Har arbetstagaren fått hela bevisbördan för en föreningsrättskränkning?
För den som fortlöpande studerat AD:s avgöranden i föreningsrättsmål kan rubriken te sig lika överraskande som överdriven, eftersom AD inte i klartext förkunnat, att man slopat den uppdelning av bevisskyldigheten som gällt i dessa mål sedan början av trettiotalet. Överdriften blir inte mindre överraskande om man betänker, att inte ens lagstiftaren ansett det motiverat att ändra denna bevisbörderegel i samband med att arbetsgi-
varen tilldelades bevisbördan för "saklig grund" i lagen om anställningsskydd. Det vore väl alltför utmanande om AD — som är känd för att fästa sig både vid sina egna prejudikat och vid motivuttalanden1 — i denna situation skulle övervältra hela bevisbördan på arbetstagaren.
Det är alltså ingen försiktig reservation om jag inför mina avslöjanden av AD:s prövningar i 1978 nr 84 gör det förbehållet, att AD i denna dom inte uttryckligen förklarar att bevisbördan i fortsättningen helt skall vila på arbetstagaren i föreningsrättsmål. Som jag kommer att visa slår domstolen ändå i realiteten in på denna väg genom att man ändrar på normerna för bevisprövningen. Genom att lansera en sådan slutsats tar jag givetvis risken att de läsare får vatten på sin kvarn som anser att teoretiskt verksamma jurister alltför mycket sysslar med det som sker bakom det som synes ske. Eftersom diverse erfarenheter säger oss, att skenet kan bedra, känns den risken inte som någon börda. Men innan jag ger mig ut på djupare vatten, är det först nödvändigt att jag relativt utförligt presenterar de fakta i målet, som rör föreningsrättsfrågan, för att ge läsarna en sportslig chans att förstå mina resonemang.
Svenska Elektrikerförbundet hade instämt Elektriska Arbetsgivareföreningen (som valde att inte föra arbetsgivarens talan i målet) och ett aktiebolag i elbranschen från Nyköping till AD och bl. a. yrkat, att uppsägningen av montören N. skulle förklaras ogiltig, eftersom den utgjorde en föreningsrättskränkning samt yrkat skadestånd. I andra hand gjorde förbundet gällande, att bolaget brutit mot LAS' bestämmelse om turordning vid uppsägning på grund av arbetsbrist.
N. hade varit anställd hos bolaget sedan i januari 1976. Först sedan han 1977 gått med i elektrikerförbundet hade man observerat, att han inte fått avtalsenlig lön. Efter förhandlingar med bolaget och Elektriska Arbetsgivareföreningen den 7 oktober 1977 hade förbundet nått en överenskommelse, som bl. a. innebar, att han fick väsentligt högre lön och dessutom skulle komplettera sin teoretiska utbildning. Dagen efter förhandlingen varslades N. om uppsägning på grund av arbetsbrist och 25 oktober 1977 sades han upp och fick sluta arbeta den 25 november samma år.
Elektrikerförbundet gjorde gällande, att uppsägningen av N. föranletts av att N. organiserat sig fackligt och att förbundet begärt avtalsenlig lön för hans räkning, medan bolaget hävdade, att förklaringen till uppsägningen i stället var den arbetsbrist som rått vid den aktuella tiden och som förelegat redan under sommaren 1977.
AD erinrade till en början om att bevisbördan i praxis brukar fördelas mellan parterna angående påståendet att ett föreningsrättskränkande syfte förekommit, på grund av att det är svårt att utreda de verkliga motiven till ett visst handlande.
AD fortsatte: "I enlighet med detta synsätt har domstolen i detta fall att först ställa sig frågan om det finns sannolika skäl för att bolaget haft syftet att kränka föreningsrätten. Härvid har domstolen att granska de omständigheter som enligt elektrikerförbundets mening talar för att sådant syfte förelegat. Vid sannolikhetsbedömningen finns dessutom anledning att gå in på sådana omständigheter som kan tyda på att från föreningsrättslig synpunkt godtagbara skäl varit bestämmande för bolagets handlande."
AD fann vidare, att det av förbundet åberopade tidssambandet mellan uppsägningen av N. och förhandlingen onekligen var påfallande, eftersom N. varslats om uppsägning dagen efter förhandlingen den 7 oktober 1977.
"För att kunna avgöra vilken tyngd tidssambandet mellan förbundets handlande till förmån för N. och uppsägningen har som argument för att bolaget hade ett föreningsrättskränkande syfte med uppsägningen måste man emellertid också granskade av bolaget uppgivna skälen för uppsägningen. Kan dessa skäl inte lämnas utan avseende och ger de en rimlig förklaring till tidssambandet förlorar detta givetvis i betydelse som bevis för att föreningsrättskränkning har förekommit."
AD gick därefter in på en bedömning av den förklaring bolaget givit för sitt handlande och fann, att sysselsättningsläget vid den tidpunkt då bolaget varslat om uppsägning av N. varit sådant, att det var motiverat att säga upp den ene av de bägge montörerna i företaget.
Men elektrikerförbundet hade också hävdat att det faktum, att man från bolagets sida vid förhandlingen inte påpekat, att arbetsbrist förelåg och att N. inte skulle få behålla sin anställning, talade för förbundets tolkning av händelseförloppet. Bolagets passivitet på denna punkt var särskilt anmärkningsvärd, eftersom man diskuterat N:s framtid vid förhandlingen och bolaget åtagit sig att medverka till att han kompletterade sin teoretiska utbildning.
AD menade dock att någon slutsats av betydelse "från föreningsrättssynpunkt" inte kunde dras av dessa omständigheter, eftersom företagaren själv spelat en så passiv roll under förhandlingarna (!).
Enligt AD kunde man inte heller av det faktum att bolaget valt att säga upp N. och inte den andre montören B., som var sist anställd, dra slutsatsen, att uppsägningens grund var en annan än arbetsbrist, eftersom bolagets företrädare haft den uppfattningen, att B. men inte N. kunnat utföra alla arbetsuppgifter på egen hand. Från bolagets sida hade man alltså inte haft den inställningen att man åsidosatt turordningsreglerna. AD fann det vara styrkt i målet, att det förelegat arbetsbrist vid den aktuella tidpunkten, som motiverat att en av montörerna sades upp. Bolaget hade givit en rimlig förklaring till att N. sades upp just dagen efter förhandlingen.
"Detta leder i sin tur till slutsatsen att det förut berörda tidssambandet mellan förbundets handlande till förmån för N. och uppsägningen av denne har en sannolik förklaring om händelseförloppet granskas med utgångspunkt från de av bolaget uppgivna skälen för uppsägningen.
Det nu anförda leder till slutsatsen att tidssambandet mellan förbundets handlande till förmån för N. och uppsägningen inte är ensamt tillräckligt som bevis för att man skall kunna anse sannolikt att bolaget åsyftade att kränka föreningsrätten. Någon ytterligare omständighet som ger stöd för att bolaget haft detta syfte har inte förebringats i målet.
Vid ett övervägande av vad som sålunda har anförts kommer arbetsdomstolen till den slutsatsen att det inte föreligger sannolika skäl för att bolaget haft syftet med sitt handlande att kränka föreningsrätten. Elektrikerförbundets yrkande om skadestånd för föreningsrättskränkning och om ogiltigförklaring av uppsägningen skall därför lämnas utan bifall."
AD kom däremot fram till att bolaget brutit mot LAS' turordningsregler i samband med uppsägningen av N., eftersom N. anställts före B. och det inte kunde anses styrkt i målet att N. saknat tillräckliga kvalifikationer att arbeta som ensam montör hos bolaget.
Det är en händelse som ser ut som en tanke att AD i denna dom inte använder den traditionella formuleringen när man i inledningen erinrar om att bevisbördan är fördelad mellan parterna. Det sägs nämligen inte, som man däremot gjorde i 1978 nr 36, att "om kärandeparten kunnat visa sannolika skäl för att föreningsrättskränkning föreligger, motparten kan fria sig från ansvar endast genom att styrka att han har haft skälig orsak till sin åtgärd oberoende av föreningsrättsfrågan." I stället framhålls det att vid sannolikhetsprövningen av arbetstagarens bevisning skall man "gå in på sådana omständigheter, som kan tyda på att från föreningsrättslig synpunkt godtagbara skäl har varit bestämmande för bolagets handlande."2
Redan här borde den uppmärksamme läsaren börja ana ugglor i mossen. Det intrycket borde senare förstärkas när de två reservanterna, herrar Lundin och Rosengren, också framhåller, att prövningen av om
det är fråga om en föreningsrättskränkning "bör ske med beaktande av samtliga omständigheter i det enskilda fallet". Det är sällan man får vara med om att två arbetstagarrepresentanter, som reserverar sig till förmån för arbetstagarsidan, så oreserverat stöder en tes som i princip är till nackdel för — arbetstagarsidan. Denna händelse kan dock inte förmå mig att dra slutsatsen att objektivitet i dömandet förutsätter omedvetenhet om tidigare praxis.
Alltsedan trettiotalet har den centrala frågan i föreningsrättsmål varit: Vilken var den verkliga orsaken till uppsägningen? Har den föranletts av ett föreningsrättskränkande motiv (= föreningsfaktor) eller av det av arbetsgivaren uppgivna motivet? Och har det senare motivet varit objektivt godtagbart ( = giltig faktor eller numera saklig grund enligt LAS)?
Med hänsyn till arbetstagarens bevissvårigheter delades redan på trettiotalet3 bevisbördan upp mellan parterna angående frågan om antingen den ena eller den andra faktorn orsakat uppsägningen. Det var en nödvändig konsekvens av denna uppdelning av bevisskyldigheten att bevisningen rörande orsaken till uppsägningen på något sätt måste värderas separat i två stadier. Men detta var onekligen lättare sagt än gjort, eftersom det är svårt att bortse från att all bevisning som rör orsaken till uppsägningen rimligen borde ha betydelse för frågan om föreningsfaktorn eller den giltiga faktorn föranlett uppsägningen och alltså borde beaktas på en och samma gång i bevisprövningen.
Ifall man vill svara ja på frågan i rubriken gör man det lättast för sig om man jämför bevisprövningen i 1978 nr 84 med tillvägagångssättet i den klassiska, vägledande domen 1937 nr 57. Det kan väl knappast råda något tvivel om att avsikten med den utförliga redovisningen av bevisprövningen i den äldre domen var, att den skulle bli normerande för hur bevisbörderegeln skulle tillämpas i framtiden. Nåväl, när AD i detta gamla prejudikat tog ställning till om det gjorts sannolikt, att arbetstagarna drabbats av en föreningsrättskränkning, gick man bl. a. in på arbetsgivarens inställning till de anställdas organisationssträvanden och särskilt det nära sambandet i tiden mellan arbetstagarnas organisationsverksamhet och uppsägningarna. Däremot beaktades inte i det första ledet av bevisprövningen arbetsgivarens förklaringar till att uppsägningarna skett vid den aktuella tidpunkten. AD drog slutsatsen att det angivna materialet innefattade sannolika skäl för en föreningsrättskränkning om det betraktades "utan samband med övriga omständigheter i målet". Det är lärorikt att betänka att AD i denna del mycket väl skulle ha kunnat komma fram till en annan slutsats, om arbetsgivarens förklaringar till händelseförloppet beaktats redan på detta stadium av bevisprövningen4. Dessa förklaringar bedömdes i stället i det andra ledet av bevisprövningen, när AD tog ställning till om arbetsgivaren styrkt att för uppsäg-
ningarna förelegat skälig orsak oberoende av föreningsrättsfrågan. Detta skedde då mot bakgrund av all bevisning i målet som rörde orsaken till uppsägningarna.
Som jag redan antytt skulle jag undanhålla läsaren vissa svårigheter om jag lät bli att nämna att avvikelser från detta schema förekommit i praxis under årens lopp. Detta behöver emellertid inte innebära, att man före 1978 nr 84 tummat på bevisbörderegeln eller på de principer för bevisprövningen, som är en förutsättning för regelns existens.
Man kan nämligen inte utan vidare dra den slutsatsen av att bevisprövningen inte delats upp på två led i vissa domar, att bevisbörderegeln inte längre skulle gälla. För att kunna avgöra om AD i dessa fall gjort ett avsteg från bevisbörderegeln har det tidigare varit tillräckligt att fråga sig: Skulle utgången ha blivit en annan, om bevisprövningen i stället delats upp på två led? Det har t. ex. hänt att AD efter en prövning av hela bevismaterialet angående orsaken till en uppsägning dragit slutsatsen, att arbetstagaren inte anfört sannolika skäl för sitt påstående. Och denna slutsats har då grundats på att arbetsgivaren styrkt, att orsaken till uppsägningen varit den av honom uppgivna. Att man förfarit på detta sätt i vissa fall strider inte mot den gamla bevisbörderegeln, om det förhåller sig så, att arbetsgivaren styrkt sitt påstående vid en samlad bedömning av hela materialet. Utgången i målet skulle nämligen inte ha blivit en annan (talan skulle alltså ha ogillats), även om bevisprövningen delats upp på två led5.
Avgörandet i 1978 nr 84 kan dessvärre inte sorteras in bland dessa otjänliga försök till avvikelser från den i 1937 nr 57 fastslagna principen. Skillnaden är nämligen den att i yngre domen framställs det som en nödvändighet att man skall beakta bevisningen rörande den av arbetsgivaren åberopade orsaken redan i det första ledet av bevisprövningen. Vid sannolikhetsbedömningen av arbetstagarens påstående om ett föreningsrättskränkande syfte skall hans bevisning inte som i 1937 nr 57 prövas "utan samband med övriga omständigheter" utan fastmer finns numera enligt AD "anledning att gå in på sådana omständigheter som kan tyda på att från föreningsrättslig synpunkt godtagbara skäl varit bestämmande för bolagets handlande". Och när man bedömer om tidssambandet mellan förbundets handlande till förmån för arbetstagaren och uppsägningen har något värde som bevis måste man "också granskade av bolaget uppgivna skälen för uppsägningen".
Om meningen med dessa utläggningar är att AD i fortsättningen ämnar gå tillväga på detta sätt, så har i realiteten arbetstagaren fått hela
bevisskyldigheten för orsaken till uppsägningen — låt vara med beviskravet sänkt till sannolika skäl. Ju mer motbevisning, som dras in i den inledande bevisprövningen, desto svårare blir det givetvis för arbetstagaren att fullgöra sin bevisskyldighet. Det är därför som tillvägagångssättet i 1937 nr 57 innebar en lättnad för arbetstagaren i dennes bevissvårigheter, medan 1978 nr 84 paradoxalt nog försämrar dennes situation. Om i framtiden all bevisning rörande orsaken till uppsägningen prövas redan i det första ledet har uppdelningen av bevisskyldigheten upphävts och bevisbördan återgått till sitt ursprungliga läge på arbetstagarsidan. Man förtjänar alltså inte att bli trodd om man hävdar, att det bara är principerna för bevisprövningen som ändrats. Jämförelsen med 1937 nr 57 visar att bevisbörderegelns originella konstruktion gör att sådana ändringar av bevisprövningen också rubbar bevisbördan ur sitt läge6.
Låt oss leka med tanken att AD i 1978 nr 84 i stället skulle ha kommit fram till att arbetstagaren gjort sitt påstående sannolikt, trots att man vägt in styrkan av all den bevisning arbetsgivaren anfört angående orsaken till uppsägningen. Ifall arbetstagaren gjort sitt påstående sannolikt, kan arbetsgivaren rimligen inte ha styrkt, att uppsägningen föranletts av det av honom uppgivna motivet. Enligt det traditionella schemat från 1937 nr 57 skall man efter den inledande prövningen ta ställning till om arbetsgivaren styrkt sitt påstående om orsaken till uppsägningen. Men den bevisningen skulle man ju redan ha prövat!
Vad som skulle återstå är en ren formalitet: Har arbetsgivaren styrkt sitt påstående eller inte? Och det är en ren formalitet därför att om arbetstagaren efter en inledande prövning som omfattar all bevisning rörande orsaken till uppsägningen ansetts ha anfört sannolika skäl för sitt påstående, så har uppenbarligen arbetsgivaren inte fullgjort sin bevisskyldighet. Detta visar att bevisprövningen (och bevisbördan) förskjutits över på arbetstagarens sida — till hans nackdel.
Nu kan den klentrogne läsaren tänkas försöka ta loven av min kritik genom att ställa mig inför min egen fråga: Om AD i stället hade gått tillväga som man gjorde i 1937 nr 57, hade utgången i målet blivit en annan? Svaret måste bli ett nej, om vi begränsar oss till själva bevisprövningen. Det framgår nämligen av domen, att AD ansåg att arbetsgivaren hade styrkt, att det förelegat arbetsbrist vid den aktuella tidpunkten, som motiverat att en av montörerna sades upp. Även om man använt det gamla schemat från 1937 nr 57 och kommit fram till att arbetstagaren anfört sannolika skäl för sitt påstående, så skulle man alltså ha varit tvungen att ogilla talan på grund av att arbetsgivaren styrkt sitt påstående om orsaken till uppsägningen.
Att talan skulle ha ogillats även om man följt det gamla schemat från 1937 nr 57 förutsätter emellertid också, att man i övrigt följt de förutsättningar som anges i bevisbörderegeln. Men i så fall krävs att arbetsgivarens motiv varit ett sådant giltigt skäl som får åberopas för befrielse från ansvar för föreningsrättskränkning. Jag har visserligen i annat sammanhang gjort gällande, att starka skäl talar för att regeln efter tillkomsten av LAS — bör ändras så att arbetsgivaren tillåts försvara sig med vilka motiv som helst. Men det stämmer inte med AD:s praxis att ett turordningsbrott betraktas som ett giltigt skäl vid tillämpning av bevisbördere-
geln7. Det förefaller mig som om AD i 1978 nr 84 bl. a. undviker svåra konkurrensproblem mellan föreningsrättsregleringen och LAS genom att nonchalera det till synes fortfarande gällande kravet på att arbetsgivaren skall kunna anföra objektivt giltiga skäl till sitt försvar. I själva verket går AD runt detta krav i 1978 nr 84 genom att genomföra bevisprövningen på det sätt jag här beskrivit8.
Av speciellt intresse i detta sammanhang är vidare AD:s dom 1979 nr 93 och Edvard Nilssons särskilda yttrande i detta mål. Frågan var där om arbetstagaren sagts upp på grund av sin fackliga verksamhet eller med anledning av samarbetssvårigheter. AD:s slutsats blev, att det inte var styrkt, att arbetsgivaren kränkt föreningsrätten genom uppsägningen. Man bör dock vara försiktig med att dra slutsatsen att därmed också beviskravet mot arbetstagaren höjts från sannolikt till styrkt. Förutom att AD:s avslutande lokution var något överflödig byggde den nämligen på ett tidigare konstaterande, att det inte gjorts sannolikt att anledningen till uppsägningen varit arbetstagarens fackliga verksamhet. Liksom i 1978 nr 84 gick AD in på en bedömning av om det av arbetsgivaren åberopade motivet — samarbetssvårigheterna — varit avgörande för uppsägningen, innan man tog ställning till om arbetstagaren fullgjort sin bevisskyldighet. Det är dock osäkert om denna avvikelse från bevisprövningen enligt det traditionella schemat i 1937 nr 57 påverkat utgången i målet. Det förefaller nämligen som om AD ansåg det vara styrkt, att anledningen till uppsägningen varit samarbetssvårigheterna. Men om arbetstagarens påstående skulle ha framstått som sannolikt, ifall det traditionella schemat följts, borde talan om föreningsrättskränkning ha bifallits, eftersom AD:s majoritet ansåg att saklig grund inte förelegat för uppsägningen. Här finns alltså stora möjligheter att — på en omväg — beakta de synpunkter som Edvard Nilsson anförde i sitt särskilda yttrande. Han ställde sig nämligen tveksam till det generella kravet på att arbetsgivaren måste kunna försvara sig med en saklig faktor, om arbetstagaren fullgjort sin primära bevisskyldighet om en föreningsrättskränkning. Om AD fortsät-
ter på den väg man slagit in på i 1978 nr 84, förlorar emellertid detta krav sin betydelse.
Men om nu utgången i 1978 nr 84 skulle ha blivit densamma också om man fortsatt att gå i Lindhagens fotspår, vad finns det då för anledning att särskilt uppmärksamma denna dom? Det som avgör saken är enligt min mening att AD förklarar, att så här skall bevisprövningen gå till! Man klargör med andra ord vilka omständigheter som skall beaktas vid sannolikhetsbedömningen av arbetstagarens påstående om en föreningsrättskränkning. Det är detta som skiljer domen från andra domar i föreningsrättsmål och särskilt från 1937 nr 57. Om man nämligen går tillväga på detta vis i andra fall, där arbetsgivaren inte styrkt sitt påstående, kan utgången bli en annan än om man skulle ha följt det traditionella schemat. Även om arbetsgivarens bevisning inte är så stark att han kan sägas ha styrkt sitt påstående, kan den nämligen mycket väl med framgång användas som motbevisning. Arbetsgivaren skulle alltså med dess hjälp kunna hindra att arbetstagarens påstående om föreningsrättskränkning framstår som sannolikt. Och det är precis vad som kommer att ske i dessa fall, om arbetstagaren mister förmånen att hans bevisning granskas "utan samband med" denna motbevisning.
Jag har i annat sammanhang9 varit den förste att konstatera, att det är förenat med vissa svårigheter att dela upp bevisprövningen på två led på det sätt som förordades i 1937 nr 57. Dessa problem kan bli särskilt akuta när arbetstagaren som bevis för att en uppsägning utgjort en föreningsrättskränkning åberopar, att arbetstagarens eller fackets agerande i en tvist med arbetsgivaren stått i nära tidssamband med uppsägningen (alltså precis vad som skedde i 1978 nr 84). Arbetsgivaren brukar då invända att han bestämt sig för att säga upp arbetstagaren redan innan tvisten uppkommit och att han skulle ha sagt upp denne vid den tidpunkt som skett, även om tvisten inte inträffat. Det är många gånger tvistigt, ifall dessa planer på att säga upp arbetstagaren uppkommit före tvisten eller inte. Givetvis påverkas i och för sig värdet av arbetstagarens bevisning av huruvida arbetsgivaren tänkt eller beslutat sig för att säga upp honom, innan den aktuella tvisten seglade upp mellan parterna. Och det går inte att förneka att särskilt frågan huruvida tidssambandet mellan det fackliga agerandet och uppsägningen skall tillmätas något värde som bevis förarbetstagarens påstående om föreningsrättskränkning påverkas av hur pass sannolika arbetsgivarens förklaringar till händelseförloppet är. Men det är förmätet att tro att man av dessa skäl kan avvika från schemat i 1937 nr 57 utan att rubba förutsättningarna för bevisbörderegeln.
Om man som AD i 1978 nr 84 väljer att bedöma all bevisning rörande motivet till uppsägningen i ett sammanhang, så gör man det inte bara för att det framstår som rimligt och rationellt utan också för att det överensstämmer med den princip om fri bevisvärdering, som bör känneteckna också AD:s avgöranden. Men vad som under inga förhållanden kanaccepteras är att detta medför att bevisbördan förpassas tillbaka till det läge, som ansågs motiverat 1929 då den fria uppsägningsrätten förgyllde arbetsgivarens vardag. Om AD därmed lyckas provocera lagstiftaren till
ett ingripande är allt gott och väl. Men det vore nog att inge sig själv falska förhoppningar att tro på en sådan utveckling.
Det har nämligen under det senaste decenniet på goda grunder föreslagits från bl. a. fackligt håll, att arbetsgivaren i föreningsrättsmål liksom enligt LAS skulle vara tvungen att styrka att en uppsägning varit laglig10. Men i den statliga utredningen Demokrati på arbetsplatsen uppfattades bevisbördefrågan som ett rättstillämpningsproblem som inte behövde regleras i lag11. Och i propositionen över detta betänkande sägs ett system med omvänd bevisbörda inte vara lika berättigat i föreningsrättsmål som vid en tillämpning av LAS. Det förutsätts i stället att AD skulle kunna komma till rätta med arbetstagarens bevissvårigheter i föreningsrättsmål genom fri bevisvärdering.12
Det övergår i varje fall mitt förstånd hur man skall kunna råda bot på arbetstagarens brydsamma bevisläge genom att värdera bevisningen fritt — särskilt som AD i princip använt sig av fri bevisvärdering sedan 1929. Läget skulle därför vara oförändrat kritiskt för arbetstagaren om man inte sänker beviskravet mot honom eller kastar över hela bevisskyldigheten på arbetsgivaren.
Den variant av den fria bevisvärderingen, som man förlitade sig på i propositionen, kan i varje fall inte ha varit samma modell som AD lanserar i 1978 nr 84. Om AD i framtiden skulle låta denna modell prägla bevisprövningen i föreningsrättsmål, så kumuleras nämligen arbetstagarens bevissvårigheter i så hög grad och på ett sådant sätt, att hela bevisbördan i realiteten returneras till honom. Och då lär inte ens författaren till det aktuella avsnittet i propositionen kunna hjälpa arbetstagaren till rätta med fri bevisvärdering.
Leif Bylund