Bör förhörsutsaga återges i dom?*

 

En fråga av inte ringa praktisk betydelse för de allmänna domstolarnas dömande verksamhet är i vad mån domen bör återge vad ett vittne eller annan förhörsperson har berättat inför domstolen. När man på sistone diskuterat möjligheterna att förenkla underrätternas domskrivning har inte minst arbetet med att referera förhörsutsagor i domen kommit i blickpunkten1. Den undersökning rörande domskrivningen som Sveriges domareförbund har inlett ger stöd åt antagandet att en avsevärd del av tiden för att skriva dom i brottmål vid tingsrätterna går åt till att referera förhörsutsagor (inkl. vad den tilltalade berättat)2. Frågan har sitt givna intresse också från hovrätternas synpunkt. Det gäller både formerna för framläggande av den bevisning som tagits upp vid tingsrätten och hovrättens egen redovisning i domen av utsagor som tagits upp i andra instans. I det följande skall frågan belysas närmare bl. a. ur hovrätternas synvinkel.
    Vid en diskussion om i vad mån förhörsutsagor skall redovisas i domen bör man lämpligen skilja mellan sådana utsagor som enligt RB skall antecknas i protokoll (eller tas upp på fonetisk väg) och andra utsagor, t. ex. den tilltalades berättelse i ett brottmål. I det senare fallet uppkommer som regel inte det problem med dubbel redovisning av en förhörsutsaga som inställer sig när domstolen dels antecknar utsagan i protokollet (eller tar upp den på fonetisk väg), dels refererar den i domen. Också med tanke på utsagornas olika funktion i rättegången finns det anledning att hålla isär vad domen bör innehålla rörande den muntliga bevisningen och vad den bör innehålla i fråga om partsanföranden (dvs. sakframställning). Det anförda talar för att diskussionen i första hand bör inriktas på redovisningen av utsagor som har karaktär av bevis.
    Ser man enbart till RB:s föreskrifter på området är det inte helt lätt att förstå varför domstolarna valt att låta den muntliga bevisningen normalt återspeglas i domen i form av mer eller mindre utförliga referat av utsagorna. RB slår i 6 kap. 6 § 1 st. som huvudregel fast att förhörsutsaga i behövlig omfattning skall antecknas i domstolens protokoll. Föreskriften gäller utsaga av vittne, sakkunnig, part under sanningsförsäkran och målsägande som hörs i anledning av åklagarens talan. Enligt 6 kap. 9 § kan anteckning i protokollet ersättas med upptagning genom stenografi eller på fonetisk väg. I praktiken har bandupptagning sedan länge kommit att tillämpas i stället för uppteckning för hand. Bandupptagningen kan efteråt återges ordagrant antingen genom direkt uppspelning eller genom uppläsning av en utskrift från bandet. Av 12 § protokollskungö-

 

* Artikeln återger i oförändrad form en promemoria som legat till grund för en praxisdiskussion den 16 april 1980 i hovrätten över Skåne och Blekinge. 

1 Se SvJT 1979 s. 373 ff samt Domstolsverket informerar nr 10/1979 s. 1 ff.

2 Se SvJT 1979 s. 373.

 

Trygve Hellners 553relsen (1971: 1066) för de allmänna domstolarna framgår att vid fullföljd av talan i målet fonogram skall bevaras tills målet avgjorts genom lagakraftvunnet avgörande.
    RB:s föreskrifter om avfattning av dom (17 kap. 7 § 1 st. och 30 kap. 5 § 1 st.) ger inte någon antydan om att det muntliga bevismaterialet bör redovisas i domen. I p. 5 i nämnda lagrum sägs endast att domskälen skall innehålla "uppgift å vad i målet är bevisat". Detta krav syftar på själva bevisvärderingen. Processlagberedningen framhöll under 17 kap. 7 § följande3:

 

Till domskälen hör uppgift å vad i målet är bevisat. På grund av de inskränkningar i högre rätts befogenheter beträffande bevisbedömningen, som stadgas i 50 kap. 23 § och 55 kap. [15] §, är av vikt, att i domen klarlägges, på vilka grunder rätten stöder sin övertygelse om vad i målet är bevisat. En redogörelse härför är även av betydelse som kontroll å rättens bevisprövning. Huru utförligt motiveringen bör göras, är beroende av omständigheterna. Såsom processkommissionen framhållit kan för närvarande ofta icke utan fog anmärkas, att domstolarnas motivering för sina domar är alltför knapphändig och ej sällan otydlig. Särskilt med hänsyn till fullföljd av talan är både för parterna och för den högre rätten av stor betydelse, att den lägre rättens uppfattning om såväl bevisfrågorna som de rättsliga spörsmålen kommer till klart uttryck i domen.

 

Tas den muntliga bevisningen inte upp på nytt i hovrätten, skall beviset enligt 35 kap. 13 § 3 st. förebringas genom protokoll och andra handlingar rörande bevisupptagningen. Motiven till denna föreskrift4 ger inte något belägg för att lagstiftaren tänkt sig att man skulle kunna ersätta en uppläsning ur protokollet eller av en utskrift av ett fonogram med de referat av förhörsutsagorna som tingsrättens dom kan innehålla. I sammanhanget kan påpekas att 35 kap. 13 § 2 st., som reglerar frågan om förnyat upptagande av den muntliga bevisningen i högre rätt, endast nämner vittne, sakkunnig och part under sanningsförsäkran. Omhörande av målsägande prövas enligt 11 kap. 5 § och 20 kap. 14 §. Eftersom förhör med målsägande enligt RB formellt inte räknas till bevisningen, ger alltså 35 kap. 13 § 3 st. inte någon möjlighet att ersätta målsägandens hörande med föredragning ur handlingarna av vad denne uppgivit vid tingsrätten. Av motiven till 51 kap. 17 § vill det emellertid synas som om lagstiftaren likväl förutsatt att målsägandes utsaga under förundersökningen och vid tingsrätten skall vid behov framläggas ur protokoll och andra handlingar vid huvudförhandling i hovrätten5.
    Också om man går till vad förarbetena innehåller i fråga om rättegångsreformens huvudgrunder är det svårt att hitta uttalanden som ger en anvisning om att lagstiftaren skulle ha sett det som en fördel, om domstolarna refererade förhörsutsagorna i sina domar. Såväl processkommissionens betänkande angående rättegångsväsendets ombildning6 som 1931 års proposition angående huvudgrunderna för en rättegångsreform7 utgick i fråga om protokollets funktion från att förhörsutsagorna

 

3 Se SOU 1938: 44 s. 218.

4 Se SOU 1938: 44 s. 387.

5 Se SOU 1938: 44 s. 532.

6 Se SOU 1926: 31 s. 172 ff.

7 Se prop. 1931: 80 s. 100 f och 170 ff.

 

554 Trygve Hellnersskulle återges i protokollet. Den diskussion som fördes om anteckning av sådana utsagor gällde frågan i vad mån man kunde underlåta att protokollera utsagorna. Man letar förgäves efter uttalanden om lämpligheten av att referera utsagor i domen. Processlagberedningen anslöt sig helt till de grundläggande uttalanden beträffande protokollets betydelse i rättegången som gjorts i det tidigare lagstiftningsarbetet8. Vid riksdagsbehandlingen 1942 av förslaget till RB gjordes inga klarlägganden som ställer saken i annan belysning. Det förefaller alltså som om lagstiftaren vid tiden för balkens ikraftträdande utgått från att förhörsutsagorna skulle återfinnas i protokollet (eller i fonogram e. d.) och att domen skulle redovisa bevisvärderingen. Ett ytterligare stöd härför utgör de exempel på formulering av domar som ingår i processnämndens handbok Underrättsförfarandet enligt nya rättegångsbalken9.
    I den processrättsliga doktrinen har den härskande uppfattningen sedan länge varit att domstolen bör inskränka sig till att ange sin bevisvärdering i domen. Ekelöf uttalade 1947 i sin uppsats Sakframställning och domskäl enligt nya RB10 att det inte borde komma i fråga att ge en sammanfattning av vittnesberättelserna i domen utan domaren borde redovisa sin bearbetning av bevismaterialet i denna. I Rättegång V intar Ekelöf en mera resignerad hållning i frågan. Han vidhåller emellertid sin grundinställning11. Olivecrona har i fråga om bevisningen hävdat att domaren i domen endast behöver ange vad han anser vara bevisat; däremot behöver han inte nödvändigtvis säga, varför han anser detta bevisat, även om det många gånger är önskvärt att det sker12. Olivecrona konstaterar vidare att man ibland i domskälen ger en ganska utförlig redogörelse för vittnesmålens innehåll. Mera sällan förekommer en resonerande analys av bevisningen. Olivecrona betonar att en sådan motivering är en ytterst värdefull självkontroll för domaren i tvivelaktiga fall. Även Welamson har gått i bräschen för uppfattningen att domstolen bör undvika en rutinmässig rekapitulation av vittnesutsagor i domen13. Enligt hans uppfattning innebär metoden att med större eller mindre utförlighet återge protokollerade utsagor i domskälen inte bara en onödig arbetsbelastning utan rentav en fara på det psykologiska planet. Man finner inte sällan domar — framhåller han — vilka under rubriken "Domskäl" upptar referat av vittnesutsagor av betydande längd, kanske endast obetydligt kortare än de protokollerade utsagorna, för att därefter kulminera i: "På grund av vad sålunda upptagits finner rätten styrkt" etc. Enligt Welamson ligger tanken stundom nära, att domstolen varit offer för ett självbedrägeri och trott sig ha ingående redovisat grunderna för sin bevisbedömning, när den i själva verket inte gjort något väsentligt annat än att sätta rubriken domskäl över upprepningen av ett i annan form redan tillgängligt primärmaterial.

 

8 Se SOU 1938: 44 s. 44 f.

9 Se handboken s. 351 ff och 403 ff.

10 SvJT 1947 s. 251.

11 Rättegång V, 5 uppl., s. 203.

12 Rättegången i brottmål enligt RB, 3 uppl., s. 128 f.

13 Se Förhandlingarna vid Det tjugofjärde nordiska juristmötet (Stockholm 1966), Bil. 8 s. 11 ff (cit. Welamson). 

Bör förhörsutsaga återges i dom? 555    Vad kan då ligga bakom domstolarnas attityd i denna domskrivningsfråga? I samband med RB:s ikraftträdande 1948 ägnades i den juridiska debatten åtskillig uppmärksamhet åt olika frågor om protokollering av förhörsutsagor, t. ex. spörsmålet om utsagan skulle antecknas sammanfattningsvis eller upptecknas fullständigt och problemen med användning av stenografi och fonetisk upptagning som ersättning för sedvanlig protokollering14. Vid denna tid tycks man emellertid i allmänhet inte ha intresserat sig så mycket för frågan om lämpligheten av att återge utsagorna även i domen. Utöver Ekelöf15 har endast Lindhagen16 redovisaten mera bestämd uppfattning i detta specifika ämne. Lindhagen uttalar sig för sin på ett sätt som liknar Ekelöfs ståndpunkt17. En omsvängning i frågan blir emellertid skönjbar redan när RB varit i kraft några år. I en uppsats av Anders Lindstedt om domars avfattning från 195018 gör sig denne till tolk för en motsatt uppfattning. Under erinran om att domen beträffande sakframställningen bör ha ett från protokollet fristående innehåll hävdar Lindstedt att erfarenheten visat, att det är mest följdriktigt att låta domen också i fråga om domskälen ha ett i huvudsak självständigt innehåll. Han menar att domstolen i domen därför bör ta in såväl referat av förhörsutsagorna som bedömningen av utsagorna. Det viktigaste skälet för en dom helt utan anknytning till protokollet synes honom vara att läsaren (parten och den högre instansen) får veta, inte bara hur den lägre rätten prövat bevisningen utan även exakt vilka delar av bevisningen som prövats. En liknande uppfattning om behovet av att i domen referera förhörsutsagorna ger Einar Holm uttryck åt i en uppsats 1951 om protokollföringen vid huvudförhandling i underrätt19. Samma principinställning kommer till synes i en artikel av Knut Elliot 195820 om domstols protokoll och dom. Elliot betonar emellertid — liksom sina föregångare — vikten av att referaten inte görs onödigt vidlyftiga utan koncentreras till det som behövs för att förstå domstolens resonemang.
    Åsikten att domen bör skrivas fristående från protokollet också i vad avser domskälen kan otvivelaktigt hämta viss näring ur en del uttalanden i förarbetena till RB. Processkommissionen framhöll i avsnittet om domstols protokoll bl. a. att eftersom protokollet inte innehöll någon sammanhängande framställning av vad som förekommit i målet domen inte kunde till sitt innehåll anknyta till protokollet på sådant sätt att den för att kunna tolkas och förstås måste läsas i samband med protokollen. Kommissionen fortsatte21:
Domen måste i stället avfattas som ett självständigt utlåtande, som utan att behöva kompletteras av protokollen otvetydigt angiver sakens föremål och det domslut, som meddelats. Icke minst för domens verkställighet är detta oundgängligt. Här-

 

14 Här kan hänvisas t. ex. till Höijer i SvJT 1947 s. 204 ff med där gjorda hänvisningar.

15 Se tidigare nämnd artikel i SvJT 1947 s. 241 ff.

16 Se Forhandlingerne på Det attende nordiske juristmøde (Köpenhamn 1948), Bil. 2 s. 3. Jfr även Lindhagen i SvJT 1947 s. 321 ff.

17 Jfr även Sundström i SvJT 1957 s. 378 f.

18 SvJT 1950 s. 663 ff, särskilt s. 667 f.

19 SvJT 1951 s. 657 ff, särskilt s. 662 ff.

20 SvJT 1958 s. 561 ff, särskilt s. 564 ff.

21 Se SOU 1926: 31 s. 176. Jfr även SOU 1938: 44 s. 117 och 218.

 

556 Trygve Hellnersför måste domen innehålla en noggrann redogörelse för sakens föremål och för parternas yrkanden i huvudsaken och ett tydligt angivande av domslutet.

 

Ett uttalande som berörde domens fristående karaktär förekom också i 1931 års proposition angående huvudgrunderna för en rättegångsreform. Chefen för justitiedepartementet framhöll bl. a.22:

 

Vid en förhandling, som vilar på omedelbarhetsprincipen, komma protokollen icke längre att utgöra grundval för domen. Strängt taget skulle därav följa, att protokollen såsom förmedlare av domstolens iakttagelser bliva helt överflödiga. Emellertid tillkomma jämväl på denna punkt vissa praktiska hänsyn, som verka i annan riktning.

 

Departementschefen återgav härefter de skäl som talar för ett upptagande av bevisningen i protokollet, nämligen främst behovet av kontroll för såväl domstol som parter, hänsynen till överinstansens bevisprövning samt behovet av dokumentation vid prövning av frågor om extraordinära rättsmedel, nåd och ansvar för mened. Det kan tilläggas att också i 1942 års proposition med förslag till RB förekommer ett uttalande rörande förhållandet mellan protokoll och dom. Med anledning av att lagrådet vid sin granskning av processlagberedningens förslag förordat viss begränsning av domens innehåll i fråga om sakframställningen förklarade departementschefen23 att han inte kunde tillstyrka detta "med hänsyn till domens betydelse för parterna och då domen för dessa i stor utsträckning torde komma att ersätta det nuvarande protokollet".
    De berörda motivuttalandena rörande domens förhållande till protokollet ger dock knappast någon ledning när det gäller att bedöma lagstiftarens inställning till frågan om det lämpliga i att även i domen redovisa protokollerade förhörsutsagor. Även de som anfört uttalandena till stöd för sin uppfattning att sådan redovisning bör ske synes mena att motiven inte ger någon egentlig vägledning24. I belysning av vad som tidigare nämnts angående förarbetena till de aktuella föreskrifterna i RB ligger det närmast till hands att anta att lagstiftaren inte avsett att någon rutinmässig rekapitulation av förhörsutsagorna skall ske i domen. Hade en sådan ordning verkligen eftersträvats, hade detta säkerligen kommit till direkt uttryck åtminstone i något skede av det långvariga förberedelsearbetet till rättegångsreformen.
    Vad som har sagts nu hindrar naturligen inte att det av praktiska skäl kan framstå som ändamålsenligt att fortsätta den praxis som domstolarna sedan länge över lag följt i det berörda hänseendet. Som har framhållits av bl. a. Welamson innebär emellertid dubbelredovisningen av förhörsutsagorna en risk för att domstolarna onödigtvis lägger ner arbete på en del av domskrivningen som hellre hade bort komma den egentliga domsmotiveringen till godo. I en tid då det från statsmakternas sida med skärpa anbefalls hushållning med domstolarnas resurser är det befogat att blåsa nytt liv i den gamla frågan i vad mån domen bör återge förhörsutsa-

 

22 Se prop. 1931: 80 s. 100.

23 Prop. 1942: 5 s. 500 (NJA II 1943 s. 212).

24 Se t. ex. Anders Lindstedt i SvJT 1950 s. 666 f och Knut Elliot i SvJT 1958 s. 563

 

Bör förhörsutsaga återges i dom? 557gorna. I det följande skall ytterligare granskas de skäl som talar för och emot nuvarande praxis.
    För tingsrätten kan det naturligen vara till nytta att ha tillgång till en skriftlig sammanfattning av förhörsutsagorna innan domstolen beslutar och meddelar sin dom i målet. Både vid överläggning till dom och vid formulering av domen är det av värde att till stöd för minnet ha de viktigaste punkterna i en utsaga antecknade. För den blivande domaren kan det också ha sin betydelse att han får öva sig på att sammanfatta det som är av betydelse i en utsaga. Ingen av de nämnda synpunkterna kan emellertid sägas vara något belägg för att referat av utsagorna i normalfallet bör inflyta också i domen. De framhäver snarare vikten av att domstolen sörjer för att minnesanteckningar fortlöpande förs vid huvudförhandlingen. Sådana anteckningar förs också regelmässigt av ordföranden, referenten eller protokollföraren. Vid överläggning till dom har domstolen därför nästan alltid möjlighet att på det viset omedelbart kontrollera, om den i alla detaljer rätt uppfattat en förhörsperson. Skulle tvekan uppstå härvidlag är det självfallet bäst att genom avlyssning av bandupptagningen eller genom utskrift från bandet söka undanröja oklarheten. För själva formuleringen av domen torde det ganska sällan ha ett egenvärde att i detalj sätta på pränt vad ett vittne eller annan har berättat. En sådan situation kan inträffa om det visar sig att de exakta ordalagen i en utsaga är av avgörande betydelse för bevisvärderingen. Den muntliga bevisningen kan vidare röra så invecklade ting eller eljest vara så komplicerad att domstolens bevisbedömning inte kan förstås utan ett föregående referat av det väsentliga i utsagorna. Men i det stora flertalet fall torde domstolen inte behöva redovisa några referat av utsagorna för att göra sin syn på bevisningen förståelig. Vad slutligen angår utbildningssynpunkten är det självfallet av värde för t. ex. notarieutbildningen att den som tjänstgör som protokollförare får övning i att sammanfatta det väsentliga i en förhörsutsaga. Värdet härav bör emellertid inte överdrivas. För en blivande domare måste det uppenbarligen ha väl så stor betydelse att han får träna sig i att skriva förslag till de egentliga domskälen. Det förhållandet att man genom förslag från den som undergår utbildning får tillgång till referat av förhörsutsagor kan självfallet inte vara ett tillräckligt skäl för att den som ansvarar för domskrivningen också tar in referat i domen25.
    Något annorlunda ställer sig saken om man ser den ur parternas synvinkel. Även om man bortser från de nyss nämnda, speciella fallen, dvs. när återgivande av de exakta ordalagen i en utsaga eller redogörelse för invecklad muntlig bevisning är av betydelse för förståelsen av domen, kan det för parterna vara av visst intresse att genom domen få ta del av hur tingsrätten uppfattat de utsagor som avgetts i rättegången. Man bör emellertid här lämpligen skilja mellan parts behov av referat i domen för att förstå dennas innebörd i fråga om bevisbedömningen och parts behov av sådana referat för att avgöra om han skall låta sig nöja med utgången i

 

25 Som har påpekats av Welamson (se Welamson s. 12) bör inte heller den omständigheten att det någon gång kan föreligga en olikhet mellan en protokollerad utsaga och domarens uppfattning om utsagans innehåll vara skäl nog att rutinmässigt rekapitulera förhörsutsagor i domen. 

558 Trygve Hellnersmålet eller inte. För det förra ändamålet lär det inte behöva tas in några referat av förhörsutsagorna i domen (fortfarande bortsett från de nyssnämnda, särskilda situationerna), om domstolen tydligt anger hur den värderat bevisningen. När part har juridiskt ombud i målet, lär ombudet för övrigt i regel ha egna minnesanteckningar från förhören. En eventuell tvekan om vad domstolen menat kan därför lätt undanröjas genom jämförelse med sådana anteckningar. För det fall parten inte haft juridiskt ombud skulle man möjligen kunna tro att det låg närmare till hands att i domen redovisa förhörsutsagornas innehåll. Ett sådant antagande motsägs dock av vad som uttalades vid tillkomsten av den s. k. småmålslagen. Departementschefen kritiserade i 1973 års proposition ett alltför utförligt skrivsätt i domarna, särskilt i fråga om redovisningen av domskälen med uppgift om vad som var bevisat i målet. För det förenklade förfarandet förordades att denna redovisning gavs "en mer sammanfattande karaktär". Någon utförlig redogörelse för utsagor av parter under sanningsförsäkran, vittnen och andra borde alltså inte förekomma.26 Det ligger nära till hands att anlägga samma synsätt i fråga om domskrivning i mindre brottmål, där den tilltalade saknat juridiskt biträde men där viss muntlig bevisning förekommit.
    När det gäller parts bedömning av om han skall överklaga en dom kan det i förstone synas vara en förträfflig service från tingsrättens sida, om den tillhandahåller parten referat i domen, så att denne slipper att beställa utskrifter av den fonetiska upptagningen och sedan gå igenom denna inte alltid nöjsamma lektyr för att kunna bestämma sig i fråga om fullföljd av talan. Även i detta hänseende måste bilden dock nyanseras. Överväger part att överklaga domen, därför att han anser tingsrättens bevisvärdering vara felaktig, kan han oftast inte undgå att begära nytt förhör i hovrätten (jfr 50 kap. 23 § och 51 kap. 23 § RB). I en sådan fullföljdssituation spelar det knappast någon avgörande roll för parten om han har tillgång till referat i domen eller inte. Önskar han skaffa sig belägg för att t. ex. ett vittne inte är tillförlitligt och därför har blivit felbedömt av domstolen, torde den bästa metoden vara att studera en utskrift från bandet och vid det förnyade förhöret i hovrätten söka beslå vittnet med motsägelse i eller ändring av sin berättelse. Skulle part överväga att överklaga domstolens bevisbedömning men ändå inte begära förnyad bevisupptagning, torde behovet av referat i domen spela en ännu mera underordnad roll för parten. Vad slutligen gäller det fallet att parten önskar överklaga enbart domstolens rättsliga bedömning av saken kan givetvis ett återgivande av förhörsutsagorna i domen inte vara till nämnvärd ledning för honom. Mot denna bakgrund kan man svårligen undgå intrycket att det är ett förhållandevis begränsat behov av service som förekomsten av referat i domen i själva verket tillgodoser såvitt avser partens möjligheter att ta ställning i fråga om fullföljd av talan mot domen. Enbart detta behov synes därför inte kunna andras som något tungt skäl för att tingsrätten rutinmässigt skall ta in referat i varje dom.
    Det återstår att pröva om det för överinstanserna är av vikt att ha tillgång till referat av förhörsutsagorna i tingsrätternas domar. Svaret på

 

26 Se prop. 1973: 87 s. 194.

 

Bör förhörsutsaga återges i dom? 559denna fråga har till viss del redan getts genom det som har sagts om hur saken ställer sig från tingsrätternas och parternas synpunkter. För överinstansen är det således värdefullt att t. ex. finna de exakta ordalagen i en utsaga refererade i domen, när dessa är av avgörande betydelse för att förstå hur tingsrätten resonerat i fråga om bevisbedömningen. Det är ändå inte sådana undantagsfall man tänker på när man söker motivet till tingsrätternas praxis att referera förhörsutsagor i domarna. Det brukar istället mera generellt hävdas att tingsrätterna genom sin praxis underlättar handläggningen i hovrätten, om domen överklagas.27 Vad kan då ligga bakom ett sådant påstående?
    Man gör klokt i att vid besvarandet av frågan skilja mellan olika typfall. Rör det sig om ett mål som skall avgöras efter huvudförhandling, kan endera av två situationer inträffa: antingen skall den vid tingsrätten upptagna bevisningen tas upp på nytt i hovrätten eller skall den förebringas vid huvudförhandlingen på annat sätt. I det förra fallet har hovrätten inte något större behov av referat i tingsrättens dom. Domen i hovrätten skall ju primärt grundas på vad förhörspersonen berättar i denna instans. Det bör dock inte fördöljas att det ibland underlättar förhöret i överinstansen att t. ex. kunna hänvisa till ett i underrättsdomen refererat uttalande i stället för att leta fram motsvarande uttalande i en kanske vidlyftig utskrift från bandupptagningen vid tingsrätten. Praktiska fördelar av sådant slag uppvägs emellertid i viss mån av att överinstansen frestas att så att säga "pricka av" innehållet i tingsrättens referat för att konstatera att utsagan i överinstansen står i väsentlig överensstämmelse med vad vederbörande berättat tidigare. Skulle så nämligen inte vara fallet, t. ex. när förhörspersonen berättar något av intresse för saken som inte finns med i underrättens referat, blir följden lätt den att hovrätten känner sig nödsakad att komplettera detta referat med ändringar och tillägg. Så torde normalt också ske i hovrätterna.28
    För det fall att förnyad bevisupptagning inte skall äga rum i hovrätten, skall den muntliga bevisningen — som nämnts tidigare — enligt 35 kap. 13 § 3 st. RB förebringas genom protokoll och andra handlingar rörande bevisupptagningen vid tingsrätten. Formellt sett kan sådant förebringande bara ske genom uppläsning av fonogramutskrifterna eller uppspelning av den tidigare bandupptagningen. Den s. k. växelsång som brukar utspela sig vid uppläsningen tillhör som anmärkts av Hadding inte rättegångens toppunkter.29 Hovrätterna låter sig därför många gånger nöja med att i stället läsa upp referatet i den överklagade domen. Att så sker är onekligen tidsbesparande och regelmässigt utan nackdelar från rättssäkerhetssynpunkt. Man kommer likväl inte ifrån att fonogramutskrifterna måste ha blivit kontrollerade, så att t. ex. inte något för saken väsentligt blivit utelämnat vid huvudförhandlingen. Den rationalisering som görs genom det nämnda förfarandet består därför väsentligen i att tiden för huvudförhandlingen förkortas. Den vinst som kan göras härigenom måste vägas mot den risk för ofullständig genomgång av saken som

 

27 Se t. ex. Ekelöf, Rättegång V, 5 uppl., s. 203.

28 Jfr i sammanhanget Knut Elliot i SvJT 1958 s. 572.

29 Se SvJT 1968 s. 283. Uppläsning kan emellertid många gånger ersättas med uppspelning av bandupptagningen. 

560 Trygve Hellnersförkortningen av handläggningen undantagsvis kan föra med sig. Framför allt kan ifrågasättas om tidsbesparingen i hovrätten uppväger det merarbete tingsrätterna har genom att i domarna referera ofta ganska långa vittnesmål och andra utsagor.
    Skall mål avgöras på handlingarna i hovrätten, är det visserligen — liksom i huvudförhandlingsmålen — bekvämt för hovrätten att nöja sig med att vid föredragningen ta del av ett referat i domen av de förhörsutsagor som avgetts vid tingsrätten. Lika litet som när den muntliga bevisningen skall förebringas genom uppläsning ur handlingarna vid huvudförhandling kan man emellertid i föredragningsmål uteslutande lita till referat i den överklagade domen. Fonogramutskrifterna från förhören måste regelmässigt finnas tillgängliga i hovrätten. Utskrifterna måste gås igenom för att hovrätten skall kunna kontrollera att tingsrätten inte återgett utsagan på ett missvisande sätt i domen. Också i fråga om föredragningsmålen kan man därför fråga sig om den ganska ringa tidsbesparing man gör vid föredragningen uppväger tingsrättens merarbete med att skriva referat av förhörsutsagorna.
    Den genomgång som nu företagits visar att det fortfarande kan anföras vissa praktiska skäl för att tingsrätterna skall redovisa det huvudsakliga innehållet i förhörsutsagorna i sina domar. Det vill också synas som om det främst är hovrätterna som gör en mindre vinst på detta. Metoden för att göra denna vinst framstår dock som diskutabel. Mot bakgrund av vad som hittills kommit fram angående omfattningen av det arbete tingsrätterna lägger ner på att referera förhörsutsagorna kan man fråga sig om fördelarna härmed uppväger merarbetet. Man bör inte heller blunda för risken att nuvarande sätt för domskrivningen drar uppmärksamheten från formuleringen av de egentliga domskälen. Den praxis som domstolarna har anammat motverkar alltså ytterst önskemålet om bättre domar.
    Det sägs ibland att det är svårare och därmed mer arbetskrävande att skriva en dom där bevisningen inte presenteras och värderas på det sätt som numera har blivit vanligt. Naturligtvis ligger det något häri. Det bör dock inte få vara ett avgörande skäl för att utan omprövning fortsätta en praxis, som i väsentliga stycken har utvecklats utan egentligt stöd i RB eller dess förarbeten. Liksom i andra sammanhang lär det visa sig att det är fråga om att ställa om sig till en ny metod. Innan så har skett, kan möjligen uppstå vissa övergångssvårigheter. Någon anledning att tro att svenska domare inte skulle kunna anamma exempelvis det av processnämnden för tre årtionden sedan rekommenderade systemet för domskrivning finns inte.
    Vad som har sagts hittills har närmast gällt referat av förhörsutsagor i tingsrätternas domar. Resonemanget gäller emellertid med oförminskad styrka i fråga om hovrätternas domskrivning, inte minst i de fall då ny bevisning har tagits upp i hovrätten. Redan vid RB:s tillkomst intog lagstiftaren ståndpunkten att det inte var nödvändigt att protokollera utsaga vid huvudförhandling i hovrätt, om inte anteckning av utsagan kunde antas bli av betydelse vid fullföljd till högsta domstolen (6 kap. 6 § 2 st. RB). Genom 1971 års fullföljdsreform har behovet av dokumentation rörande förhörsutsaga som tas upp i hovrätten blivit ännu mindre. Eftersom möjligheten att få hovrättens dom omprövad av högsta domsto-

 

Bör förhörsutsaga återges i dom? 561len inskränkts till väsentligen prejudikatsfall, är det än mera sällsynt än tidigare att fråga om bevisbedömningen kommer under högsta domstolens prövning (jfr även 35 kap. 13 § 2 st. in fine). Från rent praktisk synpunkt kan också erinras om att hovrätterna sedan länge nästan alltid tar upp den muntliga bevisningen på fonetisk väg. Skulle det under fullföljdstiden visa sig föreligga behov av att ta del av fonogrammen, står alltid möjligheten till utskrift av dessa öppen. Med hänsyn till det nu anförda kan starkt ifrågasättas om det med tanke på eventuell fullföljd finns något behov av att i hovrätts dom ta in referat av ny muntlig bevisning (här bortses fortfarande från de tidigare nämnda, speciella fallen där de exakta ordalagen är av avgörande betydelse o. d.). Också den utbredda vanan att beträffande förnyad bevisupptagning i hovrättens dom ta med tillägg och ändringar till referatet av utsagan i tingsrättens dom torde böra omprövas. Det gäller inte minst de vanliga fall då tilläggen och ändringarna inte leder till att tingsrättens bevisvärdering frångås.
    Den nu förda diskussionen om återgivande av förhörsutsagor i domstolarnas domar har som framgår av det tidigare inte avsett oprotokollerade utsagor. Den tilltalades berättelse i brottmål skall enligt RB inte bevaras genom anteckning i protokollet eller på annat sätt. Det är därför nödvändigt att domstolen i domen redovisar åtminstone huvudinnehållet i vad den tilltalade har berättat inför domstolen. Även här vill det dock synas som om domstolarna ibland ägnar alltför mycken tid åt detaljerade redogörelser för den tilltalades förehavanden vid den med åtalet avsedda tiden utan att referatets alla detaljer har någon direkt betydelse för bedömningen av skuldfrågan. Avslutningsvis kan den förhoppningen uttryckas att en ändring av domstolarnas attityd till återgivande av protokollerade förhörsutsagor i domen för med sig en ökad koncentration till det väsentliga också i fråga om redogörelsen för tilltalads berättelse i brottmål.


Trygve Hellners