Rättshistoriens framtida roll — en replik

 

I min recension av festskriften till Gösta Hasselberg (SvJT 1979 s. 57 ff) tog jag som tema upp frågan om rättshistoriens framtida roll med utgångspunkt i artiklar täckande en dryg fjärdedel av skriftens omfång. Det är ett korrekt förfarande och skrapan till redaktionen är obefogad. Jag kunde därvid anknyta också till inledningens hyllning till festföremålet för dennes strävan att förnya ämnet samt till Hasselbergs egen tidigare artikel, där han såg ämnets framtid i en anslutning till samhällsvetenskapliga metoder.
    Frågan gäller alltså ämnets framtid. Denna kan bara bäras upp av kommande forskargenerationer — om det blir några. Dagens och gårdagens utomordentligt låga forskningsproduktion, mätt i doktorsavhandlingar, är ett symtom på en långvarig kris. Det är den saken som är relevant i detta sammanhang — inte övrig produktion, som med större eller mindre rätt räknas till ämnet rättshistoria. Det var denna kris som bekymrade Gösta Hasselberg och som han sökte utvägar ur.
    Men hos dem som svarat på min artikel (SvJT 1979 s. 568 ff) märks inte mycket av ett sådant bekymmer. Kjell Åke Modéer är vår yngste företrädare för ämnet. Man kunde vänta, att en ny innehavare av topptjänsten skulle tillföra forskningen nya problemställningar och metoder. Men så är tydligen inte fallet här. I Modéers svar finns inte en stavelse som för saken vidare. Han klagar över angrepp på ett litet, resurssvagt ämne och

 

har inte fattat att frågan gäller hur rättshistorien ska bli ett stort, resursstarkt ämne. Han klagar över att rättshistorikerna inte kan räkna med några utomakademiska tjänster och dunkar samtidigt näven i bordet och deklarerar, att rättshistorien skall begränsas till rättsreglernas historia, utan att inse, att en sådan begränsning gör dem oattraktiva på arbetsmarknaden. Mot påpekandet, att förutsättningen för en verklig specialistkompetens i rättsreglernas historia finns inom de positivrättsliga ämnena, svarar han, att detta argument inte duger, därför att man tidigare kommit underfund med att det skulle innebära "ett utmärkt sätt att gräva ämnets egen grav" (kurs. här).
    Det är sällan man får så rörande öppenhjärtiga svar. Men det är lite mycket begärt, att jag ska avstå från att använda ett förnuftigt argument av den anledningen, att det i taktiskt syfte har undertryckts av motståndaren. Tvärtom ska det understrykas, att om man envisas med att begränsa rättshistorien till en rättsreglernas historia — och t. o. m. menar att detta är nödvändigt i rättssäkerhetens intresse (vilket var Anners' och Bergströms argument) — så inställer sig följdriktigt kravet att dennaf orskning ska utvecklas inom de positivrättsliga ämnena. Det nuvarande ämnet rättshistoria kan aldrig uppfylla de specialistkrav som därmed ställs.
    Anners ger i sitt svar en utmärkt inblick i hur ärendet om rättshistoriens ställning tidigare skötts genom att låta publicera de delvis identiskt lika yttrandena från olika fakultetsnämnder. Man behöver inte ha mycken kännedom om akademiska förhållanden för att förstå hur dessa yttranden tillkommit. Till en tid kan man väl också lura myndigheter som UHÄ med deras obekväma propåer om samhällsanknuten forskning med klyschor om tvärvetenskap och internordisk forskning. Men Anners vet lika bra som jag att det reella underlaget för detta är ytterligt klent. Att det inte heller kommer att bli mycket bättre för framtiden med nuvarande planering framgick med all tydlighet av redogörelserna vid den i maj hållna rättshistoriska kongressen i Köpenhamn. Det enda projekt man på svenskt håll har på gång är en undersökning om Högsta domstolen, föranledd av det förestående jubileet. Detta arbete kommer huvudsakligen att bli institutionshistoria. Deltagare är förutom Anners och Modéer en pensionerad professor samt en yngre medarbetare. Med all respekt för detta uppbåd, inte innebär det någon förnyelse av forskningen och inte skapar det några forskarresurser för framtiden. Det visar också att Modéers deklaration, att 1800- och 1900-talens rättsutveckling "är forskningsprojekt som rättshistorikerna måste prioritera för att meningsfullt kunna arbeta för lagstiftare, rättsvetenskapsmän och praktiskt verksamma jurister", inte precis är avsedd att realiseras i sinnevärlden inom den närmaste framtiden.
    De nuvarande företrädarna för ämnet är tydligen tillfreds med de små förändringar som gjorts inom grundutbildningen. Fråga är om man på andra håll är lika nöjd med sakernas tillstånd. Nu börjar man från samhällets sida äntligen intressera sig också för forskningens innehåll. Det finns ett stort behov av kunskap om hur rätten fungerar i samhället. Detta behov måste mötas med en utbyggd forskarorganisation kring rättssociologiska frågeställningar. Men rättssociologin kan inte fungera utan den historiska dimensionen. Rättshistoria som samhällsvetenskap är

 

en förutsättning för rättssociologin i trängre mening. Det är den som kan ge svar på frågorna om vad de senaste århundradenas rättsutveckling betytt för samhället. I denna forskning utgör rättsreglernas historia en del, underordnad de övergripande frågeställningarna. Det är i en sådan integrerad forskning denna del av rättshistorien har sin plats. Och dess resultat måste hämtas från den specialiserade forskning som samhället måste ha råd med inom de positivrättsliga ämnena.
    Däremot borde vi inte ha råd med de nuvarande rättshistoriska professurerna med ämnets från 1800-talet ärvda inriktning. Men Anners och Modéer håller sig krampaktigt fast vid den egna fållan och riskerar därmed att den till slut ändå dras in för att användas till andra ändamål än rättshistoria. Detta hellre än att medverka till en omorganisation av forskarutbildningen utan hänsyn till fakultetsgränserna. Från detta håll är således inget positivt att vänta. Det ankommer istället på dem att arbeta för en förändring, som anser, att kunskap om vad lag och rättspraxis betytt och betyder för olika grupper i samhället och för samhällsutvecklingen i stort, är nödvändig, och att människor med sådan utbildning behövs, inte bara för att fylla akademiska tjänster utan på skilda poster i samhället.

Elsa Sjöholm