Indexreglering av synebrister vid jordbruksarrende

 

Frågan om indexreglering av synebrister vid jordbruksarrende (SvJT 1980 s. 148 ff och 473 ff) diskuteras enligt min mening utan att man tillräckligt beaktar vad jordabalken faktiskt innehåller rörande diskussionens underlag.
    Sakfrågan är som bekant denna: vid syn 1970 är en fönsterruta trasig; synemännen anser att det kostar 20 kronor att anskaffa och låta sätta in rutan; vid syn 1980 är rutan fortfarande trasig; synemännen menar att det då kostar 150 kronor att skaffa och sätta in den; skall arrendatorn 1980 betala 130 kronor till jordägaren?
    Utgångspunkt för svaret är regeln i 9: 15 JB: arrendatorn har ansvar om arrendestället försämras men blott om detta sker till följd av att han eftersätter vad som åligger honom i fråga om vård och underhåll. Denna regel säger entydigt att ersättningsskyldighet kan utlösas blott av fysisk försämring och blott om arrendatorn vållat denna. I regeln finns ingenting som säger att arrendatorn bär ansvaret för att penningvärdet försämras. Regelns klara anknytning till fysisk försämring och skyldighetseftersättande utesluter tvärtom inflationsansvar för arrendatorn. Grunderna för 9: 15 JB kräver alltså att indexreglering skall ske för att förekomma en felaktig utlösning av ersättningsregeln.

 

    9: 23: 2 JB anvisar syn som ett medel att mäta hur arrendatorn fullgör sin skyldighet. Därutöver finns emellertid icke någon lagregel för hur detta arrendatorns fullgörande eller hans underlåtenhet att fullgöra skall mätas och värderas. I 9: 26: 4 JB föreskrives, att kostnaden för brists avhjälpande skall antecknas, om syn användes. Det är emellertid alltjämt endast fråga om en metodanvisning; bestämmelsen berör ej ansvarsregeln i 9: 15 JB. Då synehandlingen med bristanteckningar användes som avräkningsunderlag enligt den dispositiva regeln i 9: 23: 2 JB har alltså arrendatorn rätt att hävda, att han ej ansvarar för sådan ökning av bristbeloppen som skäligen kan anses bero på penningvärdesförsämring.
    Med min uppfattning är Sixten Lagebrants fråga i SvJT 1980 s. 153 "hur långt man skall gå för att gynna denna part (arrendatorn) i förhållande till jordägaren" upprörande. Att indexreglera för att ägaren skall få bära ägandets inflationsrisk är icke att missgynna honom utan att rätta ett missförhållande.
    Sixten Lagebrants bild av arrendemarknaden är missvisande. Den har i decennier varit en bristmarknad och medger ingen förhandlingsfrihet för arrendatorerna. Lars Gewalli har i sitt inlägg i SvJT 1980 s. 473 ff understrukit detta. Arrendeavtalen återspeglar till följd av dessa förhållanden aldrig vad arrendatorn "frivilligt och medvetet måste anses" ha avtalat. Arrendenämndens i Linköping ståndpunkt, att tolkningen vid tillämpningen av 36 § avtalslagen skall utgå från "att parterna inte medvetet tagit ställning" är i princip riktig. I vart fall arrendatorns ställningstagande uttrycker sällan vad denne velat utan ofta vad han varit tvungen till. I hyresfrågor var detta i motsvarande läge allmänt accepterat men trots att såväl arrendelagsutredningen som arrendelagskommittén understrukit bristförhållandet, tycks det vara ytterligt svårt att i praxis vinna gehör för att arrendatorerna befinner sig i underläge.

Rolf Moberg