När är det rätt att inte följa lagen?
Jag skall i denna artikel ställa den allmänna frågan under vilka omständigheter det kan rättfärdigas att inte följa lagen. Jag utesluter från frågan sådana problem som moralfilosoferna sysslat med: om det är rätt att bryta mot lagen för att inte döda, etc.
    Min fråga har en mer samhällsfilosofisk innebörd. Jag frågar: Om det är möjligt att med analys och information visa och förklara att boendekostnader i samhället är orättvist fördelade, om det kan visas att skattesystemet är snedfördelande, om det kan visas att samhällets bördor är orättvist fördelade och om detta upplevs som orättvist av stora befolkningskategorier, kan det då rättfärdigas att dessa kategorier vägrar att följa lagen?
    Genom den industriella revolutionen och den franska revolutionen och dess följdverkningar ersatte lagen den allomfattande kyrkans trosföreställningar. Alla stod under lagen, och mellan människan, samhället och lagen förutsattes kongenialitet. För ett halvsekel sedan kunde frågan knappast ställas.
    Min fråga innehåller dessa följdfrågor: Hur länge tål stora befolkningsskikt djupa orättvisor? Hur länge kan man begära att stora befolkningskategorier är lojala mot lagen trots uppenbara orättvisor och social frustration? Hur länge kan man räkna med tålamod och tillit till lagen

 

648 Åke Gustafssoninnan man kommer till ett tillstånd för social omvandling? Eller annorlunda uttryckt: När når man den punkt där människorna tar lagen i egna händer?
    De som har makt och vill bevara illusionen om social stabilitet kan finna denna fråga oberättigad eller utmanande.
    En annan sida av saken. Vilka indikationer finns det i samhället på att människor individuellt suspenderar, trotsar eller misströstar om lagen? Hur många upphäver lagen i individuella fall i konkreta situationer i det fördolda? Hur många trotsar den öppet? Hur många visar förakt för den inom vissa sektorer av det samhälleliga livet?
    Kunskap om att många av de mäktiga och de som har möjlighet faktiskt sätter sig över lagen och den moralkodex som är knuten till lagen medför obevekligen att den sociala oron ökar och att respekten för lagen minskar.
    När stora befolkningskategorier kommer till insikt om att de via statsbudgeten får skjuta till oerhörda summor till ett näringsliv som fortfarande arbetar i juridiska former av privat ägande, när de förstår att de betalar stora bidrag till oerhört kostsamma transportsystem som ett fåtal är betjänta av, måste lojaliteten till lagen sättas på prov.
    När det skatterättsliga regelsystemet och när de legala strukturerna som reglerar boendet och arbetsprocessen upplevs som orättvisa kommer förr eller senare en reaktion.
    Om den nu rådande politiska och samhälleliga strukturen kan kanalisera denna reaktion upphävs inte lagen. Men det kan tvärtom vara så att det politiska system och de institutioner och de administrationer som nu opererar i samhället inte kan återskapa överensstämmelsen mellan den sociala verkligheten och lagen. Bland annat därför att deras verksamheter bygger på tron att teknologiska och industriella system och professionella institutioner skall garantera medborgarnas fri- och rättigheter och justera de missförhållanden som råder i samhället.
    En ytterligare industriell utveckling under rådande politiska grundförutsättningar kan ytterligare förstärka den sociala frustrationen och den diskrepans som nu råder mellan den sociala verkligheten och de ideala mål som politikerna och den teknologiska processen sätter.
    Detta betyder att människorna exempelvis i sin boendemiljö förr eller senare kan komma att ta lagen i egna händer. När de märker att sociala funktionärer, polis, myndigheter och domstolar inte arbetar för deras intressen, som de upplever som rättmätiga, eller är oförmögna att komma till rätta med missförhållanden kan människorna själva komma att mer eller mindre ingripande omgestalta boendemiljön och de regler som bestämmer boendeförhållandena, trotsande den föreskrivna ordningen och dess funktionärer.
    När skolmyndigheter och skolfunktionärer inte kan garantera barnens fredande från en farlig skolmiljö och andra missförhållanden kommer människorna själva att utmana den rådande ordningen eller helt enkelt inte släppa iväg barnen till skolan.
    Insikten om vems intresse en viss verksamhet och en viss institution tjänar kan, då upplevelsen av orättvisa når en viss punkt, leda till massinställelse av hyresbetalningar och vägran att inställa sig vid meningslösa och hälsofarliga arbeten.

 

Rätt att inte följa lagen 649    Vid en sådan gräns kommer människorna inte att inställa sig för deltagande i de av lagen sanktionerade sociala verksamheterna. De tar då avstånd från institutioner som fram till dess haft allmänhetens förtroende.
    Dessa institutioner (skolsystem, transportsystem, hälsovårdssystem, energisystem och industriella arbetsplatser) kräver för sin verksamhet allmänhetens förtroende. De är komplexa, stora och oerhört sårbara. De tål inte ens en marginell avsägelse. Skulle människorna vägra att följa lagen som är knuten till och är påbackare för dessa industriella system får min fråga omedelbar och stor betydelse.


Åke Gustafsson