Något om förteckning enligt GB 6: 9 som bevismedel vid utmätning

 

1. Den lösa egendom, som finns i makars gemensamma bostad, skall vid utmätning presumeras tillhöra den gäldbundne maken. Egendomen skall utmätas för dennes skulder såvida inte egendomen utgör gäldenärens beneficium, jfr UL 65 §. Utmätning får dock inte ske om det för utmätningsmannen är uppenbart, att egendomen tillhör tredje man, jfr UL 68 §. För att egendom i annat fall skall fredas mot utmätning, åligger det tredje man att styrka sin rätt till egendomen, jfr UL 69 §. Detta beviskrav gäller även för make som önskar freda egendom mot utmätning för andra makens skulder, UL 69 § 4 st.¹
    2. Vid utmätning i makars gemensamma bostad kan den ena maken, som inte är gäldbunden, åberopa olika slag av bevismedel, som är av varierande värde, för att styrka sin rätt till egendom. I princip åligger det utmätningsmannen att göra en bevisvärdering av de bevismedel som maken åberopar och finner han vid denna bedömning, att maken styrkt sin rätt till egendomen, får utmätning inte ske, jfr UL 69 §. Ett av de bevismedel som maken kan åberopa är en förteckning som makarna upprättat enligt GB 6: 9. I förteckningen upptar respektive make egendom som tillhör denne. Det angivna lagrummet reglerar även förteckningens bevisvärde, se GB 6: 9. Denna regel är en presumtionsregel, dvs.om förteckningen är formellt riktig utgör den tillräckligt bevis för ett rättsfaktum, i förevarande fall, att den egendom, som respektive make upptagit i förteckningen, skall anses tillhöra denne. Presumtionen gäller dock inte såframt det visas eller på grund av särskilda omständigheter kan antagas, att förteckningen är oriktig.² Bevisbördan för att så är fallet åligger — i motsats till huvudregeln att tredje man/make har bevisbördan — utmätningsmannen eller sökanden.³ Det bör påpekas att förteckningen inte beaktas om tvisten uppstår vid utmätning, som sker inom ett år från förteckningens upprättande.
    3. I detta sammanhang är följande spörsmål av intresse: kan sammanboende, som lever under äktenskapsliknande former, upprätta en förteckning enligt GB 6: 9, och kan denna förteckning vid utmätning tillmätas samma presumtionsverkan som om makar upprättat förteckningen?⁴ Av lagtexten framgår att bestämmelsen inte är direkt tillämplig då

 

¹ Angående utmätningsförbud se även UL 66 och 67 §§.

² Angående den betydelse det har att makar har underskrivit förteckningen på heder och samvete, se Bertil Andersson, Christer Nilsson, Något om beviskravet vid utmätning i makars gemensamma bostad, SvJT 1978 s. 226.

³ Jfr rättsfallet SvJT 1940 rf s. 65.

⁴ Olivecrona förespråkar en bevislättnad för sammanboende, se Olivecrona, Utsökning, 8 uppl., 1975 s. 104, jfr Hassler, Utsökningsrätt, 2 uppl., 1960 s. 187. Denna åsikt finner vi även hos lagberedningen som uttalat följande: "Det har ansetts, att 69 § UL inte är tillämplig, åtminstone ej direkt, när andra än makar sammanbor. Det betyder, att den som sammanbor med gäldenären ej för att freda egendom från utmätning behöver styrka sin rätt och att det i stället är sökanden som skall styrka gäldenärens rätt." Se förslaget till utsökningsbalk, Utsökningsrätt XII s. 246 (SOU 1973: 22). Rättspraxis torde ha intagit en annan ståndpunkt, se HD:s utslag UÖ 900, O 780/78, 1979-04-25 samt NJA 1973 s. 460, hovrättsfall se Riksskatteverkets Rättsinformation Serie C nr 43/76 (Hovrättens för Västra Sverige utslag UÖ 34, Ö 93/76, 1976-03-30), nr 16/76 (Hovrättens för Nedre Norrland slutliga beslut SÖ 93, Ö 190/75, 1975-12-18). Eilard har den uppfattningen att det vid sammanboende "erfordras en mycket stark bevisning", se Eilard, Exekutionsrättsliga uppsatser, 2 uppl., 1967 s. 108. 

förteckningen upprättats av andra än makar. I denna fråga saknas rättspraxis.
    4. Den skillnad, som GB 6: 9 kan medföra mellan makar och sammanboende som lever under äkenskapsliknande former, är otidsenlig och bör avlägsnas. Antalet personer som valt den senare samlevnadsformen torde vara betydande.⁵ Det är därför av stor vikt, att rättstillämpningen beaktar denna samlevnadsform och att rättsläget på detta område klarlägges, helst genom lagregler. Även utan direkt lagstöd är det dock rimligt att antaga, att rättspraxis kommer att intaga den ståndpunkten, att sammanboende som lever under äktenskapsliknande former skall anses såsom jämställda med makar. Till stöd för denna åsikt kan i viss mån anföras, att HD i rättsfallet UÖ 900, Ö 780/78, 1979-04-25 (Riksskatteverkets Rättsinformation Serie C nr 10/79), vid utmätning hos sammanboende under äktenskapsliknande former, när det gäller frågan om beviskravet, har analogt tillämpat UL 69 §.⁶ Härom anförde HD följande:

 

"Maj-Britt Lindqvist har även i Högsta domstolen gjort gällande att hon ensam äger de föremål i hennes och Johanssons gemensamma hem vilka den 21 mars 1978 utmättes för Johanssons skuld.
    Av handlingarna framgår att Maj-Britt Lindqvist och Johansson sedan år 1965 bor tillsammans i äktenskapsliknande förhållande. Vid sådant samboende, som alltmer kommit att framstå som ett alternativ till äktenskap, talar väsentligen samma skäl för en tillämpning av reglerna i 69 § utsökningslagen som då det gäller samboende mellan makar. I vart fall vid så varaktiga förhållanden som det aktuella bör därför enligt grunderna för lagrummet den som bor tillsammans med gäldenär visa sin rätt till lös egendom i det gemensamma hemmet för att freda sin egendom från utmätning; förebringar han sannolika skäl för sin rätt, bör sådan hänvisning ske som avses i lagrummets första stycke. Att den ekonomiska gemenskapen mellan de samboende kan ha i viss mån annan karaktär än vid äktenskap är något som får beaktas inom ramen för bevisprövningen i utmätningsmålet."

 

Det finns ytterligare rättsfall, som kan ha viss relevans, när det gäller att belysa det oskäliga i bestämmelsen i GB 6: 9, om den begränsas till att gälla endast för makar. I frågan om kvittons bevisvärde vid utmätning hos makar som är sammanboende har HD i NJA 1976 s. 523 intagit följande ståndpunkt:

 

"Vid utmätning i sammanboende makars bo föreligger ofta oklarhet om vilken av makarna som äger särskilda föremål i boet. Föremålen kan ha anskaffats för så länge sedan att omständigheterna vid förvärvet fallit i glömska. Ofta föreligger ej annan utredning än makarnas egna uppgifter. Frågan om den tilltro som kan tillmätas sådana uppgifter blir då av betydelse. Även i de fall skriftliga handlingar föreligger kan tveksamhet råda. Så kan det ofta nog bero av en slump på vilken av makarna kvittot på betalningen för ett inköpt föremål är ställt: kvittot kan sålunda vara utfärdat på den som verkställt betalningen fastän betalningen skett med den andra makens medel. De sålunda föreliggande svårigheterna att fastställa äganderätten kan göra det frestande för makar att, när fråga är om utmätning för den ena makens gäld, påstå att i boet ingående egendom tillhör den andra maken i större utsträckning än verkligen är fallet. Möjligheterna att inom ramen för utmätningsförfarandet träffa ett materiellt riktigt avgörande är begränsade. Utmätningsförrättningen är ej till sin art sådan, att den ger tillfälle att i högre grad pröva tillförlitligheten av lämnade uppgifter. Förfarandet vid överklagande av utmätningen är i princip skriftligt med därav följande begränsade möjligheter att bedöma den tilltro som kan tilläggas olika uppgiftslämnare. Den muntlighet som

 

⁵ Enligt familjesakkunniga mellan 105.000 och 135.000, se SOU 1972: 41 s. 370.

⁶ Se rättsfallen under not 4.

 

är förenad med ordinär rättegång ger vida bättre möjligheter till en sådan bedömning.
    Med hänsyn till vad nu anförts måste vid utmätning för den ena makens gäld av föremål ingående i sammanboende makars bo förhållandevis stora krav ställas på den utredning som förebringas för att ett föremål skall anses tillhörigt den andra maken. Området för hänvisning enligt 69 § utsökningslagen till rättegång blir därför betydande."

 

Rättsfallet NJA 1974 s. 472, som gäller ansökan om handräckning enligt 191 § UL av sammanboende som levt under äktenskapsliknande former, torde antyda, att HD:s ståndpunkt i NJA 1976 s. 523 i viss mån gäller även för sammanboende som lever under äktenskapsliknande former. I NJA 1974 s. 472 stod beställningsfakturorna för visst bohag och kvittona på erlagd betalning i den ene sammanboendes namn. Den andra sammanboende parten bestred ansökningen om handräckning och menade att även han hade tillskjutit medel till bohagets betalning. HD anförde följande:

 

"Såsom LSt:n och HovR:n funnit ger utredningen vid handen att G. H. beställt och betalat det omtvistade bohaget.
    P. har påstått, att han i samma utsträckning som G. H. bidragit till betalningen av möblerna och därför är delägare i dessa.
    Egendomen i fråga har anskaffats för att brukas av parterna gemensamt medan dessa sammanbodde. Med hänsyn härtill samt med beaktande av egendomens beskaffenhet, parternas ekonomiska villkor och förhållandena i övrigt får sannolika skäl anses föreligga för P:s påstående om samäganderätt. P. kan därför ej i handräckningsmål åläggas utlämna möblerna till G. H."⁷

 

Med hänsyn till det nu anförda torde ett rimligt krav vara, att makar och sammanboende som lever under äktenskapsliknande former ges samma möjligheter att använda de bevismedel som lagstiftaren erbjuder. Att den senare samlevnadsgruppen skulle vara mera oärlig och mera benägen att framställa materiellt oriktiga bevismedel än makar torde inte kunna antas.
    5. En intressant frågeställning är huruvida kronofogdemyndigheterna som fullt bevis accepterar en förteckning vilken sammanboende, som lever under äktenskapsliknande former, upprättat enligt formföreskrifterna i GB 6: 9. Någon undersökning härom har inte gjorts, dock har JO vid en förfrågan av en kronofogdemyndighet uttalat, att dylik förteckning inte kan frånkännas visst bevisvärde. En sådan förteckning kan äga vitsord även när den är upprättad mellan exempelvis far och son eller mellan två sammanboende syskon.⁸ I det tidigare åberopade rättsfallet UÖ 900, Ö 780/78, 1979-04-25 (RIC nr 10/79), har HD haft att pröva bevisvärdet av en förteckning som upprättats av sammanboende i äktenskapsliknande förhållande; dock har formföreskrifterna i GB 6: 9 inte beaktats. Härom har HD uttalat följande:

 

⁷ Det bör påpekas att vid utmätning hos makar eller sammanboende är utmätningsobjekten oftast av den arten, att egendomen kan brukas av parterna gemensamt, exempelvis färg-tv, bil. Jfr vid utmätning hos sammanboende hovrättsfallet i Riksskatteverkets Rättsinformation Serie C nr 16/76. Angående makar se NJA 1976 s. 530 och Eilard, Exekutionsrättsliga uppsatser, 2 uppl., 1967 s. 110.

⁸ Riksskatteverket, Utsökning, 1977 s. 68. När det gäller beviskravet bör påpekas att, om tredje mans bevisning vid utmätningen utgör sannolika skäl för att egendomen tillhör honom, skall utmätningsmannen hänvisa tredje man att inom en månad väcka talan vid domstol mot borgenären och gäldenären, jfr UL 69 §. 

"I förevarande mål har Maj-Britt Lindqvist för att styrka sin påstådda äganderätt åberopat bl. a. en den 8 augusti 1972 dagtecknad "inventarieförteckning över möbler m. m. tillhörande Fröken Maj-Britt Lindqvist", som undertecknats av henne och Johansson samt två andra personer. En förteckning av detta slag, vilken närmast motsvarar en sådan av makar upprättad förteckning som omtalas i 6 kap. 9 § giftermålsbalken, kan efter omständigheterna tillmätas visst bevisvärde i utmätningsmålet även när den som i detta fall inte uppfyller de i den nämnda bestämmelsen angivna formkraven. Varken genom förteckningen eller genom andra ingivna handlingar kan emellertid Maj-Britt Lindqvist anses ha förebragt mer än sannolika skäl för att de utmätta föremål som upptagits i förteckningen — ett golvur, en byrå, en kristallkrona och en piedestal — tillhör henne."

 

6. I förslaget till utsökningsbalk har beviskravet reglerats i dess 18 § enligt följande:

 

"Om gäldenären och hans make eller annan som sammanbor med honom har lös egendom i sin gemensamma besittning, antages de vara samägare, såvida det ej göres sannolikt att egendomen tillhör endera och det ej heller framgår att den tillhör någon annan."⁹

 

När det gäller frågan vilka bevismedel som kan bryta presumtionen om samäganderätt anför lagberedningen följande:

 

"Presumtionen om samäganderätt skall som nämnts brytas, om det görs sannolikt att egendomen i dess helhet tillhör gäldenären eller den som sammanbor med honom. Till stöd för påstående om enderas äganderätt kan åberopas t. ex. räkningar, kvitton och räkenskaper. Hänsyn bör också tas till de föreliggande omständigheterna, bl. a. egendomens beskaffenhet. I fråga om makar erbjuder 6 kap. 9 § GB möjlighet att tillskapa ett särskilt bevis om äganderätten."¹⁰

 

Av lagberedningens uttalande torde framgå att beredningen överlåtit till rättspraxis att bedöma bevisvärdet av en förteckning som upprättats enligt formföreskrifterna i GB 6: 9 av sammanboende i äktenskapsliknande förhållande.
    Med beaktande av det som här har anförts kan det enligt min mening i brist på lagstiftning finnas en viss risk för att rättstillämpningen hos kronofogdemyndigheterna inte är enhetlig. I så fall upprätthålles inte principen om allas likhet inför lagen, och därigenom minskas allmänhetens förtroende för rättsordningen.

 

Christer Nilsson

 

⁹ Utsökningsrätt XII s. 26 (SOU 1973: 22).

¹⁰ Utsökningsrätt XII s. 248 (SOU 1973: 22).