ANNA CAROLINA BAUR & CARL MARTIN ROOS. Vad täcker hemförsäkringen? En samling nämndavgöranden med kritiska kommentarer. Stockholm 1979. Norstedts. 233 s.

 

Forskningsassistent Anna Carolina Baur och professor Carl Martin Roos har som ett led i forskningsprojektet "Konsumentskydd i försäkringen" vid Lunds universitets juridiska institution presenterat en handbok med titeln "Vad täcker hemförsäkringen?" Många har väl ställt sig just denna fråga vid studiet av försäkringsvillkoren. Skrivningen av villkoren har hittills i stor utsträckning varit försäkringsbolagens ensak. Bolagen har sett det som sin rätt att själva ange omfattningen av den produkt de tillhandahåller i form av en försäkring. Nu börjar samhället och medborgarna i olika instanser alltmer ställa anspråk på att få vara med. Man kritiserar — ofta med rätta — de nuvarande villkoren för att de är snåriga och svårtolkade. Det är också vanligt att man har synpunkter på gränserna kring försäkringsskyddet som ofta anses för snäva, någon gång för vidsträckta. För uppfattningen i dessa frågor är det av största värde att ha tillgång till en systematisk sammanställning av den karaktär som Baur och Roos har åstadkommit.
    Boken har förberetts omsorgsfullt. En preliminär version har diskuterats vid ett symposium i slutet av 1978, där olika berörda intressenter var företrädda. Efter en grundlig bearbetning har så en slutlig version framkommit. Den står på ett högt plan när det gäller överskådlighet och korrekt behandling av det omfattande material som författarna gett sig i kast med. Detta material är i huvudsak försäkringsfall som behandlats i Skadeförsäkringens Villkorsnämnd eller Allmänna Reklamationsnämnden under åren 1969 — 1977. Urvalet har begränsats till fall av intresse för tolkningen av försäkringsbolagens s. k. normvillkor, som är de villkorbolagen gemensamt tillämpar för bl. a. hemförsäkringen. Ofta är nämndfall av detta slag svåra att få tag på. Här har de redigerats till korta referat och systematiserats efter de olika försäkringsmomenten. Genomgången begränsas till villkor som anger försäkringens omfattning i olika situationer. Allmänna avtalsbestämmelser och värderingsregler hålls alltså utanför.
    Analyserna av villkor och nämndpraxis utmynnar ibland i förslag till ändringar. Författarna anger själva att ändringarna i regel avser små

 

Anm. av A. C. Baur & C. M. Roos: Hemförsäkring 447detaljer inom den givna ramen. Endast på några begränsade punkter går förslagen längre. Uppfattningen i stort måste bli att de nuvarande villkoren klarar granskningen ganska bra. Det vore konstigt annars, eftersom de successivt byggts upp under lång tid och återspeglar erfarenheter av de skaderisker som bör, resp. inte bör täckas av försäkringen.
    Det finns dock punkter där villkoren i stort sett överlämnar problemen med gränsdragningen till skadereglerarna, nämnderna och andra som svarar för tillämpningen. Ett exempel är resgodsskyddet som förusätter att egendomen handhas "med tillbörlig aktsamhet och omsorg". Med viss rätt finner Baur och Roos detta villkor vagt och svårtillämpat. Den praxis de gått igenom tyder inte på någon högre grad av konsekvens och förutsebarhet i tillämpningen. Försäkringsbolaget vill i enkla termer markera att den som är slarvig inte kan räkna med ersättning från försäkringen. De skötsamma i kollektivet antas inte vilja vara med och betala för dem som inte är så noga med sina saker under en resa. Gränsen mellan tillåtet och otillåtet slarv är naturligtvis beroende av subjektiva värderingar, och man har därför fått en praxis som kan kritiseras för inkonsekvens. Men författarna finner det svårt att tänka sig någon annan typ av reglering. Exemplet belyser alltså svårigheten att formulera enkla villkor. Man förskjuter lätt problemen till tillämpningen om förenklingen drivs långt.
    Mindre lyckat anser de undantaget i ansvarsförsäkringen för omhändertagen egendom vara. Klausulen motiveras av att bolagen inte vill ersätta skador på annans egendom som den försäkrade tar mera stadigvarande befattning med och som alltså i fråga om risken kan jämföras med egen egendom. Men rimligen måste det finnas skydd om den försäkrade råkar skada egendom som han tillfälligt kommer i beröring med genom klåfingrighet. Annars skulle säkert försäkringen uppfattas som mindre meningsfull. Undantaget anges därför gälla "egendom som den försäkrade tagit mer än helt tillfällig befattning med". Baur och Roos finner att denna utformning av villkoret knappast är ägnad att ge en klar gräns mellan försäkringsskyddat och icke försäkringsskyddat. Många motstridiga och svårförklarliga avgöranden av nämnderna bestyrker detta. Författarna föreslår att villkoret i stället får ta sikte på "egendom som den försäkrade använt för sitt ändamål".
    En annan intressant fråga bland de många som tas upp är beviskravet i försäkringens stöldskydd, vilket enligt författarna bör mjukas upp. Försäkringsbolagen är hårda på denna punkt, framför allt för att förebygga missbruk. Enligt Baur och Roos bör dock försäkringsvillkoren utformas för att passa den ärlige försäkringstagaren. De menar att försäkringsbedrägerierna bör bekämpas genom andra typer av åtgärder. Denna uppfattning har säkert ett brett stöd hos försäkringstagarna, som dock kanske får finna sig i en rigorösare skadereglering med betydligt flera frågor i skadeanmälningsblanketterna.
    Enligt författarna är boken främst avsedd för konsumentrådgivare, praktiserande jurister och försäkringstagare. Detta är en väl blygsam målsättning. Även för nämnder och domstolar har den skickliga och klarsynta analysen säkert betydelse. Försäkringsbolagen får dessutom en god inspirationskälla när nu normvillkoren ses över med sikte på en ny version som skall tillämpas från årsskiftet 1980/81.


Erland Strömbäck