IBRAHIM AL-WAHAB. The Swedish Institution of Ombudsman. An Instrument of Human Rights. Sthlm 1979. Liber Förlag. 190 s.

 

Författaren till denna bok är en irakisk jurist, som under studier i Sverige har skaffat sig ingående kunskaper om den svenska JO-institutionen. I boken beskriver han den historiska utvecklingen av denna institution och dess nuvarande sätt att fungera. Framställningen illustreras med många intressanta fall ur JO:s praxis. För dess kvalitet borgar Ulf Lundvik, som i förordet ger boken ett högt betyg.
    Med hänsyn till det stora internationella intresset för JO-institutionen finns det ett stort behov av vederhäftigt informationsmaterial på något av världsspråken om hur JO faktiskt bedriver sin verksamhet i Sverige. Genom sin bok har Ibrahim al-Wahab verksamt bidragit till att fylla detta behov.

H. D-s

 

BERNARD MALIGNIER. Les fonctions du médiateur. Paris 1979, Presses Universitaires de France (Travaux et recherches de l'Université d'économie et de sciences sociales de Paris). 231 s.
I sitt företal till B. Maligniers bok om "le médiateur" — den franska motsvarigheten till det svenska JO-ämbetet — erkänner den ansedde parisiske professorn i offentlig rätt Roland Drago, att han för tio år sedan bestämt förklarade: "Den bästa ombudsmannen är Conseil d'Etat" men att erfarenheterna av "le médiateurs" första sex—sju verksamhetsår har bevisat den nya institutionens nytta. Även om den administrativa domstolsorganisationen i Frankrike visat avsevärd beredvillighet att gå mycket långt i skyddet av enskildas intresse gentemot förvaltningen — med hjälp av en i praxis utvecklad proportionalitetsgrundsats har man kommit ett stycke in på det område som tidigare ansetts vara förbehållet det administrativa skönet och sålunda underkastat endast en lämplighetsprövning, som ej medgivit någon rättslig prövning — kvarstod likväl ett område där en domstol inte gärna kunde verka. Frankrikes "médiateur", av vars tillkomst Malignier ger en fyllig och intressant översikt, har i förhållande till den svenske justitieombudsmannen (och de många mer eller mindre originella kreationer som vuxit fram i andra länder efter det andra världskriget) på en gång vidsträcktare och mer inskränkta funktioner. Le médiateur har en omfattande förslagsrätt; klagomålen kommer till honom genom riksdagsmän, inte direkt från allmänheten. Liksom sin svenska (avlägsna) förebild kan han väcka talan inför domstol, och han har en för franska förhållanden mycket vittgående tillgång till dokument, information och upplysningar från statstjänstemän på alla nivåer. Maligniers bok ger en ingående — delvis ganska kritisk — redogörelse för lagstiftningen på området, "medlarens" hittillsvarande praxis och de fall som kommit under hans handläggning. Det är påfallande, att institutionen ännu inte fått den inarbetning som torde vara en förutsättning för dess framgång; le médiateur är ännu övervägande en okänd personlighet på den franska juridiska scenen.

S. S.