Rättsväsendets tunga ände eller små tjuvar och stora eller stölder och skattebrott
Advokaten Bengt Westerling har under rubriken Individualprevention ./. allmänprevention kastat sig in i den kriminalpolitiska debatten (SvJT 1980 s. 568). Med utgångspunkt från tre HD-domar (NJA 1979 s. 418, 517 och 524) anser han att den "konklusionen ligger nära till hands att snart sagt den enda brottslighet som i Sverige bestraffas med ovillkorligt frihetsstraff synes vid sidan av rattfylleri vara skattebedrägeri". Han avslutar med ett utbrott av medkänsla med den stackars olycklige skattebedragaren som "tvingas" bryta mot skatteförfattningarna, och som i motsats till "den hänsynslöse vapen försedde inbrottstjuven och den som på ett kvalificerat sätt bestjäl butiker" inte kan vänta sig någon nåd.
Westerlings slutsatser är dåligt underbyggda. År 1978 dömdes sammanlagt 95 personer till fängelse för brott mot skattebrottslagen, varav 61 till högst tre månader, medan 3 239 personer fick (i regel avsevärt längre) fängelsestraff för brott mot 8 kap. BrB (Statistiska meddelanden R 1979: 4.2, tabell 5). Westerlings farhågor är alltså betydligt överdrivna, och han borde kunna känna sig i stort sett lugn.
Men det hindrar naturligtvis inte en diskussion om utgången i de tre mål Westerling tar upp. Men först bör Westerlings föredömligt korta men något ensidiga referat kompletteras.
Man kan då konstatera t. ex. att den tidigare ostraffade mannen i mål 1 (s. 418) fick sammanlagt 3 000 kr för sin medverkan i två stölder och att målsägandenas skadestånd tycks ha säkrats hos honom för minst detta belopp. Mannen i mål 2 (s. 517) samlade ihop varor för cirka 3 500 kr men blev ertappad och fick inte med sig dem från platsen. Mål 3 (s. 524) rörde skattebedrägerier under fyra år med en undandragen skatt på närmare 300 000 kr, dvs. ett uppemot 100 gånger högre belopp än i de båda andra målen.
Westerling försummar också att berätta att även männen i de båda första målen hade familjer som var beroende av dem. I mål 1 hustru och en minderårig dotter och i mål 2 sammanboende kvinna och tre gemensamma barn födda åren 1972, 1973 och 1978.
Westerling framhåller att brottsplanen i mål 1 var "utstuderad". Rimligen måste emellertid graden av planering ha varit avsevärt högre i skattebrottmålet, vilket visas bl. a. av falsk bokföring under flera år. Och Westerling får det nästan att låta som ett privilegium att vara häktad. Mannen i mål 1 (som dömdes till skyddstillsyn) har nämligen enligt Westerling som enda verklig påföljd "hållits häktad i 31 dagar på skattebetalarnas bekostnad" — en förmån som han säkert gärna skulle ha avstått från.