Brottsmålsjuryn i England
Historikern Trevelyan¹ berättar, att juryns föregångare var de tolvmannating, som de danska vikingarna introducerade i England på 900-talet, och att normanderna ett par sekler senare enligt frankisk förebild införde en jury, som hade till uppgift att bringa inför domstol och vittna mot lagöverträdare. Under 1300-talet övergick juryns uppgift till en bevisprövande funktion. Vid perioder av förfall för rättsskipningen missbrukades juryn av mäktiga män, som mutade, hotade och straffade i syfte att juryn skulle fria fränder och fälla fiender. Sedermera kringgärdades juryinstitutets integritet med noggranna föreskrifter. Britterna förde med sig juryn till Amerika. Under de senaste decennierna har juryns funktion varit föremål för forskning i England och framför allt i USA.
    Juryns vänner har höjt institutet till skyarna². Dess vedersakare har knappt funnit ord nog starka att fördöma det³.
    Den offentliga debatten i England kring juryns funktion har nyligen intensifierats på grund av resultatet av en studie, utförd av två rättsforskare knutna till universitetet i Birmingham och 1979 publicerad under titeln Jury Trials⁴.
    Vidare har på sistone ett par sensationella rättsfall fäst uppmärksamheten vid vissa juryproblem, främst avseende proceduren vid jävandet av potentiella jurymedlemmar, rapporteringen i massmedia från den preliminära brottmålsproceduren (committal trials i Magistrates' Courts), reglerna om förbud mot visst processmaterials förebringande inför jury och sekretessen kring en jurys överläggningar och beslut.
    Här följer en summarisk redogörelse för juryinstitutet sådant det fungerar i England och Wales⁵ efter den senaste tidens processrättsliga reformer, främst Courts Act 1971 och Criminal Justice Act 1972.

 

¹ G. M. Trevelyan, History of England (New illustrated Edition, Edinburgh 1973).

² Sir William Blackstone (1830): "Trial by jury ever has been, and I trust ever will be, looked upon as the glory of English law ... The liberties of England cannot but subsist so long as this palladium remains sacred and inviolate." — Lord Devlin(1956): "... it is the lamp that shows that freedom lives."

³ J. Frank, USA (1949) återger en frejdad jurists ord: "Our own boasted trial by jury, which affirms that all grades of capacity above drivelling idiocy are alike fitted for the exalted office of sifting truth from error, may excite the derision of future times."

B. S. Oppenheimer, USA (1937): "We commonly strive to assemble 12 persons colossally ignorant of all practical matters, fill their vacuous heads with law which they cannot comprehend, obfuscate their seldom intellects with testimony which they are incompetent to analyse or unable to remember, permit partisan lawyers to bewilder them with their meaningless sophistry, then lock them up until the most obstinate of their number coerce the others into submission or drive them into open revolt."

⁴ J. Baldwin & M. McConville, Jury Trials (Clarendon Press, Oxford 1979).

⁵ Den skotska juryn fungerar väsentligt annorlunda. Processordningen i Nordirland befinner sig i stöpsleven på grund av de politiska förhållandena. 

    Jurydomstolar i England och Wales, Crown Courts, är inrättade i 93 städer och fördelade på sex distrikt, Circuits.
    Jury inkallas endast i mål, i vilka åtalad bestrider skuld. Målen har varit föremål för förberedelse i Magistrates' Court, som funnit att Kronan har en sak, a case, som bör avgöras av jury.

 

Jurymedlems kvalifikationer
I princip är alla brittiska medborgare i åldern 18—65 (före 1972 var minimiåldern 21 år) skyldiga att efter kallelse fullgöra jurytjänst. Underlåtelse är straffbelagd.
    Antalet medborgare som prima facie kan ifrågakomma för jurytjänst är drygt 30 miljoner, medan det årliga behovet utgör omkring 100 000.
    Utgångspunkten för sorteringen utgör de röstlängder, som för varje valkrets upprättas årligen i oktober över personer med rätt att deltaga i val till underhuset. Längderna grundas på svar i formulär, som vederbörande kommunala myndighet utsänt till samtliga bostadshavare i valkretsen. Svaren, avgivna under laga ansvar, förtecknar de i bostaden permanent boende av brittisk nationalitet.
    Kopia av röstlängden sänds till vederbörande Crown Court. En tjänsteman där markerar i längden med ett J de personer, som kan ifrågakomma till jurytjänst (inom åldersgränsen 18—65) och som varit bosatta i Storbritannien under minst fem år (och därför kan antagas vara förtrogna med engelska språket, seder och bruk).
    Tjänstemannen plockar från sin längd slumpvis (at random)⁶ ut ett antal personer, kanske 100 eller 150, som kan under den närmaste tiden behövas för jurytjänst, och tillställer dem en preliminär kallelse med uppgift om de grunder, enligt vilka personen kan vara diskvalificerad, icke valbar eller berättigad att avböja jurytjänst.
    Diskvalificerad är den som suttit i fängelse. Icke valbara är domare och andra anställda i rättsvården, präster och icke rättskapabla. Rätt att avböja har underhusmedlemmar, aktiva i de väpnade styrkorna och läkare.
    Med ledning av svaren kallas, när rättegång inför jury förestår, säg 25 personer att inställa sig i domstolen. Vederbörande tjänsteman kan då finna, att en tillstädeskommen på grund av svag hörsel eller syn, låg intelligensgrad eller annan anledning ej bör sitta i juryn. Beslut härom träffas av domaren, som också senare på grund av egna iakttagelser kan hemförlova en person. Vidare kan domaren medge befrielse, om jurytjänsten skulle medföra allvarligare personliga olägenheter, t. ex. mor med småbarn hemma.
    Nu återstår kanske några och tjugo prospektiva jurykandidater, en panel. Genom lottning i öppen session uttagas 12 bland dem.
    Efter lottningen äger den åtalade, om han önskar, framställa jäv, vet the jury. Jävsreglerna emanerar från 1300-talet, har senast reviderats 1977 och anses vara av vital betydelse för förtroendet till jurysystemet. I omkring vart sjunde jurymål jävas en eller flera av de utlottade, främst i allvarliga, komplicerade brottmål.

 

⁶ Urvalsmetoden ankommer på tjänstemannens omdöme. En tidsenlig rekommendation är databehandling. 

    Den åtalade äger jäva högst tre jurors (före 1977 högst sju) utan angivande av skäl, och ett obegränsat antal med angivande av skäl, som domaren dock skall godkänna eller förkasta. Jävad juror ersätts av annan, som lottas från the panel.
    Åklagaren saknar jävsrätt men kan kräva, att en eller flera jurors ställs åt sidan, stand by, vilket har samma effekt. Han skall ha vissa i lagen stipulerade skäl (jurymedlemmen saknar föreskriven kvalifikation eller har klart deklarerat partiskhet), men åklagaren behöver ej uppge skälet med mindre the panel genom jävsproceduren blivit uttömd, i vilket fall domaren prövar i vad mån de åsidoställda skall ingå i juryn.
    Den nu definitiva juryn avlägger eden. Den innehåller ej något sekretesslöfte⁷.

 

Miljön
Flertalet jurors har aldrig förut satt sin fot i en Crown Court, när de inställer sig för jurytjänst. De möter där en något teatralisk atmosfär.
    Den boaserade rättssalen är inrättad för att understryka den kungliga rättvisans höghet. Fondväggen, över domartronen, är dekorerad med riksvapnet, en relief i guld och heraldiska färger. Domarbordet, högt bakom en avbalkning, dominerar salen, med säten också för de fredsdomare, två eller fyra, som ibland delar den lärde domarens ansvar vid straffmätningen. Domaren själv, His Lordship, i röd mantel, stärkta vitsnibbar under hakan och grå peruk, gör anteckningar om processens gång med en silverpenna. Det går långsamt, målets fortgång beror därav.
    I vinkel med domarbordet, på en lägre nivå, är juryns trånga bås, två bänkar för vardera sex jurors i värdig vardagsklädsel. Ingen pulpet underlättar för dem att anteckna till minnes vad under rättegången förekommer, ehuru de har frihet att så göra. Då och då anmodar domaren juryn att dra sig tilbaka, när något förekommer som ej är avsett för deras öron.
    När något föremål, ett skjutvapen, en kniv, ett brev eller andra dokument åberopas som bevismaterial, bär en rättstjänare föremålet till juryn för granskning.
    Nere på golvet står ett långbord för Counsel, åklagare och försvarsadvokater (barristers), alla i svarta slängkappor (av silke för dem som bär hederstiteln Queen's Counsel), stärkta vitsnibbar under hakan och peruker, vanligen illasittande med två nackflätor, som pendlar när de står upp för att advocera⁸.

 

⁷Jurymedlems ed: "I swear by Almighty God that I will faithfully try the several issues joined between our Sovereign Lady the Queen and the prisoner at the bar and give a true verdict according to the evidence."

⁸ R. M. Jackson, juris professor emeritus vid universitetet i Cambridge, citerar i sitt arbete The Machinery of Justice in England (7:e uppl. 1977) som träffande en iakttagares kommentar:

"To someone from the outside world the conduct of trials at the speed at which a judge can operate a pencil is far from engagingly quaint. There is a shorthand writer too. Yet in the outside world the electronic age has been with us for some years. Without having given the matter any previous thought I became an anti-wigman too. The effect of retaining this obsolete article of dress is to intimidate the non-lawyers present. This may be justifiable in the case of a judge, but surely not with counsel. These aspects of justice give laymen the sense of participation in some antiquated ritual and suggest that the law is centuries out of date." 

    Den eller de åtalade sitter i polisbevakat bås, vänt mot domaren, med en trappa ned till celler för häktade. Bakom dem är bås för pressen och allmänhetens bänkar.
    Inledningsvis nämndes, att proceduren vid jävandet av jurors kommit i skottgluggen på grund av ett uppmärksammat rättsfall.

 

Fem män och en kvinna, medlemmar av en anarkistliga med syfte att kullkasta det bestående samhällssystemet, ställdes under åtal för serier av brott — rån och stölder avsedda att skaffa pengar och vapen för attacker mot institutioner och bemärkta personer, olaga innehav av vapen och explosiva ämnen m. m. En av männen, som lämnat ligan, hade bekänt, en annan hade rymt. De tre återstående männen och kvinnan bestred samtliga anklagelsepunkter och ställdes inför Old Bailey (centrala kriminaldomstolen i London), att dömas av jury and judge.
    Under förberedelserna till målet hade åklagarsidan genom polisen diskret samlat uppgifter om 93 potentiella jurymedlemmars personliga förhållanden (bland de c:a 150 personer som preliminärt kallats). Genom läckage kom detta till en ledande dagstidnings kännedom, och tidningen slog larm. Försvaret begärde då och erhöll anslag av allmänna medel för att genom privatdetektiver inhämta personinformationer till ledning för försvarets vetting. Domaren förkastade den jury panel som kallats och såg till att en ny jury tillsattes efter ny jävsprocedur.
    I september 1979 började rättegången, som fortgick tre månader (60 rättegångsdagar), varefter skuldfrågan överlämnades till juryn, 7 män och 5 kvinnor. Efter 52 timmar, inklusive två hotellnätter, förklarade juryn de fyra svarandena icke skyldiga till någon av åtalspunkterna, varför de omedelbart försattes på fri fot efter att ha suttit häktade 19 månader.
    Domaren, en högt aktad 75-åring känd för sin frispråkighet — hans sista brottmål före pensionsavgång — blev illa berörd av juryns beslut och kommenterade inför sittande rätt, att frikännandena var anmärkningsvärt skonsamma i betraktande av bevisningen (remarkably merciful in the face of the evidence). Emot praxishemförlovade han icke omedelbart juryn utan beordrade den att komma tillstädesföljande dag, den 20 december 1979, för att lyssna till målet mot den f. d. ligamedlem som bekänt, och som därför skulle dömas utan juryns medverkan.
    Domaren hade, sedan han sänt juryn till dess rum för beslut, fått i sin hand en utförlig berättelse, skriven av den förre ligamedlemmen, vari denne redogjort för sin egen och ligans brottsliga förehavanden. Enligt berättelsen framstod ligans kriminalitet som vida allvarligare än vad åtalen mot de frikända i och för sig indikerat.
    En åtalad, som bekänt och därtill hjälpt polisen genom angivelser mot medbrottslingar, kan påräkna mildare straff. Angivelser under sådana omständigheter får såsom opålitligt processmaterial icke delges juryn. Redogörelsen, betraktad som förmildrande omständighet, renderade författaren en till 9 års fängelsemildrad dom.
    Domaren hemförlovade därefter juryn med en förhoppning att ingen av dess medlemmar skulle få anledning att ångra frikännandena.
    En domare anses böra utan vidare godtaga en jurys beslut.
    Fyra av juryns medlemmar klagade hos Lordkanslern över att deras integritet skymfats genom domarens kritiska kommentarer.
    Lordkanslern (justitieminster i Hennes Maj :ts regering) gav den 31 januari 1980 sitt utlåtande: Rättssystemet vore beroende av tre väsentliga element; kraftfulla, oberoende och omutliga juries, domare och advokater. Det var Lordkanslerns plikt att skydda alla tre och ej en på de andras bekostnad. Skulle det krävas av honom att offentligt uttala sig om varje omtvistat brottmål, så skulle de tre elementen snart vara underminerade, och distinktionen mellan domstolarna och regeringen ödeläggas. Han slutade med en vädjan att låta grälet självdö, let the row die down.

 

Med anledning av målet har kronjuristen beslutat, att åtgärder av åklagare och polis i ändamål att utesluta potentiella jurymedlemmar framdeles ej får företagas med mindre han givit sitt uttryckliga medgivande.

 

    Vidare avses att ånyo överväga reglerna för vetting i syfte att undvika manipulationer ägnade att undergräva förtroendet för jurys opartiskhet.

 

Juryns arbete
Juryn har eget sammanträdesrum och utser inom sig en talesman. Anslag ålägger juryn att vid sina överläggningar och beslut uteslutande beakta vad som förekommer inför den i rättssalen och manar medlemmarna att iaktta full sekretess för all framtid om vad som tilldrar sig i juryrummet⁹.
    Juryn har ej tillgång till skriv- eller annan sekreterarhjälp. Den följer passivt målets gång och äger ej ställa frågor till parterna eller vittnen. Dess talesman kan begära domarens klarläggande av rena lagfrågor.

 

Processen inför juryn
Anklagelsen, the indictment, identifierar kort den påstådda brottsligheten och delges juryn.
    Åklagaren utvecklar sin talan och förebringar sin bevisning. Hans vittnen avger sina berättelser, såvitt möjligt utan att bli avbrutna, varefter de korsförhörs av åklagaren och den åtalade (försvarsadvokaten).
    Den åtalade, som ju förklarat sig icke skyldig — förutsättningen för att han ställts inför juryn — har frihet att välja mellan att icke yttra något alls till sitt försvar,
    att från de åtalades bås ingå i svaromål, i vilket fall han äger avböja att besvara frågor, och
    att gå till vittnesboxen och avge sin berättelse under ed, varefter han kan utsättas för korsförhör.
    Den åtalade förebringar sin utredning och bevisning. Går försvaret ut på att visa förekomsten av ett alibi, skall åklagaren under förberedelsen ha underrättats om detta och om alibivittnens identitet, detta i syfte att undvika onödig rättegång.
    Domaren skall hindra att visst processmaterial kommer till juryns kännedom. Grundprincipen är, att från processen inför juryn skall uteslutas informationer, vilka enligt domarens uppfattning kan få en prejudicerande effekt av större vikt än deras bevisvärde. Ett par regler må särskilt nämnas:

 

1. Hörsägen. Vittnen skall hålla sig till egna iakttagelser om fakta och hindras att återge hörsägen.
En erfaren polismästare¹⁰ berättar om ett fall, där en man blivit rånad på öppen gata av ett par personer, som hoppade in i en bil och försvann. Den rånade hade sinnesnärvaron att lägga märke till bilens registreringstecken och upprepade dem till en åskådare, som genast skrev ned dem. Den sistnämnde läste upp registreringstecknen vid vittnesförhör. Juryn fann de åtalade skyldiga, men appellationsdomstolen underkände dess beslut emedan vittnesmålet var grundat på hörsägen. Ett annat fall avsåg en vit man, åtalad för våldtäkt med

 

⁹ "Jurors must not reveal in any circumstances, to any person, either during the trial or after it is over, anything relating to it which has occurred in this room while you have been considering your verdict."

¹⁰ A. F. Wilcox, chief constable of Hertfordshire 1947—69, i Daily Telegraph 21 januari 1980. 

dråp. Kvinnan hade, ett par timmar efter dådet, på dödsbädden sagt till sin mor att det varit en färgad man som attackerat henne. Modern hördes som vittne, men hennes vittnesmål var otillåtligt inför juryn såsom grundat på hörsägen.

 

2. Erkännande. Har en åtalad erkänt under brottsutredningen så ankommer på domaren att avgöra, huruvida erkännandet får delges juryn. Finner domaren, efter vittnesförhör med polisvittnen, att erkännandet knappast varit fritt och otvunget, skall det undanhållas juryn. Anser domaren att erkännandet varit genuint, kan han tillåta det som indiciebevis.

 

3. Antecedentia. Inför juryn får ej nämnas huruvida den åtalade tidigare dömts för lagöverträdelse. Förbudet anses vara av sådan vikt, att skäl till fullföljd i appellationsdomstol föreligger, därest det oavsiktligt blivit bekant för juryn att den åtalade tidigare straffats¹¹.
Sedan bevisföringen avslutas framställer åklagaren sina slutpåståenden. Hans ansvarsyrkanden kan vara alternativa, exempelvis för mord eller — om juryn ej skulle finna övervägt uppsåt ådagalagt — dråp. Svaranden, därest han ingått i svaromål, eller hans försvarsadvokat framför sina slutpåståenden. En dialog mellan parterna kan utspinna sig, men svaranden skall ha rätt till sista ordet.
    Domaren gör en sammanfattning, summing up, av rättegången och förklarar tillämplig lag. Han skall handleda juryn på ett objektivt sätt, alltså utan att påverka juryn i ena eller andra riktningen.
    Domaren erinrar juryn om att den skall förklara den åtalade skyldig endast om den bortom rimligt tvivel, beyond reasonable doubt, anser honom ha begått den åtalade gärningen.
    Flertalet brottmål inför jury avklaras på en eller annan dag. I stora, komplicerade mål kan handläggningen pågå under veckor eller månader. De ställer betydande krav på en jurors tålamod, minnesförmåga och omdöme. Juryn, twelve men good and true (proportionen mellan manliga och kvinnliga jurors är numera 2 eller 3 till 1) består ju av slumpvis utlottade vanliga medborgare utan träning för sin vanskliga uppgift. Domarens summing up är följaktligen av synnerlig betydelse.
    Juryns hemliga möte tar vid. Den bör inte åtskiljas förrän den givit svaret skyldig eller icke skyldig med avseende på varje anklagelsepunkt. Mötet kan undantagsvis pågå flera dagar, under vilken tid juryn icke hemförlovas utan logeras på ett hotell. Har juryn svårighet att nå beslut, kan dess talesman anmäla detta hos domaren, som anmodar honom att fortsätta försöken att nå enighet eller nästan enighet.
    Numera är det för beslut om skuld tillräckligt att tio av tolv (eller elva) jurors är eniga, eller nio av tio — en eller annan medlem kan på grund av laga förfall ha lämnat juryn.
    När juryn nått beslut återkommer den till rättssalen, och dess talesman ger beskedet skyldig eller icke skyldig, utan angivande av skäl.

 

¹¹ P. Morrish & I. McLean, A practical guide to appeals in criminal courts (London 1971). 

46—803360. Svensk Juristtidning

 

    Är utgången icke skyldig har målet därmed slutligen avgjorts; åklagaren får inte fullfölja till högre rätt, hur övertygad han än må vara att den åtalade bort förklaras skyldig.
    Enligt rättslitteraturen är juryn icke strikt bunden av lagen — den kan ej ställas till ansvar inför världslig myndighet — och det lär förekomma att en jury, ehuru övertygad om den åtalades skuld till gärningen, anser rättsmedvetandet tala emot en fällande dom, exempelvis emedan tillämpligt lagbud ansetts föråldrat eller, i ett misshandelsmål, att offret framstått som en aggressiv och brutal person, som provocerat en sympatisk åtalad. I vad mån sådana avvikelser från lagen förekommer undandrar sig säker bedömning på grund av jurysekretessen. Rättslärda anser, att sådana omständigheter bör beaktas först vid straffmätningen.

 

Juryns funktion upphör icke sällan under pågående rannsakning, nämligen om den åtalade ändrar sig och förklarar sig skyldig, eller om domaren finner bevisningen mot den åtalade alltför svag för att motivera en fortsatt rättegång. Domaren beordrar i så fall juryn att frikänna den åtalade. Av 12 000 åtalade, som bestritt skuld, blev drygt 5 000 frikända på sådan order av domare 1977 i England och Wales.
    Denna höga proportion av beordrade frikännanden kan anses märklig i betraktande av att vid de förberedande rättegångarna Magistrates' Courts funnit, att kronan hade en prima facie sak, som borde avgöras av jury.
    Juryn, som lyssnat till processen kanske dagar och veckor, blir besviken över att ha fråntagits sin beslutanderätt i skuldfrågan efter att ha offrat tid och möda till ringa nytta.

 

Har juryn förklarat den åtalade skyldig, övergår domstolen till påföljdsfrågan, utan juryns medverkan.
    Informationer, som varit tabu inför juryn, kan nu lämnas, exempelvis om den skyldigförklarades tidigare mellanhavanden med rättvisan, hans karaktär och vandel m. m. av betydelse för val av påföljd, fängelsestraffs längd etc. Men detta kommer som sagt icke juryn vid, den har fullgjort sitt åliggande.
    Den dömde äger i princip ej fullfölja till högre rätt för omprövning av skuldfrågan. Juryns skyldig skall stå fast så när som på undantagsfall, främst i händelse det kan visas att domarens summing up varit undermålig och ägnad att vilseleda juryn.

 

Juryns tjänstetid
Efter ett långvarigt och påfrestande mål äger domaren vid hemförlovning av juryn frikalla dess medlemmar från ny jurytjänst under de närmaste åren eller för livstid. Under en serie av ordinarie mål tjänstgör en och samma jury, för att av domaren frikallas när han anser att dess medlemmar tillräckligt länge fullgjort den medborgarplikten, vanligen 3—4 veckor.
    Juryn får ej något arvode, men medlem äger rätt till rese- och andra tjänstekostnader samt, i beskedlig utsträckning, ersättning för styrkt förlust av inkomst från hans eller hennes borgerliga näring.

 

Publicitet och jury
Proceduren inför juryn är, som vi sett, kringgärdad med restriktioner avsedda att underlätta för juryn att döma fördomsfritt. En lucka är emellertid öppen, varigenom jurymedlemmar kan utsättas för avsevärd psykologisk påverkan, nämligen genom publicitet i massmedia. Problemet har kommit i rampljuset vid en internationellt uppmärksammad rättegång, i brittisk press gärna betecknad århundradets process.

 

Efter årslång polisutredning beslöts i augusti 1978 åtal mot parlamentsledamoten och förre partiledaren Jeremy Thorpe och tre andra män, misstänkta för stämpling till mordförsök, och Thorpe ensam för anstiftan till mordförsök. De åtalade förblev på fri fot mot borgen, bail.
    De utnyttjade sin rätt att påfordra förberedande, full¹² rättegång, committal trial, inför Magistrates' Court i den lilla staden Minehead, Somerset. Inför tre Justices of Peace, en pensionerad arkitekt, en lantbrukare och en hemmafru, öppnades rättegången i november 1978 med att en av de åtalade sin rätt likmätigt fick domstolen att häva det förbud mot pressreportage, som eljest skall iakttagas vid sådana förberedande rättegångar.
    Vid committal trial skall fredsdomarna avgöra, huruvida Kronan har en sak, a case, mot de misstänkta, att underställas jury andjudge i Crown Court.
    För försvaret har proceduren den fördelen, att den får kännedom om den bevisning varav åklagaren ämnar begagna sig inför juryn, utan att de misstänkta behöver ingå i svaromål eller ens deklarera skuld eller icke skuld. Åklagaren skall genom vittnes- och annan bevisning försvara åtalsbeslutet, och fredsdomarna överväger huruvida tillräckliga skäl förebragts för skuldfrågans avgörande av jury, eller huruvida saken skall nedläggas.
    Rättegången varade tre veckor. Åklagaren hade framgång, och med den rätt att välja forum som tillkom Thorpe remitterades målet till Old Bailey i London.
    Dagspressen, TV och radio hade dag för dag i reportage följt gången i Magistrates Court — på en del håll blev det sensationsjournalistik.

 

Ett par reportrar publicerade en best seller under titeln The Thorpe Committal, illustrerad med fotografier av de agerande.¹³

 

Fallet väckte en animerad diskussion om åtalads rätt att kräva full publicitet över handläggningen av committal trials, innan hans sak avgjorts av jury i Crown Court. Enligt en skola bör domstolsprocesser såvitt möjligt ske i publicitetens fulla ljus, till skydd för den åtalade och den allmänna rättssäkerheten. Where mystery begins, justice ends. Enligt en annan undergräver publicitet på detta tidiga stadium själva principen i juryinstitutet, jurymedlemmarnas bedömande endast och allenast av vad de lär känna i rättssalen. Problemet kommer att övervägas av en sittande processrättskommitté.
    Emellertid är det möjligt att problemet löser sig genom ett förslag, nu framfört till kommittén av Justices' Clerks' Society nämligen att de förberedande rättegångarna i Magistrates' Court borde slopas och ersättas med förberedelse under ledning av domaren i Crown Court.

 

Vi återgår till Thorpe-målet. Nio månader efter åtalsbeslutet, i maj 1979, började rättegången i Old Bailey. En panel av 25 potentiella jurymedlemmar hade kallats. Då målet väntades pågå flera månader sporde domaren huruvida några av dem hade gott skäl att icke tjänstgöra. Nio befriades av personliga grunder, försvaret jävade fyra. De återstående, 9 män och 3 kvinnor, begick eden.

 

¹² Alternativet är ett summariskt hörande, väsentligen grundat på skriftligt processmaterial.

¹³ P. Chippindale & D. Leigh, The Thorpe Committal (Anchor Press 1979).

 

    Vittnen som hörts i Minehead upprepade sina utsagor och korsförhördes av några bland Englands skickligaste försvarsadvokater. Vidlyftig utredning förebragtes av åklagarsidan. De åtalade hade förklarat sig icke skyldiga. Deras försvarare tillkännagav att motbevisning ej skulle förebringas. Thorpe och två av hans medanklagade utnyttjade sin rätt att icke ingå i svaromål, de yttrade inte ett ord under hela processen. Den fjärde, som spelat en periferisk roll i den händelsekedja som påståtts inbegripa konspirationen, lät sig förhöras under ed.
    Efter 26 rättegångsdagar ägnade domaren två dagar åt sin summing up till juryn.
    I och med att juryn drog sig tillbaka blev de åtalades borgen overksam.
    De förpassades till fängelse, badades och ifördes fångdräkt. Tredje dagens morgon hade juryn kommit till enhälligt beslut. De åtalade hade befunnits icke skyldiga. De hade iförda egna kläder inställts i domstolen för att höra sitt öde och blev nu omedelbart frigivna.
    Utanför Old Bailey väntade en härskara press- och TV-folk i hopp att pressa någon liten kommentar ur de frigivna. Det var den 22 juni, årets ljusaste dag, i synnerhet för dem.
    I juli publicerade tidskriften New Statesman en intervju med en icke namngiven jurymedlem, vilken lämnat utförliga informationer om vad som förekommit inom de lyckta dörrarna. Bl. a. framgick, att juryn med undantag av en medlem redan efter någon timme blivit på det klara med att de åtalade borde förklaras icke skyldiga till brotten sådana de specificerats i åtalen. Juryn hade emellertid varit av den uppfattningen, att domaren väntat sig enhälligt beslut på grund av målets stora vikt, varför man bearbetat enstöringen tills denne givit vika och anslutit sig till de elva. Vidare hade juryn övervägt, huruvida den ägde och borde förklara de åtalade skyldiga till mindre grovt brott (t. ex. stämpling att hota eller skrämma), men juryn hade kommit till slutsatsen att detta föll utanför dess befogenhet.
    Kronjuristen föranstaltade om åtal mot tidskriftens utgivare för Contempt of Court (ringaktning av domstol) genom att ha brutit jurysekretessen. Avsikten var att få fram ett prejudikat.
    Tidskriften bestred att jurysekretessen var rättsligt skyddad och hävdade att en publicering i värdig form efter ett brottmåls slutliga avgörande av vad som förekommit i juryrummet snarast vore ägnad att stärka allmänhetens förtroende för jurysystemet.
    Domstolens president, the Lord Chief Justice, fann i utslag den 16 januari 1980, att artikelns publicering under förevarande omständigheter ej utgjort Contempt of Court. Fallet lämpade sig ej för prejudikat. Publicering av juryhemligheter under andra förhållanden kunde förvisso utgöra Contempt, och varje fall finge bedömas på sina egna meriter.

 

Bör jurysekretessen begränsas för forskningsändamål?
Vi återkommer till den inledningsvis nämnda studien Jury Trials. Studien utfördes under beskydd av the Institute of Judicial Administration och bekostades av Inrikesdepartementet. I första hand avsågs att pröva hållbarheten av en allmän uppfattning bland åklagar- och polismyndigheter, att oroande många brottslingar (ej minst återfallsförbrytare) av juries förklarats icke skyldiga (jurors skall ju hållas i okunnighet om åtalades antecedentia). Forskarna ansåg, och fick däri stöd av uppdragsgivarna, att lika viktigt var att belysa frekvensen av oskyldigt dömda.
    Forskarna undersökte vid Crown Courts i Birmingham och London under vissa tidsperioder avgjorda jurymål och ägnade särskild uppmärksamhet åt mål avgjorda i deras hemstad Birmingham, vilka de i någon mån kunnat själva följa i rättssalen. De införskaffade omdömen från vederbörande domare, åklagare, polismän och, i någon mån, de åtalade. Londonmålen var mindre åtkomliga redan av kostnadsskäl. Viktigt var att uppgifterna lämnades i nära anslutning till målens avgörande, medan målens enskildheter ännu var i färskt minne.
    Forskningen var avsevärt handikappad genom jurysekretessen. Inter-

 

vjuarna ägde ej kontakta jurymedlemmar, så mycket mindre som inte ens domaren själv äger rätt att fråga juries om de motiv de haft för inställningen till skuldfrågan.
    Resultatet av studien blev oroande. Studiematerialets starka begränsning uteslöt säkra slutsatser, men förutsatt att materialet var någorlunda representativt för landet i dess helhet ansåg forskarna sig kunna ge följande omdöme, här starkt sammanfattat:
    Åtalade, som juryn förklarat icke skyldiga: Mellan 5 och 10 % ger anledning till från stark till svag tveksamhet huruvida frikännande bort äga rum.
    Åtalade, som juryn förklarat skyldiga: Över 5 % dömdes under problematiska omständigheter — med i praktiken ringa möjlighet till rättelse genom fullföljd till högre domstol.
    Författarna understryker, att deras studie oundvikligen varit experimentell och trevande — men den hade skakat deras eget förtroende till jurysystemet och borde leda till fortsatta forskningar, varvid sekretessen kring juryrummet borde försiktigt lyftas för att möjliggöra en vetenskapligt mer tillfredsställande värdering av systemets ändamålsenlighet.
Den utomordentliga läraren i engelsk processrätt, professor R. M. Jackson, Cambridge, är också skeptisk i fråga om jurysystemets ändamålsenlighet, samtidigt som han framhåller systemets djupa historiska förankring hos gemene man, vilken uppfattar juryn som ett bålverk för individens frihet gentemot Kronans makt och resurser. Han erinrar om att flertalet länder föredragit kollegiala kriminaldomstolar, bestående av tre eller fler rättsbildade domare (med eller utan någon form av jury) och tänker sig att de kan vara överlägsna. Men, säger han, en sådan innovation skulle på grund av kostnaderna inte ha någon chans i England.

Lars Bennich