Europeiskt justitieministermöte i Aachen
Den 29 augusti 1979 hölls ett europeiskt justitieministermöte i Aachen. Detta möte hade en mindre officiell karaktär än vad som vanligen är fallet i fråga om de europeiska justitieministermötena. Tidigare möten av mera officiell karaktär har hållits i Paris 1961, i Rom 1962, i Dublin 1964, i Västberlin 1966, i London 1968, i Haag 1970, i Basel 1972, i Lidingö 1973, i Wien 1974, i Bryssel 1976 och i Köpenhamn 1978 (SvJT 1961 s. 528, 1962 s. 775, 1964 s. 388, 1966 s. 481, 1968 s. 596, 1970 s. 692, 1972 s. 804, 1973 s. 737, 1974 s. 608, 1976 s. 682 och 1978 s. 551). Dessutom har inofficiella möten ägt rum i Obernai 1975 och i Wien 1978 (SvJT 1975 s. 583 och 1979 s. 157).
    I Aachenmötet deltog Cyperns, Danmarks, Finlands, Förbundrepubliken Tysklands, Italiens, Liechtensteins, Luxemburgs, Schweiz, Spaniens, Sveriges, Turkiets och Österrikes justitieministrar. Från Storbritannien deltog the Lord Advocate och the Solicitor General for Scotland. Belgien, Frankrike, Irland, Luxemburg, Nederländerna, Norge och Portugal företräddes av departementstjänstemän. Som observatör deltog en företrädare för Vatikanstaten.
    Från Sverige deltog justitieminister Sven Romanus och statssekreteraren Henry Montgomery.
    Vid mötet diskuterade ministrarna framför allt två ämnen, nämligen modernisering av föråldrade lagkodifikationer och försvararens ställning.
    Det första ämnet diskuterades mot bakgrund av att åtskilliga av kontinentens stora lagkodifikationer (framför allt de schweiziska, franska, tyska och österrikiska kodifikationerna) kom till för lång tid sedan, då de ekonomiska och sociala förhållandena var helt andra än i dag. Det anfördes att rättsutvecklingen ofta hade lett till antagande av särskild lagstiftning utanför kodifikationerna på särskilda rättsområden. Vidare hade domstolarna i rättstillämpningen tvingats anpassa den föråldrade lagstiftningen till de ändrade förhållandena. Från många ministrars sida framhölls önskvärdheten av omfattande nya kodifikationer, vilket skulle ha fördelar i form av överskådlighet och stabilitet.
    Under diskussionen anförde justitieminister Romanus att man i Sverige under senare år hade funnit det allt svårare att på en gång genomföra revisioner av stora rättsområden. Sådana revisioner tar nämligen lång tid. Till följd av den snabba ekonomiska och sociala utvecklingen i dagens samhälle kan därför enligt justitieminstern den nya lagstiftningen vara föråldrad redan när den träder i kraft. På grund härav används i Sverige ofta tekniken att genomföra partiella reformer, t. ex. inom äktenskapsrätten och straffrätten. Justitieministern framhöll vidare att det inte var tillräckligt att revisionen avsåg det materiella innehållet. Enligt hans uppfattning var det också mycket viktigt att ny lagstiftning avfattas på ett språk som medborgarna förstår.
    Ministrarna var eniga om att frågan om modernisering av föråldrad lagstiftning skulle behandlas vidare i Europarådet.
    Under ämnet "försvararens ställning" behandlades de problem som kan uppkomma när det gäller att göra en avvägning mellan den tilltalades rätt att fritt välja sin försvarare och intresset av att en brottmålsrättegång kan genomföras på ett godtagbart sätt. Det rör t. ex. de fall då försvarare utses trots att den tilltalade själv inte önskar försvarare. Vidare uppkommer i vissa stater svårigheter när, utöver den försvarare som har utsetts av den tilltalade, en offentlig försvarare (s. k. Pflichtverteidiger) utses.

M.J.