ULF LINDQUIST. Rattfylleri. Påföljdspraxis i rattfyllerimål. Publica. Liber Förlag. Stockholm 1979. 199 s.

 

Vår lagstiftning är i ökande utsträckning utformad på ett sådant sätt att domstolar och förvaltningsmyndigheter får vida ramar inom vilka de skall träffa sina avgöranden. Lagstiftaren har överlämnat åt de rättstillämpande instanserna att själva bestämma hur gränsdragningen bör ske samtidigt som man haft önskemål om att rättstillämpningen skall följa allmänt rådande värderingar och tillgodose medborgarnas anspråk på rättssäkerhet.
    När det vid de allmänna domstolarna gäller att i brottmålen bestämma straffet, påföljden, infinner sig för den enskilde domaren ständigt frågan hur gränsdragningen bör ske mellan allmänna och enskilda intressen. I de grövre brottmålen behöver det inte bli någon besvärligare fråga. Däremot har det mer och mer kommit att bli detta i de lindrigare, där valet av påföljd står mellan ett kortare fängelsestraff — av hänsyn till allmän laglydnad — och kriminalvård i frihet. Det är särskilt i sådana mål som inte minst allmänheten synes vara intresserad av hur domstolarna resonerar, om lika fall behandlas lika, varför en får fängelse, en annan

 

skyddstillsyn, en tredje villkorlig dom jämte böter, om det döms "rättvist".
    Det är kanske också i sådana mål som yrkesdomaren är särskilt intresserad av de allmänna värderingarna bland medborgarna i samhället inte så sällan förmedlade av nämnden. Det torde i inte ringa utsträckning vara i denna typ av mål som tilliten till domstolarnas avgöranden är av betydelse. Det är därför både intressant och önskvärt att rättstillämpningen kartläggs.
    Hovrättsrådet Ulf Lindquist i hovrätten för Västra Sverige har ägnat mycken tid och möda åt att gå igenom nuvarande påföljdspraxis när det gäller mål om rattfylleri. Vilken påföljd väljer domstolarna? Högsta domstolen har sagt att hänsynen till allmän laglydnad kräver att påföljd, som inte medför frihetsberövande, skall tillämpas endast om särskilda skäl talar därför. Vilka är då dessa?
    Med den tränade yrkesdomarens sinne för väsentligheter har författaren analyserat åberopade omständigheter, katalogiserat och systematiserat dem. Resultatet har lagts fram i föreliggande lättlästa publikation. Boken har sin tyngdpunkt i en undersökning av domar från samtliga hovrätter avkunnade under åren 1976 och 1977. De har sammanställts i 335 kortare referat. För yrkesdomare, advokater och nämndemän måste det vara av stort värde att snabbt kunna bilda sig en uppfattning om vilka särskilda omständigheter som haft eller inte haft betydelse vid valet av påföljd. Dispositionen är enkel och klar och hänvisningarna föredömliga. Några samlande rubriker kan nämnas — "alkoholism och alkoholskador", "rehabilitering", "välanpassad", "straffintolerans", "ålder", "återfall". Författaren har också inventerat praxis beträffande rattfyllerimål där omständigheterna bedömts ha varit mildrande och påföljden därför bestämts till böter.
    Boken är som sagt lättläst och för praktikern högst användbar. Den bör följas av ytterligare inventeringar beträffande val av påföljd i brottmål, där allmänna intressen särskilt starkt står mot enskilda.

Svante Boman