Folkdomstolar i Moçambique
Vid självständigheten i juni 1975 kom Moçambique att ärva det gamla moderlandets rättsväsen och lagstiftning på de flesta områden. Moçambique fick givetvis en ny författning och en ny medborgarskapslag men därutöver genomfördes den första tiden inga rättsliga reformer av större vikt.
    Den portugisiska civilrätten har efter hand börjat ersättas av inhemsk lagstiftning såsom hyreslag, marklag och lag om privat affärsverksamhet. En större översyn av hela familjerätten pågår också för närvarande. De straffrättsliga bestämmelserna är dock i påfallande hög grad desamma som vid självständigheten. Det enda egentliga undantaget är den lag om brott mot folkets och statens säkerhet som infördes i mars 1979 och som ger möjlighet att utdöma dödsstraff för bl. a. högförräderi och spioneri.

 

Folkdomstolar inrättas
För att frigöra sig från den kolonialt ärvda processrätten har man så småningom även börjat bygga upp ett nytt domstolsväsen. I december 1978 antogs en lag om folkdomstolar (tribunais populares), som "skall komma att utgöra ett vapen riktat mot klassfiender, reaktionärer, förrädare, sabotörer, exploatörer samt kriminella och banditer". I det inledande kapitlet sägs att lagen "utgör ytterligare ett grundläggande steg i uppbyggnaden av ett nytt samhälle". Under 1979 har man börjat inrätta folkdomstolar i hela landet på central, provins-, distrikts- och lokal nivå. I samtliga tio provinshuvudstäder finns nu de nya domstolarna och flera har också inrättats på distriktsnivå och lokal nivå. Högsta folkdomstolen (Tribunal Popular Supremo) har dock ännu inte trätt i funktion och i dess ställe fungerar provisoriskt en s. k. högre appellationsdomstol (Tribunal Superior de Recurso), som idag de facto är högsta instansen. Den har dock inte kompetens att döma i sådana mål som faller under lagen om brott mot folkets och statens säkerhet och som intill dess att högsta domstolen tillskapats faller under den revolutionära militärdomstolens jurisdiktion.
    Man kan naturligtvis fråga sig varför det enligt författningen högsta dömande organet i landet ännu inte har tillskapats. En orsak skulle kunna vara den stora bristen på utbildade jurister — enligt uppgift överstiger det antal som finns inte 30. En annan möjligen mer plausibel förklaring är att inrättandet av en högsta folkdomstol skulle omöjliggörade närmast summariska processer som idag äger rum vid militärdomstolen mot personer som deltagit eller varit inblandade i motstånds- och terrorverksamhet. När och om en högsta folkdomstol inrättas upphör nämligen militärdomstolen automatiskt att fungera och provinsdomstolarna kommer att döma i första instans i mål enligt lagen om brott mot folkets och statens säkerhet. Med en fungerande högsta folkdomstol skulle enligt lagen också provinsdomstolens domslut kunna överklagas och dödsstraff inte kunna verkställas utan att ha fastställts i högsta instans. Militärdomstolen utgör samtidigt både första och sista instans och

 

dess utslag kan inte överklagas. Dom om dödsstraff verkställs genom arkebusering inom fem dagar. Genom att inte avskaffa militärdomstolen behåller Frelimo alltså möjligheten att snabbt och tämligen skoningslöst slå till mot sina fiender. Om utvecklingen i Zimbabwe blir fredlig bör dock motståndsverksamheten i Moçambique rimligen ebba ut och det inre trycket på regeringen lätta, vilket skulle ge Frelimo möjlighet att visa respekt för allmänt vedertagna rättssäkerhetsprinciper.

 

Organisation
Det nya domstolsväsen som är under uppbyggnad skiljer sig från det gamla främst därigenom att folkdomstolarna — som namnet antyder — är sammansatta av såväl yrkesjurister som folkvalda "lekmannadomare", medan i de av portugiserna ärvda domstolarna ingick endast jurister. När högsta folkdomstolen träder i funktion kommer den att bestå av sex yrkesdomare förordnade av justitieministeriet och aderton valda domare. I folkdomstolarna på provins- och distriktsnivå ingår en yrkesdomare och fyra lekmän medan domstolarna på lokal nivå är sammansatta uteslutande av lekmän. De folkvalda ledamöterna väljs av folkförsamlingarna (assembleias do povo) på förslag av Frelimo. Det folkliga inflytandet förstärks i viss mån av att åhörarna har rätt att aktivt deltaga under domstolssessionerna genom att ställa frågor till såväl rätten som den anklagade.
    Under kolonialtiden fanns det i princip domstolar bara i provinshuvudstäderna. På lägre nivåer fungerade i regel distrikts- eller lokaladministratören som rättsskipare i enklare mål. För att infinna sig vid rätten tvingades lokalbefolkningen därför ofta färdas långa sträckor, i regel till fots. I dåvarande Lourenço Marques fanns det en högre appellationsdomstol (Tribunal da Relaçao), hos vilken underrätternas domslut kunde överklagas, men den för moderlandet och kolonierna gemensamma högsta domstolen låg givetvis i Lissabon.

 

Kompetens
Domstolarna på lägsta nivå har ett mycket begränsat kompetensområde och befattar sig endast med småbrott och enklare civilmål. De lokala folkdomstolarna bör i första hand söka få parterna att göra upp i godo men skall om detta misslyckas döma — som det heter — "i enlighet med sunt förnuft och rättvisa samt med hänsyn tagen till de principer som styr uppbyggnaden av ett socialistiskt samhälle". Mål där värdet av det omtvistade överstiger 10 000 meticais faller utanför den lokala domstolens kompetens och rätten kan som påföljd utdöma bl. a. böter på högst 1 000 meticais (ca 150 svenska kronor) och arbetsprestationer under maximalt 30 dagar. Distriktsdomstolarna, som leds av en yrkesjurist, har befogenhet att döma i civilmål där tvisten gäller ett värde av högst 50 000 meticais och kan som påföljd i brottmål utdöma maximalt 2 års fängelse. Några begränsningar råder inte i fråga om provinsdomstolarnas jurisdiktion, med undantag av att de tills vidare inte äger döma enligt lagen om brott mot folkets och statens säkerhet.

 

Straffmätning
Det moçambikiska rättsväsendet befinner sig idag i en situation där de dömande organen som byggts upp enligt socialistiska principer i stor utsträckning tillämpar gammal portugisisk lag, vilket rimligen måste utsätta systemet för vissa påfrestningar. Man försöker dock så långt möjligt anpassa bl. a. straffmätning efter moçambikiska förhållanden. Ett exempel härpå är domstolarnas benägenhet att se betydligt mildare på anläggande av husbränder än den portugisiska lagstiftningen som beivrar pyromani med höga straff. Det förekommer ofta i Moçambique att den förfördelade parten i ett svartsjukedrama tar hämnd genom att sätta eld på rivalens hydda, varigenom denne förödmjukas inför byns invånare. Det har allmänt ansetts orimligt att i fall som detta låta det europeiska rättsmedvetandet slå igenom i straffsatserna. Å andra sidan ser man nu allvarligare på vissa lagöverträdelser än tidigare. Rättsmaskineriet ingriper hårt och resolut mot svarta börshandlare som får schavottera offentligt i massmedia och det förekommer att privatpersoner som säljer småsaker några få escudos dyrare än det pris de inköpts för ställs inför rätta anklagade för spekulation. För att göra tillämpningen av lagarna så enhetlig som möjligt kan folkdomstolarna på central nivå och provinsnivå utfärda bindande instruktioner och direktiv till domstolarna på lägre nivå, en möjlighet som förefaller att utnyttjas i relativt stor omfattning.

 

Partiet och domstolarna
I vilken utsträckning den dömande makten i Moçambique verkligen är oberoende av den styrande makten, dvs. Frelimo, är kanske ännu för tidigt att uttala sig om; systemet har varit i kraft bara i drygt ett år. Enligt författningen och lagen om folkdomstolar skall domaren i och för sig vara oberoende och endast lyda lagen. Samtidigt är folkdomstolarna formellt underordnade folkförsamlingen och skall årligen tillställa denna en rapport över det gångna årets domstolsarbete. De professionella domarna förordnas av justitieministeriet, men ingenting sägs om principen om domares oavsättlighet. Genom att de folkvalda domarna väljes på förslag av Frelimo, tycks partiet också få ett visst inflytande över den dömande makten.

 

Undantagsförhållanden
Hittills har man i stor utsträckning sänt personer som begått brott till omskolningsläger genom polisiära eller administrativa beslut. Avsikten är nu — när vistelser i omskolningsläger skall bli den huvudsakligen förekommande strafformen — att detta skall kunna ske endast efter beslut av domstol.
    Fortfarande kommer dock säkerhetspolisen, SNASP (Serviço Nacionalda Segurança Popular) att behålla sina långtgående befogenheter. SNASP kan gripa och hålla personer i fängsligt förvar och besluta om åtgärd som anses lämplig, såsom att skicka vederbörande till kompetent polismyndighet, domstol eller omskolningsläger. Personer vars brott undersöks av SNASP åtnjuter inte heller den rätt att inom högst fem dagar ställas inför domstol som normalt gäller enligt straffprocesslagen. I princip kan säkerhetspolisen med andra ord hålla personer fängslade utan rannsakan och dom under obegränsad tid. Dessa befogenheter har nyli-

 

gen utnyttjats i samband med att man genomfört en omfattande räfst i statsförvaltning och näringsliv. Dussintals personer har häktats för inkompetens, stölder, korruption m. m.

Stefan Noreén