Kan man få rätt mot pressen?
En redogörelse för pressens självsanerande verksamhet
Av allmänhetens pressombudsman chefsrådman THORSTEN CARS
Vi har som bekant i Sverige ett effektivt och långtgående skydd för yttrande- och tryckfriheten. Mindre känt är vilka möjligheter den enskilde har att reagera mot missbruk av denna frihet. Att stämma en tidning — eller rättare sagt dess ansvarige utgivare — för tryckfrihetsbrott är ett trubbigt vapen som dessutom är dyrbart, omständligt och osäkert.
Pressen har emellertid ett eget system för självsanering som står öppet för allmänheten helt kostnadsfritt. Redan år 1916 inrättades pressens opinionsnämnd (POn) — den första i sitt slag i världen — och 1923 tillkom de första etiska reglerna — Publicistklubbens publiceringsregler, de s. k. PK-reglerna — som vägledning för tidningar och journalister och även som grundval för POn:s verksamhet. Sedan dess har mycket hänt på det pressetiska området i Sverige. POn:s sammansättning och arbetsformer har ändrats och de pressetiska reglerna utvidgats och omarbetats flera gånger. Någon historik över denna verksamhet har — såvitt är mig bekant — ännu inte skrivits och en sådan faller också utom ramen för denna redogörelse. Jag begränsar mig därför till att som bakgrund till den aktuella situationen på pressetikens arena ge några korta glimtar från de bägge senaste decennierna.
Historik
Frågor om tryckfrihet och pressetik diskuterades i riksdagen flera gånger under 60-talet. Bl. a. redovisades intresse för möjligheterna att genom rättelser och genmälen bemöta ofördelaktig publicitet. Förslagom att — såsom skett på andra håll i Västeuropa — lagfästa en sådan rätt väcktes flera gånger men riksdagen nöjde sig med att, artigt understrykande sakens betydelse, uttrycka förhoppningen att en tillfredsställande ordning skulle kunna uppnås utan lagstiftning. Massmedieutredningen avstyrkte i sitt betänkande Massmediegrundlag (SOU 1975: 49) en lagreglering av rätten till beriktigande och genmäle. Utredningen menade att en direkt reglering i grundlagen av genmälesrätten erbjöd alltför stora lagtekniska och organisatoriska svårigheter samt att pressens egen självsanerande verksamhet var väl så bra som lagregler när det gällde beriktigande. Föredragande stats-
rådet anslöt sig till utredningens uppfattning i prop. 1975/76: 204 och frågan får väl därmed anses avförd från dagordningen åtminstone tills vidare.
Den pressetiska verksamheten i hela dess vidd aktualiserades genom socialdemokratiska motioner i riksdagen 1967. Motionärerna vände sig särskilt mot "sensationsjournalistik som prisger enskilds privatförhållanden" och uttalade bl. a. att "det förakt för anständiga publiceringsregler som förekommer inom dags- och veckopressen innebär en allvarlig form av rättslöshet". De frågade bl. a. om POn är tillfyllest eller om samhället har behov av "ett kompletterande organ med annan sammansättning och annat arbetssätt".
Motionerna utmynnade i en begäran om utredning av "möjligheterna att upprätthålla pressetiska krav".
Konstitutionsutskottet (KU 1967: 54) uttalade bl. a. följande:
Att missförhållanden förekommer på sina håll i pressen kan inte förnekas. Det är ett viktigt samhällsintresse att sådana företeelser motverkas och att god publicistisk sed upprätthålls. Med hänsyn till tryckfrihetens grundläggande principer måste det emellertid i första hand ankomma på pressen själv att vidta erforderliga åtgärder för att hålla journalistiken på en önskvärd kvalitativ nivå. Ingripanden från det allmännas sida måste undvikas.
Utskottet hänvisade också till att PK-reglerna just reviderats och att Svenska tidningsutgivareföreningen (TU) nyligen hade tillsatt en s. k. sanktionskommitté samt fortsatte: "Det torde kunna förväntas, att de åtgärder, som sålunda vidtagits eller överväges inom pressen själv, kommer att främja en gynnsam utveckling." Utskottet avstyrkte därför enhälligt motionerna och dessa avslogs av riksdagen.
Ingen vågar väl förneka att denna kritik från statsmakternas sida och det förtäckta hotet om lagstiftningsåtgärder haft betydelse för den fortsatta verksamheten. Den omnämnda sanktionskommittén, som hade tillsatts 1967 för att överväga olika åtgärder för att effektivisera POn, avlämnade sitt betänkande året därpå. Efter remissförfarandelades kommitténs förslag — med vissa ej oväsentliga ändringar — till grund för reformer redan 1969. Bland dessa bör främst nämnas inrättandet av en befattning som allmänhetens pressombudsman (PO) och ändrad sammansättning av POn såtillvida att även allmänheten blev representerad i nämnden.
Efter det att kommitténs betänkande lagts fram men innan några reformer hunnit beslutas väcktes nya motioner i riksdagen, även denna gång från socialdemokratiskt håll. Motionärerna vände sig främst mot att POn och PO skulle utses av pressen själv. Detta innebar inte för allmänheten "någon tillräcklig garanti att få sin sak
helt opartiskt prövad". I stället borde övervägas statliga instanser. Även dessa motioner utmynnade i ett utredningskrav.
Då riksdagen fattade sitt beslut hade 1969 års reformer hunnit genomföras. Konstitutionsutskottet (KU 1970: 41) uttalade dennagång följande:
Utskottet vill inte förneka, att de åtgärder, som sålunda vidtagits från pressens sida, kan utgöra värdefulla bidrag till att åstadkomma en bättre ordning på förevarande område. Om de är tillräckliga kan emellertid inte bedömas idag. Här finns utrymme för tvekan. De resurser, som ställts till förfogande, syns sålunda otillräckliga. Emellertid finns det enligt utskottets mening anledning att avvakta resultaten av de genomförda reformerna.
Utskottet avstyrkte alltså motionerna och dessa avslogs av riksdagen. Utskottet var enigt men fyra socialdemokratiska ledamöter fogade ett särskilt yttrande till utlåtandet. De framhöll att "en medveten sammanblandning av nyhetsförmedling och kommentarer framstår som allt allvarligare ju mer dominerande och färre dessa media blir som en följd av såväl strukturella förändringar inom pressen som den tekniska utvecklingen". De sade sig förutsätta, "med hänsyn till den tveksamhet som utskottet uttalat om pressens självsanering", att motionärernas synpunkter blev prövade av utredningen om ny medialagstiftning.
Tanken på att lagstiftningsvägen skärpa massmediernas ansvar för vad de publicerar aktualiserades åter av olika statliga utredningarunder 70-talet. Tystnadspliktskommittén (SOU 1975: 102) föreslog sålunda att möjligheterna till allmänt åtal för förtal skulle utvidgas genom en ändring av de processuella reglerna. I stället för den nuvarande bestämmelsen att allmänt åtal förutsätter att åtal anses vara av särskilda skäl påkallat från allmän synpunkt skulle enligt förslaget föreskrivas att åklagaren kan underlåta åtal i fall då prövningen av åtalet kan sägas sakna allmänt intresse. Förslaget föranledde i denna del ingen lagstiftningsåtgärd. Det framfördes emellertid diskussionsvis även i yttrandefrihetsutredningens betänkande (SOU 1979: 49).
Senast har integritetsskyddskommittén i sitt betänkande Privatlivets fred (SOU 1980: 8) behandlat frågan om hur den i 1 kap. 2 § tredje stycket regeringsformen införda målsättningen att värna den enskildes privatliv skall uppfyllas. Av kommitténs åtta ledamöter har fyra ledamöter — varav tre är parlamentariker och en journalist — funnit att den enskildes privatliv skyddas tillräckligt genom pressens egen självsanering inom den nuvarande organisationens ram. En ledamot — förutvarande parlamentariker — vill därutöver bereda den enskilde skydd genom möjlighet till ekonomisk ersättning. Återstående tre ledamöter — en parlamentariker och två jurister — har
med anslutning av kommitténs expert, som också är jurist, förordat ett tillägg till tryckfrihetsförordningen (TF) och brottsbalken (BrB) varigenom kränkning av privatlivets fred kriminaliseras. Betänkandet har ännu inte föranlett någon lagstiftningsåtgärd.
Kritiska synpunkter på pressens självsanerande verksamhet har — från motsatt utgångspunkt — emellanåt kommit ur pressens egna led. Några gånger har det sålunda hänt att en klandrad tidning reagerat med den kränkta oskuldens heliga vrede och hotat med att dra sig ur den självsanerande verksamheten.
I andra fall har det varit enskilda journalister — oftast av yngre årgång och med radikal framtoning — som gett uttryck för åsikten att PO och POn utgör en fara för tryckfriheten och snarast bör avskaffas så att pressen endast behöver svara inför allmän domstol enligt TF:s regler. Enligt min erfarenhet hittills som PO är emellertid sådana opinionsyttringar föga representativa för pressfolk i gemen. De verkar tvärtom omfatta den självsanerande verksamheten med stort och positivt intresse och de inser att den bidrar till att både vidmakthålla eller rentav höja allmänhetens förtroende för pressen och avvärja det latenta hotet om en skärpt tryckfrihetslagstiftning.
Allmänna synpunkter
För den självsanerande verksamheten gäller numera s. k. "Spelregler för press radio tv" utgivna av pressens samarbetsnämnd, som är ett gemensamt organ för Publicistklubben, Svenska journalistförbundetoch TU. Den senaste versionen av spelreglerna är av den 11 juli 1978. De innehåller bl. a. etiska regler för press, radio och tv samt stadgar för POn och instruktion för PO.
Innan jag går in närmare på PO:s och POn:s verksamhet vill jag framhålla att denna enbart avser tidningar och tidskrifter. De s. k. etermedierna, alltså radio och tv, har visserligen anslutit sig till de etiska reglerna men har därutöver — på grund av sin monopolställning — att följa vissa i avtalen med staten föreskrivna krav på opartiskhet och saklighet. Det har också skapats ett statligt organ, radionämnden, med uppgift att genom efterhandsgranskning övervaka att programföretagen utövar sin sändningsrätt i överensstämmelse med radiolagen och avtalen med staten.
De pressetiska reglerna bygger uttryckligen eller underförstått på en hel del av TF:s begrepp och principer. Sålunda anses det — trots att explicit bestämmelse härom saknas — att de etiska reglerna liksom TF är tillämpliga inte bara på skrift, som framställts i tryckpress, utan
också på skrift, som mångfaldigats genom stencilering, fotokopiering eller liknande tekniskt förfarande, om utgivningsbevis gäller för skriften eller om den är försedd med beteckning som utvisar att den är mångfaldigad (1 kap. 5 § TF).
TF skiljer mellan periodiska skrifter och övriga skrifter. Med periodisk skrift förstås tidning, tidskrift eller annan sådan skrift, som enligt utgivningsplanen är avsedd att under bestämd titel utges med minst fyra å särskilda tider utkommande nummer eller häften årligen samt därtill hörande löpsedlar och bilagor (1 kap. 7 §).. De pressetiska reglerna gäller bara periodiska skrifter (1 § instruktionen för PO). En ännu snävare begränsning antyds i 1 § av POn:s stadgar där det heter att "nämnden prövar ärenden som gäller tillämpningen av god publicistisk sed rörande all periodisk press som tillhandahålles allmänheten genom abonnemang eller lösnummerförsäljning eller som på annat sätt är tillgänglig för envar." Såvitt jag känner till har nämnden dock inte tillämpat denna bestämmelse särskilt restriktivt. Exempelvis har man flera gånger prövat anmälningar mot fackföreningstidskrifter, som knappast kan anses tillhandahållas allmänheten.
Ansvarig för periodisk skrift är enligt TF i första hand den som vid utgivningstillfället är anmäld som ansvarig utgivare.. Om någon behörig ansvarig utgivare inte finns, svarar skriftens ägare eller i sista hand tryckaren. Möjlighet finns alltså inte att åtala eller begära skadestånd av exempelvis författaren till den artikel som man anser brottslig. På motsvarande sätt är det alltid ansvarige utgivaren för den anmälda tidningen som utgör motpart i ärenden inför PO och POn.. I den mån "sanktioner" åläggs av PO eller POn — jag återkommer senare till denna fråga — är det dock tidningen och inte den ansvarige utgivaren personligen som drabbas.
PO:s och POn:s organisation
PO och POn är i organisatoriskt hänseende skilda från varandra. Deras inbördes förhållande kan närmast jämföras med relationerna mellan konsument- eller näringsfrihetsombudsmannen och marknadsdomstolen. Alla ärenden måste alltså anhängiggöras hos PO och utredas av honom innan de kan prövas av POn, som intar ställningen av hedersdomstol utan egna utredningsresurser.
Enligt instruktionen bör till PO utses en person med särskilda insikter inom området för pressetik varvid hänsyn även bör tas till vederbörandes journalistiska erfarenheter. Något formellt krav på att PO skall vara jurist finns alltså inte inskrivet i instruktionen men trots det har man bägge de gånger som hittills varit aktuella utsett en
domare vilken av regeringen beviljats tjänstledighet för att uppehålla befattningen som PO.
PO utses av ett kollegium bestående av en av riksdagens justitieombudsmän (chefsombudsmannen), ordföranden i Sveriges advokatsamfund och ordföranden i pressens samarbetsnämnd. Pressens inflytande på valet av PO är alltså ganska begränsat. Mandatperioden är tre år och kan förlängas.
POn består av ordförande och fem ledamöter, vartill kommer tre vice ordförande och tolv ledamotssuppleanter. Publicistklubben, journalistförbundet och TU utser vardera en ledamot och två suppleanter. Chefs-JO och ordföranden i Sveriges advokatsamfund utser gemensamt de två återstående ledamöterna jämte sex suppleanter. Vägledande vid JO:s och samfunds ordförandens val av dessa ledamöter och suppleanter bör — enligt nämndens stadgar — vara att de "skall ha förankring hos allmänheten, förträdesvis genom anknytning till organ för det fria folkbildningsarbetet och andra folkrörelser, till arbetsmarknadens parter, till konsument- och näringslivsorganisationer och liknande samt att de icke får stå i beroendeförhållande till tidningsföretag eller till pressens organisationer". Mandattiden för ledamöter och suppleanter är två år.
POn:s ledamöter och suppleanter utser tillsammans — likaså för en mandattid av två år — ordförande och vice ordförande. Dessa bör, enligt stadgarna, väljas bland jurister som innehar eller innehaft domarämbete. Hittills har ordföranden varit en ledamot av högsta domstolen, medan vice ordförandena på senare tid ofta varit regeringsråd. För närvarande tjänstgör ett regeringsråd, en hovrättslagman och ett justitieråd som vice ordförande.
Verksamheten är varken statlig eller statsunderstödd och den är inte underkastad någon offentligrättslig reglering eller kontroll. Organisationen är blygsam till sin omfattning. PO har till sin hjälp en biträdande jurist — som enligt beslut nyligen av pressens samarbetsnämnd även formellt utgör biträdande PO — och två kanslister vartill kommer POn:s kanslist som också är sekreterare i POn. PO och POn har gemensamt kansli i Pressens Hus på Vegagatan 4 i Stockholm (postadress: Box 45136, 10430 Stockholm, tel. 736 00 60). Kostnaderna för verksamheten bestrids till ungefär en fjärdedel med de expeditionsavgifter, som POn ålägger klandrade tidningar och som jag återkommer till senare, medan resten tillskjuts av de tre pressorganisationerna själva.
Vägledande för verksamheten är — utöver de etiska reglerna — de av samarbetsnämnden fastställda stadgarna för POn samt instruktionen för PO. I övrigt har pressorganisationerna inget inflytande över
verksamheten och kan alltså inte på något sätt påverka de enskilda ärendenas behandling. Likväl är finansieringen av verksamheten en känslig fråga. Å ena sidan är det för pressens frihet viktigt att staten inte har något inflytande över verksamheten ens finansieringsimässigt, å andra sidan hade det med hänsyn till PO:s och POn:s självständighet varit lyckligast om verksamheten hade kunnat bedrivas utan bidrag från pressens egna organisationer. Problemet är dock nästan olösligt, eftersom förfarandet inför PO och POn är och bör vara kostnadsfritt för klaganden och verksamheten alltså knappast kan bli helt självbärande.
Förfarandet
De flesta ärenden aktualiseras hos PO genom en anmälan från den som anser sig förfördelad genom en tidningsartikel eller från någon "vän av ordning" som reagerat mot en viss artikel. PO har visserligen möjlighet att på eget initiativ ta upp en publicering till bedömningmen han måste enligt instruktionen inhämta skriftligt medgivande från den närmast förfördelade innan han kan vidta någon åtgärd, om han skulle finna att tidningen har åsidosatt god publicistisk sed. Rent allmänt kan sägas att initiativärendena är fåtaliga i jämförelse med anmälningsärendena.
Endast skriftliga anmälningar tas upp till prövning, försåvitt inte PO med anledning av en muntlig eller anonym anmälan tar upp ett ärende på eget initiativ. Inga särskilda formkrav gäller emellertid i övrigt och den som vill anmäla en artikel kan, om han så önskar, få hjälp med utformningen av anmälan som egentligen bara behöver innehålla att en viss artikel önskas granskad från pressetisk synpunkt. Eftersom förfarandet är rent skriftligt — även inför POn — behöver anmälaren alltså inte något juridiskt ombud eller biträde. Finessen är ju att PO skall vara allmänhetens advokat och att förfarandet skall vara helt kostnadsfritt för anmälaren. Trots det förekommer inte så sällan att anmälan görs via advokat, särskilt när det gäller s. k. "kändisar". I brottmål kan för övrigt den offentlige försvararen och ibland kanske också polismän, åklagare och kriminalvårdspersonal hjälpa en misstänkt,, åtalad eller dömd person, som anser sig utpekad i pressen, att få kontakt med PO genom en enkel anmälan utan nämnvärd arbetsinsats.
De pressetiska reglerna skyddar — i motsats till tryckfrihetslagstiftningen — inte bara enskilda individer utan även juridiska personer, såsom företag, föreningar och andra organisationer av olika slag, t. o. m. myndigheter. Anmälan görs i sådana fall av ställföreträdare eller annan representant för den juridiska personen.
När en anmälan kommer in, prövas först om den anmälda publiceringen allmänt sett är av den karaktär att åsidosättande av god publicistisk sed kan tänkas föreligga. Om så inte är fallet — exempelvis klagar anmälaren på att en artikel är allmänt pornografisk eller också riktar sig kritiken i den anmälda artikeln inte mot någon viss person eller organisation — lämnas anmälan genast utan åtgärd. I PO:s instruktion uttrycks detta så att ärendet får avskrivas om det inte finns skälig grund för anmälan eller om det är utan betydelse med hänsyn till etiska principer och den skada som ett meddelande kan tänkas ha vållat någon att anmälan prövas.
Ytterligare en förutsättning för att en anmälan skall kunna upptas till prövning är att den avser en artikel som är relativt aktuell. Enligt instruktionen får PO uppta anmälan till prövning endast om den avser artikel som publicerats inom tre månader före dagen då anmälan inkom, såvida icke särskilda skäl föreligger. Sådana särskilda skäl kan exempelvis vara att anmälaren var bortrest när artikeln publicerades. Preskriptionsbestämmelsen tillämpas ganska strikt och frångås knappast någonsin när det gäller artiklar som är ett år gamla eller äldre.
I genomsnitt kan man säga att ungefär vart fjärde ärende — 25 %— omedelbart avskrivs.. Om ärendet upptas till prövning, åligger det PO att i förekommande fall genom direkt hänvändelse till tidningen söka åstadkomma ett beriktigande eller åtminstone utrymme för genmäle från den för fördelade. Ibland kan denne tillfredsställas på det sättet och ärendet därefter avskrivas.. Det förekommer dock fall som ärså allvarliga att det finns anledning att klandra tidningen även om den omedelbart inför ett beriktigande eller ett genmäle.
Vanligen föranleder anmälan en remiss från PO till tidningens ansvarige utgivare med begäran om yttrande inom en viss kortare frist, i allmänhet en vecka. Anmälaren får sedan tillfälle att inom motsvarande tid kommentera tidningens yttrande. Ibland föranleder anmälarens kommentarer tidningen till ett nytt yttrande och på det sättet kan skriftväxlingen emellanåt svälla ut ganska avsevärt. I normalfall bör dock ärendet kunna utredas och PO:s beslut meddelas inom en månad efter det att anmälan inkom.
Om PO finner att det finns grund för klagomålen — och alltså inte lämnar dem utan åtgärd — har han två alternativ att välja mellan. Är det fråga om ett lindrigare fall av klar avvikelse från god publicistisk sed kan han själv klandra tidningen genom ett s. k. opinionsuttalande, som tidningen är skyldig att publicera utan dröjsmål. I detta hänseende föreligger en skillnad mellan PO och radionämndens direktör, som ju bara kan fatta avskrivningsbeslut men inte fälla något program. Är
gram. Ar det inte fråga om ett lindrigare fall eller är avvikelsen från god publicistisk sed tveksam, skall PO hänskjuta ärendet till POn:s prövning.
POn kan alltså få ett ärende till prövning genom hänskjutande från PO:s sida. Nämnden kan emellertid också få ett ärende under sin prövning på grund av att part har överklagat PO:s beslut att lämna enanmälan utan åtgärd eller att själv avge ett opinionsuttalande. Överklagande av PO:s avskrivningsbeslut är inte bundet till någon viss tidsfrist men så är däremot fallet med opinionsuttalande. Tidning som inte är nöjd med uttalandet kan alltså i stället för att publicera detta hänskjuta saken till POn inom tio dagar från delgivningen av PO:sbeslut. Anmälare som inte är nöjd med uttalandet har rätt att inom en månad från tidpunkten för uttalandet hänskjuta saken till POn.
Förfarandet inför POn är, som tidigare sagts, skriftligt. Det förekommer aldrig någon muntlig förhandling där anmälaren och tidningens ansvarige utgivare kan plädera för sina synpunkter. Anledningen till detta torde bl. a. vara att man inte velat ådra parterna, somofta bor utanför Stockholm, några kostnader för inställelse inför nämnden. Inte heller PO är närvarande vid nämndens sammanträden utan ärendena föredras av vederbörande ordförande. I detta hänseende föreligger ytterligare en skillnad gentemot radionämnden där dess direktör samtidigt är föredragande inför nämnden.
POn sammanträder i regel var fjortonde dag utom under sommaren. Varje ledamot har en röst och ordföranden utslagsröst. Enligt stadgarna bör enhällighet eftersträvas men reservationer till nämndens beslut får avges om enighet ej kan nås. Såvitt jag känner till har dock reservationer aldrig avgetts, vilket möjligen kan förklara varför nämndens uttalanden ibland är ganska allmänt hållna. Enskilda ledamöters vota bör, enligt stadgarna, inte yppas för utomstående.
Om POn:s utslag är fällande, dvs. innebär att tidningen klandras, är tidningen skyldig att "utan dröjsmål i oavkortat skick och på välsynlig plats publicera nämndens hela uttalande". Dessutom har tidningen att erlägga en s. k. expeditionsavgift, som enligt vad tidigare sagts bidrar till att finansiera verksamheten. För tidningar med medelnettoupplaga per vardag om högst 10 000 exemplar är expeditionsavgiften 1 000 kronor. För tidningar med större upplaga fastställs i början av varje år en avgift som räknas fram på ett tämligen invecklat sätt med utgångspunkt från bl. a. hur många tidningar som kan beräknas bli fällda under det löpande året. För 1980 utgör avgiften 6 780 kronor.
Sammanfattningsvis kan sägas att PO endast har en sanktion till sitt förfogande, nämligen skyldigheten för klandrad tidning att publicera
hans uttalande, medan POn därutöver har möjlighet och även skyldighet att "ådöma" en expeditionsavgift. Expeditionsavgift åläggs alltså av nämnden oavsett om det pressetiska övertrampet är mer eller mindre allvarligt.
Formell eller juridisk skyldighet att underkasta sig PO:s och POn:s verksamhet — alltså att avge yttrande, publicera opinionsuttalande och erlägga expeditionsavgift — åligger bara de medlemmar av TU som undertecknat en särskild förbindelse därom. Flertalet medlemmar av föreningen, som omfattar enbart dagstidningar, har undertecknat sådan förbindelse. VECTU — Svenska veckopressens tidningsutgivareförening med 29 medlemsföretag — har i överenskommelse med TU förbundit sig att erlägga så stor andel av PO/POn:s totala kostnader minus expeditionsavgifter som motsvarar VECTU företagens andel av antalet hos PO registrerade ärenden. Överenskommelsen får tolkas så att även de till VECTU anslutna tidningarna är bundna av verksamheten. Också de flesta andra tidningar och tidskrifter — exempelvis fackförbundspressen — brukar lojalt underkasta sig verksamheten.
Det bör framhållas att varken PO eller POn har till uppgift att uttala sig i frågan om ev. skadestånd till den förfördelade. Däremot är det ingenting som hindrar att denne före, under eller efter PO:s och, i förekommande fall, POn:s handläggning anhängiggör ett tryckfrihetsmål mot tidningens ansvarige utgivare och där yrkar skadestånd. Detta förekommer också men inte särskilt ofta.
En intressant fråga i detta sammanhang är vilken betydelse PO:s och POn:s utttalanden tillmäts i ett tryckfrihetsmål. På grund av det ringa antalet sådana mål — i genomsnitt bara 5 à 6 per år i hela landet- och då juryn aldrig motiverar sina utslag är det svårt att säga någonting bestämt i denna fråga. Eftersom de pressetiska reglerna, såsom senare skall beröras, har ett betydligt vidare tillämpningsområde än förtalsbestämmelsen i BrB och TF, behöver ett klandrande uttalande av PO eller POn emellertid inte ha någon nämnvärd betydelse i ett tryckfrihetsmål. Det förekommer därför inte sällan att en anmälare som haft framgång inför PO eller POn får bakslag i ett följande tryckfrihetsmål, medan det är mycket sällsynt att en målsägande som inte lyckats uppnå ett klandrande uttalande av PO eller POn vinner bifall till sin talan i ett följande tryckfrihetsmål.
Eftersom varken PO eller POn utgör offentlig myndighet, är tryckfrihets- och sekretesslagstiftningens bestämelser inte formellt tillämpliga på handlingarna i där anhängiggjorda ärenden, alltså på anmälningsskrifter och yttranden med eventuella bilagor samt beslut. Den enda bestämmelse som finns i detta hänseende gäller POn — 4 §
stadgarna för POn — och föreskriver att opinionsuttalandc är att betrakta som offentligt. Någon skyldighet att låta utomstående ta del av akterna i anhängiga eller avslutade ärenden föreligger alltså inte. Hos PO tillämpas emellertid ändå i största möjliga utsträckning offentlighetsprincipen, eftersom öppenhet gentemot allmänheten och massmedierna anses ha ett värde i sig och dessutom ligga väl i linje med verksamhetens inriktning och syften. Detta innebär att utomstående får ta del av handlingarna i både pågående och avslutade ärenden i den mån det kan ske utan hinder för arbetets behöriga gång och utan skada för anmälaren eller annan berörd. Vissa begränsningar måste ibland göras beträffande exempelvis ärenden rörande publicitet som kränkt privatlivets helgd eller den personliga integriteten. I tveksamma fall inhämtas om möjligt samtycke från den person som är berörd. För att PO skall kunna bedöma om ett utlämnande av begärda handlingar kan ske utan skada för någon är det ibland nödvändigt att avkräva sökanden uppgift om hans identitet och syfte med begäran.
Statistiska uppgifter
Antalet anmälningar har under de senaste åren varit i ständigt stigande. Under 1979 diariefördes 450 nya ärenden hos PO (en delärenden avsåg artiklar i mer än en tidning varför antalet anmälda tidningsartiklar var ännu större). Av de 450 ärendena var bara 9 PO initiativ och resten klagomål.
Av 430 under 1979 avgjorda ärenden avskrevs 75 % medan 20 % hänsköts till POn och 5 % föranledde ett PO-uttalande.
Till POn inkom under 1979 totalt 107 ärenden, alltså utöver de av PO hänskjutna ärendena även 29 överklagade ärenden. Av de från PO hänskjutna ärendena avgav POn klandrande uttalande i cirka 75 %. Bara i ett av de överklagade ärendena ändrade nämnden PO:s friande beslut och klandrade tidningen.
Sammanlagda antalet av PO eller POn klandrade tidningsartiklar var 77 under 1979 (25 av PO och 52 av POn).
De tidningar som under 1979 fälldes flest gånger — av antingen PO eller POn — var Aftonbladet (12 ggr), Expressen (10 ggr), Kvällsposten och Lektyr (5 ggr vardera) samt GT och FIB/Aktuellt (4 ggr vardera).
De etiska reglerna
De första etiska reglerna tillkom som nämnts 1923 i publicistklubbens regi och kallades därför PK-reglerna. De omarbetades och ändrades flera gånger under de följande årtiondena. Journalistförbundet antog 1968 en yrkeskodex och TU utarbetade särskilda textreklamregler. Dessa tre regelsamlingar slogs i mitten av 70-talet samman till något som kallades "Etiska regler för press, radio och tv". Den senaste översynen av desssa regler gjordes 1978 och föreligger i häftet "Spelregler för press radio tv" som getts ut av pressens samarbetsnämnd. Reglerna har också underskrivits av dåvarande Sveriges Radio AB och skall i tillämpliga delar följas av radion och televisionen.
De etiska reglerna består av tre olika delar: publicitetsregler, yrkesregler och regler om redaktionell reklam (även kallade textreklamreglerna). Det är främst publicitetsreglernas efterlevnad som PO och POn har att bevaka. Men man är inte bunden enbart till dessa utan kan också lägga bl. a. de yrkesetiska reglerna — t. ex. beträffande intervjumetoder — eller t. o. m. oskrivna normer till grund för sin bedömning. I övrigt ankommer det på journalistförbundets yrkesetiska nämnd och i sista hand dess styrelse att verka för att medlemmarna efterlever de yrkesetiska reglerna. Reglerna om redaktionell reklam syftar till att skilja material, som har nyhets- eller informationsvärde eller som är motiverat från underhållande eller konstnärlig synpunkt, från sådant material som främst syftar till att sprida reklambudskap. Det senare materialet har sin plats på en tidningsannonssidor och bör inte smygas in på andra håll i tidningen, vilket skulle kunna leda till misstanke hos allmänheten att utomstående intressen kunde på ett otillbörligt sätt påverka tidningens innehåll. För efterlevnaden av dessa regler för redaktionell reklam svarar pressens textreklamkommitté. Varken PO eller POn har anledning att i sin verksamhet komma in på dessa regler. Däremot kan det sakliga innehållet i en annons bli föremål för pressetisk bedömning.
I spelreglerna ingår också av pressens samarbetsnämnd antagna riktlinjer angående åsiktsannonsering, dvs. partiannonser som propagerar politiska meningar i t. ex. valtider och annonser i vilka enskilda personer, företag eller organisationer vill sprida idéer och åsikter eller värva medlemmar för sin verksamhet. Tidningarna bör enligt dessa riktlinjer i positiv anda pröva frågor om införande av åsiktsannonser under förutsättning att dessa inte står i strid med tryckfrihetslagstiftningen, allmän lag eller de pressetiska reglerna. Tidningsutgivare har rätt att vägra införa åsiktsannonser, som inte är förenliga med tidningens allmänna policy, men skall anse det särskilt förpliktande om införandet av åsiktsannons gagnar ett samhällsintresse av allsidig
debatt och angelägen information. Annonser från politiska partier, som är representerade i riksdag och/eller kommunala församlingar, samt från arbetsmarknadens partsorganisationer bör intas i det skick annonsören önskar — utan strykningar eller tillägg från vederbörande tidnings sida. Dock bör korrigeringar av annonstexten kunna göras i samband med personangrepp. Vägran från en tidnings sida att ta in åsiktsannons kan inte föranleda någon åtgärd från PO eller POn. Publicerade åsiktsannonser kan däremot i likhet med allt annat material i tidningen komma under PO:s och POn:s bedömning från pressetisk synpunkt.
Publicitetsreglerna indelas i 19 olika punkter. Någon fullständig genomgång av alla dessa punkter skall inte göras här. Jag begränsar mig till att redogöra för de punkter som oftast aktualiseras i den praktiska verksamheten och att i anslutning därtill mycket översiktligt redovisa PO:s och POn:s praxis.
Summariskt kan först konstateras att publicitetsreglerna i flera hänseenden har ett vidare tillämpningsområde än den tryckfrihetsrättsliga regleringen. Först och främst är den pressetiska bedömningen av namnpublicering i samband med rapportering om kriminella eller omoraliska handlingar strängare. Enligt BrB och TF räcker det sålunda för straffrihet med att det var "försvarligt" att lämna uppgift i saken, medan tidningen för att undgå pressetiskt klander måste visa att "ett uppenbart allmänintresse" krävde namnpublicering (punkt 15). Vidare avser publicitetsreglerna att skydda den enskildes integritet (punkt 6) och de innehåller också bestämmelser om rättelse av felaktiga sakuppgifter samt rätt till samtidigt bemötande eller åtminstone genmäle i efterhand för den som kritiserats (punkterna 4 och 12).
Den grundläggande bestämmelsen, som finns intagen i punkt 2 av publicitetsreglerna, utgörs av en maning att vara kritisk mot nyhetskällorna och att kontrollera sakuppgifter så noggrant som omständigheterna medger, även om de tidigare har publicerats. Bristande faktakontroll utgör en av de vanligaste grunderna som åberopas i klagomål till PO och som också i förvånansvärt stor omfattning föranleder klandrande uttalande från PO eller POn. För att tidningen skall klandras förutsätts dock att den oriktiga sakuppgiften inte är av mindre betydelse och att den kan anses ägnad att skada vederbörande. Det krävs emellertid inte lika mycket som för att uppgiften skall kunna rubriceras som förtal enligt BrB och TF.
Det bör i detta sammanhang framhållas att det — enligt såväl förtalsbestämmelsen i BrB och TF som pressetisk praxis — ankommer på tidningen eller rättare sagt dess ansvarige utgivare att styrka eller åtminstone visa skälig grund för en publicerad sakuppgift som be-
strids av den som berörs av uppgiften. Denna grundsats kan ibland komma i konflikt med en annan för tryckfrihetslagstiftningen grundläggande princip, nämligen att en tidning inte utan uppgiftslämnarens samtycke får avslöja hans identitet. Om uppgiftslämnaren begagnar sig av sin rätt till anonymitet och tidningen vill undvika risken att bli fälld för förtal eller åsidosättande av god publicistisk sed, bör den alltså — oavsett den tilltro den själv sätter till uppgiftslämnaren — inte publicera uppgiften innan den fått fram ytterligare material som stöder uppgiften och som kan åberopas offentligt. I detta hänseende befinner sig pressen alltså i samma situation som polis och åklagare när man får ett säkert tips från en "tjallare" som inte vill framträda öppet. I bägge fallen kan uppgiften bara användas som underlag för vidare spaning tills man funnit tillräckligt material för att publicera nyheten respektive väcka åtal.
Den primära kontrollmetoden består oftast i att kontakta den person som avses med uppgiften. Punkt 12 framhåller också att man bör sträva efter att ge personer, som kritiseras i faktaredovisande material, tillfälle att bemöta kritiken samtidigt. Även i detta hänseende syndarpressen i betydande utsträckning om man ser till antalet anmälningar och uttalanden av PO och POn. I vissa fall — exempelvis när det gällt generell kritik mot ett affärsdrivande verks service eller varit fråga om insändare som haft karaktär av åsiktsyttring i en fortlöpande debatt — har tidningen dock inte klandrats för underlåtenhet att bereda motparten tillfälle till samtidigt bemötande utan det har ansetts ankomma på denne att begära plats för genmäle.
Ibland händer det att en artikel är korrekt men att löpsedeln, rubriken eller ingressen är felaktig eller alltför tillspetsad. Exempelvis saknas citationstecken eller frågetecken. Då kan det föreligga ett brottmot punkt 3, som föreskriver att löpsedel, rubrik och ingress skall ha täckning i texten. Orsaken är inte sällan "den mänskliga faktorn", t. ex. tidspress hos en redigerare som inte skrivit eller ens läst igenom artikeln ordentligt. Tidningens utgivare kan dock inte ursäkta sig med detta, eftersom han har ett närmast strikt ansvar för tidningens innehåll. Även vid den pressetiska bedömningen gäller bestämmelsen i 8 kap. 12 § TF att "vid bedömande av fråga om ansvar för den som har att svara för tryckt skrift skall så anses som om vad skriften innehåller införts däri med hans vetskap och vilja".
Ibland kan tidningen undgå klander för en oriktig uppgift genom att efteråt ta in rättelse eller bemötande. Enligt publicitetsreglernas fjärde punkt skall felaktig sakuppgift rättas när det är påkallat och den som har befogat anspråk att bemöta ett påstående skall beredas tillfälle till genmäle. Rättelse och genmäle skall i lämplig form publi-
ceras utan dröjsmål och på sådant sätt att det kan uppmärksammas av dem som har fått del av de ursprungliga uppgifterna. Det framhålls också att ett genmäle inte alltid kräver en redaktionell kommentar. I regel kan man begära att tidningen spontant skall rätta ett fel så snartden får kännedom om det riktiga förhållandet. Tidningen bör åtminstone införa en rättelse när den får en påstötning från den som berörs av publiceringen eller från PO, om vederbörande vänt sig dit.
Rätten till genmäle gäller oavsett i vilket sammanhang uppgiften publicerats — i en nyhetsartikel, ledare, recension, insändare etc. Att märka är också att genmälesrätten omfattar inte bara möjligheten till rättelse av faktisk uppgift — beriktigande — utan också rätt till bemötande av och argumentering mot ett framfört påstående. Avgörande för genmälesrätten i det enskilda fallet är arten och innebörden av det publicerade påståendet. Om detta är att betrakta som ett inlägg i den allmänna debatten — exempelvis kritiska uttalanden om en politisk organisation eller någon av parterna på arbetsmarknaden — anses den kritiserade inte ha något befogat anspråk på genmäle även om kritiken är polemisk eller insinuant. Samma är förhållandet om kritiken består i subjektiva omdömen och personligt "tyckande" i en ledarartikel eller recension.
En del klagomål riktar sig mot att insändare inte införts över huvudtaget eller i beskuret skick. Någon uttrycklig bestämmelse härom finns inte i publicitetsreglerna. Motsättningsvis kan man emellertid avpunkt 4 utläsa att en tidning inte har någon skyldighet att införa insändare i vidare mån än att den som angripits i tidningen skall beredas tillfälle att försvara sig. Om en tidning utan att vara skyldig till det ändå väljer att införa en insändare, anses den ha rätt att företa viss beskärning och förkortning av insändaren liksom att bestämma rubriken. Åtminstone gäller detta om tidningen uttryckligen förbehållit sig rätten att förkorta bidrag som inte beställts. Tidningen måste dock tillse att insändarens anda och tendens inte rubbas genom förkortningen.
Enligt punkt 6 av publicitetsreglerna skall pressen avstå från publicitet, som kan kränka privatlivets helgd, om inte ett oavvisligt allmänintresse kräver offentlig belysning. Det understryks att man särskilt noga bör överväga publicering av familjetvister och vårdnadsärenden med hänsyn till den skada som kan förorsakas de berörda. Generellt sett anses s. k. offentliga personer — "kändisar" — få tåla mer än andra människor. Deras privata förhållanden har ofta ett sådant allmänintresse att tidningarna måste få skriva om dem. Det finns emellertid en gräns för vad som är tillåtet och även personer, som intar en framskjuten position i det offentliga livet, har rätt till en
fredad privat sektor. Som exempel kan nämnas att en tidning klandrades av PO för att den hade publicerat en uppgift om att två kända personer hade flyttat ihop. Oavsett om uppgiften var riktig — vilket förnekades av de berörda — ansåg PO inte att ett oavvisligt allmänintresse i detta fall krävde offentlig belysning.
När en person själv har medverkat till publiceringen har han i allmänhet ingen anledning att själv klaga. Vad man inte alltid tänker på är emellertid att det kan finnas andra personer som drabbas av publiciteten. När den intervjuade berättar om sitt liv och sina privata förhållanden — upplösta äktenskap, alkoholproblem m. m. — förekommer sålunda ibland beskyllningar mot eller nedsättande uppgifter om anhöriga som även om de inte namnges ändå kan identifieras och som inte fått tillfälle att bemöta uppgifterna.
Punkterna 7 och 8 ålägger tidningarna att iaktta stor försiktighet vid publicering av självmord och självmordsförsök samt att alltid visa offren för brott och olyckor största möjliga hänsyn. I fråga om illustrationsmaterial kompletteras dessa regler av punkt 10 enligt vilken man bör undvika bilder som kan kränka och såra.
Tidningarna får enligt punkt 9 inte i rubriker, på löpsedlar eller på annat sätt framhäva berörda personers ras, börd, nationalitet eller kön, om detta är ovidkommande eller kan uppfattas som misskrediterande. Samma princip föreskrivs i fråga om yrkesbeteckningar, politisk tillhörighet eller religiös åskådning. Regeln är både strängare och mer omfattande än bestämmelsen i BrB och TF om hets mot folkgrupp, vilken kriminaliserar att offentligen hota eller uttrycka missaktning för folkgrupp av viss ras, med viss hudfärg, av visst nationellt eller etniskt ursprung eller med viss trosbekännelse. Sålunda har tidningar klandrats av PO och POn för att de på anmodan av polisen varnat allmänheten för brottslingar av visst nationellt eller etniskt ursprung eller för att de i brottmålsreportage framhävt den tilltalades nationalitet där denna varit ovidkommande.
I reportage om brott och andra mer eller mindre omoraliska handlingar av olika slag aktualiseras de pressetiska problemställningarna särskilt ofta. Detta anses också vara det område där man kommit längst med självsaneringen. Punkterna 12 t. o. m. 17 innehåller sammanfattningsvis följande förhållningsregler. Anmälan om brott skall inte publiceras utan att det noga prövats om anmälan kan anses grundad. Särskild varsamhet bör iakttas ifråga om anmälningar till JO, KO, NO, advokatsamfundet och andra offentliga instanser. Det bör uppmärksammas att anmälningar och stämningsansökningar kan ha till enda syfte att skada den anmälde. Domstols eller därmed jämförbar myndighets avgörande får inte föregripas genom att tid-
ningen tar parti i skuldfrågan och båda parternas ståndpunkter skall återges. Om ett mål har refererats, bör även domen eller annat avgörande redovisas. Om det inte krävs av ett uppenbart allmänintresse, bör namnangivelse som kan skada undvikas och inte heller publicering av bild eller identifierande uppgifter ske. Endast om särskilt starka skäl föreligger bör det nämnas att en person har dömts i tidigare brottmål.
Vid tillämpningen av dessa regler är den springande punkten att fastställa innebörden av "ett uppenbart allmänintresse". Om man utgår från att det är en av de viktigaste uppgifterna för pressen att kritiskt granska alla "makthavare" och auktoriteter i det moderna samhället — vare sig man vill kalla detta för "undersökande journalistik" eller inte — bör det vara tillåtet att publicera namnet på exempelvis en politiker, högre ämbetsman eller fackförbunds- eller företagsledare, som begått ett inte alltför bagatellartat brott i samband med sin tjänst eller som i övrigt gjort sig skyldig till ett sådant brottsligt eller omoraliskt handlande att man kan ifrågasätta hans lämplighet för tjänsten eller uppdraget. När det däremot gäller en vanlig medborgare, som inte själv framträtt inför offentligheten, föreligger det — oavsett brottets art — sällan ett uppenbart allmänintresse av att publicera namn eller bild eller andra uppgifter som kan identifiera honom. Tvärtom talar bl. a. angelägenheten av att underlätta hans återanpassning i samhället mot en sådan publicering. Det finns givetvis undantag från regeln, exempelvis när det gäller de allra grövsta brotten såsom spionage eller allvarliga narkotikabrott.
Om man i ett visst fall kommer fram till att ett uppenbart allmänintresse kräver namnpublicering, återstår att avgöra vid vilken tidpunktden bör ske. Rent allmänt kan sägas att man bör iaktta större försiktighet ju tidigare på utredningsstadiet man befinner sig. Innan någon myndighet prövat misstanken — exempelvis genom ett anhållande-, häktnings- eller åtalsbeslut — bör den misstänktes identitet inte röjas utan att han erkänt brottet eller att hans skuld är uppenbar. Innan dom i målet meddelats skall den misstänktes inställning redovisas, och om erkännande inte föreligger skall det klart framgå att skuldfrågan inte är avgjord. Ej sällan syndar tidningarna just i detta hänseende genom att en i artikeltexten redovisad misstanke spetsas till i löpsedels- och förstasidesrubriker och där förvandlas till ett kategoriskt påstående.
Bortsett från de tidigare berörda kraven på att ge kritiserade personer eller organisationer tillfälle att komma till tals och att återge båda parternas ståndpunkter i en tvist eller ett brottmål saknar publicitetsreglerna motsvarighet till den i avtalen mellan staten och eterme-
dierna intagna skyldigheten för dessa att i sitt programutbud iaktta opartiskhet och saklighet. Detta är också naturligt med hänsyn till att det inte finns någon monopolsituation på tidningsområdet utan att man tvärtom genom bl. a. det statliga presstödet söker motverka koncentrationstendenser.
Vidare bör det framhållas att det inte ingår i PO:s eller POn:s uppgifter att agera smakdomare genom att uttala sig om tidningars eller tidningsartiklars kvalitet från allmän synpunkt. Ingripande bör i princip bara ske om en enskild person eller organisation har lidit skada genom publiceringen.
Det journalistiska arbete, som föregått en publicering, kan ha betydelse för den pressetiska bedömningen bara i den mån det påverkat publiceringens utformning. Har de journalistiska yrkesreglerna därvid åsidosatts, är åtgärder tänkbara både mot den enskilda journalisten från journalistförbundets sida — varning eller i sista hand uteslutning — och mot tidningen från PO:s eller POn:s sida. Det är främst intervjureglerna i punkterna 6—9 som kan aktualiseras i detta sammanhang.
Enligt punkt 6 skall journalisten tillmötesgå rimliga önskemål från intervjuade personer om att i förväg få veta hur och var deras uttalanden återges. Om vederbörande upplysts om att intervjun är avsedd för en viss tidning, anses det alltså inte förenligt med god publicistisk sed att trycka intervjun i en annan tidning (oavsett om den också publiceras i den uppgivna tidningen). En person kan ju tänkas vara beredd att framträda i en viss tidning men absolut inte i en annan och hans inställning bör givetvis respekteras. Att rimliga önskemål om förhandsgranskning skall tillgodoses betyder att den intervjuade när det gäller en dagstidning kanske måste nöja sig med att före publiceringen få intervjun uppläst för sig i telefon medan en tidning med längre pressläggningstid kan vara skyldig att tillställa vederbörande en utskrift av intervjun. I bägge fallen förutsätts givetvis att påpekade felaktigheter korrigeras.
Punkt 7 ålägger journalisten att visa särskild hänsyn mot ovana intervjuobjekt. Det har förekommit att tidningar klandrats av PO och POn för överträdelser av denna föreskrift när de publicerat artiklar där ungdomar uttalat sig om exempelvis sina sexuella erfarenheter eller alkoholvanor utan att kunna överblicka följderna av sitt framträdande för vare sig sin egen eller sina anhörigas del.
I punkt 7 föreskrivs vidare att den intervjuade skall upplysas om huruvida samtalet är avsett för publicering eller enbart för information. Detta anses enligt POn:s praxis innebära att journalisten vid samtalets inledande uttryckligen skall tala om att det är fråga om en intervju.
Punkt 8 innehåller det självklara förbudet mot att förfalska intervjuer. Förbudet avser både helförfalskningar — alltså fall där vederbörande över huvud taget inte uttalat sig — och delförfalskningar då han tillskrivits andra uttalanden än han i verkligheten fällt. Uppsåtliga helförfalskningar är dessbättre ovanliga men däremot förekommer det ibland att intervjupersonens identitet råkat förväxlas, exempelvis när intervjun skett per telefon. Klagomål, som går ut på att den intervjuade blivit felciterad, ger ofta upphov till bevissvårigheter särskilt när intervjun inte bandats. Här visar sig hur viktigt det är för intervjuaren att före publiceringen kontrollera att han uppfattat den intervjuade rätt (se punkt 6 ovan). För tilltron till journalister och för människors beredvillighet att uttala sig för massmedierna är emellertid lika väsentligt att citerade uttalanden inte bara är äkta utan också återges i sitt rätta sammanhang. Det kan inte anses förenligt med god publicistisk sed att ur ett längre samtal endast återge lösryckta citat som förvanskar andan och tendensen i uttalandet. Eftersom en intervju redan på grund av sin längd sällan kan återges i tryck eller etermedium utan viss redigering och förkortning, ställs det stora krav på journalistens — och redigerarens — kunskaper, omdöme och goda vilja.
Avslutande synpunkter
PO-institutionen är som en av de numera fem grenarna på vårt typiskt svenska ombudsmannaträd förmål för en hel del intresse från utländska journalister, tidningsutgivare, pressforskare och politiker. Såvitt är mig bekant saknar PO ännu någon jämförbar motsvarighet i andra länder, möjligen med undantag av Canada. I USA finns visserligen ett antal "Newspaper Ombudsmen" och t. o. m. en sammanslutning av sådana men här är det fråga om personer, som är anställda var och en på sin tidning för att ta hand om klagomål från tidningens läsare, och inte om självständiga företrädare för allmänhetens intressen.
Motsvarigheter till POn finns däremot i många länder. Den äldsta torde vara "Pressens Faglige Utvalg" i Norge, som skapades 1928, medan de övriga tillkommit först efter andra världskriget. I Danmark inrättades 1964 "Dansk Pressenævn", som dock endast består av representanter för tidningsutgivarna, och i Finland tillsattes 1968 "Opinionsnämnden för Massmedier", vilken även befattar sig med radio- och televisionsprogram. Den i stora världen mest kända institutionen av detta slag är "The Press Council" i London, inrättad 1953 och förebild för liknande organ i en lång rad anglosaxiska länder och
f. d. brittiska kolonier. I USA finns sedan 1973 "The National News Council" på federal nivå medan det, såvitt bekant, bara finns två liknande organ på delstatlig nivå, av vilka det mest kända är "The Minnesota News Council". I Europa förtjänar också "Deutscher Presserat", verksamt sedan 1956, att nämnas. Pressetiska regler och hedersdomstolar finns numera också i åtskilliga länder i tredje världen och t. o. m. i socialistiska länder såsom Polen. Självfallet har emellertid sådana institutioner väsentligt skilda uppgifter i länder som saknar en fri press.
Enligt instruktionen för PO skall denne — utöver sin primära uppgift att påtala avvikelser från god publicistisk sed — lämna allmänheten upplysningar i pressetiska frågor och medverka i allmän upplysningsverksamhet inom det pressetiska området. Det sistnämnda innefattar medverkan i form av föredrag, artiklar i facktidskrifter och andra publikationer samt inom ramen för journalistutbildningen. Behovet av information om de pressetiska reglerna och om PO:s och POn:s verksamhet är också stort. Den endast tio år gamla PO-institutionen är helt naturligt inte alls lika känd bland allmänheten som sina äldre ombudsmannabröder. T. o. m. advokater och andra jurister som har att biträda allmänheten i olika hänseendenvisar sig inte sällan häpnadsväckande okunniga på det pressetiska området. Jag ställer mig därför gärna till förfogande för informationoch diskussion på föreningsmöten o. d.
Litteraturhänvisningar
För dem som själva önskar förkovra sig på det pressetiska området kan följande litteratur vara till hjälp:
Spelregler för press radio tv (TU:s Förlags AB, Box 45 136, 104 30 Stockholm).
PO-uttalanden och POn-avgöranden (publiceras fortlöpande av TU:s Förlags AB).
PO:s och POn:s verksamhetsberättelse (kommer att publiceras årligen fr.o.m. 1981 av TU:s Förlags AB).
H. Hederberg, Press på villovägar (Stockholm 1969).
C. Hellmark, B. Lindberg och K.-O. Nilsson, Ni har väl läst tidningen idag? (Stockholm 1969).
F. Sterzel, God publicistisk sed (Stockholm 1971).
F. Johansson , Lag och etik för massmedier (Uddevalla 1971).
C.-A. Nycop, Makt som säljer (Stockholm 1973).
L. Groll och C. A. Berg, Ett fall för PO (Stockholm 1976).
C. Romanus, Så "dömde" opinionsnämnden, Pressens opinionsnämnds praxis 1959-1972 (TU:s Förlags AB, 1973).
H. Antonsson och R. Standéus, Pressens opinionsnämnds praxis 1969—1980 (tillämpningsuppsats i C III vid Lunds universitet 1980).