EG:s domskonvention1

 

Av professor LENNART PÅLSSON

 

I. Allmänt

 

1. Kravet på en "gemensam marknad för domar" inom EG. Enligt art. 220 i Romfördraget (RF) är EG:s medlemsstater förpliktade att förhandla med varandra i syfte att skapa enhetliga eller samordnade regler inom en rad angivna områden. Bestämmelsen kan ses som ett komplement till fördragets regler om lagharmonisering.2 Den avser ämnen där bestående nationella rättsolikheter och barriärer uppfattas som ett hinder för den gemensamma marknadens funktion men där EG:s institutioner inte har tillagts erforderlig kompetens att agera och där medlemsstaternas direkta medverkan därför är nödvändig.
    Bland annat föreskrivs att medlemsstaterna skall förhandla med varandra "i syfte att till förmån för sina rättssubjekt säkerställa förenkling av formaliteter för ömsesidigt erkännande och verkställighet av rättsliga avgöranden och skiljedomar".3 Tankegången är att nationellt begränsade regler härom — vilka som bekant ofta innebär att utländska avgöranden vägras erkännande4 (vari jag här och i fortsättningen inbegriper verkställighet, där ej annat framgår av sammanhanget) — verkar som ett hinder för den eftersträvade ekonomiska integrationen. Det hindret skall undanröjas genom vad som har kallats "fri rörlighet för domar", i analogi med den fria rörlighet för varor, personer och tjänster varom stadgas i RF.

 

1De autentiska tyska, franska, italienska och nederländska texterna till 1968 års konvention jämte tillhörande dokument samt till 1971 års Luxemburgprotokoll återges i Bülow-Böckstiegel nr 600 resp. 602. Numera föreligger autentiska texter också på danska, engelska och iriska. Se OJ 1978 L 304, som tillika innehåller den engelska texten till 1978 års tillträdeskonvention samt den konsoliderade engelska texten till hela konventionen och Luxemburgprotokollet i deras genom tillträdeskonventionen ändrade lydelse. De relevanta danska texterna är också tillgängliga i EF-Karnov 935.

2 Jfr Pålsson, EG-rätt (Lund 1976) 31 f, 69 78.

3 Denna formulering är missvisande, ty hindren för erkännande och verkställighet av utländska domar avser ingalunda enbart eller ens i första hand "formaliteter".

4Ang. rättsläget i de sex ursprungliga EG-staterna före domskonventionens tillkomst se Mercier, Effets internationaux des jugements dans les Etats du Marché Commun (Geneve 1965); Weser 131 195. Betr. Storbritannien, Irland och Danmark se Schlosser-rapporten 78 f.

32 803358. Svensk Juristtidning

 

498 Lennart Pålsson2. Domskonventionen och anknytande material. I ett tidigt skede av EG:s verksamhet tillsattes en expertkommitté för att arbeta med nämnda frågor.5 Kommitténs arbete ledde efter åtta år fram till en konvention om domstolarnas behörighet samt om erkännande och verkställighet av rättsliga avgöranden i civila och kommersiella mål, vanligen kallad domskonventionen.6 Denna konvention undertecknades av de sex dåvarande medlemsstaterna i Bryssel 27.9.1968. Efter ratifikation trädde den i kraft 1.2.1973.
    Konventionen kompletteras av ett senare utarbetat protokoll angående gemenskapsdomstolens (GD:s) behörighet att tolka konventionen.7 Protokollet undertecknades av "de sex" i Luxemburg 3.6.1971 och trädde efter ratifikation i kraft 1.9.1975.
    Under tiden hade Danmark, Irland och Storbritannien upptagits som nya medlemmar i EG (1.1.1973). Genom anslutningsakten (art. 3: 2) förpliktade de sig att tillträda domskonventionen och Luxemburgprotokollet, dock först sedan förhandlingar hade ägt rum om den erforderliga anpassningen av texterna. Resultatet av dessa förhandlingar, vilka kom att dra långt ut på tiden, föreligger numera i form av en särskild konvention om de tre staternas anslutning till konventionen och protokollet.8 Denna s. k. tillträdeskonvention, vari samtliga nio medlemsstater är parter, undertecknades i Luxemburg 9.10.1978 och träder i kraft efter ratificiering.
    Förutom den av utvidgningen betingade tekniska anpassningen av de ursprungliga texterna innehåller tillträdeskonventionen en del sakliga ändringar och preciseringar av konventionen. Ehuru det kan dröja ännu någon tid innan ratifikationsproceduren har fullbordats och den nya konventionen träder i kraft, utgår jag i min framställning för enkelhetens skull från det rättsläge som uppkommer när så har skett. Jag bortser också från övergångsbestämmelser o. d. Hänvisningar till "konventionen" eller till enskilda bestämmelser däri avser i förekommande fall deras genom tillträdeskonventionen ändrade lydelse.

 

5 Kommitténs ordförande var den tyske professorn A. Bülow, dess rapportör den belgiske ministerialdirektören P. Jenard. För närmare uppgifter se OJ 1979 C 59/64.

6 För en officiell kommentar till konventionen se Jenard-rapporten, vilken bygger på expertkommitténs arbete.

7 Också till protokollet föreligger en av Jenard upprättad rapport som grundar sig på expertkommitténs arbete. Den är publicerad i OJ 1979 C 59/66, på tyska också i Bülow-Böckstiegel nr 602.25.

8 Konventionen förbereddes i en expertkommitté med Jenard som ordförande och den tyske professorn P. Schlosser som rapportör. För en kommentar till konventionen grundad på kommitténs arbete se Schlosser-rapporten. 

EG:s domskonvention 499    Redan under den relativt korta tid den ursprungliga konventionen har varit i kraft mellan "de sex", har den hunnit ge upphov till en omfattande rättspraxis, främst på det nationella planet.9 Enbart antalet publicerade avgöranden från medlemsstaternas domstolar uppgick efter en femårsperiod till ca 200.10 Härtill kommer ett antal avgöranden av GD (se framställningen nedan nr 4). Den snabba framväxten av denna praxis ger en antydan om konventionens praktiska betydelse inom EG.
    Det är inte möjligt att här i detalj redogöra för innehållet i konventionen eller att närmare analysera de många frågor som knyter sig till den.11 I första hand skall jag ge en orientering om konventionens system, varvid tyngdpunkten läggs på ledande principer och karakteristiska drag. I den mån jag kommer in på enskilda regler eller problem, blir framställningen med nödvändighet förenklad och approximativ. Något mera utförligt skall jag uppehålla mig vid konventionens betydelse för utomstående länder som Sverige. Ett försök till samlad bedömning av hithörande spörsmål görs i det avslutande avsnittet (nedan nr 20 23).

 

3. Konventionens allmänna karaktär. Konventionen är i centrala hänseenden utformad på ett sätt som innebär att den går utöver det mål som anges i RF art. 220. Det mest iögonfallande draget är att konventionen, förutom de frågor om erkännande av domar varom talas i RF, också reglerar, och rentav har sin tyngdpunkt förlagd till, problemen kring domstolarnas direkta behörighet (deras domsrätt eller jurisdiktion).12 Den griper således in redan på processtadiet, i det EG-land där talan väcks (domstolslandet eller land nr 1). Genom att enhetliga regler har kunnat fastställas i den delen har villkoren för erkännande i ett annat EG-land (land

 

9 Ett urval av nationell rättspraxis samt GD:s avgöranden i anslutning till konventionen publiceras i utdrag i den årliga Synopsis of Case-Law, vilken sedan 1977 utges av The Documentation Branch of the Court of Justice of the European Communities, Luxembourg (hittills 3 delar). För en systematisk översikt av och kommentar till denna praxis se Pocar.

10 Med en påtaglig övervikt för belgiska, nederländska och tyska rättsfall. Se Pocar 406.

11 För större vetenskapliga studier av konventionen se de nedan i n.* citerade arbetena av Bülow-Böckstiegel (nr 606), Droz och Weser. Märk även Droz, Pratique de la Convention de Bruxelles du 27 septembre 1968 Paris 1973). Ur den danska litteraturen kan främst nämnas Svenné Schmidts nedan n.* citerade kommentar till konventionen. Se också Philip, International domstolskompetence og anerkendelse og fuldbyrdelse af domme i de europæiske fællesskaber: UfR 1971 B225 — 243; idem, EF-Konventionen af 27. september 1968 og de nye medlemslandes tiltrædelse: NTIR 46 (1977) 65 76.

12 Om begreppen direkt och indirekt behörighet ("compétence directe" resp. "compétence indirecte") se Philip, IPR 82 f samt Verkställighet 78. 

500 Lennart Pålssonnr 2) av domar meddelade i land nr 1 kunnat göras påfallande enkla. Erkännandet framstår som en tämligen given konsekvens av regleringen av den direkta behörigheten. Härigenom har den eftersträvade "fria rörligheten för domar" kunnat förverkligas mera effektivt än genom en enkel konvention om erkännande.13
    Den dubbla typ av konvention som sålunda valts har också gjort det möjligt att i förhållandet medlemsstaterna emellan utmönstrade i nationella behörighetskataloger regelmässigt förekommande s. k. exorbitanta fora.14 Härmed avses regler om domsrätt grundad på förhållanden, t. ex. kärandens medborgarskap eller förekomsten av svaranden tillhörig egendom i domstolslandet, som inte förutsätter att vare sig tvisteföremålet eller svaranden har någon anknytning till landet i fråga.15 Sådana behörighetsgrunder är typiskt avsedda att skydda inländska borgenärer som kärande; baksidan av dem är att de tenderar att otillbörligt missgynna utländska svarande, d. v. s. personer bosatta utomlands. I ensidigt nationellt utformade regelsystem är det svårt att helt undvara de exorbitanta fora. I det genom domskonventionen skapade systemet finns det emellertid inget legitimt behov av dem. Ty när man regelmässigt kan räkna med att en i land nr 1 meddelad dom utan större omgång kommer att erkännas i land nr 2, finns det inte tillräcklig anledning att ge domstolarna i land nr 2 rätt att själva döma i en tvist som inte har nämnvärd anknytning till det landet och vars "naturliga" forum finns i land nr 1.
    Genom avskaffandet av de exorbitanta fora har fördelningen av behörigheten mellan medlemsstaternas domstolar kunnat bestämmas efter sakligt relevanta kriterier (vilket naturligtvis inte utesluter delade meningar om lämpligheten av de valda kriterierna i vissa fall). Härigenom uppnås i sin tur att ett mål som, med sådana kriterier mätt, saknar tillräcklig anknytning till domstolslandet, kan "stoppas" redan innan det har prövats i sak. En sådan ordning är rimligtvis att föredra framför systemet med enkla konventioner om erkännande, vilka inte lägger några band på de deltagande staternas frihet att själva bestämma gränserna

 

13 Om begreppen enkla och dubbla konventioner se Philip, IPR 83 f; Svenné Schmidt 933.

14 Ang. de exorbitanta fora se Jellinek, Die zweiseitigen Staatsverträge über Anerkennung ausländischer Zivilurteile (Berlin & Tübingen 1953) I 221 — 223; Nadelmann, Jurisdictionally Improper Fora: XXth Century Comparative and Conflicts Law — Legal Essays in Honor of Hessel E. Yntema (Leyden 1961) 321 335; Philip, IPR 94 f; De Winter, Excessive Jurisdiction in Private International Law: 17(1968) ICLQ 706 720. Se vidare nedan n. 70 75.

15 Ett typiskt exempel från svensk rätt är förmögenhetsforum i RB 10: 3. Jfr Dennemark 146 148. 

EG:s domskonvention 501för sin domsrätt och där det därför mycket väl kan inträffa att entvist behandlas och att dom meddelas i land nr 1, vars domstolar är behöriga enligt sina nationella regler, men att domen sedan vägras erkännande i land nr 2 därför att den inte uppfyller konventionens krav.
    Å andra sidan har dubbla konventioner en långt mer ingripande verkan i de fördragsslutande staternas nationella rätt än de enkla. Erfarenhetsmässigt är det därför avsevärt svårare att nå enighet om sådana konventioner. Tidigare exempel finns visserligen16 men knappast något som i fråga om räckvidd och betydelse kan mäta sig med EG:s domskonvention. I detta hänseende utgör konventionen ett remarkabelt framsteg för internationellt samarbete.
    På ytterligare en punkt går konventionen längre än som i och för sig hade behövts för att uppfylla kravet i RF art. 220. Där sägs att medlemsstaterna "till förmån för sina rättssubjekt" skall säkerställa bl. a. ömsesidigt erkännande av domar. Någon motsvarighet till den begränsning som ligger häri återfinns inte i konventionen, vars regler genomgående bygger på kriterier som är oberoende av parternas medborgarskap.

 

4. Luxemburgprotokollet. Bestämmelserna i detta protokoll utgör ett synnerligen viktigt komplement till konventionen. De har sin förebild i och bygger på samma grundtankar som reglerna om förhandsbeslut i RF art. 177.17 Huvudsyftet är att i möjligaste mån undvika skiljaktiga tolkningar av konventionen i de olika medlemsstaterna. För att möta den risken ges GD behörighet att avgöra tolkningsfrågor som hänskjuts till den från medlemsstaternas domstolar. Vissa av dessa domstolar kan eller skall begära sådant avgörande i fall där de kommer i kontakt med konventionen, antingen som dömande domstol i land nr 1 eller som erkännande domstol i land nr 2. Den närmare utformningen av systemet skiljer sig ej obetydligt från RF:s mönster, men enskildheterna måste här förbigås.
    Protokollet har hittills (årsskiftet 1979/80) bara varit i kraft drygt fyra år och bara mellan "de sex", men dess praktiska tillämpning har fått en snabb start. GD har under denna tid hunnit

 

16Som exempel från det nordiska rättsområdet kan nämnas 1931 års äktenskapskonvention (SÖ 1931: 19) och 1934 års arvskonvention (SÖ 1935: 17).

17Se härom Pålsson (ovan n. 2) 219 229. För litteratur till Luxemburgprotokollet se Droz 449 — 469; Hjalte Rasmussen, Protokollen om fortolkning af Domskonventionen: NTIR 46(1977) 123 145; Svenné Schmidt 961 — 963; Weser 400 403. 

502 Lennart Pålssonavgöra 17 mål angående tolkning av konventionen.18 En typ av problem som har spelat och som säkerligen även framdeles kommer att spela en central roll i GD:s praxis har sin bakgrund i att konventionen bygger på en mängd civil-, handels- och processrättsliga begrepp och kriterier, vilka förekommer i medlemsstaternas nationella rättsordningar men där har ett mer eller mindre skiftande innehåll. Exempelvis talas i konventionen om "civila och kommersiella mål" (art. 1), "uppfyllelseorten" för kontraktsrättsliga förpliktelser (art. 5: 1), mål om "skadestånd utanför kontraktsförhållanden" (art. 5: 3), "avbetalningsköp" (art. 13), "skriftlig form" för prorogationsavtal (art. 17) samt "ordinära rättsmedel" (art. 30, 38). Frågan är om sådana begrepp skall ges en autonomtolkning, d. v. s. tilläggas ett för samtliga medlemsstater gemensamt innehåll (som i så fall ytterst får bestämmas av GD) i och för tillämpningen av konventionen, eller om de skall anses hänvisa till respektive nationella rättsordningar (vilka GD inte äger tolka) med därav följande olikheter i tillämpningen av konventionen.
    Det säger sig självt att frågor av denna art — vilka i allmänhet inte uttryckligen besvaras i själva konventionstexten (för ett undantag beträffande begreppet "hemvist" se nedan nr 9) — är av största betydelse för vilken grad av rättsenhet konventionen reellt medför. Klart är också att inget av de båda nämnda alternativen generellt kan uteslutas och att problemet måste bedömas från den ena bestämmelsen till den andra. Som väntat är GD:s praxis dock präglad av en strävan att ge företräde åt lösningar som värnar om den kommunautära rättsenheten, d. v. s. åt alternativet autonomtolkning. Den tendensen stämmer väl överens med domstolens praxis vid tolkningen av EG:s rättsordning i övrigt.

 

II. Konventionens tillämpningsområde
5. Ratione materiae. Konventionen är begränsad till tvister "enmatière civile et commerciale" (art. 1 st. 1, vars danska text talar om "borgerlige sager, herunder handelssager"; på svenska kan man helt enkelt säga "på privaträttens område"). Utanför konventionen faller således offentligrättsliga och straffrättsliga anspråk,

 

18 Ytterligare 5 sådana mål var anhängiga vid domstolen. Se Thirteenth General Report on the Activities of the European Communities (Brussels & Luxembourg 1980) 340 f. För kommentarer till en del av de mål som avgjorts se Giardina, The European Court and the Brussels Convention on Jurisdiction and Judgments: 27(1978) ICLQ 263 276; Lando, Syv afgørelser om fortolkningen af EF-konventionen om retternes kompetence og om fuldbyrdelse af domme: NTIR 46 (1977) 77 92; Pocar. 

EG:s domskonvention 503t. ex. krav på skatter, tullar, sociala avgifter och prestationer samt böter.
    Den närmare avgränsningen av det breda och svepande begreppet "matière civile et commerciale" kan ge upphov till svårigheter och skulle säkerligen föranleda divergerande tillämpning i medlemsstaterna om frågan överläts till deras nationella rättsordningar. Emellertid har GD i ett av sina första tolkningsavgöranden slagit fast att begreppet måste tolkas autonomt, med ledning av konventionens syfte och system samt med hjälp av de gemensamma principer som kan härledas ur medlemsstaternas rättsordningar.19 Härigenom har domstolen velat säkerställa att konventionen får samma sakliga tillämpningsområde i de olika medlemsstaterna. En annan sak är att det givetvis inte är möjligt att på förhand ge någon exakt och uttömmande definition av begreppet som en gång för alla skulle lösa samtliga tänkbara problem. De preciseringar som krävs måste växa fram successivt och empiriskt och kommer otvivelaktigt även framdeles att kräva GD:s medverkan.
    Genom uttryckliga bestämmelser undantas från konventionens tillämpningsområde vissa slag av tvister, som i och för sig är eller möjligen är av privaträttslig beskaffenhet (art. 1 st. 2). Det gäller bl. a. frågor om familjerättslig status och äktenskaplig förmögenhetsrätt20 (men inte familjerättslig underhållsskyldighet, som alltså hör under konventionen) samt om arvs- och testamentsrätt. Vidare undantas konkurs och liknande förfaranden21 samt skiljeförfaranden. Beträffande konkurs o. d. pågår arbete med en särskild konvention som är avsedd att komplettera domskonventionen.22 Vad angår skiljeförfarande och skiljedomar, som i och för sig omfattas av harmoniseringskravet i RF art. 220, har redan befintliga internationella konventioner t. v. ansetts tillräckliga även för EG:s behov.

 

6. Målets anknytning till EG. För att en tvist skall höra under konventionen fordras också att den har en viss anknytning till ett EG-land. Något för hela konventionen genomgående kriterium av detta slag finns inte. Vilken anknytning som krävs varierar mellan olika delar av och mellan de särskilda reglerna i konventionen.
    Exempelvis gäller flertalet regler om domstolarnas behörighet bara i fall där svaranden har hemvist inom EG (nedan nr 9 — 12).

 

19 LTU v. Eurocontrol (29/76), 14.10.1976, ECR 1541. Samma tolkningsprincip gäller naturligt nog för de i art. 1 st. 2 angivna undantagen från konventionens tillämpningsområde; jfr de nedan n. 20 — 21 citerade rättsfallen.

20Jfr GD:s avgörande i De Cavel v. De Cavel (143/78), 27.3.1979, ECR 1055.

21 Jfr GD:s avgörande i Gourdain v. Nadler (133/78), 22.2.1979, ECR 733.

22 Jfr Schlosser-rapporten 89-92; Weser 405 421.

 

504 Lennart PålssonFör tillämpligheten av bestämmelserna om behörighet på grund av prorogationsavtal är det dock tillräckligt att en av parterna i avtalet har sådant hemvist, oavsett om han är kärande eller svarande i processen (nedan nr 14). I talrika fall implicerar den sakliga regleringen av behörighetsfrågan tillika en begränsning av regelns räckvidd. Sålunda förutsätter konventionens bestämmelser om specialfora av skilda slag (nedan nr 10 — 11 och 13) alltid en särskild anknytning till det EG-land där talan väcks. När det t. ex. stadgas att exklusiv behörighet för vissa fastighetstvister tillkommer domstolarna i den fördragsslutande stat där den fasta egendomen är belägen (art. 16: 1), så utgör den anknytningen också ett villkor för konventionens tillämplighet i sådana tvister; huruvida en medlemsstats domstolar är behöriga i fall där den fasta egendomen är belägen i ett tredje land är en fråga som ligger utanför konventionen. Till skillnad från nu nämnda och andra behörighetsregler gäller bestämmelserna om erkännande av domar generellt inom konventionens sakliga tillämpningsområde, utan krav på annan anknytning till EG än att domen härrör från en medlemsstat (jfr nedan nr 17, 18 och 21).

 

7. Konventionens förhållande till nationell rätt m. m. Så långt konventionen sträcker sig, träder den i stället för motsvarande regler i medlemsstaternas "droit commun". Däremot förblir dessa regler gällande — och kan även framdeles fritt utformas och tillämpas av varje medlemsstat — i fall som på grund av tvisteföremålets art eller av andra skäl ligger utanför konventionens tillämpningsområde. Man får således i varje medlemsstat ett dubbelt system av regler för hithörande frågor (förutom de bestämmelser i ämnet som kan finnas i andra, för resp. stat bindande internationella konventioner). Exempelvis kommer domstolarnas behörighet vanligen att bestämmas av konventionen när svaranden har hemvist inom EG men av nationell rätt i andra fall.
    Vidare träder konventionen i stället för det nät av bilaterala överenskommelser, i flertalet fall begränsade till erkännande av domar, som tidigare fanns mellan olika medlemsstater (se art. 55, där 14 sådana överenskommelser räknas upp). Även i dessa fall förblir de äldre reglerna dock i kraft i den mån de omfattar frågor som inte täcks av konventionen (art. 56 st. 1), t. ex. vad angår erkännande av familjerättsliga statusdomar.23

 

23 De bilaterala överenskommelserna samt förhållandet mellan dem och EG-konventionen behandlas utförligt av Weser 145 195, 425 490 (se även 615 — 678, där texterna till dessa överenskommelser, såvitt angår de sex ursprungliga EG-staterna, återges). För ett GD-avgörande ang. hithörande problem se Bavaria Fluggesellschaft and Germanair v Eurocontrol (9 och 10/77), 14.7.1977, ECR 1517. 

EG:s domskonvention 505    Mera invecklat är förhållandet till vissa andra internationella konventioner i vilka EG:s medlemsstater eller en eller flera av dem är parter. I domskonventionen stadgas att den "inte berör" sådana konventioner som inom särskilda områden fastställer regler om domstolarnas behörighet samt om erkännande av domar (art. 57 st. 1). Härmed avses en rad specialkonventioner, t. ex. inom transporträtten, beträffande ansvarighet för atomskada och oljeförorening samt angående familjerättslig underhållsskyldighet, vilka i de flesta fall har tillträtts även av länder utanför EG.24 Till skillnad från de ovan nämnda bilaterala överenskommelserna förblir dessa multilaterala konventioner i full utsträckning gällande och äger vid konflikt företräde framför domskonventionen. Såvitt angår förhållandet till tredje land, är den regeln uttryck för gängse folkrättsliga principer för lösningen av konflikter mellan successiva traktater i samma ämne.25 Samma regel kommer emellertid att gälla också i det inbördes förhållandet EG-staterna emellan. I den delen modifieras principen dock av vissa samordningsregler, vilka innebär att domskonventionens bestämmelser om erkännande av domar m. m. i stor utsträckning kommer att supplera tillämpningen av de olika specialkonventionerna.26
    Såvitt angår förhållandet till tredje land, kommer också generella överenskommelser i de ämnen som regleras i domskonventionen att äga fortsatt giltighet. Nästan alla sådana överenskommelser är begränsade till frågor om ömsesidigt erkännande av domar och omfattar således inte domstolarnas direkta behörighet.27 Ett exempel är 1977 års nordiska domskonvention, som skapar bindningar mellan Danmark och övriga nordiska länder.28

 

24 För förteckningar över sådana konventioner se Bülow-Böckstiegel nr 606. 345 — 353 och Schlosser-rapporten 150 f (n. 59). Bestämmelsen om dessa konventioners företräde är uttryck för principen lex specialis derogat generali. Närmare om förhållandet mellan sådana konventioner och domskonventionen se Bülow-Böckstiegel nr 606. 340 345 samt Droz 416 421.

25 Ty domskonventionen är från tredje lands synpunkt res inter alios acta. Jfr 1969 års Wienkonvention om traktaträtten (SÖ 1975: 1) art. 30: 4.

26Se närmare art. 25: 2 i tillträdeskonventionen samt Schlosser-rapporten 139 141. Ett särskilt arrangemang har träffats angående behörigheten i vissa sjörättsmål. Se härom Philip, Maritime Jurisdiction in the EEC: NTIR 46 (1977) 113 122.

27 Ett undantag är den fransk-schweiziska konventionen 15.6.1869; texten härtill i Jellinek (ovan n. 14) II 316. Den konventionen innehåller också regler om den direkta behörigheten. Rättigheter som härigenom har tillförsäkrats schweiziska medborgare berörs inte av domskonventionen (art. 58). Se Droz 423 426; Weser 390 395.

28 Konvention 11.10.1977 mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (SÖ1978: 11). Jfr den svenska lagen (1977: 595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område, vilken har trätt i kraft i förhållande till Danmark, Finland och Norge 1.1.1978 (förordning 1977: 1000), samt Prop. 1976/77: 128. 

506 Lennart PålssonKonflikter mellan konventioner av sådant slag och EG-konventionen ter sig tämligen osannolika men kan tänkas i fall av motstridiga domar i samma sak, meddelade i en EG-stat och i det ifrågavarande tredje landet, t. ex. om en tysk och en svensk dom skulle stå mot varandra, båda med anspråk på erkännande i Danmark enligt EG-konventionen resp. den nordiska konventionen. Företräde skall i så fall ges åt den äldre domen (se nedan nr 18).
    Samma problem kan slutligen uppkomma beträffande nya konventioner mellan en EG-stat och en utomstående stat, ingångna efter det domskonventionen har trätt i kraft för berörda EG-stat och avseende frågor som behandlas däri. Här synes det klart att domskonventionen i princip har företräde i den meningen att EG-statens förpliktelser enligt densamma inte kan inskränkas genom en överenskommelse med ett tredje land.29 Annorlunda förhåller det sig dock vid den förut omtalade kategorin "konventioner inom speciella områden", ty regeln om företräde för sådana konventioner äger tillämpning även när de har ingåtts senare än domskonventionen.30 Denna ståndpunkt torde få ses som uttryck för filosofin att domskonventionen inte skall lägga hinder i vägen för internationellt samarbete inom olika specialområden bedrivet på andra nivåer än EG:s, i allmänhet mellan en vidare krets av länder. På ytterligare en punkt, som jag skall återkomma till i ett annat sammanhang, innehåller konventionen en bestämmelse om företräde för senare överenskommelser med tredje land (art. 59, se nedan nr 21).

 

III. Regler om domstolarnas behörighet
8. Allmänt. Dessa regler jämte vissa anslutande bestämmelser (art. 2 — 24) kan sägas utgöra kärnan i konventionen. Så långt konventionen äger tillämpning, innefattar den en uttömmande normering av medlemsstaternas domsrätt. Domstolarna är inte behöriga i andra fall eller på andra grunder än dem konventionen anger, även om behörighet skulle föreligga enligt domstolslandets nationella regler. Å andra sidan är domstolarna skyldiga att ställa sig till förfogande i den mån de är behöriga enligt konventionen, även om den aktuella domsrättsgrunden skulle vara okänd i landets nationella rätt.

 

29Jfr Droz 423 samt ovan n. 25.

30 Art. 57 st. 1. Det har dock förutsatts att konsultationer mellan medlemsstaterna skall äga rum innan någon av dem tillträder en sådan konvention; se Schlosserrapporten 142. 

EG:s domskonvention 507    I stort sett bygger konventionens behörighetskatalog på principer som är välkända från nationella processordningar. Det viktigaste undantaget är att de exorbitanta behörighetsgrunderna har rensats ut. Som redan nämnts är de flesta av konventionens behörighetsregler tillämpliga bara under förutsättning att svaranden har sitt hemvist inom EG (A). Vissa regler bygger dock på andra kriterier (B).

 

A. Regler som förutsätter att svaranden har hemvist inom EG
9. Det allmänna forum domicilii. Huvudregeln är att en svarande med hemvist i en EG-stat, oavsett sitt medborgarskap, skall instämmas till domstol i den staten (art. 2). Stadgandet stämmer överens med den allmänt vedertagna maximen actor sequitur forum rei.
    En svag punkt i konventionen är att den inte innehåller någon definition av begreppet hemvist. Åtminstone på papperet finns det stora skillnader mellan hemvistbegreppen i de olika medlemsstaternas nationella rätt.31 När konventionen skrevs, ansågs svårigheterna att övervinna denna splittring vara så stora att man avstod från försök att smälta samman de olika begreppen till en enhet. Istället valdes kollisionsrättsliga lösningar, vilka bygger på bestående nationella regler och anger vilken lags regler som är avgörande i olika fall. Härigenom utesluts också varje möjlighet till utkristallisering av ett gemensamt begrepp genom tolkningsavgöranden av GD.
    När det gäller att avgöra om en part har hemvist i den stat där talan har väckts, skall frågan helt enkelt bedömas enligt domstolslandets interna rätt (art. 52 st. 1). Denna traditionella lösning ter sig nog så tilltalande på rättstillämpningsplanet, men den innebär i viss mån också att konfliktmöjligheter döljs under en formellt enhetlig regel. Å ena sidan kan positiva kompetenskonflikter tänkas uppkomma genom att två eller flera EG-stater var för sig med tillämpning av sina nationella regler gör anspråk på att vara svarandens hemvistland och därmed på att vara behöriga enligt konventionen.32 Å andra sidan är negativa kompetenskonflikter

 

31 Se betr. de sex ursprungliga medlemsstaterna Droz 209 — 215; Svenné Schmidt 934. Härtill kommer de betydande skillnader mellan det brittiska och de kontinentala domicilbegreppen som aktualiseras i och med Irlands och Storbritanniens tillträde till konventionen; jfr Schlosser-rapporten 95 — 97.

32 I realiteten innebär det dock inte mer än att käranden får en valrätt mellan de konkurrerande fora. Sedan han väl har utövat den valrätten genom att väcka sin talan i något av länderna, griper konventionens litispendensregel (art. 21) in och förhindrar att samma sak kan bli föremål för prövning vid domstol i ett annat EG-land. 

508 Lennart Pålssonmöjliga, om svaranden ehuru han kanske med varje tänkbart kriterium måste ha hemvist "någonstans inom EG" (därför att han saknar varje anknytning till tredje land) inte har sådan anknytning till något särskilt EG-land som enligt dess nationella rätt krävs för hemvist.33
    För bolag och andra juridiska personer gäller som hemvist deras säte (art. 53). Var en juridisk person har sitt säte avgörs enligt domstolslandets internationella privaträtt. Också i den delen finns det skillnader, som konventionen inte gör något försök att jämna ut, mellan de olika medlemsstaternas regler, låt vara att de förmodligen har mindre betydelse på det praktiska än på det principiella planet.34 Återigen undgås emellertid svårigheterna för rättstillämpningen genom regeln att domstolslandets uppfattning är utslagsgivande.

 

10. Konkurrerande specialfora. Som alternativ till svarandens forumdomicili i anvisar konventionen för åtskilliga fall forum i en annan EG-stat (art. 5 — 6, 6 a). Från svarandens synpunkt innebär de reglerna att han i angivna fall är skyldig att svara inför domstol i en annan EG-stat än den där han har sitt hemvist, från kärandens synpunkt att han i motsvarande mån får rätt att välja mellan två eller flera EG-länders domstolar.
    Genomgående gäller som förutsättning även för dessa reglers tillämplighet att svaranden har hemvist i ett EG-land, men kravet kommer här att referera till ett annat land än det där talan har väckts. Huruvida svaranden har sådant hemvist skall, vad angår fysiska personer, inte avgöras enligt lex fori utan enligt lagen i det ifrågavarande främmande landet ("det påstådda hemvistlandet", se art. 52 st. 2). Väcks t. ex. talan i Danmark mot en person som saknar hemvist där (enligt dansk rätt, se ovan nr 9) och åberopas till stöd för domstolens behörighet den nedan berörda regeln om forum solutionis, måste den danska domstolen först konstatera att svaranden har hemvist t. ex. i Frankrike, varvid den frågan skall bedömas enligt fransk rätt. Är svaranden däremot en juridisk person, avgörs dess hemvist, d. v. s. dess säte, alltid med utgångspunkt i domstolslandets egna regler (art. 53).
    Av stor praktisk betydelse är särskilt bestämmelsen om konkurrerande specialforum för tvister om kontraktsförhållanden: så-

 

33Jfr Droz 219; Svenné Schmidt 957 n. 138.

34 Skillnaderna kan återföras till motsättningen mellan inkorporations- och huvudsätesteorierna. Jfr Droz 234 237; Philip, IPR 353 356. 

EG:s domskonvention 509dana mål kan väckas vid rätten i den ort där den till grund för käromålet liggande förpliktelsen har uppfyllts eller skall uppfyllas forum solutionis, art. 5: 1).35 Samtidigt är den regeln sprängfylld med problem, vilka hittills knappast har fått någon tillfredsställande lösning.
    En svårighet är att det ofta finns olika uppfyllelseorter för skilda förpliktelser enligt ett kontrakt, t. ex. för säljarens skyldighet att leverera varan och för köparens betalningsskyldighet. Avgörande skall då vara den förpliktelse "der ligger til grund for sagen" ("qui sert de base å la demande"), d. v. s. den förpliktelse i vars uppfyllelse svaranden påstås ha brustit och därigenom gett upphov till kärandens anspråk.36 Denna lösning kan kritiseras av flera skäl, bl. a. emedan den förutsätter att parternas förpliktelser kan hållas strikt skilda från varandra, en förutsättning som ingalunda alltid är uppfylld och som lätt ger utrymme för tillfälligheternas spel.37
    Ett annat huvudproblem är att det inte finns något enhetligt kriterium för att bestämma uppfyllelseorten för den relevanta prestationen. Om det inte framgår av kontraktet var uppfyllelsen skall ske, får man falla tillbaka på legala regler härom. Olika rättsordningar, även inom EG, divergerar starkt i sådana frågor. Vanliga penningförpliktelser skall t. ex. enligt dansk, engelsk och italiensk rätt uppfyllas på borgenärens hemort ("Bringschuld") men enligt fransk och tysk rätt på gäldenärens hemort ("Holschuld").38 Denna splittring har kommit att prägla medlemsstaternas rättspraxis till konventionens behörighetsregel.39 Mera anmärkningsvärt är att också GD här tydligen har funnit svårigheterna övermäktiga och sett sig nödsakad att sanktionera en lösning som innebär fortsatt splittring. GD har nämligen avböjt en autonom tolkning och slagit fast att uppfyllelseorten är att bestämma på grundval av den lag som enligt domstolslandets internationella privaträtt är tillämplig på den omtvistade förpliktelsen.40 Det avgörandet innebär dock ett steg framåt såtillvida att en ren lex

 

35 Däremot godtar konventionen inte något forum contractus i den mening begreppet har t. ex. i svensk rätt ("där förbindelsen ingicks eller gälden uppkom", se RB 10: 4 och Dennemark 186 — 190). Jfr Jenard-rapporten 23.

36 Häri ligger också att det är den primära förpliktelsen som är relevant, t. ex. säljarens skyldighet att leverera varan, inte hans sekundära förpliktelse att betala skadestånd etc. vid bristande uppfyllelse, oavsett om yrkandet i målet går ut på fullgörelse av denna sekundära skyldighet. Se GD:s avgörande i De Bloos v. Bouyer (14/76), 6.10.1976, ECR 1497.

37Se Lando, Syv afgørelser (ovan n. 18) 85 — 86.

38Svenné Schmidt 939 n. 28.

39Se t. ex. Pocar 417 419.

40Tessili v. Dunlop (12/76), 6.10.1976, ECR 1473.

 

510 Lennart Pålssonfori-lösning avvisats. Visserligen finns det en hel del skillnader även mellan EG-staternas lagvalsregler inom den internationella kontraktsrätten, men en särskild konvention som syftar till att förenhetliga de reglerna är i sikte.41 Om och när detta projekt förs i hamn kommer det att få betydelse för tillämpningen av domskonventionen, bl. a. på den här aktuella punkten.
    För tvister om utomobligatoriskt skadeståndsansvar stadgas om behörighet för rätten på den ort där den skadegörande händelsen har inträffat (forum delicti, art. 5: 3). Formuleringen av bestämmelsen ger inte något entydigt svar på frågan vad som är avgörande i fall där den skadegörande handlingen har företagits i ett EG-land men skadeeffekten uppkommit i ett annat sådant land — ett spörsmål som kan vara av stor betydelse t. ex. vid produktskador samt vid skador på grund av luft- och vattenföroreningar. Problemet har lösts av GD genom ett tolkningsavgörande, som innebär att båda ländernas domstolar är behöriga i sådana fall och att käranden således har valfrihet mellan dem (förutom alternativet svarandens forum domicilii, som emellertid vanligen torde sammanfalla med handlingsortens forum).42
    I övrigt erbjuder konventionen, som alternativ till svarandens forum domicilii, olika specialfora för mål om underhållsförpliktelser, filialforum för tvister som uppkommit på grund av driften av en filial, agentur e. d.,43 fora för vissa sjörättsliga tvister samt fora continentiae causarum för mål mot flera svarande, vid regresskrav mot tredje man och vid genkäromål m. m.44

 

11. Specialregler för mål om försäkrings- och konsumentavtal. I stället för reglerna i art. 2, 5 — 6 och 6 a gäller särskilda bestämmelser om behörigheten i försäkringsmål (art. 7 — 12, 12 a) samt i mål angående konsumentavtal, d. v. s. avtal om tillhandahållande av varor eller tjänster från en näringsidkare till en konsument (art. 13 — 15).45 Innehållet i dessa bestämmelser är präglat av en strävan att skydda försäkringstagaren resp. konsumenten såsom den pre-

 

41 Se Udkast til konvention om hvilken lov der skal anvendes på kontraktslige forpligtelser (De Europæiske Fællesskabers Kommission III/120/79). Konventionen har numera fått sin slutliga lydelse och öppnats för undertecknande den 19 juni 1980.

42 Bier v. Mines de Potasse d'Alsace (21/76), 30.11.1976, ECR 1735.

43Ang. begreppen filial etc. se GD:s tolkningsavgöranden i De Bloos v. Bouyer (ovan n. 36) och Somafer v. Saar-Ferngas (33/78), 22.11.1978, ECR 2183.

44 Dessa bestämmelser kommenteras av Svenné Schmidt 940 942.

45 Närmare regler om vad som i detta sammanhang avses med konsumentavtal ges i art. 13 st. 1. Jfr rättsfallet Bertrand v. Ott (150/77), 21.6.1978, ECR 1431, som gäller tolkningen av begreppet "avbetalningsköp". 

EG:s domskonvention 511sumtivt svagare parten i avtalsförhållandet.46 Det kommer till uttryck i två hänseenden:
    För det första är reglerna olika beroende på partsställningen i målet. Om t. ex. en konsument som har köpt en vara på avbetalning vill föra talan mot säljaren-näringsidkaren, kan han efter eget val göra det antingen i säljarens eller i sitt eget hemvistland (art. 14 st. 1).47 Någon motsvarande valrätt har inte säljaren som kärande; han är hänvisad att väcka sin talan vid domstol i det land där köparen har sitt hemvist (art. 14 st. 2). På i princip samma sätt förhåller det sig vid övriga här aktuella avtalstyper, i försäkringsmål dock med en hel del varianter och komplicerande inslag. Det väsentliga och genomgående draget är att den svagare parten alltid har rätt att föra processen "på hemmaplan", vare sig han är kärande eller svarande. En förutsättning för reglernas tillämplighet är givetvis att den sålunda skyddade parten har hemvist i ett EG-land. Om han själv är kärande måste också svaranden ha hemvist inom EG.48 Huruvida t. ex. en avbetalningsköpare med hemvist i Danmark kan stämma säljaren vid dansk domstol i fall där säljaren är ett svenskt företag är en fråga som ligger utanför konventionen.
    För det andra är bestämmelserna tvingande till den svagare partens förmån. De kan som regel inte skjutas åt sidan genom ett prorogationsavtal, som har träffats innan tvist uppkommit.49

 

12. De nationella behörighetsreglernas roll. Med förbehåll för de behörighetsregler i konventionen som bygger på andra kriterier än svarandens hemvist (nedan under B) kan en person med hemvist i ett EG-land stämmas till ett annat EG-lands domstolar bara med stöd av de nu genomgångna särskilda bestämmelserna i art. 5 — 15, jfr art. 3 st. 1. I konventionen anges att "särskilt" ett antal uppräknade behörighetsgrunder av exorbitant natur, vilka förekommer i medlemsstaternas rättsordningar, inte får tillämpas gentemot en svarande med hemvist inom EG (art. 3 st. 2). Den listan upptar t. ex. bestämmelserna om domsrätt på grund av kärandens medborgarskap i fransk rätt (Code Civil art. 14), om förmögenhets-

 

46Jfr Dahl, Consumer Protection and the Provisions on Jurisdiction in the 1968 EEC Judgments Convention: NTIR 46 (1977) 104 — 112; Schlosser-rapporten 117 119.

47Om tvisten angår driften av en filial, agentur eller liknande, står också filialforum till buds. Se art. 7 och 13 st. 1 i förening med art. 5: 5.

48 Härmed likställs dock fall där försäkringsgivaren resp. näringsidkaren har en filial e. d. inom EG. Se art. 8 st. 2 och art. 13 st. 2.

49Se närmare art. 12, 12 a och 15.

 

512 Lennart Pålssonforum i dansk och tysk rätt (retsplejeloven § 248 st. 2 resp. § 23 Zivilprozessordnung) samt om brittisk domstols behörighet grundad på att stämningen i målet delgivits svaranden "during his temporary presence in the United Kingdom". Förteckningen är emellertid inte fullständig och tillåter ingalunda något e contrarioslut beträffande andra domsrättsregler i nationell rätt. Sådana regler exorbitanta eller ej får helt enkelt inte i något fall åberopas till stöd för en vidare behörighet än enligt konventionen, om svaranden har hemvist inom EG.
    Däremot förblir de nationella behörighetsreglerna oinskränkt tillämpliga i mål mot en svarande som saknar hemvist inom EG (art. 4 st. 1). En fransk medborgare kan t. ex. fortfarande stämma en person med hemvist i Sverige vid fransk domstol under åberopande av Code Civil art. 14, som inte kräver att vare sig tvisteföremålet eller parterna har någon anknytning (utöver kärandens medborgarskap) till Frankrike.
    Men inte nog med det. Konventionen innehåller också följande famösa bestämmelse (art. 4 st. 2): "Gentemot en svarande som inte har hemvist inom en fördragsslutande stats område kan envar som har hemvist inom en sådan stats område, oavsett sitt medborgarskap, lika med landets egna medborgare åberopa de behörighetsregler som gäller där, inbegripet särskilt de regler som anges i art. 3 st. 2" (d. v. s. de exorbitanta reglerna).
    Innebörden härav är att sådana i medlemsstaternas nationella rätt förekommande "domsrättsfavörer" som är knutna till kärandens medborgarskap utsträcks till utländska medborgare med hemvist i landet i fråga. Saken kan också uttryckas så att diskrimineringar grundade på kärandens medborgarskap avskaffats, och detta inte bara mellan EG-staternas medborgare (jfr RF art. 7) utan generellt. I följd härav kan t. ex. en dansk eller t. o. m. en svensk medborgare med hemvist i Frankrike på samma sätt som en fransk medborgare åberopa Code Civil art. 14 för att vid fransk domstol väcka talan mot en person som saknar hemvist inom EG. Från svarandens synpunkt innebär bestämmelsen å andra sidan skärpt diskriminering i så måtto att den vidgar kretsen av deltagare i "kompetensjakten på utlänningar".

 

B. Övriga behörighetsregler
13. Exklusiva specialfora. För vissa slags tvister stadgas om exklusiv jurisdiktion för ett EG-lands domstolar, oavsett parternas hemvist (art. 16). Det gäller t. ex. mål om rättigheter till samt om hyra eller arrende av fast egendom, där behörighet uteslutande tillkommer

 

EG:s domskonvention 513forum rei sitae.50 Vissa frågor angående en juridisk persons inre angelägenheter, bl. a. om upplösning av associationen eller om giltigheten av beslut träffade av dess organ, ankommer med exklusiv behörighet på domstolarna i det land där den juridiska personen har sitt säte. Motsvarande gäller registerlandets domstolar i mål om giltigheten av inskrivningar i offentliga register samt om registrering eller giltighet av patent, varumärken och liknande rättigheter. Alla dessa regler är absoluta i den meningen att de inte kan skjutas åt sidan genom ett prorogationsavtal.
    De anknytningsfakta som är avgörande för behörighetsfrågan fungerar här samtidigt som avgränsningskriterier för konventionens tillämplighet. Stadgandet om exklusivt forum för vissa fastighetstvister innebär t. ex. att en EG-stats domstolar saknar behörighet för dylika tvister om fastigheten är belägen i en annan sådan stat, men bestämmelsen har ingenting att säga för det fall att fastigheten är belägen utanför EG (jfr ovan nr 6). För att bedömadet fallet får man gå till resp. lands nationella regler.51

 

14. Forum prorogatum. Av stor praktisk betydelse är konventionens regler om avtal om forum eller prorogation (art. 17). Behovet av sådana avtal kan visserligen tyckas vara mindre inom EG än i det internationella rättslivet i allmänhet, därför att man inom EG har ett i stort sett välordnat, genom konventionen skapat system av gemensamma regler om domsrätt och om erkännande av domar att falla tillbaka på. Härigenom tillgodoses i viss mån de intressen som en prorogationsklausul normalt skall tjäna (såsom förutsebarhet, undvikande av exorbitanta fora, förhindrande av dubbla processer, säkrande av effektiv domsverkställighet). Av flera skäl är detta dock ingalunda tillräckligt för att eliminera affärslivets behov av eller intresse för avtalsmässig reglering av behörighetsfrågan, vare sig internt inom EG eller gentemot tredjeland.
    Sådana avtal är i allmänhet tillåtliga enligt konventionen, om de innebär att domstolarna, eller en bestämd domstol, i ett EG-land skall vara behöriga att avgöra redan uppkomna tvister eller framtida tvister här flytande ur ett angivet rättsförhållande. Undantag gäller dock för klausuler i strid med konventionens tvingande

 

50 Bestämmelsen har tolkats restriktivt av GD i ett hyresmål; se Sanders v. van der Putte (73/77), 14.12.1977, ECR 2383.

51 Även om svaranden har hemvist inom EG, synes konventionens allmänna behörighetsregler inte vara tillämpliga i detta fall. Jfr Bülow-Böckstiegel 606. 131 — 132; Droz 108 — 110; Svenné Schmidt 945 n. 74. 

514 Lennart Pålssonregler till skydd för den svagare parten i vissa avtalsförhållanden (art. 12 och 15, se ovan nr 11) eller om exklusiva specialfora (art. 16, ovan nr 13). Inskränkningar i prorogationsrätten föreskrivs också i vissa specialkonventioner inom transporträtten, vilka enligt vad förut sagts äger företräde framför domskonventionen.52 För giltigheten av ett prorogationsavtal uppställer konventionen vissa formkrav. Som regel fordras att avtalet har ingåtts skriftligen eller muntligen med skriftlig bekräftelse. I kommersiella förhållanden av internationell natur är det dock tillräckligt att iaktta en form som stämmer överens med sedvänjor i branschen "om vilka parterna har eller borde ha kännedom". Den närmare innebörden av dessa bestämmelser, som ändrats rätt avsevärt genom tillträdeskonventionen, får klarläggas genom tolkningsavgöranden av GD.53
    I den mån villkoren för ett prorogationsavtals tillåtlighet och giltighet är reglerade i konventionen, är det uteslutet att vid sidan härav tillämpa nationella regler. Uppfyller avtalet konventionens krav måste det godtas även i ett EG-land enligt vars nationella lag det skulle vara ogiltigt, t. ex. därför att det angår ett rättsförhållande (såsom arbetsavtal eller ensamförsäljningsavtal) som enligt den lagen inte kan bli föremål för prorogation, eller därför att det har slutits i en form som enligt den lagen inte är tillräcklig. Det kan heller inte krävas att tvisten har någon särskild anknytning till det valda landet.54
    Emellertid är konventionens reglering av giltighetsbetingelserna ofullständig. Den är begränsad till frågor som speciellt angår prorogationsklausuler. Göres det gällande att en sådan klausul, eller hela det avtal vari den ingår, är ogiltig av allmänna avtalsrättsliga skäl, synes avgörandet få träffas enligt domstolslandets egen rättsordning, inklusive dess internationella privaträtt. En viss oklarhet råder dock om gränserna för tillåtligheten av sådan supplerande tillämpning av nationell rätt.55

 

52Jfr Siesby, Præceptiv lovgivning og Domskonventionens regler om værnetingsaftaler: NTIR 46 (1977) 93, 100 — 102.

53 En sträng tolkning av formkraven har anlagts av GD i dess hittillsvarande praxis, vilken emellertid hänför sig till art. 17 i dess lydelse före de genom tillträdeskonventionen gjorda ändringarna. Se Estasis Salotti v. Rüva (24/76), 14.12.1976, ECR1831, och Segoura v. Bonakdarian (25/76), 14.12.1976, ECR 1851. Såvitt angår kommersiella förhållanden, synes domstolen här ha ställt alltför höga krav; sekritiskt Lando, Syv afgørelser (ovan n. 18) 90 92. För sådana förhållanden är domstolens avgöranden att betrakta som "overruled" genom tillträdeskonventionen.

54 En annan sak är att det omtvistade rättsförhållandet måste vara av internationell natur. Vad det närmare bestämt innebär är föremål för delade meningar. Se Svenné Schmidt 946 f (n. 82).

55Se Siesby (ovan n. 52) 97 f, 102 f.

 

EG:s domskonvention 515    En prorogationsklausul som är tillåtlig och giltig enligt konventionen har i allmänhet såväl behörighetsgrundande verkan för det utpekade landets domstol(ar) som behörighetsuteslutande verkan för övriga domstolar inom EG-området (prorogations- resp. derogationseffekt). I konventionstexten anges detta uttryckligen bara såvitt angår den vanligaste och viktigaste typen av sådana klausuler, nämligen där det hänvisas till en bestämd domstol eller till ett visst lands domstolar. Det synes dock klart att även andra slags prorogationsklausuler under samma förutsättningar måste tilläggas verkan enligt sitt innehåll, t. ex. om det i ett köpeavtal mellan parter hemmahörande i skilda länder inom EG stipuleras att vardera parten kan stämmas bara vid domstol i sitt eget hemvistland (således med uteslutande av de alternativa specialfora i konventionens art. 5 — 6).56
    Konventionens bestämmelser om prorogation är fullt ut tillämpliga bara om minst en av parterna har hemvist inom EG när avtalet ingås (hemvistet vid tiden för processen synes vara irrelevant). Det innebär dock inte att konventionen skulle förbjuda eller lägga hinder i vägen för prorogation till ett EG-lands domstolar i fall där ingen av parterna har hemvist inom EG. Huruvida avtalet har behörighetsgrundande verkan får i sådana fall avgöras enligt det utpekade domstolslandets nationella rättsordning. Däremot griper konventionen också i dessa fall in med en regel om avtalets derogationseffekt inom EG:domstolar i andra EG-stater än den utpekade får inte ta upp tvisten till prövning, med mindre den eller de valda domstolarna har avböjt jurisdiktion. Om det t. ex. i ett avtal mellan ett svenskt och ett schweiziskt företag stadgas att tvister skall avgöras av engelsk domstol, kan målet inte tas upp vid en tysk domstol även om den annars skulle vara behörig (t. ex. på grund av att svaranden har tillgångar i Tyskland), såvida inte den engelska domstolen har vägrat att godta prorogationen. Avtalet har således behörighetsuteslutande verkan i kraft av konventionen i avbidan på att dess behörighetsgrundande verkan prövas av forum prorogatum enligt nationell rätt.
    I övrigt synes konventionens regler om prorogation utan särskilda inskränkningar vara tillämpliga också i fall som på ett eller annat sätt, t. ex. genom ena partens hemvist, har anknytning till ett tredje land. Givetvis är bestämmelsernas giltighet och verkan dock begränsad till EG-länderna. Huruvida ett avtal om proroga-

 

56 Se GD:s avgörande i Meeth v. Glacetal (23/78), 9.11.1978, ECR 2133.

 

516 Lennart Pålssontion till ett EG-lands domstolar har derogationseffekt i ett land utanför EG, vars domstolar annars skulle vara behöriga, måste avgöras med utgångspunkt från det landets egna regler. Detsamma gäller spörsmålet huruvida ett avtal om prorogation till ett utomstående lands domstolar har behörighetsgrundande verkan.
    Av intresse i sistnämnda fall är att konventionen inte lägger några hinder i vägen för att avtalet ges derogationsverkan inom EG. Den frågan ankommer i regel på den berörda medlemsstatens nationella rätt. Antag t. ex. att det i ett köpekontrakt mellan ett svenskt och ett tyskt företag har bestämts att svensk domstol skall vara ensam behörig att slita tvister i anledning av avtalet. Söker en av parterna likväl stämma den andre vid en tysk domstol, som är behörig (antar vi) frånsett prorogationsklausulen, får giltigheten av den klausulen och dess behörighetsuteslutande verkan för den tyska domstolen bedömas på basis av tysk rätt. Det gäller även om den behörighet som derogerats är grundad på konventionen.
    Annorlunda ställer det sig dock vid sådana behörighetsgrundande regler i konventionen som även EG:s medlemsstater emellan utesluter prorogation (art. 12, 15 och 16, se ovan). Gäller tvisten t. ex. en i Tyskland belägen fastighet, kan den tyska domstolens exklusiva behörighet enligt art. 16 i konventionen inte avtalas bort till förmån för domstol i något annat land vare sig inom eller utanför EG. Skulle parterna i ett dylikt fall ha prorogerat till en svensk domstol, kan det visserligen tänkas att den domstolen under vissa omständigheter skulle finna sig behörig med tillämpning av svensk rätts regler om sådana avtal.57 Men då den tyska domstolen på grund av konventionen är förhindrad att ge avkall på sin behörighet, uppkommer i så fall en positiv kompetenskonflikt.

 

15. Tyst prorogation. Har talan väckts vid en enligt konventionen obehörig domstol, blir domstolen likväl behörig om svaranden ingår i svaromål utan att bestrida domstolens behörighet (art. 18). Denna regel gäller dock inte för tvister som enligt konventionen hör under en annan domstols exklusiva behörighet (se art. 16, ovan nr 13). Tyst prorogation erkännes m. a. o. i samma utsträckning som, men inte i vidare mån än, uttrycklig prorogation är tillåtlig i redan uppkomna tvister.58

 

57Jfr Dennemark 284 f.

58 Märk att förbudet mot prorogation i försäkrings- och konsumentförhållanden (ovan vid n. 49) inte gäller redan uppkomna tvister. Jfr om tyst prorogation i svensk rätt RB 10: 18 och Dennemark 294 304. 

EG:s domskonvention 517C. Vissa kompletterande regler
16. Konventionens behörighetsregler kompletteras av vissa bestämmelser om den processuella behandlingen av behörighetsfrågan, särskilt i vad mån sagda regler skall beaktas ex officio (art. 19 — 20). Vidare ges regler om litispendens samt om behandlingen av konnexa krav i mål som anhängiggjorts vid skilda länders domstolar inom EG (art. 21 — 23). Slutligen stadgas om behörighet att besluta om interimistiska åtgärder, t. ex. kvarstad eller skingringsförbud, i fall där behörigheten att avgöra själva saken enligt konventionen tillkommer domstol i en annan EG-stat (art. 24).

 

IV. Regler om erkännande och verkställighet av domar

 

17. Tillämpningsområde. Bestämmelserna i denna del av konventionen gäller generellt för avgöranden träffade av domstol i en medlemsstat, vilka faller inom konventionens sakliga tillämpningsområde (jfr art. 25 samt ovan nr 5). Att märka är särskilt att det saknar betydelse huruvida domstolen i land nr 1 har grundat sin behörighet på konventionen eller på andra regler. Även om konventionen inte har varit tillämplig i land nr 1, t. ex. därför att svaranden hade hemvist i ett tredje land, blir dess regler om erkännande och verkställighet således tillämpliga i land nr 2. Såtillvida har konventionen karaktär av enkel konvention om erkännande (jfr ovan nr 3).

 

18. Erkännande. Erkännande, som i detta sammanhang är att skilja från verkställighet, kan med en viss förenkling sägas innebära att domen tillägges positiv och negativ rättskraft i land nr 2.59 För att en dom som faller under konventionens regler skall erkännas uppställs inga särskilda villkor eller positiva förutsättningar. Däremot ger konventionen plats för vissa "negativa förutsättningar", eller grunder för vägran att erkänna (art. 27 — 28). Saken kan uttryckas så att erkännandet har presumtionen för sig men att presumtionen i undantagsfall kan hävas på grund av relevanta motfakta. Otvivelaktigt har denna rättsliga konstruktion av erkännandet som regel och vägran att erkänna som undantag sin motsvarighet i "den statistiska verkligheten".60

 

59Se närmare Droz 275 282; Svenné Schmidt 950 f (n. 97). En sida av den negativa rättskraften belyses av GD:s avgörande i De Wolf v. Cox (42/76), 30.11.1976, ECR 1759.

60 Av statistiska uppgifter från Luxemburg, vilka redovisas i Synopsis of Case-Law (ovan n. 9), framgår att 100 ansökningar om exequatur enligt konventionen avgjordes i det landet under åren 1977-78. 98 av dessa ansökningar bifölls och bara 2 avslogs. Jfr också Pocar 407, 425. 

518 Lennart Pålsson    Mot bakgrund av de sålunda utformade sakliga reglerna om erkännande är det naturligt att det inte krävs något särskilt förfarande i land nr 2 för att få fastställt att domen skall erkännas (art. 26 st. 1). Om erkännandet är av betydelse prejudiciellt i en rättegång om en annan sak inför domstol i land nr 2, får frågan avgöras av den domstolen (art. 26 st. 3). I andra sammanhang kan det dock vara av intresse för den part som vill åberopa domen att få undanröjt tvivel om dess erkännande. I så fall har han också rätt att begära en fastställelsedom i land nr 2, varvid prövningen sker i samma ordning som vid begäran om verkställighet (art. 26 st. 2, jfr nedan nr 19).
    Då erkännandet är regel, återstår det strängt taget bara att redogöra för vilka undantag som finns. För att ge relief åt skillnaderna mellan konventionens system och traditionella regler om erkännande av domar i internationella konventioner och i nationell rätt synes det dock lämpligt att gå igenom åtminstone flertalet villkor som brukar tillmätas betydelse i sådana regler, även om det för domskonventionens del i mycket innebär en betoning av omständigheter som inte är relevanta för erkännandet.
    (1) En påtaglig skillnad gäller de förutsättningar för erkännande som knyter sig till den dömande domstolens behörighet (den indirekta behörigheten). Medan sådana förutsättningar vanligen intar en central plats i traditionella regler i ämnet, saknar domskonventionen särskilda bestämmelser härom. Till huvudsaklig del förklaras det av att konventionen direkt reglerar domstolarnas behörighet i land nr 1. På den vägen uppnås att en dom som presenteras för erkännande i land nr 2 normalt kommer att ha meddelats med stöd av en i konventionen godtagen behörighetsgrund. Notabelt är dock att konventionen i allmänhet inte tillåter någon kontroll i land nr 2 av att sagda regler verkligen har iakttagits och tillämpats korrekt i land nr 1 (se art. 28 st. 3). Det innebär att en dom inte får vägras erkännande av det skälet att den dömande domstolen har överskridit sin behörighet enligt konventionen. Ett undantag gäller dock om domen har meddelats med åsidosättande av de tvingande behörighetsreglerna i art. 7 — 16.61
    Principiellt mer anmärkningsvärt — ehuru begripligt nog mot bakgrund av konventionens syfte och system är att konventionen heller inte ställer några krav på den indirekta behörigheten, eller tillåter någon som helst kontroll därav, i fall där dess

 

61 Art. 28 st. 1, jfr st. 2. Ang. art. 7 — 16 se ovan nr 11 och 13.

 

EG :s domskonvention 519regler om den direkta behörigheten har saknat tillämplighet i land nr 1 och där den dömande domstolen därför har grundat sin behörighet på nationell rätt.62 Härigenom har medlemsstaterna s. a. s. in blanco skrivit på varandras nationella behörighetsregler, inklusive användningen av exorbitanta fora, för sådana fall. I följd härav måste t. ex. en fransk dom mot en svarande med hemvist i Sverige erkännas överallt inom EG, även om domstolen inte har haft annat stöd för sin behörighet än att käranden var fransk medborgare eller hade hemvist i Frankrike.63
    (2) Vad angår villkor som hänför sig till förfarandet i domstolslandet ("la régularité de la procédure suivie"), tar konventionen upp en speciell grund för vägran att erkänna, nämligen att domen har meddelats mot utebliven part som inte har fått del av stämningen i målet i tillräckligt god tid för att kunna förbereda sitt svaromål (art. 27: 2). Emellertid söker konventionen i första hand, genom regler riktade till domstolen i land nr 1, förhindra att en dom mot utebliven svarande meddelas under sådana omständigheter.64 Även om dessa preventiva mekanismer inte är helt vattentäta, torde det därför sällan inträffa att en dom behöver vägras erkännande av här berörda skäl.
    (3) Problem kan vidare föranledas av konflikter mellan domar. Hinder för erkännande föreligger enligt konventionen, om den åberopade domen är oförenlig med ett avgörande mellan samma parter som har meddelats antingen i den anmodade staten själv (land nr 2) eller i en stat utanför EG, i sistnämnda fall under förutsättning bl. a. att tredjelandsavgörandet är äldre samt att det uppfyller villkoren för erkännande i land nr 2 (art. 27: 3 och 5). En tysk dom kan t. ex. inte göra anspråk på erkännande i Danmark, om den strider mot en dansk dom eller mot en före den tyska domen meddelad svensk dom som enligt det internordiska regelsystemet skall erkännas i Danmark. Inte heller sådana situationer torde dock höra till vanligheterna. Uppkomsten av domskonflikter motverkas av konventionens regler om litispendens och konnexitet, låt vara att effekten därav är begränsad till förhållandet mellan EG:s medlemsstater och att systemet även inom denna ram har sina luckor.65

 

62 Det är av praktisk betydelse främst i fall där svaranden saknade hemvist inom EG; se ovan nr 12.

63 Code Civil art. 14, i hemvistfallet i förening med konventionens art. 4 st. 2 (se ovan nr 12). För ett undantag från den i texten nämnda regeln se art. 59, vilken behandlas nedan nr 21.

64 Se art. 20 st. 2 3. Jfr Svenné Schmidt 949 (n. 91) och 951 f (n. 103).

65 Se art. 21 23. Jfr Svenné Schmidt 949 f (n. 92 94) och 952 (n. 104, 106).

 

520 Lennart Pålsson    (4) Frågan om domens materiella riktighet ("sakens realitet") får inte i något fall överprövas i land nr 2 (art. 29). Häri ligger att såväl faktabedömningen (bevisprövningen) som rättstillämpningen i domen måste godtas. Även om domen skulle vara klart felaktig, utgör det inte giltig anledning att vägra erkänna den i land nr 2. Den som har fått en felaktig dom emot sig är hänvisad till att anlita de rättsmedel som står till förfogande i land nr 1.
    (5) I förlängningen av förbudet mot överprövning av sakens realitet ligger att erkännande heller inte får vägras bortsett från ett specialfall som jag här går förbi (art. 27: 4) på grunder som har att göra med valet av tillämplig lag i land nr 1. Det är följaktligen utan betydelse att domen för land nr 2 framstår som materiellt oriktig i den meningen att målet skulle ha bedömts annorlunda om det hade prövats i det landet, därför att dess kollisionsnormer hänvisar till en annan lag än den som har tillämpats i land nr 1. Det kan visserligen tyckas en smula egendomligt att man i land nr 2 skall behöva frånfalla sin uppfattning om vad som är "rätt lag" så snart en domstol i land nr 1 har dömt i saken, men på den punkten stämmer konventionens liberala inställning överens med gängse tendenser i internationellt samarbete för erkännande av domar på förmögenhetsrättens område.66 Som förut nämnts pågår inom EG arbete med att skapa enhetliga regler för lagvalet i internationella obligationsförhållanden. Intill dess så har skett, ger systemet emellertid ett visst spelrum för framgångsrik forum shopping. Det hänger samman med att konventionens regler ofta ger en part som vill väcka talan möjlighet att genom egna dispositioner bestämma forumlandet och därigenom indirekt också att påverka valet av tillämplig lag. Utrymme härför ger redan huvudregeln om svarandens forum domicilii, eftersom den regeln i förening med principen om den första rättegångens litispendensverkan innebär att forum för tvisten blir beroende av vilken av parterna som först väcker talan mot den andra. Ett annat exempel är den valfrihet som mycket ofta erbjuds käranden till följd av reglerna om de konkurrerande specialfora.
    (6) Slutligen håller konventionen i ett avseende fast vid en traditionell ståndpunkt, nämligen såtillvida att den gör ett allmänt förbehåll för ordre public: en dom kan vägras erkännande om detta skulle strida mot "grundläggande rättsprinciper" i land nr 2 (art. 27: 1). Ehuru man inte har ansett sig kunna undvara denna säker-

 

66 Se t.ex. art. 7 i Haagkonventionen 1.2.1971 rörande erkännande och verkställighet av utländska domar på privaträttens område (återgiven i Verkställighet 151); jfr Verkställighet 115. 

EG:s domskonvention 521hetsventil, betonas i förarbetena att den inte bör få komma till användning annat än i exceptionella situationer.67 Även i själva konventionstexten är utrymmet för ordre public starkt kringskuret av övriga, mera speciella bestämmelser om tillåtliga och icke tillåtliga grunder för vägran att erkänna. Uttryckligen stadgas att behörighetsreglerna inte skall anses omfattade av begreppet "grundläggande rättsprinciper" (art. 28 st. 3). Den allmänna ordre public-klausulen får således inte åberopas för att gå runt förbudet mot kontroll av den dömande domstolens behörighet. På motsvarande sätt synes det av förbudet mot överprövning av sakens realitet (art. 29) följa att ordre public inte får tillgripas av skäl som hänför sig till lagvalet, rättstillämpningen eller bevisprövningen i domen. Det är därför inte troligt att denna bestämmelse kommer att spela någon större roll som hinder för erkännande.

 

19. Verkställighet. I sak gäller detsamma beträffande verkställighet som om erkännande. Naturligt nog tillkommer dock det villkoret att domen är exigibel i land nr 1 (art. 31).68 Bestämmelserna om verkställighet omfattar även officiellt bekräftade dokument ("actes authentiques") och processförlikningar som är exigibla i ursprungsstaten (art. 50 — 51).
    I formellt hänseende krävs för verkställighet ett beslut om exequatur i land nr 2 (art. 31).69 Ansökan härom prövas av domstol i ett särskilt förfarande. Kravet på exequatur innebär ingalunda att domen skulle få bli föremål för kontroll i vidare mån än vid erkännande. Ansökan kan avslås bara på någon av de grunder som utgör hinder för erkännande (art. 34 st. 2). Till yttermeravisso stadgas ånyo att det utländska avgörandet inte i något fall får överprövas i vad avser sakens realitet (art. 34 st. 3).
    En nyhet vid jämförelse med andra internationella konventioner om domsverkställighet är att huvuddragen av förfarandet för erhållande av exequatur, inklusive frågan om behörig domstol för sådana förfaranden i de olika medlemsstaterna, regleras i själva konventionen (art. 32 — 45, se även art. 46 — 49). Bara de närmare detaljerna har överlämnats åt nationell rätt (jfr art. 33 st. 1). Syftet härmed är att säkerställa att verkställighet kan uppnås efter en någorlunda enhetlig samt snabb och enkel procedur.

 

67 Se Jenard-rapporten 44. Jfr Svenné Schmidt 951 n. 102.

68 Däremot är det inte nödvändigt att domen har vunnit laga kraft. Jfr art. 30 och 38 samt GD:s avgörande i Industrial Diamond Supplies v. Riva (43/77), 22.11.1977, ECR 2175.

69 Såvitt angår domar som begärs verkställda i Storbritannien, tillämpas i stället ett registreringsförfarande. 

522 Lennart PålssonBl. a. föreskrivs att ansökan skall prövas utan motpartens hörande (art. 34 st. 1). Motpartens rättssäkerhetsintresse tillgodoses på så sätt att han har rätt att överklaga ett beslut om bifall till ansökan, varvid klagomålen behandlas i ett kontradiktoriskt förfarande (seart. 36 39). Beslut om avslag på ansökan kan i viss ordning överklagas av sökanden (art. 40 — 41).

 

V. Tredjelandsaspekter

 

20. Allmänt. Jag skall avsluta med en redogörelse för och en bedömning av konventionens betydelse för länder utanför EG. Härvid inriktar jag mig särskilt på Sverige och svenska rättssubjekt, men mycket av vad som sägs äger tillämpning på tredje land generellt.
    Domskonventionen utgör ett viktigt led i utvecklingen av det rättsliga samarbetet inom EG. För ett land som Sverige med dess livliga ekonomiska förbindelser med EG är det till en början ett allmänt intresse att åtminstone "från åskådarplats" följa och orientera sig om denna utveckling. Vidare är konventionen i flera avseenden av omedelbar betydelse för svenska företag och andra enskilda rättssubjekt som har ekonomiska och juridiska mellanhavanden med personer hemmahörande eller ekonomiskt verksamma inom EG-området. Direkt eller indirekt kan konventionen också vara av intresse för svenska domstolar, låt vara i mera begränsad mån. Slutligen synes den i hög grad vara värd att beaktas i ett framtidsperspektiv de lege ferenda.

 

21. Betydelse för tredje lands rättssubjekt. När man talar om tredjelandssubjekt, måste man först komma ihåg att parternas medborgarskap är utan betydelse för tillämpningen av konventionen. Att en person är svensk medborgare är således inte i och för sig tillräckligt för att kvalificera honom som "utomstående". Det finns heller inte något annat personligt anknytningskriterium som genomgående avgör om konventionen är tillämplig eller ej. Emellertid bygger konventionens regler om domstolarnas behörighet i väsentliga delar på en distinktion mellan personer med och utan hemvist (säte) inom EG. Med tredjelandssubjekt (svenska rättssubjekt) får man därför i detta sammanhang lämpligen förstå fysiska personer med hemvist och juridiska personer med säte utanför EG (i Sverige).
    I synnerhet är en persons hemvist av betydelse för hans ställning som svarande i processer inför EG-ländernas domstolar. Det

 

EG:s domskonvention 523är i allmänhet den aspekten som har stått i förgrunden vid diskussionen av konventionen från tredje lands synpunkt. I stort sett kan det sägas att en svarande med hemvist inom EG åtnjuter ett gott processuellt skydd enligt konventionen, främst genom att han inte kan dras inför domstol utanför sitt hemvistland i vidare mån än konventionen tillåter och att exorbitanta fora härvid inte i något fall kommer i fråga. En svarande med hemvist i ett tredjeland är på flera sätt sämre ställd, bl. a. genom att exorbitanta behörighetsregler i domstolslandets nationella rätt kan åberopas mot honom.
    Som jag redan varit inne på, har dessa regler t. o. m. fått vidgat utrymme i mål mot tredjelandssubjekt genom att konventionen jämställer kärandens hemvist med hans medborgarskap i och för tillämpningen av sådana regler (ovan nr 12). Betydelsen härav skall dock inte överdrivas; de flesta exorbitanta fora, bl. a. förmögenhetsforum, är oberoende av kärandens medborgarskap och påverkas därför inte av konventionen. Viktigare är en annan sida av den skärpta diskrimineringen gentemot tredjelandssubjekt, nämligen att avgöranden meddelade vid exorbitant forum inom EG — vilka tidigare med få undantag vägrades erkännande utanför domstolslandet — på grund av konventionen har anspråk på giltighet över hela EG-området (ovan nr 18). Härigenom blir svarandens tillgångar, om han tappar målet, åtkomliga för exekution i samtliga EG-stater. Det medför i sin tur att de exorbitantafora får ökad attraktionskraft, eftersom käranden kan välja det forumalternativ inom EG som för honom ter sig gynnsammast med hänsyn till processekonomiska faktorer och utsikterna att vinna målet, utan att därigenom äventyra domsverkställigheten i andra EG-länder.
    Redan innan konventionen hade fått sin slutliga form blev detta (då föreslagna) system utsatt för häftig kritik från utomstående länders sida, särskilt från amerikanskt håll.70 Problemet blev också föremål för livlig uppmärksamhet vid Haagkonferensen för inter-

 

70I synnerhet har professor Kurt Nadelmann i en rad inlägg gått i härnad mot EG-konventionens regler i denna del. Se bl. a. Jurisdictionally Improper Fora in Treaties on Recognition of Judgments — The Common Market Draft: 67 (1967) Columbia Law Review 995 — 1023; The Outer World and the Common Market Experts' Draft of a Convention on Recognition of Judgments: 5 (1967/68) Common Market Law Review 409 — 420; The Common Market Judgments Convention and a Hague Conference Recommendation What Steps Next?: 82 (1968/69) Harvard Law Review 1282 — 1292. Jfr även Mercier, Le projet de convention du Marché Commun sur la procédure civile internationale et les états tiers: Cahiers de droit européen 1967, 367 387, 513 — 531, samt De Winters ovan n. 14 citerade uppsats. 

524 Lennart Pålssonnationell privaträtt, som parallellt med EG förberedde en konvention om erkännande och verkställighet av utländska domar på privaträttens område.71 Ett resultat av kritiken mot EG-konventionen blev att Haagkonferensen försåg "sin" konvention med ett tilläggsprotokoll, vars innehåll är säreget såtillvida att de fördragsslutande staterna förbinder sig att under vissa omständigheter inte erkänna utländska domar.72 Erkännande skall sålunda vägras om avgörande, oavsett från vilken stat det härrör, riktar sig mot någon som har hemvist i en fördragsslutande stat och har kunnat meddelas bara med stöd av en eller flera uppräknade, såsom exorbitanta betraktade behörighetsgrunder. Katalogen över de sålunda "svartlistade" fora upptar bl. a. förmögenhetsforum samt forum vars behörighet beror på kärandens medborgarskap eller hemvist eller på att svaranden har delgivits stämning under tillfälligt uppehåll i domslandet. Ehuru bestämmelserna är generellt utformade, är udden i praktiken riktad mot EG:s domskonvention.
    Också inom kretsen av EG:s medlemsstater fanns det en viss resonans för de synpunkter som förts fram vid Haagkonferensen. För att i någon mån tillmötesgå kritiken intogs i EG-konventionen i dess slutliga form en ny bestämmelse (art. 59), som innebär att konventionen inte skall utgöra hinder för att en EG-stat inom ramen för en överenskommelse om erkännande av domar gentemot ett tredje land förpliktar sig att inte erkänna ett avgörande som har träffats i en annan EG-stat mot en svarande med hemvist i det ifrågavarande tredje landet, såframt avgörandet har kunnat stödja sig bara på någon av de i konventionen (art. 3 st. 2) nämnda exorbitanta behörighetsgrunderna.73 En sådan överenskommelse med tredje land har företräde framför EG-konventionen och befriar under angivna förutsättningar den berörda EG-staten från skyldigheten att erkänna domar enligt den konventionen (art. 28 st. 1).
    Härigenom har möjlighet öppnats för de EG-stater som så önskar att vid tillträde till Haagkonventionen också godta det där tillhörande tilläggsprotokollet. Nyligen har Nederländerna som första EG-stat tillträtt konventionen och protokollet. Härutöver har

 

71 Jfr ovan n. 66. Förarbetena till konventionen återfinns i Act.Doc.La Haye, Session extraordinaire (1966).

72 För texten till protokollet, vilket liksom konventionen är dagtecknat 1.2.1971, se Verkställighet 171; svensk översättning i Prop. 1976/77: 128 s. 80. Ang. förarbetena se Act.Doc.La Haye, Session extraordinaire (1966) 288, 333 345, 391 492,samt Act.Doc.La Haye 11 (1968) I 46, 72 74, 88 95 och 110 — 113. Se vidare Droz 433 448.

73 Jfr Droz 341 f.

 

EG:s domskonvention 525bestämmelser utformade efter mönster från protokollet tagits in i ett par nya domskonventioner mellan en EG-stat och tredje land, däribland 1977 års nordiska konvention.74 Där föreskrivs (art. 2) att utomnordiska avgöranden inte får erkännas i de fördragsslutande staterna, om den mot vilken avgörandet göres gällande har hemvist i någon av dessa stater och den avgörande myndighetens behörighet har kunnat grunda sig uteslutande på ett eller flera uppräknade förhållanden, vilka ansluter sig till Haagprotokollets katalog över exorbitanta fora.75 I förening med de ovan berörda stadgandena i EG:s domskonvention får den bestämmelsen betydelse på så sätt att den upphäver Danmarks förpliktelse att erkänna domar som härrör från sådana fora i andra EG-länder, såvida svaranden har hemvist i ett nordiskt land, och i stället ålägger Danmark att vägra erkännande i dessa fall. Såtillvida skyddas alltså bl. a. svenska rättssubjekt mot den skärpta diskriminering EG-konventionen innebär.
    Betydelsen härav är dock mycket begränsad. En svensk part kan fortfarande dras inför exorbitant forum i vilken EG-stat som helst (inklusive Danmark, ty det nordiska regelsystemet innebär inga inskränkningar i domstolarnas direkta behörighet). Och förlorar han målet kan domen verkställas mot honom överallt inom EG, utom i det speciella fall att verkställighet begärs i Danmark på en dom som härrör från ett annat EG-land. Tänkbart är att genom fortsatt konventionsarbete komma till rätta med sistnämnda del av problemet, men det är i så fall en mycket omständlig procedur som krävs. Det räcker nämligen inte ens om såväl alla EG-stater som Sverige skulle tillträda Haagkonventionen jämte tilläggsprotokollet; det måste också till kompletterande bilaterala avtal mellan varje EG-stat och Sverige.76
    Åtminstone intill dess ett tillfredsställande skydd har kunnat uppnås konventionsvägen, finns det anledning för parter hemmahörande i Sverige att i avtalsförhållanden med EG-anknytning

 

74 Ovan n. 28. Se också en den 26.10.1976 paraferad konvention i samma ämne mellan Storbritannien och USA (återgiven i 16 [1977] International Legal Materials 71) art. 18. Den bestämmelsen är annorlunda utformad men har väsentligen samma syfte och effekt som regeln i den nordiska konventionen.

75 I sak samma diskvalifikationsgrunder gäller också för domar som har meddelats i de nordiska länderna själva. Reglerna härom har tagits in i de ensartade nationella lagar som har utfärdats på grundval av art. 1 i konventionen. Se för Sveriges del 8 § första stycket 1 och 2 lagen (1977: 595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område. Jfr Prop. 1976/77: 128 s. 25, 45, 59 — 61.

76 Se den s. k. bilateraliseringsklausulen i Haagkonventionens art. 21; jfr punkterna 3 och 8 i tilläggsprotokollet. Se också Verkställighet 50 53. Systemet kritiseras på goda grunder av Lando, Anerkendelse af fremmede domme: TfR 1965, 271, 305 f. 

526 Lennart Pålssonuppmärksamma de risker som är förknippade med de exorbitanta fora. I stor utsträckning kan dessa risker förebyggas genom avtal om prorogation till ett lämpligt forum eller om skiljedom.77För tredjelands subjekts del är domskonventionen ägnad att öka angelägenheten av sådana lösningar. I den mån den vägen är framkomlig (vilket naturligtvis i första hand är en förhandlingsfråga mellan parterna), är den också betydligt effektivare än det internationella regelsystem som möjligen kan komma till stånd på grundval av Haagkonventionen och tilläggsprotokollet, vilka liksom de internordiska reglerna är begränsade till frågor om verkställighet utanför domslandet och över huvud inte befattar sig med domstolarnas direkta behörighet.
    Hittills har jag bara sysslat med de nackdelar och komplikationer som domskonventionen innebär för tredjelandssubjekt som svarande. Kanske har man i länder utanför EG varit alltför benägen att fixera sig vid sådana synpunkter. Konventionen har nämligen också sina fördelar för parter från tredje land, vilka inte har uppmärksammats i tillnärmelsevis samma grad.
    En aspekt härav är att konventionen innebär en väsentlig förenkling och rationalisering av rättsläget inom EG, som kommer även tredjelandssubjekt till godo. I stället för nio länders i många avseenden divergerande och ofta osäkra nationella regler om domstolarnas behörighet samt om erkännande av domar, kompletterade av ett vidlyftigt men fördenskull ingalunda heltäckande nät av bilaterala konventioner (huvudsakligen om erkännande av domar), träder domskonventionen in med ett väsentligen enhetligt system av skrivna och relativt lättillgängliga regler, som täcker det vida övervägande antalet fall av förmögenhetsrättsliga tvister av internationell natur inför de nio ländernas domstolar. För de flesta här aktuella ändamål kan EG-länderna i och med konventionens ikraftträdande betraktas som ett enda rättsområde.
    Åtminstone för käranden, eller snarare för den som överväger att ta initiativet till en process mot sin motpart inom EG, synes detta vara en klar fördel. Att märka är härvid att konventionens tillämplighet inte är beroende av att kärandeparten har någon anknytning till EG.78 Om t. ex. ett svenskt företag vill stämma sin

 

77 Frågor om skiljeavtal och skiljedomar faller helt utanför domskonventionen (art. 1 st. 2) men regleras i stor utsträckning av andra internationella konventioner. Jfr Jenard-rapporten 13 och Schlosser-rapporten 92 f.

78 Bortsett från de särskilda bestämmelserna i art. 8 och 14 om behörighet för kärandens hemvistforum i försäkrings- och konsumentmål, se ovan nr 11. 

EG:s domskonvention 527motpart med hemvist inom EG, blir det regelmässigt konventionens regler som avgör i vilket eller vilka EG-länder talan kan väckas. Det är rimligtvis ägnat att underlätta förhandskalkylen för det svenska företaget.
    För balansens skull bör det vidare noteras att EG-staternas nationella, i många fall exorbitanta behörighetsregler inte bara kan åberopas mot parter med hemvist t. ex. i Sverige som svarande utan ibland också kan utnyttjas av sådana parter som kärande, nämligen om även motparten är ett tredjelandssubjekt och konventionen därför inte är tillämplig. Ingenting hindrar t. ex. att ett svenskt företag stämmer sin motpart, ett amerikanskt företag med tillgångar i Danmark eller Tyskland, vid förmögenhetsforum i något av dessa länder. Den möjligheten står dock inte till buds ifall där de nationella behörighetsreglerna bygger på sådana kriterier som kärandens medborgarskap eller hemvist.
    Sist men kanske viktigast av allt: för den som har vunnit ett mål i en EG-stat, vare sig som kärande eller som svarande, utgör domen"hårdvaluta" i så måtto att den regelmässigt är gångbar inom hela EG-området. Det gäller oberoende av parternas hemvist eller personliga anknytning i övrigt och likaså av huruvida domstolen i land nr 1 har grundat sin behörighet på konventionens eller på andra regler. En svensk part som stämt sin motpart vid dansk domstol och där har erhållit en dom på betalningsförpliktelse kan normalt få domen verkställd varhelst motparten har tillgångar inom EG. Härtill kommer att han redan under processens gång är skyddad av konventionens litispendensregler mot att motparten söker väcka talan mot honom vid ett annat forum inom EG. Och har en dansk domstol ogillat ett käromål mot den svenske parten, kan på grund av domens rättskraft ny talan om samma sak inte väckas mot honom i något EG-land. Såtillvida är en vinnande dansk dom "mera värd" för den svenske parten än en motsvarande svensk dom. Det är en faktor som bör ingå i kalkylerna redan vid kontraktsskrivningen och i vart fall på det stadium då den svenske parten överväger att ta initiativet till en process.
    Sammanfattningsvis kan jag för min del inte instämma i den ensidigt negativa syn på konventionen som har kommit till uttryck i vissa utomstående länder, främst i USA. Typiskt sett verkar konventionen till nackdel för tredjelandssubjekt som svarande, men den innebär också fördelar för dem som kärande. Viktigast är att dess principer för erkännande av domar tenderar att stärka den vinnande och i motsvarande mån att försvaga den tappande partens ställning. Hur dessa faktorer totalt sett "slår", t. ex. i

 

528 Lennart Pålssonförhållande till svenska rättssubjekt, låter sig inte bedömas utan tillgång till en mängd empiriska data som torde vara i det närmaste omöjliga att komma åt.79 Vad som med säkerhet kan sägas är att svenska parter som överväger att gå till process i ett EG-land eller som redan är invecklade i en rättegång där har all anledning att uppmärksamma och skaffa sig kännedom om konventionen.

 

22. Betydelse för tredje lands domstolar. Ehuru konventionen varken kan eller vill skapa några bindningar för domstolar i tredje land, kan den i vissa lägen få betydelse genom att det utomstående landets egna behörighetsregler på en eller annan punkt hänvisar till främmande rätt. För svensk rätts del kan man peka på de i rättspraxis utbildade förutsättningarna för godtagande av prorogation till en utländsk domstol. Ett villkor för att sådana avtal skall ges derogationseffekt i Sverige är att "behörig domstol för upptagande av tvisten icke saknas" i det utpekade landet, d. v. s. att forum prorogatum inte för sin del vägrar att tillägga avtalet behörighetsgrundande verkan.80 Såvitt angår prorogation till ett EG-lands domstolar, kan konventionens regler härom (art. 17) på så sätt få relevans för en svensk domstol.81
    I övrigt kan behörighetsreglerna i konventionen, liksom andra sådana regler i främmande rätt, indirekt vara av intresse för svenska domstolar som "datum" i beslutsunderlaget vid ställningstaganden till olösta jurisdiktionsfrågor inom ramen för svensk rätt. Det är åtminstone i vissa fall lämpligt och önskvärt att ta sådana internationella hänsyn, bl. a. för att i görligaste mån undvika positiva eller negativa kompetenskonflikter.82

 

23. Synpunkter de lege ferenda. Slutligen är konventionen av stort intresse för svensk del vid överväganden de lege ferenda. Dess regler förefaller på det hela taget väl genomtänkta och präglade av ett tidsenligt synsätt på rättsligt samarbete över gränserna. Detsamma kan dessvärre knappast sägas om motsvarande regler i svensk rätt, vilka särskilt vad angår erkännande av utländska domar alltmer framstår som ett föga vördnadsvärt petrifikat från

 

79 Jfr Verkställighet 38 f.

80 Atlantica v. Morrill, NJA 1949 s. 724. Se även Elektro v. Steinbolaget, NJA 1969 s. 529. Jfr Dennemark 327 — 330.

81 Åtminstone enligt sin ordalydelse är art. 17 i konventionen utan vidare tillämplig t. ex. i ett fall där ena parten har hemvist i Tyskland och den andra i Sverige. Se också Jenard-rapporten 38. Enligt vissa kommentatorer skall detta dock gälla bara om prorogationsavtalet berör två eller flera EG-staters jurisdiktionsintressen. Se Bülow-Böckstiegel nr 606.144 f; Droz 121.

82Jfr Dennemark 64 — 66.

EG :s domskonvention 529gångna tider. Vid en reform av detta system har EG-konventionen åtskilligt att ge.
    Samtidigt är det klart att de mål som bör ställas upp för en sådan reform bara i begränsad mån kan nås genom ensidig svensk lagstiftning. För att tillförsäkra svenska parter ett bättre processuellt skydd utomlands och för att svenska domar i större utsträckning skall kunna erkännas i utlandet krävs det åtgärder som vidtas i internationellt samarbete med ömsesidiga bindningar. Såvitt angår erkännande av domar, är det möjligt att ett sådant samarbete kan komma till stånd på grundval av 1971 års Haagkonvention och tillhörande protokoll. Den vägen är dock både krånglig och osäker och leder även i bästa fall, d. v. s. om Haagkonventionen skulle vinna bred anslutning och komma att kompletteras av ett stort antal bilaterala avtal, till ett mål som visserligen är viktigt nog men ändå förhållandevis begränsat.
    EG-konventionen tar ett mera radikalt och effektivt grepp på hithörande problem och ger en solidare grund för internationellt samarbete i och med att den skapar ett ordnat regelsystem redan på processtadiet och därigenom i stort sett också förebygger de problem som annars kommer upp vid erkännandet av domar. Oavsett hur det går med Haagkonventionen, borde det vara ett angeläget intresse för Sverige att försöka vinna någon form avanknytning till EG-konventionen. Vid den bedömningen måste man naturligtvis också väga in betydelsen av Sveriges nära och omfattande förbindelser med EG, som svarar för ungefär hälften av vår utrikeshandel och är vår ojämförligt viktigaste ekonomiska samarbetspartner. Härtill kommer att det är realistiskt att räkna med att EG-konventionen kommer att påverka rättsutvecklingen i andra länder som står utanför gemenskapen.83
    Jag skall inte här spekulera över vilka praktiska möjligheter som kan finnas för en utomstående stat som Sverige att bli part i konventionen eller att få något slags associerad ställning till den. Det är lätt att peka på en rad svårigheter att realisera en sådan lösning, men det behöver inte betyda att den ligger utanför det möjligas gräns.

 

83 En sådan påverkan är tydlig i det förslag till kodifikation av den internationella privat- och processrätten som nyligen har lagts fram i Schweiz. Se Bundesgesetzüber das internationale Privatrecht (IPR-Gesetz), Gesetzesentwurf der Expertenkommission und Begleitbericht (Zürich 1978) 59. 

530 Lennart Pålsson*I förkortad form citerad litteratur:
A. Bülow och K.-H. Böckstiegel, Der Internationale Rechtsverkehr in Zivil- und Handelssachen (2. Aufl. München 1973 ff, lösbladssystem) (cit. Bülow-Böckstiegel); S. Dennemark, Om svensk domstolsbehörighet i internationellt förmögenhetsrättsliga mål (Sthlm 1961); G. Droz, Compétence judiciaire et effets des jugements dans le Marché Commun (Paris 1972); Karnovs EF-Samling med kommentarer under redaktion af O. Due & O. Lando & W. E. von Eyben (2. udg. Khvn 1978) (cit. EF-Karnov); A. Philip, Dansk international privat- og procesret (3. udg. Khvn 1976) (cit. Philip, IPR); F. Pocar, Jurisdiction and the Enforcement of Judgments under the EC Convention of 1968: RabelsZ 42 (1978) 405 430; Report on the Convention on the Association of the Kingdom of Denmark, Ireland and the United Kingdom of Great Britain and Northern Ireland to the Convention on jurisdiction and the enforcement of judgments in civil and commercial matters and to the Protocol on its interpretation by the Court of Justice: OJ 1979 C 59/71 (cit. Schlosser-rapporten); Report on the Convention on jurisdiction and the enforcement of judgments in civil and commercial matters: OJ 1979 C 59/1 (på tyska i Bülow-Böckstiegel nr 601) (cit. Jenard-rapporten); T. Svenné Schmidt, Konventionen om retternes kompetence og om fuldbyrdelse af retsafgørelser i borgerlige sager, herunder handelssager: EF-Karnov 932 965; Verkställighet av utländska domar i förmögenhetsrättsliga mål, Betänkande avgivet av Lars Welamson (SOU 1968: 40) (cit. Verkställighet); M. Weser, Convention communautaire sur la compétence judiciaire et l'exécution des décisions (Bruxelles & Paris 1975).

 

Vissa andra förkortningar:
Act.Doc.La Haye = Conférence de La Haye de droit international privé, Actes et documents; ECR = Court of Justice of the European Communities, Reports of Cases before the Court (rättsfallen citeras med parternas namn, målnummer, datum för avgörandet och sida i ECR för det år då avgörandet meddelats); ICLQ = The International and Comparative Law Quarterly; NTIR = Nordisk Tidskrift for International Ret; OJ = Official Journal of the European Communities (del Celler L); RabelsZ = Rabels Zeitschrift für ausländisches und internationales Privatrecht.