Individualprevention ./. allmänprevention
Nyligen har Högsta Domstolen haft att i tre i NJA refererade mål taga ståndpunkt till den hänsyn den allmänna laglydnaden kräver vid val av påföljd och ur straffmätningssynpunkt. Jag avser de rättsfall som refereras i NJA 1979 s. 418, s. 517 och s. 524. Av intresse är att notera att Högsta Domstolen i målen s. 418 och s. 524 hade enahanda sammansättning samt att i målet s. 517 deltog fyra av de justitieråd som dömde i de två andra målen.
I den mån kritiska synpunkter framföres är udden i första hand riktad mot lagstiftaren.
Mina funderingar grundar sig helt på innehållet i referaten. Studier i handlingarna har jag ej bedrivit.
Några upplysningar om det faktiska händelseförloppet i de tre målen.
I målet s. 418 var det fråga om en italiensk medborgare, som i sällskap med kvinnor av zigenarhärstamning gjort sig skyldig till butiksstölder av "kvalificerat slag" (rubrikens klassificering). Brottsplanen var utstuderad. Medan den åtalade mannen och några av kvinnorna sysselsatte personalen i affärerna med diskussion om inköp passade andra medlemmar i sällskapet på att länsa, i det ena fallet en väska med kontanter och checkar och i det andra fallet ett kassaskåp. Bytet blev i det ena fallet ca 11 000 kronor och i det andra drygt 10 000 kronor. Mannen fick av kvinnorna icke obetydligt vederlag för sin medverkan. Han gjorde i målet gällande, att han visserligen förstått, att medlen avhänts affärerna genom stöld, men att han icke haft klart för sig att kvinnornas avsikt med affärsbesöken varit just att begå stöld. Dessa invändningar lämnades utan avseende och mannen dömdes enhälligt för medhjälp till stöld. Underrätten förordnade om skyddstillsyn, medan hovrätten dömde honom till fängelse i sex månader. Högsta Domstolen fann att ur individualpreventiv synpunkt skyddstillsyn var den lämpligaste påföljden och ansåg att de allmänpreventiva synpunkterna "i viss mån" tillgodosetts genom att mannen hållits i häkte i 31 dagar och genom att hans bil och vissa andra värden tagits i mät för betalning av skadestånd.
Nästa mål (refererat å s. 517) gällde en svensk med ett kvalificerat kriminellt förflutet. Han hade en kväll (november 1977) under en biltur kommit på tanken att göra inbrott i en affär, som saluförde båtmotorer, för att därigenom skaffa sig reservdelar till sin egen båtmotor. Vid inbrottstillfället medförde han i fickan en hemmagjord revolver, enligt uppgift för att skydda sig mot hundar. Han blev ertappad av två polismän. Under dramatiska omständigheter hotade han dem med sin skarpladdade revolver. Tillfrågad av polismännen vad han skulle ha revolvern till svarade han, att han medförde den för att skjuta. När polismännen i anledning därav öppnade eld mot mannen blev han svårt skadad. Såsom antecknats i Högsta Domstolens dom ingav hans skador till en början allvarliga farhågor och medförde betydande lidanden för honom. Han var sjukskriven under omkring sex månader men vid tiden för Högsta Domstolens dom hade han återgått i arbete dock med vissa smärtförnimmelser vid tyngre lyft och med psykiska besvär.
Sedan 1971 hade den åtalade icke begått något brott utan genomgått en positiv utveckling. Det antecknades i Högsta Domstolens dom att
någon verklig förklaring ej framkommit till att den åtalade efter så lång tids anpassning och skötsamhet återfallit i brott av så allvarligt slag. Han påstod sig ha tillverkat revolvern som ett hobbyarbete. Vidare underströk han, att det aldrig varit hans mening att använda vapnet för att skada någon människa. Mot den bakgrunden ansåg Högsta Domstolen att vad allmänpreventionen krävde tillgodosetts genom att den åtalade fått livshotande skador med svåra smärtor och lång tids sjukskrivning som följd. Han kunde därför (se 33 kap. 4 § andra och tredje st. BrB) få villkorlig dom i förening med ett kännbart bötesstraff, 100 dagsböter å 10 kronor.
Det tredje målet (s. 524) gällde en företagare, som gjort sig skyldig till grovt skattebedrägeri. Bakgrunden till den brottsliga gärningen var att företagaren, som tillsammans med sin hustru under mångårigt arbete byggt upp ett framgångsrikt företag, måst disponera stora medel för att bereda sin svårt sjuka hustru (livshotande sjukdom) erforderlig läkarvård i Spanien. Under åren 1972—1975 begagnade han sig av falsk bokföring och lyckades därigenom uttaga betydande medel ur företaget utan skattepåföljd. När bubblan sprack, hade han redan sålt sitt företag och själv tydligen utvandrat till Spanien. Han hade emellertid på ett bankkonto i Sverige reserverat medel för att kunna betala skatt m. m. Skatterna hade också blivit betalda och likaså skattetilläggen, tillhopa 492 000 kronor.
Tingsrätten dömde företagaren för grovt skattebedrägeri och försök till grovt skattebedrägeri till fängelse i ett år. Hovrätten fann med hänsyn till omständigheterna att påföljden kunde bestämmas till villkorlig dom i förening med böter, 100 dagsböter å 10 kronor. Högsta Domstolen konstaterade att vid bestämmande av påföljd för denna (understrykningen gjord här) brottslighet hänsyn till den allmänna laglydnaden måste väga särskilt tungt. Vidare noterade domstolen att villkorlig dom i och för sig finge anses vara den från individualpreventiv synpunkt lämpligaste påföljden för den åtalade men att annat straff än fängelse icke kunde komma i fråga. Med hänsyn till den åtalades svåra personliga förhållanden och hans beredvillighet att göra rätt för sig samt storleken av det skattetillägg han påförts och erlagt, över 133 000 kronor, kunde emellertid fängelsestraffet begränsas till åtta månader.
Läsaren av dessa referat kan nog ej underlåta att göra några reflektioner.
En person, som tydligen levat ett skötsamt liv och som tillsammans med sin hustru byggt upp ett framgångsrikt företag och därmed gjort en betydelsefull insats för den trakt i vilken han verkat, drabbas av svår olycka genom att hustrun lider av en livshotande sjukdom. Hustrun rekommenderas av sin läkare att vistas i ett land med varmare klimat än Sverige och hon bosätter sig därför i Spanien. Familjen har tre barn som måste placeras i internatskola med de mycket betydande utgifter som därav föranledes. Det i Sverige rådande helt katastrofala skattetrycket, särskilt för högre inkomsttagare, gör det omöjligt för mannen att urföretaget taga ut medel så att han — efter skatt — kan bestrida kostnaderna för läkarvård och skolgång. Han lånar därför ur företaget så länge detta lagligen kan ske. I och med att låneförbudet införes i aktiebolagslagen ser han sig tvungen att bedra stat och kommun och gör detta på ett förslaget sätt. Så småningom säljer han sitt företag, eftersom han finner sig böra leva tillsammans med sin hustru under de år som hon må ha
kvar. Ett ovillkorligt fängelsestraff för de brott denne man begått måste innebära slutet på hans liv. Hans förmögenhet får antagas ha till stor del förbrukats för betalning av skatt och skattetillägg. Hans möjligheter att skapa sig en ny existens efter att ha avtjänat straffet torde vara små. Lagen verkar med hela sin förödande kraft.
Av de två andra brottslingarna ägnar sig en, utan nämnvärd tidigare kriminell belastning, åt väl planlagda stölder i butiker. Han anses kunna sona sina brott med skyddstillsyn, knappast någon påföljd alls för en person i den dömdes situation. Den enda verkliga påföljden är att han hållits häktad i 31 dagar på skattebetalarnas bekostnad. Den tredje mannen, med kraftig kriminell belastning, sätter två polismäns liv i fara med en av honom såsom "hobbyarbete" tillverkad revolver. Det torde vara känt, att en laglydig medborgare endast med yttersta svårighet kan få licens för att inneha pistol, och att i rättsfallssamlingarna för senare årförekommer exempel på att ovillkorligt straff ådömts för brott mot vapenlagen (se NJA 1977 s. 473). Denne inbrottstjuv får villkorlig dom och ett bötesstraff på 1 000 kronor.
Den konklusionen ligger nära till hands att snart sagt den enda brottslighet, som i Sverige bestraffas med ovillkorligt frihetsstraff, synes vid sidan av rattfylleri vara skattebedrägeri. En sådan utveckling framstår för den oförvillade betraktaren som svår att acceptera, särskilt med beaktande av skattelagstiftningens utomordentliga hårdhet (se t. ex. reglerna om skattetillägg). Motsvarighet till det nuvarande skattetrycket kan man kanske finna i senantikens romerska rike, då befolkningen i provinserna rymde till skogs undan skatteförpaktarna. Vi har ingen möjlighet att rymma till skogs för att undgå taxeringsintendenter. Rätten att utvandra försöker lagstiftare och myndigheter att beröva svårt skattetyngda personer.
Tvingas en olycklig människa, som i rättsfallet tydligen gjort insatser för samhället, att förfara i strid med skatteförfattningarna kan han vara säker på att hans liv är slut. För en sådan brottsling finns ingen nåd, och ingen hänsyn tages till vad individualpreventionen påkallar. Sådan hänsyn anses däremot den hänsynslöse, vapenförsedde inbrottstjuven och den som på ett kvalificerat sätt bestjäl butiker vara förtjänta av.
Bengt Westerling