Exekution och rättssäkerhet
Rättssäkerheten värnas väl och omsorgsfullt i vårt land. Ingen torde med fog kunna bestrida att det förhåller sig så. Det är väl inte mer än rimligt och måhända ofrånkomligt att det trots detta från och till upptäcks brister i det rättsskydd vi är så angelägna om att tillförsäkra allmänheten.
Den 14 mars 1978 meddelade Högsta domstolen beslut i två mål rörande utmätningsförrättningar varöver besvär anförts. Kontentan av de båda besluten i HD (NJA 1978 s. 200) är att sedan utmätningsförfarandet avslutats kan besvär över utmätningen inte tas upp till prövning. Konsekvenserna av en rättspraxis efter detta mönster ter sig ur rättssäkerhetssynpunkt inte odelat tilltalande eller ens acceptabla.
Ett exempel kan vara klargörande. Kronofogdemyndigheten utmäter i allmänt mål en stereoanläggning. Gäldenären är inte tillstädes och ger sig inte tillkänna och det utmätta försäljes på exekutiv auktion. Någon tid därefter anföres besvär över utmätningen av den affär som sålt anläggningen med äganderättsförbehåll — anläggningen tillhörde sålunda med äganderätt affären. Om nu likviden vid auktionen redovisats till länsstyrelsen skall besvären inte upptas till prövning — det är vad HD slagit fast. Att äganderätten som är sakrättsligt skyddad kan helt förintas genom en köpeskillingslikvid mellan utomstående parter framstår väl ändå som något ganska äventyrligt och ur rättssäkerhetssynpunkt riskabelt. HD framhåller särskilt som motivering "vikten av utmätningsborgenärs trygghet". Vad så med hänsynen till utmätningsgäldenärs — och tredjemans — trygghet? Den frågan är förvisso inte oberättigad.
Att den av HD fastlagda ordningen inte är tillfredsställande framgår bl. a. också av att justitiekanslern slagit larm hos riksskatteverket i förhoppning om att verket skulle kunna utfärda lämpliga anvisningar till skydd för utmätningsgäldenären — och tredje man — i fall som de påtalade. Detta är emellertid en för verket övermäktig uppgift och riksskatteverket har sänt frågan vidare till justitiedepartementet och ställer i övrigt sina förhoppningar om en bättre tingens ordning till den nya utsökningsbalk som är i antågande.
Dessvärre kan det inte helt uteslutas att en viss begreppsförvirring föreligger i fråga om besvärstiderna vid utmätning. Enligt 201 § utsökningslagen äger gäldenär och borgenär klaga hos överexekutor inom tre veckor efter det att de fått del av utmätningsbeslutet. Det är en relativt sällsynt förekommande form av besvär som begränsas till att avse felaktigheter i själva förfarandet. Den i särklass vanligaste besvärsgrunden är äganderättsanspråk från tredje man och härvidlag är besvärstiden obegränsad.
Utmätningen vinner sålunda inte någon rättskraftig laga kraft när treveckorsperioden gått till ända och det är ju detta som komplicerar rättsläget när utmätning verkställts av egendom som visar sig ha tillhört annan än utmätningsgäldenären. Ofta är det avbetalningssäljare som anför senkomna besvär. I betydande utsträckning skulle dessa kunna onödiggöras.
Jag föreslog på sin tid i skrivelse till riksskatteverket att verket i samförstånd med avbetalningshandelns branschorganisationer skulle verka för ett system innebärande att allt avbetalningsgods vore försett med en liten fastskruvad bricka upptagande affärens namn och utvisande att egendomen omfattas av äganderättsförbehåll förslagsvis genom ett stort och tydligt A. Sedan utmätning verkställts — numera oftast utan att vare sig gäldenär eller dennes familjemedlemmar är tillstädes — kunde förrättningsmannen ringa upp affären och få sig tillsänt avbetalningskontraktet, varefter utmätningen kunde av utmätningsmannen hävas inom den tvåveckorsperiod som står honom till buds enligt 77 § UL. Det skulle ha reducerat antalet besvär, befriat myndigheterna från bestyret med dessa och förhindrat uppkomsten av de rättsförluster som de här diskuterade HD-besluten ofrånkomligen måste komma att medföra. Min propå resulterade dock inte i annat än ett konstaterande att tanken syntes vara god.
Det är inte så sällan förekommande att gäldenären efter utmätning anför besvär med förklaringen att det utmätta tillhör annan person. Sådana besvär avvisas, vilket förvisso är formellt riktigt men måhända sakligt — och framför allt praktiskt — otillfredsställande. Är det egentligen inte en rätt, som lagstiftaren och domstolarna borde erkänna, att bli befriad från delaktigheten i ett felaktigt förfarande som resulterar i en synnerligen grov obehörig vinst genom att annans egendom tas i anspråk för egen skuld? Är inte rättvisans slutliga seger viktigare än vem som satt den på spåren?
HD har sålunda slagit fast att besvär över utmätning inte skall tas upp till prövning sedan utmätningsmålet avslutats genom att bekomna medel redovisats. HD har emellertid, tillfredsställande nog, inte helt förbigått eller bortsett från vikten av gäldenärens eller tredje mans trygghet. HD pekar i ett av besluten på möjligheten för dessa att kräva ersättning av staten för uppkommen skada enligt 3 kap. skadeståndslagen "om fel eller försummelse skulle ligga myndigheten till last". Denna inskränkning är svår att utan vidare acceptera som riktig. En utmätning kan efter besvär upphävas utan att fel eller försummelse förevarit från myndighetens sida — det är regelmässigt fallet när besvär anföres av tredje man om bättre rätt till det utmätta. Myndighetsutövningen har inte varit felaktig men resultatet har trots detta blivit felaktigt. Förhoppningsvis har HD givit uttrycket "fel" denna mycket vidsträckta tolkning. Och ändå är väl skadeståndsvägen onödigt krånglig och detta i all synnerhet när det gäller allmänna mål där redovisning av influtna medel skett till statsverket. I dessa fall borde väl besvär kunna tas upp till prövning och — vid bifall — staten åläggas att återbetala till klaganden de medel som influtit.
Det är givetvis svårare att tillämpa samma enkla förfarande vid enskilda mål där medlen redovisats till enskild person. Där är väl skadeståndsvägen lösningen och detta helt oberoende av om formellt något fel eller någon försummelse kan läggas myndigheten till last.
HD:s båda beslut får inte sätta slutpunkten. Att de klagande saknar besvärsrätt får inte innebära att de saknar rätt till gottgörelse. Det vore att göra högsta rätt till högsta orätt.
Sten Sjöholm