1974, s. 89 — 134.

⁷ Justice, B. & Duncan, D. F., Life crisis as a precursor to child abuse. Pub. Hlth Rep. 91: 110 — 115, 1976.

⁸ Kempe, C. H. & Helfer, R. E., Helping the battered child and his family. Lippincott, Philadelphia-Toronto, 1972. 

vilket även påpekades vid den läkarundersökning som gjordes vid personundersökningen i målet. Där rekommenderades närmare utredning i form av rättspsykiatrisk undersökning. Av skäl som ej framgår av handlingarna i målet kom den rekommenderade rättspsykiatriska undersökningen ej att utföras. Man kan anta att tingsrätten inte ansett att behov av en sådan undersökning förelåg eftersom tingsrätten avsåg att låta de individualpreventiva skälen väga särskilt tungt och således inte ville döma till fängelse. I personundersökningen framhölls mycket eftertryckligt att skyddstillsyn borde komma i fråga. När så i hovrätten de individualpreventiva skälen ej fick någon avgörande betydelse, blev avsaknaden av rättspsykiatrisk undersökning uppenbar. En sådan hade kunnat förändra utgången i målet.
    Redan av de föreliggande handlingarna framgår emellertid att den misshandlande modern var i sådant upprivet sinnestillstånd som avses i brottsbalken 3: 3. Paragrafen lyder:

 

"Dödar kvinna sitt barn vid födelsen eller å tid då hon på grund av nedkomsten befinner sig i upprivet sinnestillstånd eller i svårt trångmål, dömes för barnadråp till fängelse i högst sex år."

 

Jareborg och Nelson⁹ kommenterar:

 

"Det är att notera, att man — delvis av utrednings- och bevisskäl — inte kräver, att kvinna som vid förlossning dödar sitt barn befinner sig i annat upprivet sinnestillstånd eller trångmål än som själva förlossningen alltid orsakar respektive innebär. Beträffande dödande efter förlossning gäller visserligen ett krav på att situationen skall vara ovanligt svår och att den orsakats av förlossningen. Men också då är det tillräckligt att dödandet skett under den specificerade tidsperioden. Det behöver inte visas, att dödandet orsakats av sinnestillståndet eller föranletts av trångmålet (ett dylikt krav skulle i praktiken innebära att kvinnan blev tvungen att bevisa orsakssammanhanget för att komma i åtnjutande av privilegiationen)."

 

I det här refererade fallet hade alltså modern kunnat dömas till mildare påföljd ifall hon dödat sitt barn. Någon minimipåföljd på ett års fängelse, som vid grov misshandel, finns ju inte. Vi anser att en motsvarande privilegiation bör övervägas vid barnmisshandel.
    I barnmisshandeln är våldshandlingen bara ett sista led i en kedja av sekvenser som utgör ett intimt samspel mellan barn och föräldrar. Det rättsliga ingripandet isolerar våldshandlingen. Barnmisshandel är bara ett bland många exempel på en sådan rättslig isolering av en problemsituation. Det är dock möjligt att vid påföljdsbestämningen göra en nära koppling till bedömningen av om den som misshandlat och som är vårdnadshavare fortsättningsvis bör få vara barnets fostrare.
    Samhället kan välja att omhänderta barnet och då minskar angelägenheten av en påföljd vald med individualpreventiva motiv. Samhällets behov av att statuera exempel och utkräva hämnd kan då få fritt utlopp.
    Om alternativet att inte omhänderta barnet väljs och man i stället försöker att med förebyggande stödåtgärder bygga upp en bra relation mellan barn och förälder framstår en fängelsedom som närmast befängd. Valet av påföljd bör därför i hög grad påverkas av om ett omhändertagande jämlikt barnavårdslagen har skett eller skall ske.

 

Peter Danowsky, Bengt Gerdin

 

⁹ Jareborg, N. & Nelson, A., Brotten mot person. Förlagsaktiebolaget Justus, Uppsala, 1975, s. 24.