Rättshistoriens uppgift

 

I debatten om rättshistoriens uppgift anför Elsa Sjöholm i SvJT 1980 s. 75 — som ett argument i hennes kritik av den svenska rättshistoriska disciplinens utformning — att disciplinens forskningsproduktion på senare tid ej skulle ha varit omfattande. Mot detta bör erinras om att det ej är särskilt länge sedan hela den svenska rättsvetenskapen ansågs befinna sig i nöd på grund av den obetydliga produktionen av rättsvetenskapliga avhandlingar. (Se härom en uppsats av Hassler i SvJT 1938 s. 15 ff samt ett inlägg av undertecknad i SvJT 1946 s. 384 ff.) Detta nödläge försvann så småningom. Vad rättshistorien beträffar ägnar sig f. n. ett ej obetydligt antal jurister, äldre och yngre, åt denna forskningsgren. Drivkraften för dem vid deras val av forskningsgren är givetvis så gott som alltid ett medfött historiskt "sinnelag".
    Om det anses nödvändigt att ställa frågan om den rättshistoriska disciplinens berättigande bör svaret bli följande. I ett kulturland som vårt är rättshistorien, liksom historien överhuvudtaget, sitt eget ändamål.
    Vidare: I juristutbildningen bör givetvis ingå en bakgrund av rättshistorisk kunskap, främst avseende huvuddragen av den yttre rättshistorien men i samband därmed även vissa drag inom särskilt betydelsefulla rättsinstitut. Man skulle här — med tanke på t.ex. de förberedande lagstiftningsorganens verksamhet — med rätta kunna citera de ordalag, varmed en av "historiska skolans" grundtankar brukar redovisas: "Den gällande rätten måste ses mot dess historiska bakgrund."
    Det är välbekant att den nutida rättshistoriska vetenskapen, särskilt på kontinenten, för fram sina forskningsresultat mot en ganska massiv humanistisk och kulturhistorisk bakgrund. Mot en sådan metod finnes väl i och för sig intet att erinra. Men frågan är om inte metoden kan drivas för långt. Läser man t. ex. Wieackers bekanta arbete "Privatrechtsgeschichteder Neuzeit" (2 uppl., 1967) undrar man ganska snart om det är kulturhistoria eller rättshistoria man läser.
    Den omständigheten att rättshistorisk forskning bedrives inte endast av rättshistorikern av facket utan också av företrädare för specialdisciplinerna torde inte behöva föranleda några motsättningar. Men helt allmänt kan väl sägas att rättshistorikern av facket har de största förutsätt-

 

² Här bortses från att ersättare för ordförande enligt L-ATF 1978 är berättigad till viss ersättning. 

ningarna för de egentliga forskningsuppgifterna och för inblick i de rättshistoriska sammanhangen.
    Rättshistorien har sina hjälpvetenskaper. Men den har givetvis också sin begreppsmässiga egenart. Det är rättens historia — sedd mot bakgrunden av den politiska, ekonomiska, sociala och kulturella utvecklingen — den rättshistoriska vetenskapen som självständig vetenskap skall syssla med. Det är också för den vetenskapen vi rättshistoriskt intresserade jurister, teoretiker såväl som praktiker, hysa tillgivenhet.

Ebbe R:son Mark

 

31 — 803356. Svensk Juristtidning