Sambeskattning grundlagsstridig
I en uppmärksammad dom i januari i år har Irlands Högsta domstol funnit att sambeskattning av makar strider mot landets konstitudon. Bakgrunden är följande.
Enligt 1967 års irländska inkomstskattelag sambeskattas äkta makar för sina inkomster. Praktiskt går detta till på så sätt att gift kvinnas beskattningsbara inkomst i beskattningshänseende anses som mannens inkomst. I konsekvens härmed vilar det på mannen att betala skatt också för hustruns inkomst. Eftersom skatteskalan är progressiv blir följden som regel att i familjer där båda makarna har inkomst de tillsammans betalar en större andel av sina sammanlagda inkomster i skatt än om de varit ogifta.
Kärande var makarna Francis och Mary Murphy. Båda är lärare. Kärandena anförde i målet, där Irlands Attorney General var svarande, att sambeskattningen stod i strid med art. 40: 1 i den irländska konstitutionen och att genom dessa skattebestämmelser irländska staten brutit utfästelsen i konstitutionens art. 41 att med särskild omsorg bevara äktenskapet såsom den institution på vilken familjen bygger och att skydda det mot angrepp.
Den först åberopade grundlagsbestämmelsen har följande lydelse:
"Personliga rättigheter
Art. 40
1. Alla medborgare skall såsom mänskliga varelser vara lika inför lagen.
Detta får inte tolkas så att staten i sin lagstiftning inte skall taga vederbörlig hänsyn till skiljaktigheter i förmåga, vare sig fysisk eller moralisk, och till samhälleliga funktioner."
Denna grund för käromålet underkändes av Högsta domstolen. Det åberopade grundlagsstadgandet garanterar inte likhet inför lagen i alla frågor eller under alla förhållanden, fastslår domstolen. Stadgandet utgör en kvalificerad garanti för alla medborgare såsom mänskliga varelser. Det hänför sig därför enligt domstolen till de egenskaper som gör oss mänskliga, till den mänskliga personlighetens väsentligheter. Visserligen behandlas sammanboende äkta makar olika i skattehänseende i förhållande till ogifta sammanboende eller hemskilda makar. Denna skillnad kan dock försvaras genom den särskilda sociala funktion enligt konstitutionen som sammanboende äkta makar fyller. Av andra meningen i art. 40: 1 framgår att olikheter inte skall undanröjas såsom oförenliga med konstitutionen om faktiska förhållanden rättfärdigar dem. Domstolen
hänvisar också till att inkomstskattelagen innehåller många exempel på olika kategorier skattebetalare som behandlas förmånligt eller oförmånligt som följd av deras samhälleliga funktioner. Den oförmånliga behandlingen i skattehänseende av sammanlevande äkta makar, ställd i relation till den många gånger gynnsammare behandling sådana makar röner i andra avseenden enligt gällande lagstiftning, utgör inte en i art. 40 förbjuden, skiljaktig behandling.
Bättre framgång hade kärandena med sitt påstående att sambeskattningen strider mot det i konstitutionen garanterade skyddet av äktenskapet. Det åberopade grundlagsstadgandet har följande lydelse:
"Familjen
Art. 41
1. Staten erkänner familjen som den naturliga primära och fundamentala enhetliga gruppen i samhället och som en moralisk institution med oförytterliga och omistliga rättigheter, vilka går framför och är överordnade den positiva rätten.
2. Staten försäkrar därför att i konstitutionen och inom ramen för dess myndighetsutövning familjen skall skyddas som den nödvändiga grundvalen för samhällsordningen och såsom oumbärlig för nationens och statens välfärd.
Staten erkänner särskilt att kvinnan genom sin gärning i hemmet ger staten ett stöd utan vilket det gemensamma bästa inte kan uppnås.
Staten skall därför söka säkerställa att mödrar inte av ekonomiska skäl skall tvingas ut på arbetsmarknaden och därigenom försumma sina plikter i hemmet.
3. Staten utfäster sig att med särskild omsorg bevara äktenskapet såsom den institution på vilken familjen bygger och att skydda det mot angrepp."
I sina domskäl konstaterar Högsta domstolen att det vilar på kärandena att visa att skyldigheten för mannen enligt sambeskattningsreglerna att betala en högre inkomstskatt utgör ett klart brott av staten mot dess åtagande att med särskild omsorg bevara äktenskapet såsom institution och att skydda det mot angrepp.
Svaranden har medgivit att inkomstskattelagen i vissa fall medför en större skattebörda för sammanboende makar. I och för sig innebär detta emellertid inte att staten brutit mot sitt åtagande i konstitutionen. För att avgöra om så skett måste hänsyn tas till också annan lagstiftning som rör äkta makar. Sker detta uppväger fördelarna den större skattebördan enligt svarandens uppfattning. Domstolen finner emellertid för sin del att även om staten ger äkta makar och deras barn många förmåner och privilegier, karaktären och den potentiellt progressiva omfattningen av den börda som bestämmelserna i 1967 års lag skapar utgör ett brott motstatens nyssnämnda åtagande. Frångåendet av utfästelsen varken kompenseras eller rättfärdigas av fördelar eller privilegier för mödrar och deras barn. De åberopade skattebestämmelserna står därför i strid med konstitutionen, fastslår Högsta domstolen.
En fråga lämnar domstolen öppen, nämligen från vilken dag sambeskattningen skall anses ogiltig. Ab initio eller från dagen för talans väckande. Domstolen grubblar ännu på detta problem vars lösning får inte helt obetydliga statsfinansiella följder.
Att domstol förklarar sambeskattning av makar strida mot grundlagen är väl i sig inte så unikt: det lär ha skett tidigare i andra länder. Ej heller är det så ovanligt i vår omvärld att domstolarna tillagts en uttrycklig rätt
att pröva lagars grundlagsenlighet som fallet är i Irland. Vad som gör domen intressant för oss svenskar synes i stället vara den bakomliggande samhällsuppfattning som domen återspeglar. Irlands konstitution antogs dock så sent som 1937 och ändå tycks en avgrund ligga mellan den irländska uppfattningen om familjen och äktenskapet och den som brukar återges i svenska massmedia.
Lennart Myrsten