Dispositionsprinciper och dispositiva regler
av professor SVEN LARSSON
I processrättens allmänna del brukar bl. a. processprinciper och olika indelningar av processuella regler behandlas. Till processprinciperna räknas exempelvis dispositionsprincipen och såvitt gäller de processuella reglerna karakteriseras en del av dem som dispositiva. Alla auktorer har ej givit dispositionsprincipen samma innehåll och begreppet dispositiv regel kan ges olika innebörd. I det följande skall först en i svensk doktrin på senare tid framförd dispositionsprincip uppmärksammas (A) och därefter några olika slag av dispositiva regler särskiljas (B). Avsikten är att göra en del påpekanden av systematisk natur, däremot ej att diskutera det önskvärda i att rättegången utformas i enlighet med en dispositionsprincip eller i att de processuella reglerna göres i en eller annan mening dispositiva.
A. Dispositionsprinciper
En av de mer debatterade frågorna i 1800-talets tyska processrättsliga litteratur gällde i vad mån parterna eller domstolen skulle ha makt över rättegången. Detta meningsutbyte tog ofta formen av en diskussion om vilka principer som borde gälla för processen.1 I början av århundradet framfördes förhandlingsprincipen2 enligt vilken parterna gavs stor makt över rättegången och som kontrasterades mot undersökningsprincipen enligt vilken i stället domstolen erhöll stort inflytande. En stark opinion krävde att förhandlingsprincipen förverkligades och lagstiftningen gick också i denna riktning. Den nya tyska civilprocessordningen av 1877 gav sålunda parterna ett långtgående inflytande över processen. Med tiden kom emellertid termen förhandlingsprincipen (och undersökningsprincipen) att användas i en delvis förändrad betydelse. På 1870-talet lanserades i den tyska doktrinen dispositionsprincipen3 (ofta ställd i motsats till officialprincipen). Dis-
positionsprincipen fick också gälla parternas inflytande men endast inom en viss sektor av processen.4 Principen torde numera vanligen uppfattas som avseende endast parternas makt över rättegångens existens och deras förmåga att verksamt företaga dispositioner över eller nära anknytande till tvisteföremålet.4 Dispositionsprincipen kan såtillvida ses som resultatet av en utbrytning ur förhandlingsprincipenvars räckvidd därigenom inskränkts. Förhandlingsprincipen (och undersökningsprincipen) avser numera vanligen endast parternas (resp. domstolens) makt (inom dispositionsprincipens ram) över faktaunderlaget för eventuell dom.5 Laborerandet med de berörda principerna vann insteg också i den nordiska processrättsliga doktrinen.
En princip som dispositionsprincipen kan naturligtvis fylla funktionen av en paroll använd i syfte att åvägabringa eller befästa en processuell ordning utformad i överensstämmelse med denna princip; och den framstår väl då normalt som klart positivt värdeladdad. Men den kan också fylla en mer objektivt registrerande, systematisk funktion, t. ex. som ett medel att i korthet karakterisera en processordning (eller en rättsregel) endera isolerad eller i jämförelse med annan. Det är närmast dispositionsprincipen använd på detta senare sätt som i fortsättningen skall uppmärksammas.
Vad gäller dispositionsprincipens allmänna struktur i motsats till dess mer konkreta innebörd (bestämd av innehållet i de särskilda regler som går in under principen) kan denna tänkas gestaltad på olika sätt.6 En möjlighet (a) är att principen får beteckna en regelmängd, nämligen klassen av de under grundsatsen fallande reglerna. En sådan konstruktion kan dock te sig säregen för dem som anser en princip vara något annat än en klass av regler (låt vara att dessa regler kan sägas gå in under principen). En annan möjlighet (b) är att dispositionsprincipen uppfattas som en (enda) regel utgörande en konjunktion av alla de under principen fallande normerna. Detta alternativ framstår måhända för de flesta som mindre otillfredsställande än det närmast föregående i det att principen uppfattas som en regel och ej som en klass men kan ändå te sig mindre naturligt när de under principen ingående reglerna är många. Med en princip torde nämligen i sammanhang såsom det förevarande oftast menas en relativt kort formulerad, allmän grundsats. Det alternativet (c) kunde då beaktas att dispositionsprincipen helt enkelt betecknar grundsatsen
att parterna (såvitt nu är i fråga) skall ha makten i rättegången (medan officialprincipen avser grundsatsen att i stället domstolen skall i aktuellt hänseende ha makten häröver).7 Beträffande en processordning som vår skulle då ej utan vidare kunna sägas att den präglades av dispositionsprincipen (eller officialprincipen), ehuru det naturligtvis kunde göras gällande att en del regler ger uttryck för dispositionsprincipen (och andra för officialprincipen). Emellertid kan ifrågasättas om ej samma systematiska fördel som denna princip erbjuder kunde på ett naturligare sätt (utan laborerande med principer) uppnås genom att skillnad gjordes mellan regler som ger parterna och regler som ger domstolen makt i nyss antytt avseende. Ytterligare ett alternativ (d) är att dispositionsprincipen uppfattas som den — mycket allmänna — grundsatsen att parterna (såvitt är i fråga) skall ha jämförelsevis mycket att säga till om i processen (och officialprincipen som grundsatsen att i stället domstolen i nu ifrågavarande avseende skall ha jämförelsevis mycket makt). Detta likaledes kortfattade alternativ som förmodligen mer eller mindre överensstämmer med många juristers uppfattning av dispositionsprincipen är uppenbarligen mycket vagt. En utsaga om att en viss processordning präglas av denna princip, uppfattad på sist antytt sätt, ger ofta ingen säker ledning beträffande frågan om viss processuell materia utformats i enlighet med denna grundsats eller ej.8
För karakteristiken av en rättegångsprincip som t. ex. dispositionsprincipen är det emellertid av intresse inte blott vilken struktur i ovan antydd mening den har utan också, och väl i högre grad, vilka regler som faller under densamma. Med tanke på detta senare förhållande kan det ur framställningsteknisk synpunkt vara praktiskt att vid jämförelsen mellan olika dispositionsprinciper bortse från ev. olikheter i strukturen och i stället koncentrera uppmärksamheten på vilka regler som går in under principerna. Tvenne författares dispositionsprinciper skulle i en viss 'svagare' bemärkelse kunna sägas vara desamma om de hänför sig till samma regler och (vilket givetvis också är förenligt med ett 'starkare' identitetsbegrepp) olika om de icke gör det.
Under en modern version av den 'ordinära' dispositionsprincipen9 kunde föras regeln att käranden (ej domstolen) äger anhängiggöra och i vissa fall ändra talan, regeln att i tvistemål käranden (ev. i förening med svaranden) äger avsluta processen, regeln att domstolen ej får föra upp målet i högre instans, regeln (beträffande tvistemål) att dom ej må givas över annat eller mera än vad part i behörig ordning yrkat och regeln att i dispositiva mål domstolen är bunden av kärandens eftergivande och svarandens medgivande.10
En dispositionsprincip som avsevärt skiljer sig från den nyss beskrivna 'ordinära'11 har i nyare svensk doktrin framförts av Ekelöf.12 Såvitt gäller denna dispositionsprincip, som i det följande något utförligare skall beröras, kan sägas att en processordning präglas av dispositionsprincipen i den mån de till rättegångsordningen hörande reglerna är dispositiva;13 under dispositionsprincipen, relaterad till en viss processordning, skulle därmed alla dennas dispositiva regler kunna sägas falla.
Denna dispositionsprincip bestämmes sålunda med hjälp av begreppet dispositiv regel och det har därför sitt intresse att utröna vad som här åsyftats med en dylik regel.14 Ekelöf skiljer mellan obligatoriska, fakultativa, tvingande och dispositiva regler.15 Handlingsregler för rätten vilka stadgar att denna skall (ej må) företaga viss processhandling kallas obligatoriska, handlingsregler för rätten att denna må,
äger eller får företaga viss processhandling benämnes fakultativa.16 Regler om att part skall förfara på visst sätt är tvingande, regler om att part må, äger eller får göra något är dispositiva.17 Nu kan det dock tyckas föga naturligt att beteckna alla regler om att part må (äger, får) förfara på visst sätt som dispositiva (och låta dem alla gå in under en dispositionsprincip). En del av dem får antas gälla partsaktivitet som ej har karaktär av vad som normalt betecknas som disposition. Ekelöf framhåller också själv18 att stadgandet i RB 43: 9 om att 'parterna äga anföra vad de till slutförande av sin talan akta nödigt' — vilket ju är ett stadgande om att parterna äger förfara på visst sätt — icke är dispositivt19 utan tillåtande.20 Det kan tyckas ha legat närmare till hands att regler om att part må (äger eller får) förfara på visst sätt
karakteriserats som enbart tillåtande och begreppet dispositiv regel bestämts på annat vis än som ovan21 berörts.22 Man kan också hos Ekelöf finna även en sådan annan bestämning av begreppet. Det sägs sålunda att termen dispositiv hänsyftar på att parten genom sin processhandling kan dirigera rättens verksamhet och på så sätt disponera i processen.23 Det kunde då ligga nära till hands att antaga att en regel om att part må (äger, får) förfara på visst sätt avsetts vara dispositiv endast i de fall där partens handlande har karaktär av disposition.24
Emellertid bör i sammanhanget även en annan distinktion uppmärksammas, nämligen skillnaden mellan en regel vars dispositivitet framgår av regeln själv25 och en regel där detta ej är fallet. Låt oss beakta följande norm: 'Vadekäranden äger yrka att vademålet avskrives.' Denna kan jämföras med följande föreskrift: 'Yrkar vadekäranden att vademålet avskrives skall domstolen göra detta.' Om också den rättegångshandling som den förra regeln ger vadekäranden rätt att företaga råkar vara en disposition (och regeln därför i en viss mening kunde betecknas som dispositiv) framgår detta ej av regeln själv, något som däremot kan sägas vara fallet med den senare.26 Av vad ovan27 sagts om Ekelöfs bestämning av dispositiva regler kunde den uppfattningen erhållas att det ej erfordrades att det av den dispositiva regeln själv framgår att fråga där är om en disposition (och att därigenom regeln utan att detta krav uppfyllts kunde vara dispositiv).28 Likväl kan hos Ekelöf också påträffas utsagor som ger intryck av att en dispositiv regel skall vara så beskaffad att den själv ger besked om att part kan disponera. Här må erinras om följande uttalande:
"I den mån de till en processordning hörande reglerna är dispositiva säger jag densamma präglas av dispositionsprincipen. Som vi tidigare påpekat kan sådana regler ges den formen att rätten skall eller må företa viss processhandling endast på yrkande av ena parten, båda parterna eller någondera av dessa. Motsatsen härtill är tydligen att rätten företar den ifrågavarande processhandlingen eller underlåter detta oberoende av vad parterna kan ha yrkat och om överhuvudtaget något yrkande framställts härom. Rätten sägs då handla ex officio (av egen drift).
Såväl regler om processmaterialet som om förfarandet kan utformas i överensstämmelse med dispositionsprincipen. Som exempel må nämnas reglerna i 17: 3 om att "dom må ej givas över annat eller mera, än vad part i behörig ordning yrkat", samt i 42: 20 st. 2 att rätten må hålla s. k. liten huvudförhandling, om båda "parterna samtycka" därtill. Varken med avseende på processmaterialet eller förfarandet tillämpas emellertid dispositionsprincipen i samma omfattning i alla olika slags mål. Detta gäller både inom civil- och straffprocessen."29
Enligt det ovan återgivna avsnittet skulle alltså dispositiva regler kunna ges formen30 att rätten skall eller må företaga viss processhandling endast på yrkande av ena parten, båda parterna eller någondera av dem. Denna bestämning av dispositiva regler ger — i motsats till den närmast förut31 berörda — snarast vid handen att för att en regel skall karakteriseras som dispositiv det kräves att av regeln själv framgår att ena parten, båda parterna eller någondera av dem kan disponera över domstolens rätt eller skyldighet att agera. — Ytterligare ett påpekande må göras beträffande innebörden av den aktuella bestämningen av dispositiva regler. Det nyss återgivna uttalandet kunde ge intryck av att det för att en regel vore dispositiv i här avsedd mening (och fölle under dispositionsprincipen) erfordrades att partshandlingen vore en nödvändig förutsättning (jfr ordet 'endast') för domstolens rätt eller plikt att agera. Låt oss emellertid beakta en regel om att därest part i dispositivt tvistemål erkänner viss omständighet domstolen skall lägga denna till grund för domen. Här skulle partsdisponerande (erkännandet) kunna vara en tillräcklig — men ej nöd-
vändig32 förutsättning för rättsföljden. Det förhållandet att denna regel avsetts betecknad som dispositiv och inbegripen under den aktuella dispositionsprincipen33 tyder på att en regel också vore att karakterisera som dispositiv (och att inräkna under denna princip) om den kan ges formen att ena partens, båda parternas eller någondera partens dispositiva åtgärd utgör en tillräcklig förutsättning för domstolens rätt eller plikt till visst handlande. Att även de regler enligt vilka partsdisponerandet är en tillräcklig betingelse får gå in under den aktuella dispositionsprincipen kunde f. ö. — med tanke på den starka ställning i förhållande till domstolen parter genom sådant disponerande kan erhålla — tyckas i och för sig rimligt.
Det nu sagts om vad Ekelöf menat med dispositiva regler har anförts i syfte att belysa innebörden av den av honom uppställda dispositionsprincipen som ju bestämmes utifrån de dispositiva reglerna. Som nämnts kunde ju enligt hans mening sägas att en processordning präglas av dispositionsprincipen i den mån de till rättegångsordningen hörande reglerna är dispositiva. Såsom torde framgå av det tidigare anförda förefaller Ekelöf med dispositiva regler ha menat olika saker och det kan då frågas hur den aktuella dispositionsprincipen egentligen är att uppfatta. Oavsett vilket av de ovan särskiljda alternativen (vad beträffar innebörden av 'dispositiv regel') som i detta sammanhang väljes står det klart att denna dispositionsprincip34 i hög grad skiljer sig från den som normalt betecknas som dispositionsprincipen.35
En olikhet är att den förra (relaterad till rättegångsbalken) innefattar ett stort antal regler som icke går in under den ordinära dispositionsprincipen. Väl faller under den senare den i det förut36 återgivna avsnittet omnämnda regeln i 17:3 RB men däremot ej den i citatet även berörda regeln i 42:20 2 st. RB om liten huvudförhandling, liksom ej heller ett stort antal andra regler som kan ges formen att rätten skall eller må företaga viss processhandling endast på yrkande av ena parten, båda parterna eller någon av dem.37
En annan olikhet ligger däri att medan den ordinära dispositions-
principen normalt har en 'absolut' innebörd, Ekelöfs kan sägas ha ett 'relativt' innehåll. Den förra principen är fixerad38 till vissa regler, de må ingå eller ej ingå i en rättsordning beträffande vilken frågan ställes om den präglas av denna princip. För den senare principen åter förefaller det vara karakteristiskt att den omfattar alla de (i en viss mening) dispositiva regler (men inga andra) som råkar ingå i den39 processordning som är föremål för bedömande. Andras denna på så sätt att en däri ingående dispositiv regel göres indispositiv (utan att annan ändring företages) kommer dispositionsprincipen i detta sammanhang att omfatta en regel mindre. Och om en viss materia i en processordning regleras genom en dispositiv regel, i en annan processordning genom en icke-dispositiv föreskrift, hänför sig den förra rättegångsordningens dispositionsprincip icke till i allo samma regler som den senares.
Vad så gäller spörsmålet om den av Ekelöf uppställda dispositionsprincipen är att föredraga framför den ordinära kan lämpligen skiljas mellan den 'sakliga' frågan om den förra principen bör träda i stället för den senare och den terminologiska frågan om termen dispositionsprincipen bör reserveras för den förstnämnda principen.
Beträffande den förra frågan må framhållas att den ordinära dispositionsprincipen fyller en nyttig funktion genom att i korthet i några få viktiga hänseenden40 karakterisera processordningar. Säges att en rättegångsordning präglas av den ordinära dispositionsprincipen har, och det på ett kortfattat sätt, en viktig tämligen preciserad uppgift lämnats om denna processordning; och även genom en utsaga om att en rättegångsordning icke präglas av den ordinära dispositionsprincipen har lämnats en betydelsefull om ock ej fullt lika preciserad upplysning. Denna funktion av kortfattad karakteristik fyller emellertid ej Ekelöfs dispositionsprincip. Att om en viss processordning — utan att det klargjorts vilka dispositiva regler som ingår i denna —
endast säga att den präglas av sagda princip är, såsom principen konstruerats, ytterst intetsägande41 om alls meningsfullt. Sägs om en viss rättegångsordning att den präglas av nämnda princip i den månde till processordningen hörande reglerna är (i nu ifrågavarande mening) dispositiva42 är en sådan upplysning normalt av föga eller intet intresse såvitt ej på ett klargörande sätt anges vilka i nu ifrågavarande mening dispositiva regler rättegångsordningen innehåller, något som vanligen ej kan ske utan omständlighet. Under sådana förhållanden kan det förefalla mindre välbetänkt att utmönstra den ordinära dispositionsprincipen ur den processrättsliga systematiken för att ge plats åt den av Ekelöf uppställda. Därmed avses dock ej att säga att det icke kan ha sitt intresse att samla alla en rättegångsordnings i antydd bemärkelse dispositiva regler och att ev. också jämföra dem med en annan processordnings i berörd mening dispositiva regler. Det bör m. a. o. finnas plats såväl för den ordinära dispositionsprincipen som för en klassifikation av de i en aktuell processordning ingående dispositiva reglerna av här avsett slag.
Vad beträffar den terminologiska frågan vad som är att beteckna med termen dispositionsprincipen må erinras om den nyss intagna ståndpunkten att den princip som normalt benämnes dispositionsprincipen (den ordinära) ej bör utmönstras ur den processrättsliga systematiken. Utifrån denna uppfattning kan ej utan vidare sägas att berörda term frigjorts för användning på annat sätt. Därmed är dock naturligtvis å andra sidan ej sagt att särskild anledning icke kunde föreligga att avstå från att beteckna nämnda princip med denna term. Emellertid är omständigheterna ej sådana att så bör ske. Att en term som sedan länge allmänt använts som beteckning för sagda princip istället finge syfta på något som avsevärt skiljer sig därifrån kunde leda till missförstånd och andra olägenheter. Därtill kommer att, såsom Ekelöfs dispositionsprincip utformats, det för de flesta ej torde falla sig naturligt att karakterisera den som en princip; här må erinras om de ovan43 antydda krav som i allmänhet torde ställas för att man i sammanhang såsom det förevarande skall kunna tala om principer.
Enligt min mening finns det alltså ej anledning utmönstra den grundsats som vanligen betecknas dispositionsprincipen ur den processrättsliga systematiken och ej heller anledning överföra denna be-
teckning på något annat. Emellertid kan det vara av intresse att beröra frågan vad som kan ha föranlett Ekelöf att uppställa en dispositionsprincip av annan karaktär än den vanliga. Det ligger mot bakgrund av vissa av hans uttalanden44 nära till hands att antaga att detta åtminstone delvis sammanhänger med en gränsdragningssvårighet som kan aktualiseras vid gestaltandet av en dispositionsprincip av ordinär typ. Den är ju så utformad att den gäller part eller parters förmåga till disposition över domstolen i några få viktiga hänseenden.45 Det kan då diskuteras hur många och vilka sådana hänseenden som därvid bör ifrågakomma och ett ståndpunktstagande kunde många gånger te sig rätt godtyckligt. I förbigående må nämnas att svårigheten att draga en 'odiskutabel' gräns i en del fall gjort det möjligt för författare att lägga skiljelinjen så att det egna landets processordning kunnat karakteriseras som präglad av dispositionsprincipen.46 Genom den 'relativa' karaktären hos Ekelöfs dispositionsprincip den hänför sig ju till alla de dispositiva regler som ingår i den processordning varå principen appliceras undvikes i och för sig också den berörda svårigheten med gränsdragningen. — Till det sagda må emellertid anmärkas att olägenheten med den gränsdragningssvårighet som sålunda är förknippad med den ordinära dispositionsprincipen ej bör överdrivas. Det är inte ovanligt att i systematiska sammanhang ett val måste träffas mellan i stort sett likvärdiga alternativ och olägenhet behöver ej komma härav om detta val tydligt deklareras. F. ö. må erinras om att den 'relativa' dispositionsprincipen avsevärt skiljer sig från den ordinära såvitt gäller både innehåll och användning.47 Därest man med mig menar att den senare principen fyller en nyttig funktion inom processrättens systematik och ej bör utmönstras därur avhjälpes ej den nyss berörda svårighet som aktualiseras vid utformandet av denna princip genom uppställandet av en annan princip som fyller en väsentligen annan funktion.48
Några ord skall i sammanhanget också sägas om den förhandlingsprincip som uppställts av Ekelöf. Förhandlingsprincipen sådan den
numera vanligen uppfattas torde hänföra sig endast till regler som ger part inflytande över själva faktaunderlaget;49 den klass av regler som går in under Ekelöfs princip faller (applicerad på RB) åtminstone ej i sin helhet under dispositionsprincipen i dess ordinära utformning. Till Ekelöfs förhandlingsprincip torde vara att hänföra alla de regler enligt vilka parterna av egen drift kan företaga processhandlingar.50 Principen avses omfatta alla regler rörande parternas processhandlingar alldeles oavsett om dessa på något sätt är 'bindande' för domstolen eller ej;51 den skulle därmed inom sig rymma alla de regler som faller under dispositionsprincipen sådan den utformats av samme författare; de regler som konstituerar den senare principen utgör en delmängd av dem som går in under den förra.52 Som exempel på regler som faller under denna förhandlingsprincip utan att dock gå in under den nyssnämnda dispositionsprincipen kan nämnas det förut53 berörda stadgandet i 43:9 RB om att parterna efter bevisningens förebringande äger anföra vad de till slutförande av sin talan aktar nödigt.54 Den ifrågavarande förhandlingsprincipen skiljer sig från den ordinära dels genom att applicerad på RB omfatta en större grupp av regler än den senare dels genom att ha en 'relativ' innebörd.55 Av skäl som anförts i den ovan förda diskussionen om dispositionsprincipen finns enligt min mening ej anledning att ur processrättens systematik utmönstra den princip som vanligen betecknats förhandlingsprincipen eller att överföra denna benämning på något annat. Vill man, vilket kan ha sitt intresse, samla alla de regler som faller under den 'relativa' förhandlingsprincipen (applicerad på en viss processordning) under en hatt sker det lämpligast helt enkelt genom att bilda klassen av de berörda reglerna.56
B. Dispositiva regler
Termen dispositiv regel kan som nämnts ges mer än en mening. Om olika betydelsevarianter tages med i räkningen blir antalet mycket stort. Den följande framställningen syftar emellertid ej till en
fullständig uppräkning. Endast ett fåtal betydelser kommer i det följande att beaktas.57
Dispositiva regler säges vanligen vara sådana som genom avtal kan sättas ur spel58 till förmån för en annan reglering (1). Därigenom kan de avtalande rättssubjekten i en given situation åvägabringa ett annat rättsläge än det som resulterar av den dispositiva föreskriften. Som exempel på en sådan regel kan anföras 7 § i köplagen:
"Skall köpeskillingen beräknas efter godsets myckenhet, varde till grund för beräkningen lagd den myckenhet godset utgör, då faran för dess förstörelse övergår å köparen." En indispositiv regel åter är en regel som rättssubjekten icke kan genom avtal sätta ur spel. Som exempel kan väljas 4 § 1 st i 1978 års lag om avbetalningsköp: "Köparen har alltid rätt att betala sin skuld till säljaren i förtid."
I anslutning till det sagda må nämnas att man också kan tala om regler vilka är dispositiva resp. indispositiva med en annan, låt vara till den nyss berörda anknytande, innebörd (2). En regel kan nämligen sägas i en 'sekundär' mening vara dispositiv i och med att den ger besked om att en annan regel är dispositiv i den förut antydda 'primära' bemärkelsen (att regeln genom avtal kan sättas ur spel). En regel kan i en 'sekundär' mening sägas vara indispositiv i och med att den ger besked om att en annan regel är indispositiv i den primära betydelsen att icke genom avtal kunna sättas ur spel. Regler som är dispositiva resp. indispositiva i denna sekundära bemärkelse kan utformas på flera sätt. 'Köplagens 7 § är (primärt) dispositiv' kan uppfattas som en dispositiv regel i den sekundära bemärkelsen. 'Nya avbetalningsköplagens 4 § 1 st är (primärt) indispositiv' kan ses som en indispositiv regel i sekundär mening. Dessa båda (sekundära) stadganden är utformade som regler om annan regel, men så behöver
ej vara fallet. Låt oss i anslutning till 7 § köplagen beakta följande föreskrift: 'Skall köpeskillingen beräknas efter godsets myckenhet, varde såvitt ej annat avtalats — till grund för beräkningen lagd den myckenhet godset utgör, då faran för dess förstörelse övergår å köparen.' Denna regel ger jämförd med 7 § köplagen en fullständigare beskrivning av rättsläget i det att den upplyser om att 7 § köplagen är dispositiv. Men den är ej formulerad som en regel om en annan regel; beskedet om 7 § köplagens (primära) dispositivitet ges genom orden om ej annat avtalats. Emellertid fyller denna senare föreskrift såvitt här är i fråga samma funktion som den förut berörda regeln 'köplagens 7 § är dispositiv' och skall av denna anledning här betecknas som sekundär. — I anslutning till det ovan återgivna stadgandet i nya avbetalningsköplagen kan liknande regler uppställas ehuru anpassade till att det här gäller en (primärt) indispositiv regel. 'Nya avbetalningsköplagens 4 § 1 st är (primärt) indispositiv' kan uppfattas som en sekundärt indispositiv regel och så kan också följande föreskrift karakteriseras: 'Köparen har — oavsett om annat avtalats — alltid rätt att betala sin skuld till säljaren i förtid.' Båda reglerna ger, vilket däremot ej gäller själva stadgandet i 4§ 1 st nya avbetalningsköplagen, besked om att detta är (primärt) indispositivt och kan därmed betecknas som sekundära. (Jfr även 3 § sagda lag.)
De exempel på (olika slag av) dispositiva resp. indispositiva regler som ovan givits har hämtats från civilrätten. Men också processuella regler kan vara dispositiva eller indispositiva i nu ifrågavarande bemärkelser.59 Vissa processuella regler kan genom avtal sättas ur
spel60 och därmed betecknas som dispositiva. I 1 st. av 10: 1 RB heter det: "Laga domstol i tvistemål i allmänhet är rätten i den ort, där svaranden har sitt hemvist." Denna föreskrift kan ju sättas ur spel genom avtal om annat forum (prorogationsavtal). Bland det stora antal lagrum i RB som i den ovan vid 1 berörda meningen är indispositiva kan nämnas 1 st. av 10: 9 vari stadgas: "Tvist om arv eller testamente eller om bodelning mellan arvingar och efterlevande make skall upptagas av den rätt, där den döde skolat svara i tvistemål i allmänhet." Av 10: 16 och 10: 17 1 st. vid 4 framgår att parterna icke kan genom prorogationsavtal sätta det nyss återgivna stadgandet ur spel.61 — Det kan i sammanhanget påpekas att det ger god mening att karakterisera de vid 1 berörda dispositiva reglerna som icke-tvingande (i det att de kan sättas ur spel) och de aktuella indispositiva reglerna som tvingande62 (i det att de icke kan sättas ur spel).
Också såvitt gäller processuella regler kan talas om sekundärt dispositiva och sekundärt indispositiva föreskrifter. Vissa processuella regler kan sålunda sägas vara sekundärt dispositiva i det att de ger besked om att en annan föreskrift är dispositiv i primär mening; andra processuella regler kan betecknas som sekundärt indispositiva i den betydelsen att de upplyser om att en annan regel är primärt indispositiv. 'Regeln i RB 10: 1 1 st. är (primärt) dispositiv' är sekundärt dispositiv; 'regeln i 10: 9 1 st. är (primärt) indispositiv' är sekundärt indispositiv. Dessa (sekundära) regler är utformade som regler om en annan regel men även annorlunda formulerade föreskrifter kan ge besked om att en annan processuell regel är (primärt) dispositiv resp.
(primärt) indispositiv. I anslutning till 1 st. av 10: 1 kan följande regel beaktas: 'Laga domstol i tvistemål i allmänhet är — såvitt ej annat avtalats — rätten i den ort, där svaranden har sitt hemvist.' Och i anslutning till 10: 9 1 st. kan följande regel uppställas: 'Tvist om arv eller testamente eller om bodelning mellan arvingar och efterlevande make skall oavsett om annat avtalats — upptagas av den rätt, där den döde skolat svara i tvistemål i allmänhet.'
I det föregående har termen dispositiv regel givits dels en primär dels en sekundär innebörd; och motsvarande har skett med 'indispositiv regel'. Vill man emellertid i sammanhanget med 'dispositiv regel' resp. 'indispositiv regel' förknippa endast en enda mening aktualiseras frågan om den primära eller den sekundära innebörden skall väljas. Enligt min åsikt borde i så fall den förra i och för sig föredragas. Primärt dispositiva resp. primärt indispositiva regler kan sägas vara i viss mening ofullständiga jämfört med motsvarande sekundärt dispositiva resp. sekundärt indispositiva normer. Primärt dispositiva och primärt indispositiva regler ger ju icke besked om huruvida regeln gäller endast om ej annat avtalats eller oavsett om annat avtalats, under det att sådant besked erhålles just i sekundärt dispositiva och sekundärt indispositiva föreskrifter. Möter man en sekundärt dispositiv regel (en sekundärt indispositiv regel) framgår ju av dess innehåll att den är en sekundärt dispositiv (indispositiv) regel.63 Konfronteras man åter med en primärt dispositiv eller primärt indispositiv regel framgår icke av själva regeln om den är primärt dispositiv eller primärt indispositiv. Det kan förmodas att det framför allt är i samband med de sistnämnda båda slagen av regler som diskussion uppkommer och termen dispositiv regel resp. indispositiv regel bäst behöves. Det kunde då förefalla ligga närmast till hands att, om dessa termer önskas använda på ett entydigt sätt, i valet mellan den primära och den sekundära innebörden välja den förra. — Emellertid vore det säkerligen orealistiskt tro att en sådan ordning skulle vinna allmän tillslutning; och det kunde vid sagda ordning frågas hur man borde beteckna de regler som här karakteriserats som sekundärt dispositiva liksom de regler som ingår i klassen av endera primärt eller sekundärt dispositiva regler. Man torde få räkna med att med 'dispositiva regler' ibland åsyftas enbart primärt dispositiva regler, ibland endast sekundärt dispositiva regler och ibland regler som är endera primärt eller sekundärt dispositiva. Detta hindrar ej att termerna primärt disposi-
tiv regel och sekundärt dispositiv regel (resp. primärt indispositiv regel och sekundärt indispositiv regel) borde kunna komma till användning i en del sammanhang där en närmare precisering eftersträvas.
När ovan talats om dispositiva regler (i de betydelser som avses vid 1 och 2) har bortsetts från den komplikationen att det avtalande varom där är fråga väl kan få äga rum men endast i begränsad omfattning. Dylika inskränkningar kan vara av vitt skilda slag. Ett exempel på en sådan begränsning är att avtal får träffas från och med viss tidpunkt men ej före densamma, en ordning som normalt torde bottna i en önskan från lagstiftarnas sida att motverka att kontrahenterna eller någon av dem av lättsinne eller oförstånd disponerar över sin rätt.64 En regel som får genom avtal sättas ur spel från och med viss tidpunkt men ej dessförinnan kan naturligtvis sägas vara partiellt (primärt) dispositiv men om så önskas också partiellt (primärt) indispositiv. Emellertid torde ofta förekomma att en dylik regel betecknas som dispositiv men sällan eller aldrig som indispositiv måhända därför att intresset vanligen är inriktat på regelns dispositiva moment. Liknande torde kunna sägas beträffande sekundärt dispositiva regler. En föreskrift som ger besked om att en annan regel får genom avtal sättas ur spel från och med viss tidpunkt men ej före densamma kan sägas vara partiellt (sekundärt) dispositiv men också partiellt (sekundärt) indispositiv.65 Även beträffande en sådan regel torde ofta förekomma att den betecknas som dispositiv men däremot sällan eller aldrig som indispositiv och anledningen kan tänkas vara av samma slag som nyss antytts.
Härefter skall (3) de regler uppmärksammas vilka ger uttryck för att part (eller parter) genom processuellt disponerande (t. ex. genom yrkanden)66 kan bestämma (disponera) över domstolens67 rätt eller plikt till agerande,68 därvid med processuellt disponerande avses
'direkt' processuellt disponerande, ej det ovan berörda 'indirekta' disponerande över domstolens rättsläge som det kunde sägas innebära att parter genom avtal sätter processuell regel ur spel. Att de vid 3 ifrågavarande normerna betecknas som dispositiva skulle i och för sig naturligtvis kunna motiveras med att de på sätt nyss sagts ger uttryck för parts (parters) förmåga till (verksam) disposition. I vissa fall kan part(er)s disponerande sägas vara en tillräcklig förutsättning för inträdet av domstolens rätt eller skyldighet. Såsom exempel kan nämnas en regel om att därest part i dispositivt mål erkänner en för denne ogynnsam omständighet, domstolen har att lägga omständigheten till grund för eventuell dom i målet (jfr RB 35: 3 1 st. 1 p.), liksom en regel om att därest part i indispositivt tvistemål i underrätten återkallar sin talan domstolen skall avskriva målet (jfr RB 13: 5 2 st.). I vissa fall åter kan part(er)s disposition sägas vara en nödvändig förutsättning för uppkomsten av domstolens rätt eller skyldighet. Som exempel kan anföras en regel om att domstolen får upptaga mål endast om part har begärt det och regeln (jfr RB 17: 3 1 p.) att domstolen i tvistemål ej får tilldöma part något om han ej yrkat det. Denna (vid 3 berörda) klass av dispositiva regler torde vara åtminstone delvis identisk med den klass av regler Ekelöf (enligt en tankegång) betecknat som dispositiva69 och fört in under dispositionsprincipen sådan den gestaltats av
honom. — Vill man i sammanhanget även tala om indispositiva regler ligger det väl närmast till hands att såsom indispositiva karakterisera dem som ger uttryck åt att part (parter) icke genom ('direkta') processuella dispositioner kan bestämma (disponera) över domstolens rätt eller plikt till agerande. Som exempel kan anföras regeln att domstolen, oavsett om part yrkat det eller ej, skall beakta indispositiva rättegångshinder (jfr RB 34: 1 2 st.) och regeln att part i brottmål ej kan enbart genom erkännande av viss omständighet tvinga domstolen att lägga den till grund för domen. — F.ö. kan i detta sammanhang påpekas att det även här skulle kunna talas om tvingande och icke-tvingande regler, låt vara i en annan mening än som ovan70 skett. Man kunde beteckna de vid 3 berörda dispositiva reglerna som tvingande i det att de ger uttryck för att part(er)s disposition bestämmer domstolens rätt eller plikt till visst handlande och motsvarande indispositiva regler som icke-tvingande i det att de ger besked om att part(er)s ej kan på antytt sätt disponera över domstolens rätt eller skyldighet. Denna terminologi skiljer sig uppenbarligen från den som ovan vid 1 kommit till användning. Medan de vid 1 berörda dispositiva reglerna benämndes icke-tvingande betecknas de nu vid 3 ifrågavarande dispositiva reglerna som tvingande.71 Och medan de vid 1 berörda indispositiva reglerna benämndes tvingande,72 betecknas de vid 3 ifrågavarande indispositiva reglerna som icke-tvingande.
Att klassen av regler som är dispositiva på så sätt att part som vid 3 berörts genom processuell ('direkt') disposition kan bestämma över domstolens rätt eller plikt till visst handlande icke är identisk med klassen av de processuella regler som är dispositiva på så sätt att de genom avtal kan sättas ur spel (jfr ovan vid 1 berörda processuella regler) är klart. Att hos oss finna regler som ej får genom avtal sättas ur spel men ändå låter part disponera över domstolens rätt eller plikt till agerande erbjuder ingen svårighet. En regel om (jfr RB 1 7: 3 2 p.) att domstolen i dispositivt mål ej får grunda dom på omständighet som icke av part åberopats till grund för hans talan och en regel om (jfr RB 35: 3 1 st. 1 p.) att därest part i dispositivt mål erkänner viss omständighet domstolen har att lägga omständigheten till grund för
en eventuell dom i målet är båda föreskrifter vilka är dispositiva i den meningen att de låter part bestämma över domstolens rätt eller plikt att handla men däremot icke är dispositiva i den bemärkelsen att de genom avtal kan sättas ur spel. I sammanhanget må påpekas att vad gäller civilrätten det icke är brukligt att regler säges vara dispositiva av den anledningen att de stadgar att ett rättssubjekt kan bestämma över annat rättssubjekts rätt eller plikt till handlande. En regel exempelvis om att ett rättssubjekt under vissa förutsättningar äger häva med annat rättssubjekt träffat avtal brukar ej anses dispositiv därför att den innefattar att ett rättssubjekt disponerar över annat rättssubjekts rättsläge. Om en sådan regel karakteriseras som dispositiv torde detta normalt bero på att kontrahenterna kan avtala om en annan ordning än den som uttryckes i regeln. Därest en föreskrift icke får sättas ur spel genom avtal lärer den normalt betecknas som indispositiv, även om regeln skulle gå ut på att ett rättssubjekt (t. ex. genom hävning) tillförsäkras möjlighet att påverka annat rättssubjekts rättsläge.73
Inte heller är klassen av de vid 3 ifrågavarande reglerna identisk med klassen av de processuella regler som är dispositiva i den vid 2 aktuella meningen. De förra upplyser om att part eller parter genom processuellt ('direkt') disponerande kan bestämma över domstolens rätt eller plikt till visst agerande. De senare åter ger besked om att parterna genom avtal kan sätta annan processuell regel ur spel. Det kan här exempelvis erinras om den nyss berörda regeln om att därest part i dispositivt mål erkänner viss omständighet domstolen har att lägga omständigheten till grund för eventuell dom i målet. Denna regel upplyser om att part genom processuellt disponerande kan bestämma över domstolens plikt till agerande men ger ej besked om att parterna genom avtal kan sätta processuell regel ur spel. Att klassen av de vid 3 ifrågavarande reglerna och klassen av de processuella regler som är dispositiva i den vid 2 ifrågavarande bemärkelsen icke är identiska kan tyckas uppenbart; ändå kan ett påpekande härom mot bakgrunden av en del oklara uttalanden i processrättslig doktrin om dispositiva regler te sig motiverat.74
En annan sak är att vissa samband kan existera mellan de nyssnämnda båda regelklasserna. Utgår man från att processuella reglerssättande ur spel genom avtal alltid innefattar dispositioner över domstolens rätt eller plikt till agerande kan det ligga nära till hands att
framhålla att båda klassernas regler upplyser om parts eller parters förmåga till disposition över domstolens rätt eller plikt till handlande, låt vara att det är fråga i den ena regelklassen (jfr vid 3) om ett 'direkt' disponerande, i den andra (jfr vid not 2) om ett 'indirekt' disponerande (disposition via 'disposition' över rättsregel). Naturligtvis är det inget som hindrar den som så önskar att bilda den större regelklass som består av reglerna i båda de nyss berörda klasserna.
Ett annat samband kunde tänkas bestå däri att det inte endast om de regler som ingår i den vid 2 ifrågavarande klassen av processuella regler kan sägas att de ger besked om att regel kan sättas ur spel utan att detta även (om ock i en annan mening) kunde sägas om reglerna i den vid 3 aktuella regelklassen. Låt oss utgå från följande föreskrift: 'Om vadekäranden återkallar sin vadetalan skall den avskrivas.' Denna regel är en dispositiv norm av det vid 3 berörda slaget; den ger besked om att part kan disponera över domstolens plikt till agerande. Låt oss också uppställa denna regel. 'Om vadetalan anhängiggjorts skall förfarandet fortgå till dom i hovrätten.' Nu kan ju dock sådan dom hindras komma till stånd genom att vadekäranden återkallar sin vadetalan; och det kunde då kanske sägas att den förra regeln (angående återkallelse) innefattade besked om att den senare regeln genom återkallelse kunde sättas ur spel.75
Emellertid har redan antytts att då här talats om reglers sättande ur spel därmed ej avsetts alldeles detsamma när det säges att de i den vid 3 anmärkta klassen ingående reglerna ger besked om att en regel kan sättas ur spel som när det talas om att de i den vid 2 aktuella klassen ingående reglerna ger besked om att regel kan sättas ur spel (eller som när det talas om att de till den vid 1 berörda klassen hörande reglerna kan sättas ur spel); och det kan tilläggas att den senare innebörden är i viss mening mer kvalificerad än den förra.
Hur den kvalificerade innebörden närmare bestämt är att uppfatta kan diskuteras. Men den hypotesen skall här framställas att begreppet vanligen användes som om — då det säges att en regel är dispositiv
när den (genom avtal)76 kan sättas ur spel — på sättandet ur spel ställes det kravet att den regel som in casu speglar den ordning som blir följden av avtalet (dispositionen) ej redan är en regel i det från början givna regelsystemet, och väl också det kravet att denna regel kan betraktas som ett substitut för den dispositiva regeln.
Låt oss till illustrerande av det sagda antaga att en processordning beträffande vanliga dispositiva mål endast upptar den dispositiva forumregeln att laga domstol är rätten i den ort där svaranden har sitt hemvist och att parterna för visst fall överenskommer att målet istället skall upptagas vid rätten i den ort där käranden har sitt hemvist. Med anknytning till denna överenskomna ordning kunde (in casu) följande regel uppställas: 'Laga domstol är beträffande dispositiva mål rätten i den ort där käranden har sitt hemvist.' Denna regel ingår icke i det från början givna regelsystemet men den kan uppfattas som ett (tänkbart) substitut för den däri ingående 'normala' forumregeln. Om denna senare kan nu också mycket riktigt sägas att den kan sättas ur spel i den kvalificerade mening varom här är fråga och att den på så sätt är dispositiv. — Låt oss härefter antaga att en processordning innefattar en föreskrift om att därest vadekäranden återkallar sin vadetalan denna skall avskrivas liksom (den underförstådda) regeln att om vadetalan anhängiggjorts förfarandet skall fortgå till dom i hovrätten. Vi antager vidare att vadekäranden i visst fall återkallar sin vadetalan. I anslutning härtill kan den regeln uppställas att om vadekäranden återkallar sin vadetalan denna skall avskrivas. Sagda norm ingår emellertid här redan i det från början givna regelsystemet och kan f.ö. ej gärna uppfattas som substitut för regeln att därest vadekäranden anhängiggjort vadetalan förfarandet skall fortgå till dom i hovrätten. Även om det i och för sig i någon mening kan sägas att denna regel (genom vadekärandens återkallelse) kan sättas ur spel är det uppenbarligen här icke fråga om ett sättande ur spel i den kvalificerade bemärkelse som ovan angivits.
Ovan (vid 1—2) har några olika betydelser av termen dispositiv regel uppmärksammats. Ytterligare en innebörd (4) skall — väl närmast för att illustrera mångfalden av i och för sig tänkbara meningar
hos denna term — uppmärksammas. En regel skulle kunna sägas vara dispositiv i och med att den är specifik (speciell, typisk) för dispositiva mål på så sätt att den ger besked om att (i det aktuella normsystemet) viss ordning (viss regel) särskilt skall gälla för dispositiva mål.77 Som exempel på sådana dispositiva normer må anföras följande regler iRB.
I 13: 5 1 st. heter det: "Återkallar käranden sin talan, sedan svaranden ingått i svaromål, och är saken sådan, att förlikning därom är tillåten, skall, om svaranden yrkar det, målet dock prövas." I 17: 3 2 p. stadgas: "Är saken sådan, att förlikning därom är tillåten, må dom ej grundas å omständighet, som icke av part åberopats till grund för hans talan." Första punkten av 35: 3 har denna lydelse: "Erkänner part i rättegången viss omständighet och är saken sådan, att förlikning därom är tillåten, skall vad parten erkänt gälla mot honom." I 35: 6 3 p. innefattas följande regel: "Är saken sådan, att förlikning därom är tillåten ... må ... rätten ... ej utan framställning av part höra vittne, som ej förut hörts på parts begäran, eller meddela föreläggande om företeende av skriftligt bevis." Om vittnes rätt till ersättning föreskrives i 36: 24 2 st. 2 p.: "Har rätten självmant inkallat vittne och är saken sådan, att förlikning därom är tillåten ... skall ersättningen utgivas av parterna en för båda och båda för en." I 42: 10 2 st. 1 p. återfinnes föreskriften: "Är saken sådan, att förlikning därom är tillåten, skall part föreläggas att komma tillstädes vid påföljd att tredskodom eljest må meddelas mot honom." Och i 49: 1 3 st. heter det: "Har part, sedan tvist uppkommit angående sak, varom förlikning är tillåten, utfäst sig att ej fullfölja talan mot domen, lände det till efterrättelse; utfästelse som gjorts före domen, vare dock ej gällande, med mindre motsvarande utfästelse gjorts av motparten."
När de ovan vid 4 berörda reglerna säges vara specifika för dispositiva mål har 'specifik' tagits i en tämligen vid mening. För att en regel skall anses specifik erfordras, såvitt nu är i fråga, förutom att regeln ger besked om att viss ordning gäller för dispositiva mål, endast att regeln bleve oriktig därest den ändrades till att avse tvistemål i allmänhet. Det ovan återgivna stadgandet i RB 17: 3 2 p., för att taga detta som exempel, ger ju besked om att viss ordning gäller dispositiva mål. Låt oss ändra stadgandet så att följande föreskrift erhålles: 'Dom må i tvistemål ej grundas å omständighet som icke av part åberopats till grund för hans talan.' Denna regel framstår utifrån gällande svensk rätt som oriktig; i många fall erfordras ju i indispositiva mål ej åberopande. Däremot kräves icke att en ordning 'helt motsatt' den som enligt 17: 3 2 p. gäller dispositiva mål skall gälla de indispositiva. Det erfordras sålunda ej att följande regel är giltig: 'Dom må i indispo-
sitiva mål grundas å omständighet som icke av part åberopats till grund för hans talan.' Det skulle alltså ej krävas att i indispositiva mål åberopande i intet fall behövde företagas.78 Men givetvis kunde 'specifik' (och därmed i detta sammanhang 'dispositiv regel') tagas i en trängre mening i det att den ordning varom upplysning i regeln lämnas beträffande dispositiva mål i intet fall finge gälla de indispositiva.
Den klass av dispositiva regler som avses vid 4 är som helhet uppenbarligen identisk varken med den som bildas av de regler som går in under den ordinära dispositionsprincipen eller med de klasser av dispositiva regler som ovan vid 1—3 berörts. Regeln i RB 17: 3 1 p. att dom ej må givas över annat eller mera än vad part i behörig ordning yrkat faller under den ordinära dispositionsprincipen och ingår också i den vid 3 aktuella klassen av regler som är dispositiva i den meningen att de upplyser om att part genom (direkt) processuellt disponerande kan bestämma över domstolens rätt eller plikt till agerande, men den ingår såsom RB utformats icke i den nu ifrågavarande (vid 4 avsedda) klassen av dispositiva regler (i det att den ju i RB gäller ej blott dispositiva mål utan tvistemål i allmänhet). Och den ovan återgivna regeln i 42: 10 2 st. 1 p. om föreläggande för part att komma tillstädes vid vite av tredskodom ingår i den vid 4 nämnda klassen men faller ej under den ordinära dispositionsprincipen och ingår ej heller i de övriga klasser av dispositiva regler som ovan berörts vid 1—3. Helt allmänt kan sägas att det förhållandet att den vid 4 ifrågavarande klassen av dispositiva regler som helhet skiljer sig från de övriga vid 1—3 anmärkta sammanhänger med att den förra har en nära anknytning till tvisteföremålets karaktär av dispositivt som ej är för handen i fråga om de senare klassernas dispositiva regler.
Det ter sig naturligt att emot de nyss vid 4 berörda dispositiva reglerna ställa de regler som kan sägas vara indispositiva i och med att de är specifika för indispositiva mål på så sätt att reglerna ger besked om att en viss ordning (viss regel) skall gälla särskilt för sådana mål. Som exempel på dylika regler kan anföras RB 42: 10 3 st. 1 p. (som ju avser rättegången i tvistemål): "Är saken ej sådan, som sägs i andra stycket [där fråga är om dispositiv sak], skall käranden föreläggas att komma tillstädes vid påföljd att hans talan i målet eljest förfaller."79
— Vad beträffar termerna tvingande regel och icke tvingande regel som ovan 80 i olika sammanhang övervägts som beteckningar för dispositiva eller indispositiva regler kan nämnas att dessa termer ej gärna generellt ifrågakommer som alternativa beteckningar för de vid 4 anmärkta reglerna och ej heller för motsvarande indispositiva föreskrifter.81
I det närmast föregående har varit fråga om processuella regler som kan sägas vara dispositiva i den meningen att de är specifika för dispositiva mål (mål där tvisteföremålet är ett dispositivt rättsförhållande) och om processuella regler som kan sägas vara indispositiva i den bemärkelsen att de är specifika för indispositiva mål (mål där tvisteföremålet är ett indispositivt rättsförhållande). Vad beträffar civilrättens regler kan liknande innebörd av 'dispositiv regel' resp. 'indispositiv regel' tänkas. En civilrättslig regel skulle väl i och för sig kunna sägas vara dispositiv i och med att den reglerar dispositiva rättsförhållanden på ett för sådana specifikt sätt och en civilrättslig regel skulle i och för sig kunna sägas vara indispositiv i och med att den reglerar indispositiva rättsförhållanden på ett för dylika specifikt sätt. Så brukar dock termen dispositiv regel och indispositiv regel ej användas inom civilrätten.
De ovan vid 4 berörda klasserna av dispositiva resp. indispositiva normer avser endast regler för tvistemål. Bl. a. däri skiljer sig klassen av de nämnda dispositiva reglerna från klassen av de regler som faller under Ekelöfs dispositionsprincip82 vilken ju omfattar även straffprocessuella föreskrifter. Emellertid kan nämnas att en indelning av regler liknande den som ovan gjorts beträffande civilprocessen kan företagas också med avseende å straffprocessen. Det ligger ju nära till
hands att i samband med den senare göra skillnad mellan de mål där fråga är om brott som icke hör under allmänt åtal och de mål där fråga är om brott som faller under sådant åtal och i anslutning härtill skilja mellan de regler som är specifika för mål av det förra slaget och de regler som är specifika för mål av det senare, därvid de förra kunde betecknas som dispositiva och de senare som indispositiva i bemärkelser som, ehuru det här är fråga om straffprocessuella regler, liknar de ovan vid 4 aktuella.83 Som exempel på en dispositiv straffprocessuell regel av nu ifrågavarande slag kunde följande regel anföras: 'Är fråga om ansvar för brott, som ej hör under allmänt åtal, må rätten ej utan framställning av part höra vittne, som ej förut hörts på parts begäran, eller meddela föreläggande om företeende av skriftligt bevis.' (Jfr RB 35: 6 3 p.) Som exempel på en indispositiv regel av nu ifrågavarande slag kan en 'motsatt' regel nämnas: 'Är fråga om ansvar för brott, som hör under allmänt åtal, må rätten utan framställning av part höra vittne även om det ej förut hörts på parts begäran och meddela föreläggande om företeende av skriftligt bevis.'84
Av det ovan sagda framgår att termen dispositiv regel kan tagas i olika bemärkelser och att olika klasser av dispositiva regler kan bildas. Att samma språkliga uttryck användes med olika syftning är nu inget ovanligt och uppfattas väl ofta ej såsom någon större nackdel. I sammanhanget kan också framhållas att de betydelser som ovan antytts icke framstår såsom i och för sig inadekvata. När regler säges vara dispositiva i den meningen att de genom avtal kan sättas ur spel kan detta motiveras med att de avtalsslutande subjekten genom avtalet (på visst sätt) disponerar över reglerna; och sistnämnda förhållande kan också komma det att te sig naturligt att regler som ger besked om att andra regler kan sålunda disponeras över karakteriseras som dispositiva. Att regler som ger besked om att part(er) kan 'direkt' bestämma över domstolens rätt eller plikt till agerande betecknas som dispositiva kan motiveras med att det även här är fråga om ett disponerande, låt vara på något annat sätt, över domstolens rättsläge. Att regler som är specifika för dispositiva mål beskrives som dispositiva kan te sig näraliggande med tanke på den särskilda anknytningen till dessa mål.
Emellertid kan enligt min åsikt med fog göras gällande att 'dispositiv regel' är en så teknisk term att den i rättsvetenskapliga framställningar borde användas på ett någorlunda85 enhetligt sätt. Vid en sådan inställning aktualiseras frågan om 'dispositiv regel' bör användas i någon av de meningar som avses vid 3 eller 4, den enligt vilken med en dispositiv regel åsyftas en regel som ger besked om att part(er) äger 'direkt' disponera över domstolens rätt eller skyldighet till visst handlande och den enligt vilken med en dispositiv regel avses en regel som är specifik för dispositiva mål. Utifrån ett till processrätten begränsat betraktelsesätt kunde kanske under vissa förutsättningar ett jakande svar te sig näraliggande. För den som tillmäter dispositionsprincipen särskilt systematiskt värde och därtill — i strid med vad ovan rekommenderats — åt denna ger sådant innehåll att under densamma faller de regler som ger besked om att part(er) får 'direkt' disponera över domstols rätt eller skyldighet till visst agerande kan det falla sig naturligt markera dessa reglers samband med dispositionsprincipen genom att beteckna dem som dispositiva. För den som lägger särskild vikt i systematiskt hänseende vid distinktionen mellan dispositiva och indispositiva tvistemål kan det te sig motiverat att, vad beträffar de för dispositiva mål specifika reglerna, markera deras anknytning till dessa mål genom att beteckna berörda regler som dispositiva. Anlägges åter, såsom enligt min mening bör ske, ett vidare perspektiv, omfattande ej blott processrätten utan även den materiella rätten,86 torde intet av de båda betydelsealternativen böra godtagas. Det kan erinras om87 att det ej är brukligt att där tala om dispositiva regler på sätt som motsvarar dessa alternativ.88 Däremot är brukligt såväl inom processrätten som inom den materiella rätten att beteckna regler (jfr ovan vid 1) vilka genom avtal kan sättas ur spel liksom f. ö. regler (jfr ovan vid 2) vilka ger besked om att regel sålunda kan sättas ur spel som dispositiva.89 Även om nyare lagstiftningstek-
nik mindre ofta än förr ger anledning till diskussion om frågan huruvida rättsregler får genom avtal sättas ur spel utgör dock skillnaden mellan de nu ifrågavarande regler som kan genom avtal sättas ur spel och de regler som ej kan genom avtal sättas ur spel en allmän distinktion av stor systematisk betydelse. Utgår man vad gäller den materiella rätten från att de regler vilka kan genom avtal sättas ur spel bör betecknas som dispositiva (liksom de vilka ger besked om att regel sålunda får sättas ur spel)90 men från att det förhållandet att en materiell regel ger besked om att visst rättssubjekt kan 'direkt' disponera över annat rättssubjekts91 rättsläge inte bör föranleda att regeln betecknas som dispositiv92 ter det sig ej påkallat med annat slags terminologi inom processrätten.
Materiell rätt och processrätt har som ofta framhållits nära samband med varandra. Att i kodifikationer, vetenskapliga och pedagogiska arbeten processrätten ändå vanligen separerats från den materiella rätten kan antagas väsentligen bero på de uppenbara fördelar i systematiskt hänseende detta medför. Detta bör dock för processrättens del ej få leda till en isolationistisk inställning som prisger de möjligheter som ändå finns att göra rättvisa åt det gemensamma hos de båda rättsområdena. Ett användande av begreppet dispositiv regel på olika sätt inom den materiella rätten och processrätten bör med tanke härpå undvikas.
Vid den ståndpunkt som ovan intagits återstår att taga ställning till frågan hur de regler som avses vid 3 och de som avses vid 4 (och deras resp. 'motsatser') bör betecknas.
De vid 4 berörda reglerna kan man lämpligen hänföra sig till med 'för dispositiva mål specifika regler' eller liknande formuleringar och för de 'motsatta' reglerna kan 'för indispositiva mål specifika regler' eller liknande vändningar brukas. — Vad beträffar de vid 3 aktuella reglerna och deras 'motsatser' är det svårare att finna på en gång korta och explicita benämningar. Man skulle kunna beteckna de förra 'disponerande regler' eller tydligare 'dispositionsrättsgrundande regler' och de senare 'dispositionsrättshindrande regler'.93 Men det bör då hållas i minnet att det slags disposition det här är fråga om är
parts eller parters disposition över domstolens rättsläge, ej domstolens disposition över parts eller parters rättsläge, och därtill en 'direkt' disposition, ej en indirekt disposition94 via förfogande över rättsregler.