KENT KÄLLSTRÖM. Lokala kollektivavtal. Om lokala parters ställning inom fackliga organisationer. Ak. avh. Stockholm 1979. Liber förlag. 281 s.

 

Något som är typiskt för arbetsrätten och dess avtalssystem är att beslutsfattande och avtalsreglering äger rum på olika nivåer inom ett komplicerat organisationsschema. Arbetsrätten skiljer sig härigenom från vad som gäller inom avtalsförhållanden i allmänhet. Kollektivavtalssystemet med dess metoder för generell normering av anställningsvillkor och med de möjligheter som det skapar för reglering av förhållandet mellan organisationer på ömse sidor blir, genom att beslutsfattande äger rum på olika nivåer, ett förfinat system för fördelning av ansvar och makt. De frågor som hör till detta område har länge väntat på en monografi. Kent Källström har genom sin avhandling fyllt denna lucka.
    Intresset i boken är koncentrerat till de lokala parternas betydelse som normgivare för anställningsavtalet. Detta, liksom andra frågor inom företagen, utgör ju kärnan i den fackliga verksamheten. I det hänseendet granskas de lokala parternas ställning från tre olika synpunkter, nämligen regleringen av de lokala parternas ställning (a) genom organisationens stadgar, (b) genom lagstiftning och (c) i kollektivavtal. I ett avslutande kapitel tar författaren upp den lokala fackföreningens ställning komparativt i Frankrike och Sverige.
    Källströms metod är traditionell. Han ser som sin primära uppgift att beskriva den del av verkligheten som består av rättsliga föreställningar, alltså en beskrivning av gällande rätt. Han använder främst traditionella rättskällor. Han avstår från att göra rekommendationer men presenterar argument för och emot olika lösningar. Han söker att allsidigt belysa hela frågeställningen. Däremot är han inte ute efter att bevisa eller vederlägga en viss teori. Författaren når med denna metod långt. Det material han har till förfogande i form av stadgar, avtal, rättspraxis och lagstiftning är omfattande. Ofta är komplexiteten i de frågor han behandlar förvånande hög. — Här liksom i andra sammanhang ställer sig läsaren något frågande inför tanken att detta komplicerade system skall hanteras av de lokala parterna på en arbetsplats.
    Det är delvis en elegant behandling av ämnet som författaren presenterar. Det finns inte någon anledning att göra några invändningar mot hans sätt att spalta upp materialet i frågor kring stadgar, lagregler och kollektivavtal. Man kan kanske säga att framställningen tyngs något av att

 

metoden nödvändiggör att samma regler behandlas på flera olika ställen. En annan invändning är att det kan vara svårt för läsaren att bilda sig en helhetsuppfattning om vilka regler som påverkar de lokala parterna och hur de samverkar.
    Efter ett inledande första kapitel presenteras i det andra kapitlet en grundläggande skillnad mellan olika organisationer, nämligen organisationer som bygger uppåt och organisationer som bygger nedåt. Som exempel kan anges att LO bygger uppåt, medan dess anslutna fackförbund i regel bygger nedåt.
    Tanken är att organisationer som bygger nedåt som tyngdpunkt har en central organisation med makt att bilda underavdelningar. Organisationer som bygger uppåt består däremot av fristående organisationer som för ett visst ändamål bildar en överordnad organisation. Särskilt med avseende på den lokala avdelningens osjälvständiga ställning i en organisation som bygger nedåt granskas den lokala avdelningens rättskapacitet. Huvudfrågan i kapitlet rör stadgereglering av förhandlingar och avtalsslut. Diskussionen gäller stadgarnas fördelning av befogenhet och behörighet i förhållandet mellan över- och underordnad organisation.
    Det tredje kapitlet behandlar de lokala parternas ställning i den arbetsrättsliga lagstiftningen. 70-talets reformer med dess inriktning på att ge rättigheter till "facket" har fört med sig en hel del nya regler som direkt berör de lokala parterna.
    Det fjärde kapitlet behandlar regler i kollektivavtal om lokala parter. Det är här främst fråga om olika typer av delegation från de förbund å ömse sidor som är avtalsslutande parter till de lokala parterna. Författaren skiljer mellan delegation där den överordnade organisationen står som avtalspart men delegerar visst normskapande till sitt lokala organ å ena sidan och delegation av rätt att sluta avtal till de lokala parterna å andra sidan, där alltså de centrala parterna inte själva står som avtalsparter. Författaren diskuterar bl. a. delegation till partssammansatt organ.
    Kapitel 5 är en skickligt gjord komparation mellan svensk och fransk arbetsrätt. Där diskuteras först de fackliga organisationernas interna struktur, närmast mot social och ideologisk bakgrund. Därefter övergår författaren till att granska kollektivavtalsstrukturen med dess fördelning av beslutsfattande lokalt och centralt. Även lagstiftningen tas upp till behandling, närmast mot bakgrunden av den franska strävan att söka skapa ett kollektivavtalssystem av hierarkisk struktur genom lagstiftningsåtgärder, alltså s. a. s. uppifrån. Avslutningsvis analyseras orsakerna till skillnaderna i systemen utifrån skillnader mellan de fackliga organisationerna på företagsplanet i Frankrike och Sverige. Detta avslutande kapitel framstår som en delvis självständig uppsats där författaren tar till vara de begrepp och de synpunkter han tidigare har använt sig av. Det pryder emellertid sin plats och är ägnat att ge ett fördjupat perspektiv på svenska förhållanden.
    Vissa av författarens tankar är så intressanta att de förtjänar att tas upp för ytterligare granskning.
    26 § MBL, som uttrycker den välkända regeln att kollektivavtalet också binder medlemmar, har övertagits från gamla kollektivavtalslagen. Den var där dispositiv, men i MBL har den gjorts tvingande. Frågan om detta

 

skall innebära någon förändring i förhållande till tidigare rättsläge är omdiskuterad. Källström menar för sin del att detta medför betydelsefulla konsekvenser, framför allt när det gäller de avtalsslutande organisationernas rätt att låta rättigheter och rättsföljder stanna på organisationsplanet.
    Det har nämligen tidigare ansetts att de avtalsslutande parterna är berättigade att förbehålla sig rätten att kräva skadestånd för avtalsbrott, t. ex. om ena parten (arbetsgivaren) brutit mot en regel av innebörd att han skall ge viss förmån till arbetstagaren. En typisk regel är här regeln om löneökningar i verkstadsavtalet, enligt vilken arbetstagaren allt efter flit och skicklighet skall erhålla högre lön. En vägran från arbetsgivarens sida att utge sådana löneökningar utgör enligt rådande uppfattning endast ett brott mot avtalet i förhållande till den avtalsslutande föreningen. Den enskilde arbetstagaren har däremot inte något anspråk för egen del.
    Källström hävdar att det inte längre är möjligt att låta verkningarna av en regel som anknyter till en medlem stanna på organisationsplanet. Eftersom 26 § MBL är tvingande skulle regeln alltid kunna åberopas av den enskilde. Medlemmen är bunden i den meningen att han är såväl berättigad som förpliktad av avtalet.
    Källström resonerar härvid på följande sätt. Med att ett avtal är bindande menas att en viss utpekad person kan göra påföljd gällande mot annan för det fall att avtalet inte fullgörs. Om en regel i ett kollektivavtal anknyter till en medlem och medlemmen är bunden av avtalet har denne en civilrättslig talerätt i nyss angiven mening. Eftersom 26 § MBL är tvingande kan inte de avtalsslutande parterna ta ifrån medlemmen denna rätt.
    Det vore likväl egendomligt om det faktum att 26 § MBL gjorts tvingande skulle föra med sig de konsekvenser som Källström anger. Som han själv framhåller sägs i förarbetena till MBL (prop. 1975/76: 105, bil. 1 s. 370) att MBL inte är avsedd att innebära något ingrepp i det avtalsväsen som utvecklats på grund av kollektivavtalslagen. Liksom enligt denna lag kan enligt MBL avtal innehålla bestämmelser med verkningar på skilda plan i en sammansatt organisationsstruktur. Trots att Källströms resonemang är bestickande räcker det enligt min mening inte för att kullkasta den rådande uppfattningen, att de avtalsslutande parterna har rätt att låta avtalets verkningar stanna på organisationsplanet även om de har avseende på den enskildes löneförmåner. — Det kan f. ö. påpekas att det inte är säkert att den part till vilken gäldenären med befriande verkan skall prestera är den som har talerätt (Rodhe, Obligationsrätt, § 54). Även om Källströms resonemang vore riktigt, kunde de avtalsslutande parterna ändå utforma avtalsbestämmelserna så att de inte "anknyter" till den enskilde medlemmen. Det bör dock framhållas att även om så sker, så kvarstår likväl en negativ rättsverkan för medlemmen, nämligen fredsplikten.
    Regeln i 26 § MBL att kollektivavtalet är bindande för medlem betraktas av Källström så att en legalfullmakt föreligger för den avtalsslutande organisationen att binda sina medlemmar. Betydelsen av detta skulle närmast vara att en motpart äger utgå från att organisationen har behörighet och att denna behörighet vilar på lagen. Eftersom de fackliga

 

organisationernas stadgar ofta inte innehåller någon uttrycklig bestämmelse som ger sådan behörighet, så ligger detta synsätt nära till hands. Man kan emellertid också se saken så att 26 § MBL uttrycker en rättsverkan av kollektivavtalet. För att denna rättsverkan skall föreligga förutsätts att organisationen har en på stadgarna grundad fullmakt. Frågeställningen om förhållandet mellan stadgar och avtal kompliceras emellertid av det nyss nämnda förhållandet att 26 § MBL är tvingande. Frågan är rätt sparsamt diskuterad i litteraturen.
    Skillnaderna mellan dessa båda uppfattningar kanske inte är så stora. I legalfullmaktsresonemanget skulle emellertid ligga att en tredje man ägde förlita sig på att en organisation var en facklig organisation och därmed att den var behörig att ingå för medlemmen bindande avtal, åtminstone så länge som organisationen handlar inom sitt verksamhetsområde. Tredje man skulle därmed inte behöva undersöka i vilken utsträckning stadgarna gav föreskrifter i frågan. Om man däremot menar att behörigheten måste finnas i eller kunna intolkas i stadgarna uppstår en större risk för tredje man. Han måste undersöka om stadgarna ger en rätt för organisationen att binda sina medlemmar. Oavsett vilken mening man har bör det däremot förefalla naturligt att motpart till en facklig organisation inte skall behöva undersöka om en medlem är ansluten för hela sin rörelse eller för del av den (jfr AD 1941 nr 109).
    Källström anför som exempel på rättsverkningarna av ett legalfullmaktsresonemang att t. ex. SAF och LO, som obestridligen är fackliga organisationer, på grund av legalfullmakten har rätt att binda sina medlemmar vid kollektivavtal (s. 70 ff). Men Källström finner att organisationernas behörighet kan inskränkas genom stadgarna, en slutsats som är helt rimlig. Detta bör gälla trots att 26 § MBL, som tidigare nämnts, är tvingande. På motsvarande sätt kan en lokal organisations behörighet att sluta kollektivavtal inskränkas genom stadgarna. Det förefaller därför som om resonemanget om legalfullmakt faller till marken.
    Om organisationen har möjlighet att i stadgarna inskränka sin behörighet att binda medlemmarna bör detta också få verkan i förhållande till tredje man. Denne måste, liksom när han rättshandlar med andra företrädare för juridiska personer, kontrollera att det ligger inom associationens stadgar och verksamhetsområde att ingå avtal och att binda medlemma i. Eljest skulle stadgarnas regler förefalla tämligen meningslösa och endast ha verkan inåt. Något sådant menar inte heller Källström. De rättsfall som finns pekar också på att AD ser annorlunda på saken. AD använder sig nämligen när det är fråga om stadgar av ett avtalsresonemang. Det ledande rättsfallet är här AD 1966 nr 11, som handlar om SALF:s utträde ur TCO:S.
    I detta mål förklarade AD att TCO:S med stöd av sina stadgar ägt företräda SALF och sluta för SALF bindande kollektivavtal. (Frågan om legalfullmakt berörs över huvud taget inte.) AD diskuterar en invändning som SALF fört fram, nämligen att SALF återkallat TCO:S' "befogenhet" att sluta för SALF bindande avtal. AD säger att stadgarna skall betraktas som ett bindande avtal och att den som inträder i en ideell förening därmed i princip ikläder sig skyldighet att iaktta föreningens stadgar så länge som medlemskapet består. TCO:s stadgar gav inte till TCO anslutna organisationer rätt att ensidigt återkalla den befogenhet

 

att sluta kollektivavtal som tillkom sektionen (TCO:S). På stadgarna kunde således SALF inte grunda någon rätt av denna art. Inte heller hade SALF någon rätt till omedelbart utträde. AD motiverar detta med behovet av fasta organisationsformer på arbetsmarknaden. Av betydelse i sammanhanget är också att AD inte heller ur allmänna rättsgrundsatser kunde härleda någon rätt för facklig underorganisation att omedelbart utträda ur överorganisation.
    Källström konstaterar helt riktigt att principen i AD 1966 nr 11 är ett undantag från de principer som eljest gäller fristående rättssubjekt. Men det finns inte något i AD:s resonemang som tyder på att AD bygger på ett legalfullmaktsresonemang. Snarare formulerar AD principer som gäller inom ideella föreningar. Avtalssynpunkten gör sig här starkare gällande än i andra fullmaktsförhållanden. Man kan mena att undersökningen hade vunnit på om Källström vidgat perspektivet från en jämförelse med avtalslagens fullmaktsregler till att också gälla regler för ideella föreningar i relation till mera specifikt arbetsrättsliga förhållanden.
    I detta sammanhang kan frågan ställas om vad som generellt bör anses gälla för ideella föreningar när det gäller överordnad förenings rätt att företräda underordnad förening. Källström behandlar denna fråga mycket skickligt med sikte på arbetsrättsliga förhållanden. — Det som kännetecknar en organisation som bygger nedåt är att den överordnade organisationen (t. ex. ett arbetstagarförbund) bildar underordnade organisationer. Förbundet kan också upplösa dem. En underavdelning kan emellertid inte bildas automatiskt — det fordras att medlemmarna är aktiva för att deltaga i styrelsen m. m. En underavdelning i en organisation som bygger nedåt kan inta en extremt osjälvständig ställning i förhållande till förbundet. Dess stadgar kan ändras av förbundet, den är ekonomiskt beroende av förbundet och detta kan också när som helst ingripa i dess förvaltning.
    Särskilt anmärkningsvärt är att förbundet kan sluta för underorganisationen bindande avtal i egenskap av ställföreträdare för underavdelningen. Det ledande rättsfallet är här AD 1944 nr 109. Detta rättsfall, som närmast innefattar en tolkning av Transportarbetareförbundets stadgar, anger att förbundet är den primära organisationen från vilken underorganisationen (avdelningen) härleder sina befogenheter. Förbundsstyrelsen hade behörighet att sluta avtal också i lokala frågor. Här måste emellertid enligt AD antagas att förbundsstyrelsen har möjlighet att välja mellan olika tillvägagångssätt. "Styrelsen kan således handla å förbundets egna vägnar, i vilket fall förbundet blir part i avtalet. Den kan också i egenskap av föreningsrättsligt organ företräda vederbörande lokala avdelning och sålunda göra denna till part. Den kan slutligen avstå från att utnyttja sin behörighet och låta avdelningen själv framträda som part; om förbundsstyrelsen i sistnämnda fall medverkar vid avtalsuppgörelsen, är detta att fatta endast såsom förhandlingshjälp."
    I förhållande till vad som gäller i civilrättsliga förhållanden i allmänhet framstår denna ordning som närmast sensationell. Källström påpekar att det faktum att organisationen kan uppträda som ställföreträdare för underavdelningen innebär en tvångsdelegation — i detta fall från underavdelningen till förbundet — som inte kan återkallas, något som strider mot eljest gällande principer för rättssubjekts autonomi. Även här finns

 

alltså en avvikelse från vad som gäller i vanliga fullmaktsförhållanden. Är det möjligt att det också här finns avvikande rättsregler för ideella föreningar, med mera generell räckvidd?
    Några plumpar i protokollet bör noteras. Professor Sigeman tas sålunda till intäkt för det något tvivelaktiga påståendet att medlemmarna i en organisation hamnar i ett lydnadsförhållande till organisationen som är av principiellt samma slag som arbetstagarens till arbetsgivaren (s. 29). Sigeman har varken sagt eller tänkt något sådant. I diskussionen om ställföreträdare för facklig organisation i förhandling (s. 63 ff) nämner inte Källström den ingående diskussion som förs av Fahlbeck i hans avhandling Om arbetsprocessrätt. Den åsikt som tillskrivs undertecknad (s. 166) framstår som ett missförstånd från Källströms sida. På s. 192 gör Källström gällande att kollektivavtal, där visst partssammansatt organ ges beslutanderätt, innebär att det beslut som organet fattar får samma verkan som ett kollektivavtal mellan parterna som utsett representanter i nämnden, något som emellertid inte kan gälla medbestämmandeavtal. (Jfr Schmidt, Facklig arbetsrätt, 2 uppl. s. 123 ff.) Vid disputationen rättades dock detta till.
    Tillsammantaget framstår Källströms avhandling som en god prestation. Källström har dokumenterat en sådan skicklighet att han bör beredas tillfälle att fortsätta som forskare. Vad som imponerar är framför allt Källströms förmåga att hålla fast ett tema och på ett djuplodande sätt inventera det, hans förmåga att disponera stoffet och hans förmåga att sätta in det arbetsrättsliga materialet i ett civilrättsligt och processrättsligt sammanhang. Hans bok är mycket läsvärd inte minst därför att läsaren får känslan av att det är han själv som framträder och ger sin syn på reglerna och deras samband. Traditionellt brukar juridiska avhandlingar inte på det sättet framstå som verk av en författare.

Anders Victorin