Om bankomatmissbruk
HD har i ett den 14/5 1980 avdömt mål (mål nr B 1016, dom nr DB 9) tagit ställning till frågan, om en person, som med hjälp av ett bankomatkort tagit ut mer pengar än som innestått på vederbörandes konto, därigenom gjort sig skyldig till stöld. Avgörandet är av stort intresse, eftersom HovR i samma mål frikänt den tilltalade med motivering, att den åtalade gärningen inte kunde rubriceras som stöld.
I det aktuella fallet hade den åtalade, K, vid elva tillfällen utnyttjat sitt bankomatkort på så sätt, att hon med hjälp av bankens uttagsautomater tagit ut sammanlagt 4 699 kr. 60 öre utan att ha motsvarande tillgodohavande hos banken. K åtalades för stöld och fälldes av TR för detta brott. K överklagade domen i Svea HovR, som frikände henne med hänsyn till att den åtalade gärningen inte innefattade något tillgrepp och därför inte kunde bedömas som stöld.
HovR anför till en början i sin dom, att den straffrättsliga rubriceringen av olovliga uttag med hjälp av bankomatkort ännu synes oklar men framhåller att i ett tidigare fall, SvJT 1977 ref. s. 45, ett sådant förfarande bedömts som stöld samt att samma bedömning gjorts i litteraturen av Jareborg i Förmögenhetsbrotten (1975) s. 261 och av Malmsten i SvJT 1979 s. 257.
Vad först beträffar fallet i SvJT 1977 ref. s. 45 så skilde sig omständigheterna i det fallet i ett viktigt avseende från det här aktuella. I 1977 års fall hade den åtalade, B, först stulit en börs, innehållande bl. a. ett bankomatkort, från annan person och sedan använt detta kort för att med hjälp av uttagsautomater göra uttag från diverse sparbanker på sammanlagt 14 500 kr. B dömdes av TR på denna punkt i enlighet med åklagarens yrkande för grovt bedrägeri. HovR ändrade brottsrubriceringen i fråga om bankomatuttagen till grov stöld. Som skäl för att inte rubricera förfarandet som bedrägeri anförde HovR, att ett vilseledande enligt gängse språkbruk måste riktas mot personer. Ett vilseledande kan därför inte riktas mot datorer och annan teknisk apparatur som exempelvis en bankomat. I denna uppfattning finns det all anledning att instämma. Det är dock, som Malmsten framhåller1, enklare att motivera ståndpunkten, att det inte kan vara fråga om bedrägeri, med hänvisning till lagtexten. BrB 9: 1 kräver ju uttryckligen, att man medelst vilseledande förmår någon till handling eller underlåtenhet. Automater, datorer och annan teknisk apparatur kan således enligt lagtexten inte vilseledas.
I 1977 års fall dömde HovR för stöld utan att i sin dom ägna någon närmare uppmärksamhet åt tillgreppsrekvisitet. I det nu aktuella fallet har HovR ingående diskuterat tillgreppsrekvisitet. HovR resonerar därvid påföljande sätt:
"Med tillgrepp avses åtminstone i typiska fall, att någon med handgripliga medel angriper en främmande maktsfär genom att i sin egen besittning överföra vad annan tillhör. K har emellertid haft ett eget bankkonto som belastats med de av henne gjorda bankomatuttagen, och hon har vid samtliga ifrågavarande tillfällen, med utnyttjande av sitt eget bankomatkort, vid uttagen använt just det tillvägagångssätt som varit anvisat för bankomatens begagnande. Om medel innestått på kontot, skulle inte ens ha uppkommit fråga huruvida tillgrepp förelegat. Det är svårt att förstå, att samma tillvägagångssätt skulle innefatta tillgrepp enbart därför att kontot saknade täckning och banken på grund därav inte skulle ha samtyckt till uttagen. Då den till bankomaten anknutna datorn uppenbarligen inte kunnat hindra uttag som saknade täckning på
kontot, synes innebörden av K:s åtgärd enklast kunna karakteriseras så att hon därigenom skaffat sig en icke avsedd kredit. Som tillgrepp kan handlingen inte betecknas."
Med tillgrepp vid stöld förstås enligt Brottsbalkskommentaren ett olovligt tagande av vad annan tillhör. Detta förtydligas så, att gärningsmannen skall taga annan tillhörig sak i besittning.2 Väsentligt för tillgreppsrekvisitet är således för det första ett tagande, som är olovligt, och för det andra, att detta tagande medför ett överförande av besittning eller i varje fall ett besittningstagande. Att det därutöver skulle, som Brottsbalkskommentaren synes anta, i själva tillgreppsrekvisitet ligga ett krav på att den tillgripna saken skall tillhöra annan förefaller mig tveksamt,3 men jag har ingen anledning att gå in härpå i detta sammanhang.
Vad är det då i tillgreppsrekvisitet, som HovR ansett brista i det aktuella fallet? Såvitt jag förstår, är det tagandets olovlighet. Visserligen talar HovR om att tillgreppet i typiska fall sker med handgripliga medel men jag utgår från att HovR i och för sig menar att det i det aktuella fallet skett en besittningsrubbning genom tagande. Att ett tillgrepp inte måste ske genom ett rent bokstavligt tagande exemplifieras kanske bäst med en hänvisning till tillgrepp av varor i självbetjäningsaffärer. Där anses ju enligt stadgad praxis tillgreppet bestå inte i att kunden tar vara utan i att kunden med varan passerar en gräns av något slag (kassaspärr etc.).
Jag utgår således från att HovR ansett, att K inte olovligen satt sig i besittning av de pengar, som bankomaten tillhandahållit. HovR betonar ju, att K använt bankomaten på just det sätt, som anvisats henne, och att bankomaten inte kunnat hindra uttagen trots att täckning saknats. Hon har endast, för att tala med HovR, skaffat sig en icke avsedd kredit.
Mot detta resonemang kan invändas, att ingenting hindrar, att man skaffar sig en icke avsedd kredit olovligen. Detta är också HD:s mening, varvid HD resonerat på följande sätt: "Som villkor för att ... uttag skulle få göras har enligt avtalet mellan henne och banken gällt att hon hade täckning för uttaget på sitt konto. K har medvetet åsidosatt detta villkor. Hennes handlande har alltså inneburit att hon olovligen har tagit annan tillhöriga sedlar." Denna ståndpunkt sammanfaller med RÅ:s, som i HD hävdade, att tagandet av sedlarna i en bankomat är olovligt "i och med att i strid med bankomatavtalet uttag göres oaktat täckning saknas på kontot".
HD:s och RÅ:s uppfattning förefaller välmotiverad. Även om man i likhet med HovR skulle anse, att K inte olovligen satt sig i besittning av pengarna, så skulle ett motsvarande resonemang inte vara möjligt i 1977 års fall. I det fallet hade ju gärningsmannen stulit bankomatkortet och det förefaller då omöjligt att hävda, att han med hjälp av det stulna bankomatkortet gjorde lovliga uttag från bankerna. Konsekvensen av HovR:s uppfattning skulle då bli, att uttag med hjälp av stulet bankomatkort bedömdes som stöld medan kontoöverskridande uttag med eget kort inte skulle bedömas som stöld. En sådan skillnad verkar inte kriminalpolitiskt motiverad.
Det framgår inte av HovR:s dom, huruvida domstolen anser K:s förfarande straffritt enligt nu gällande lagstiftning. Vad som framgår av domen är dels, att HovR anser förfarandet straffvärt, dels att HovR anser, att det inte föreligger stöld. Men otvivelaktigt skulle man även med HovR:s betraktelsesätt ha kunnat döma för ett annat brott, nämligen olovligt förfogande. Detta brott förutsätter ju ett lovligt besittningstagande av något, vartill ägande eller säkerhetsrätt tillkommer annan. Att banken har äganderätten till pengarna i bankomaten är odiskutabelt. K tillägnar sig pengarna ur bankomaten och överför äganderätten till sig själv. Då föreligger ett olovligt förfogande. En annan sak är frågan, om HovR i det aktuella fallet haft möjlighet att döma för olovligt förfogande. Åklagarens gärningsbeskrivning innehöll enligt TR:s dom endast, att K "med användande av ett bankomatkort stulit sammanlagt 4 699 kr 60 öre från banken i..."4
I sin diskussion av tillgreppsrekvisitet gör HovR slutligen en jämförelse med de s. k. automatbedrägerierna. Som HovR framhåller anses tillgrepp inte föreligga, så länge den som tillägnar sig en vara ur en varuautomat använder det tillvägagångssätt, som är anvisat för automatens begagnande. Otvivelaktigt visar HovR här på en inkonsekvens i den straffrättsliga bedömningen. Den som får en varuautomat att fungera med hjälp av t. ex. falska mynt anses inte göra sig skyldig till tillgrepp. Varför skall det då anses som tillgrepp, om man får en bankomat att fungera på avsett vis med hjälp av ett bankomatkort? Det enklaste sättet att komma till rätta med denna inkonsekvens förefaller mig vara att med Jareborg hävda5, att tillägnelse av varor ur varuautomater bör bedömas som tillgreppsbrott, även om den sker med hjälp av falska mynt eller på något annat sätt, som gör att automaten fungerar (och inte bryts upp).
Per-Edwin Wallén