ARVID FRIHAGEN. Taushetsplikt etter forvaltningsloven. Bergen 1979. 299 s. Forlaget A. Frihagen A/S. Nkr 170:

 

I Norge gäller sedan den 1 januari 1978 allmänna bestämmelser om tystnadsplikt i den offentliga förvaltningen. Bestämmelserna är intagna i §§ 13 — 13 f i forvaltningsloven. Paragraferna kommenteras i Frihagens bok som innehåller bl. a. referat av förarbeten och redovisning av praxis. Förf:s avsikt är att boken skall ingå som en del i en av honom utgiven kommentar till hela forvaltningsloven.
    För en svensk läsekrets har boken intresse om man vill göra en jämförelse mellan de norska bestämmelserna och den nya sekretesslag som nyligen har antagits i Sverige (SFS 1980: 100). Givetvis skiljer sig en reglering av tystnadsplikt för de offentliga funktionärerna i ett land från motsvarande regler i ett annat. Ofta är det emellertid samma problem som kräver sin lösning i båda länderna, och gemensamma drag i regleringen finns därför också.
    Vad som är iögonfallande när man jämför §§ 13 — 13 f i forvaltningsloven med den nya svenska lagen är att denna är så mycket mera omfattande. Den innehåller en enhetlig reglering av både handlingssekretess och tystnadsplikt, vilket leder till att tryckfrihetsförordningens krav på en utförlig sekretessreglering slår igenom också i fråga om tystnadsplikten. De sju norska paragraferna motsvaras sålunda av inte mindre än ett åttiotal paragrafer i den svenska lagen. Den stora skillnaden i antal beror huvudsakligen på att det i den norska lagen finns en central bestämmelse om tystnadsplikt som motsvarar cirka sextio föreskrifter i den svenska lagen.

 

Anm. av Arvid Frihagen: Taushetsplikt 453    En annan skillnad är att de norska bestämmelserna avser tystnadsplikt enbart inom den offentliga förvaltningen. Den svenska lagen omfattar praktiskt taget all verksamhet hos det allmänna. I den regleras alltså sekretessen såväl hos förvaltningsmyndigheterna som hos riksdagen, regeringen, domstolarna och de kommunala beslutande församlingarna. Å andra sidan sträcker sig §§ 13 — 13 f i forvaltningsloven längre genom att också privaträttsliga subjekt som handhar offentlig förvaltning omfattas av regleringen. I den svenska lagen finns (med ett par undantag) sekretessregler bara för offentligrättsliga organ.
    Olikheter föreligger också därigenom att forvaltningslovens tystnadspliktsbestämmelser skyddar endast enskilda intressen, medan den svenska lagen ger skydd också åt allmänna intressen. Dessutom skall det i Norge, men inte i Sverige, vid sidan av den generella regleringen finnas kvar särskilda tystnadspliktsföreskrifter i andra författningar till skydd för samma intressen.
    Likheter mellan de norska bestämmelserna och den svenska lagen finns bl. a. när det gäller vilka uppgifter om enskild som skyddas. Vidare innebär båda regleringarna att tystnadsplikt resp. sekretess gäller både gentemot allmänheten och i förhållandet myndigheter emellan. Bestämmelserna om när uppgifter, som i och för sig är hemliga, ändock får lämnas ut till enskild eller till annan myndighet överensstämmer i mycket till sitt sakliga innehåll.
    Det är främst i de delar där det finns likheter mellan de norska bestämmelserna och den svenska lagen som Frihagens bok kan ha praktisk nytta för svenska jurister. Endast på två ställen berör förf. svensk rätt (s. 253 vartill hänvisas på s. 260). Frihagen anger där att tystnadsplikt följer av sekretessbestämmelserna i 1937 års sekretesslag. Så är emellertid inte längre fallet. När vår nya regeringsform började tillämpas den 1 januari 1975 bortföll nämligen de s. k. oreglerade tystnadsplikter som hade ansetts gälla tidigare. Den kanske viktigaste av dem var den som avsåg innehållet i hemlig handling. Just den härigenom uppkomna bristen på överensstämmelse mellan handlingssekretess och tystnadsplikt har varit en av orsakerna till att det i Sverige nu har antagits en lag om en enhetlig reglering av båda formerna av sekretess.


Göran Regner