Dom till frihet
Fängelse blir ingen bättre av och kriminaliteten blir inte botad. Varför då fängelse, som inte använts i så långa tider och ingalunda i alla kulturer. Naturligtvis är fängelse en vedergällning, en örfil och så in i mörka skamvrån. Ett ganska primitivt sätt att lösa en samhällskonflikt, en människokonflikt. Primitiva folk, som eskimåer på Grönland och många afrikanska folk samt zigenarna, har inte satt sina lagöverträdare i bur. Inte för att de haft så låg kultur att de ej mäktat bygga fängelser med höga murar utan för att de haft en social tankegång. Nämligen att brottslingens egna sociala sår — som han varit kantig nog att få mot samhällets vassare kanter — läks bäst i hans hemmiljö, i vilken han även skall se till att läka de sår han själv i samband med sitt brott (sin olycka) åstadkommit hos andra i samhällsgruppen. Han tas alltså inte ur spel utan ges möjlighet att fungera vidare med sina medspelare. Han bryts således inte ner i helt meningslös och omänsklig instängdhet. Att beröva någon friheten är oftast att vingklippa en individ för all framtid; en vingklippt fågel flyger inte mer, den stapplar och bits. I jordens befolkningsrika centra har man kanske råd att offra individer på detta barbariska sätt för det heliga straffets skull. Men det leder bara runt i en ond cirkel. Ger ingen lösning på problemen som ledde till individens brott och sammanbrott, eller samhällets brott och sammanbrott.
Skyddstillsyn, såsom den utövas i Sverige med en i praktiken obefintlig eller liknöjd övervakning något enstaka år, ger ingenting. Ingenting åt den dömde, ingenting åt samhället. Skyddstillsyn är närmast ett bevis på hur valhänt vi hanterar friheten. Den är ju mycket svårhanterligare än fångenskapen, som behändigt ryms i en liten välordnad och välbevakad cell. Friheten måste ges mening och innehåll; i lika hög grad åt dömda som odömda. Det talas i vissa utredningar om intensivövervakning. Naturligtvis bättre än ingenting alls men ändock bara vattvälling.
Att döma engelskt till socialt arbete, samhällstjänst ger mera. Mera åt den dömde, mycket mera åt samhället. Det är att försöka få igång den kriminellt, socialt handikappade individen i samhällsgemenskapen. Att klippa samma gräsmatta på fotbollsplanen, att kratta samma gångar i parken, att rulla samma rullstolar som andra; straffade och ostraffade. I England, Australien, Nya Zeeland, till viss del i Västtyskland m. fl. länder har man börjat döma till frihet under ansvar som ersättning för eller komplement till fångenskap utan vidare ansvar. Danmark och Norge tänker också börja. När börjar vi i Sverige. Särskilt snabba med nya idéer på kriminalvårdens område har vi nog aldrig varit. Det sägs att Sverige inte passar för en sådan brottspåföljd som samhällstjänst. Låter inte bra. Vi skulle inte ha frivilliga institutioner som kan och vill ställa upp på den form av arbete som behöver anvisas och på den form av kontroll som krävs. Röda korset, länkarna, RFHL, idrottsklubbar, Lilla Myaktiviteter osv. som redan gör mycket i den vägen; egendomligt. Vidare är man