Ylva Häckner-Gille 713Några reflexioner om behandling av unga lagöverträdare i Sverige
I september 1979 fick jag tillfälle att delta i ett seminarium för "juvenile court judges" i Strasbourg, anordnat av Europarådet. Där gavs tillfälle att jämföra olika länders system vad gäller unga lagöverträdare och det är ledsamt att konstatera, att jämförelsen oftast inte utföll till Sveriges fördel. Min egen erfarenhet kommer från tjänstgöring dels i domstolar (bl. a. Stockholms tingsrätts ungdomsavdelning) dels i barnavårdsnämnd och social distriktsnämnd i Stockholm.
Vi har i Sverige mycket dålig rättssäkerhet i barnavårdsprocessen, kanske inte formellt men reellt. För ungdomar under 18 år sker den verkliga rättegången — utom i bevisfrågor — i barnavårdsnämnden eller sociala centralnämnden (respektive distriktsnämnd). Barnavårdsnämnden beslutar om eventuellt omhändertagande för samhällsvård och om andra åtgärder som skall vidtas samt yttrar sig om åtalsunderlåtelse till åklagaren och till domstolen om överlämnande till vård enligt barnavårdslagen. I barnavårdsnämnden är förfarandet sekretessbelagt. Det är sällsynt att den unge är företrädd av juridiskt ombud. Det finns ingen skyldighet att närvara för den vars fall behandlas. Närvaro av lagöverträdaren eller målsmannen är sällsynt. Det finns numera inte något krav på att juridisk sakkunskap skall vara företrädd i barnavårdsnämnd.
I domstolen är förfarandet offentligt. Juridisk sakkunskap finns företrädd. Den åtalade ungdomen biträds i regel av offentlig försvarare. Den åtalade är personligen närvarande. Så långt är allt gott och väl. Tyvärr är dock domstolen vingklippt, särskilt då lagöverträdaren är under 18 år. Domstolen har ytterligt begränsade möjligheter att döma till den påföljd som kanske bäst skulle bidraga till den åtalades tillrättaförande.
Om barnavårdsnämnden har förordat överlämnande för vård enligt barnavårdslagen följer domstolen oftast rekommendationen. Domstolen kan då inte alls påverka innehållet i den vård som ges. Barnavårdsnämnden har i regel redan omhändertagit den åtalade för samhällsvård och domstolens överlämnande tillför inte någonting nytt. Domstolen kan också döma till villkorlig dom, vilken av många unga lagöverträdare uppfattas som ingen påföljd alls. Möjlighet att döma till böter finns också. För tilltalade som saknar inkomster blir bötespåföljd mindre meningsfull. — En brist är vidare att målsman inte obligatoriskt skall närvara vid rättegången; en sådan skyldighet tycks självklar i många andra länder. Och slutligen. Då domstolen dömt upphör helt dess befattning med fallet, d. v. s. ingen uppföljning sker från domstolens sida.
Andra länder — här väljs exemplen från olika länder — har ofta valt betydligt bättre modeller än den svenska. Ofta finns en särskild ungdomsdomstol, som handlägger inte bara brottmål utan också sociala ungdomsmål och ibland vårdnadsmål. En ungdom som begått brott far ofta omedelbart efter brottet träffa ungdomsdomaren, som beslutar om förberedande åtgärder och eventuella föreskrifter i avbidan på rättegången. Vid rättegången är målsman obligatoriskt närvarande. Domstolen har stora möjligheter att välja påföljd anpassad efter den enskilde individen och hans förutsättningar. I vissa fall utdelas endast varning. I andra kan den åtalade exempelvis få utföra arbete som har anknytning till den skada han åstadkommit eller samhällstjänst,