HENDRIK JAN VAN EIKEMA HOMMES. Major Trends in the History of Legal Philosophy. Amsterdam-New York-Oxford 1979. North-Holland Publishing Company. 442 s.
    Till den ganska långa raden av rättsfilosofiska historiska läroböcker under senare år lägger professorn vid Fria universitetet i Amsterdam H. J. van Eikema Hommes med detta arbete ytterligare en. Det är emellertid inte endast ett nummer i raden. Författaren, som f.ö. lärt och kompetent arbetar sig igenom det sedvanliga registret, bekänner sig från början till principen, att vetenskapligt tänkande alltid och överallt är och måste vara baserat på grundläggande religiösa motiv och föreställningar. Hur man än må bedöma dessa utgångspunkter när det gäller modern rättsteori förefaller de att vara värdefulla vid analysen av äldre tänkande, som icke sällan blivit föremål för anakronistiska utläggningar (exempel, behandlingen på s. 9 f av Sophokles' i flertalet handböcker i rättsfilosofins historia citerade och interpreterade Antigone; även s. 135 ff om naturrättslärornas utveckling). Alltsomallt är van Eikema Hommes' bok en tidvis något tungläst och omständlig med påtagligt originell och intresseväckande framställning.


S. S.

 

MICHEL VILLEY. Philosophie du droit. II. Les moyens du droit. Paris 1979. Dalloz (Précis Dalloz). 267 s.
    I föreliggande arbete fullföljer den grundlärde och stridbare Parisprofessorn Michel Villey den analys som inleddes i "Philosophie du droit. I." (se SvJT 1976 s. 725), där förf. behandlade rättens mål och syfte. I den nyutkomna volymen är det fråga om rättens medel; Villey tar själv vid beskrivningen härav sin tillflykt till de tyska begreppen Rechtsfindung och Rechtsgewinnung. Någon praktisk-juridisk normativ metodlära är det emellertid inte fråga om. Villey har i andra arbeten utvecklat en syn på rätten i Aristoteles' och de stora romerska juristernas efterföljd — som utesluter eller i varje fall reser avgörande hinder emot en genomintellektualiserad metodologi. "Det är inte min sak", heter det i den nya boken, "att lära praktikerna deras yrke." Förf:s syfte är att studera och begripa. Det innebär nu inte att Villey skulle avstå från egna ställningstaganden: han underkänner med brio och ofta med skarpsinne de flesta moderna teorier jateoriambitionen överhuvudtaget för att återge rättskipningen dess "caractère artisanal", dess prägel av hantverk. Vad man än må tänka om Villeys slutsatser (som, det kanske bör understrykas, inte beror på intellektuell lättja hos författaren), bjuder hans bok på utomordentligt medryckande läsning.


S. S.