Ett gränsdragningsspörsmål
Ett kärvt statsfinansiellt läge motiverar sparsamhet med det offentligas utgifter. Därom torde enighet råda. Att statlig verksamhet bedrivs effektivt och rationellt är således förvisso något att ständigt sträva efter. De allmänna domstolarna anses av statsmakten inte vara något undantag i detta hänseende. Även där skall verksamheten bedrivas med ökad effek-

 

644 Ett gränsdragningsspörsmåltivitet enligt de direktiv som utgår. Sedan fem år finns det dessutom ett centralt verk som har till huvuduppgift bl. a. att tillse att så sker. De åtgärder som därvid används för den dömande verksamhetens del syftar huvudsakligen till att antingen förenkla handläggningen (t. ex. genom ökad användning av blanketter eller tekniska anordningar) eller höja takten för avverkning av mål och ärenden (bl. a. genom betonandet av behovet av en hårdare arbetsledande styrning och planering jämte självfallet en ökad arbetsinsats av den enskilde domaren). Denna inriktning är naturlig, eftersom tillströmningen av mål och ärenden till domstolarna inte lika lätt låter sig påverkas. Målstatistik och genomströmning stakt är tillika handfasta faktorer som väl låter sig bearbetas av budgetbyråkrater och rationaliseringsexperter. Samtidigt som rationaliseringar planeras och verkställs dras domartjänster in. Antalet mål och ärenden fortsätter emellertid att öka.
    Resultatet av denna utveckling kan så småningom rimligen bara bli ett: Kvaliteten på avgörandena sjunker; mindre tid ägnas åt rättsutredningar, noggrannheten får vika för snabbheten, avvisning och förlikning blir mer intressanta som medel att nedbringa målbalansen etc. Var går gränsen mellan ett "effektivt" avgörande och en dom eller ett beslut i egentlig mening? Parter och ombud torde ha svårt att märka när gränsen överskrids, i synnerhet som förändringen kan vara samtidig i över- och underinstans. Dessutom får de nu kanske snabbare det önskade auktoritativa beskedet. För dem som aldrig har anledning att anlita domstolen är nedgången i kvalitet naturligtvis nästan omöjlig att upptäcka. Endast domaren vet var gränsen går mellan ett bra och ett dåligt avgörande.
    Är gränsen nådd? Endast domare med tillräckligt lång erfarenhet vet svaret. Domaren har emellertid under en rad av år med traditionell plikttrohet och lojalitet synbarligen följt de föreskrifter som syftat till den ökade "produktionstakten". De har även genom egna förslag varit effektivitetsivrarna behjälpliga. I anslagsäskanden och remissyttranden har det måhända endast stillsamt påpekats att rättssäkerheten krävt beaktande. Eftersom rättssäkerhet dessvärre inte låter sig kvantifieras och dessutom alltid kan tillgodoses genom ett uttalande av formeln "ökad effektivitet med bibehållen rättssäkerhet", har påpekandena emellertid hittills sällan vunnit gehör. — Med färre domartjänster, avkortad notarieutbildning, delegation i ökad utsträckning till icke rättsbildad personal, förenklade processuella regler, fler blanketter och handböcker samt en växande kursverksamhet, vad skiljer sedan domstolarna från andra myndigheter i en rationell central byråkrati? Sammanställt med ytterligare konkurrens om rättskipningen från fler nämnd- eller ombudsmannainstitut ter sig perspektivet för domstolarna och domarna som något särpräglat inte särskilt ljust.
    Lagstiftarens samhällsekonomiska avvägningar i fråga om vilket pris som skall sättas på rättssäkerheten och vilka som skall förvalta den sker någorlunda öppet och, får man förmoda, med förnuft. Budgetmässiga rationaliseringsåtgärder prövas dock inte alltid efter samma grunder. Det är därför domarens skyldighet att — särskilt i tider av resursknapphet — med kraft säga ifrån om och när den grundlagsfästa dömande verksamheten blir alltför illa åtgången. Någon annan lär knappast göra det.


Krister Thelin