Domare i England
Professor Jackson¹ hävdar att ännu mot 1800-talets mitt var engelska domare ibland omänskligt hårda och den engelska kriminallagen den mest brutala bland civiliserade nationer (han kände förmodligen inte missgärningsbalken i 1734 års lag). Stora reformer genomfördes snart i fråga om domarrekryteringen, rättsproceduren och straffrätten. De tidigare bristfälligheterna illustrerar Jackson med att från Sir Henry Hawkins' (senare Lord Justice Brampton) memoarer återge följande referat av ett brottmål vid the Old Bailey 1843, när Hawkins advocerade där som nybliven barrister.

 

Häktade Jones stod åtalad för fickstöld och höll upp sin hand till bedyrande av sin oskuld.

  Juryn hade högtidligt svurit att noga väga bevisningen. 

  Målsäganden klev in i vittnesbåset, och innan han hunnit se sig om och konstatera varifrån rösten kom, inledde åklagaren förhöret. Det var ju så, att ni promenerade uppför Ludgate Hill torsdagen den 25:e omkring klockan halv tre på eftermiddagen, när ni plötsligt kände ett ryck vid er ficka och saknade er näsduk, vilken poliskonstapeln nu visar upp. Är det den? 

   Yes, Sir.

   Jag antar att ni inte har något vidare att fråga honom?, säger domaren. Nästa vittne! 

   Konstapeln står upp. 

   Åklagaren: Följde ni målsäganden vid det här tillfället när han rånades på Ludgate Hill, och såg ni den häktade placera sin hand i målsägandens ficka och ta ut den här näsduken? 

    Yes, Sir. 

    Domaren till den häktade: Ingenting att säga, förmodar jag? 

    Sedan till juryn: Gentlemän, jag antar att ni inte har något tvivel? 

    Jag har inget. 

    Juryn: Skyldig, My Lord — som för att tillmötesgå His Lordship. 

    Domaren till den häktade: Jones, vi har mötts förut — vi kommer inte att mötas igen för någon tid — sju års landsförvisning. Nästa mål! 

    Tid: 2 minuter 53 sekunder. 

    Hawkins tillägger: Kanske detta mål var ett tillspetsat exempel på snabb expedition, ty det var inte alltid som åklagaren (the learned counsel) kunde ställa sina frågor så prydligt; men jag går i god för att dessa rannsakningar efter domarens goda lunch inte i genomsnitt varade mer än fyra minuter per mål.

 

När Her Majesty the Queen Elisabeth II 1968 invigde nya domstolsbyggnader i the Royal Courts of Justice i London, anförde hon:

 

Såsom oavhängiga vårdare av lagen bär domarna en direkt och personlig ansvarsbörda, vilken gör deras ämbete ensligt och vanskligt. Det är lyckosamt att våra domare är värdiga arvtagare till deras företrädares höga traditioner.

 

¹ R. M. Jackson, The Machinery of justice in England (7:e uppl. Cambridge 1977).

10—Svensk Juristtidning 1981

    Fröken Emma Hamlyn, Torquay, Devon, var dotter till en solicitor och ärvde från denne intresset för juridik. Hon var intelligent och kultiverad, vistades långa tider på kontinenten där hon studerade musik och konst samt, ej minst, kontinentala rättssystem. Framför allt älskade hon sitt eget land.
    När hon 80-årig avled 1941 hade hon testamenterat sin kvarlåtenskap till en stiftelse, The Hamlyn Trust, med uppgift att genom publicering av böcker i juridiska ämnen främja hos den brittiska allmänheten, the common people of the United Kingdom, förståelsen av det särskilda privilegium de åtnjöt i jämförelse med andra europeiska nationer, i form av den engelska rättsordningen.
    Stiftelsen har årligen låtit publicera värdefulla juridiska avhandlingar, bland dem en bok av Henry Cecil om domarkåren i England och Wales².
    Trots donators önskemål avstår Cecil från en kvalitativ jämförelse mellan den engelska domarkåren och andra europeiska länders domarkårer. En dylik jämförelse skulle, enligt honom, stranda redan på grund av att den engelska rätten väsentligen vilar på åldrig sedvänja, Common Law, och dess prejudicerande tolkning, Case Law, medan de kontinentala rättsordningarna, med rötter i den romerska rätten, huvudsakligen grundas på skriven lag, Statute Law. Domstolsorganen har genom tiderna byggts för att motsvara dessa väsensskilda förutsättningar.
    Vid en kvantitativ jämförelse framhåller Cecil, att de egentliga domarämbetena i England numerärt är synnerligen fåtaliga i förhållande till kontinenteris, men han uttalar oro för att den våldsamma brottsökningen kan framtvinga en numerär utbyggnad av domarkåren på bekostnad av dess kvalitet. Mer om Cecils synpunkter senare.
    Låt oss kasta ett öga på den engelska kåren kvantitativt betraktad. Ser vi den som en pyramid så utgöres dess breda, solida bas av de omkring 24000 fredsdomarna³. De dömer över 97—98 % av samtliga åtalade förseelser och brott, omkring 2 400 000 per år, medan återstoden, 50 — 60 000 åtal årligen för allvarligare brott, efter preliminärt hörande av fredsdomare går till Crown Court som första instans.
    Denna dominerande insats av lekmannadomare utgör förklaringen till, att de egentliga domarämbetena (för brottmål och civila tvister) tills vidare kunnat begränsas till omkring 420 — motsvarande en rättsbildad domare per 60 fredsdomare. Med en befolkning i England och Wales av omkring 45 miljoner motsvarar detta en lärd domare per c:a hundratusen medborgare (proportionellt till Sveriges c:a 8 miljoner invånare, omkring 80 domarämbeten).

 

The lesser judges
Man skiljer mellan lesser judges, de mindre höga ämbetena, och superior judges i pyramidens topp. Skillnaden ligger i kvalifikationskraven, tillsättandet, ämbetstryggheten och, naturligtvis, lönerna, ämbetsdräkterna och graden av publicums vördnad.
    Den lägsta gruppen av lesser judges är de för närvarande 52 stipendiarymagistrates — 41 i London, även kallade metropolitan magistrates, 11 i störrelandsortsstäder.

 

² Henry Cecil, The English Judge. — Published under the auspices of the Hamlyn Trust (Stevens & Sons, London 1970).

³ Citat från Cecil: We are certainly unique among European nations in having a system whereby unpaid laymen try cases.

    De är avlönade (stipend = lön), heltidstjänstgörande och utnämnes av Lordkanslern. Flertalet har varit praktiserande barristers, men sedan 1949 är även solicitors med minst 7 års praktik kvalificerade för tjänsten. Undantagsvis befordras Clercs to the Justices till stipendiaries. Lordkanslern äger avskeda stipendiaries.
    Närmast i rangskalan kommer Circuit Judges (distriktsdomare), vilka nomineras av Lordkanslern och utnämnes av regeringen. De skall ha varit barristers med minst 10 års praktik. 1977 var antalet Circuit Judges 268, därav 4 kvinnor.
    För att fylla behovet av lesser judges tillsätts Recorders i samma ordningsom de nästföregående. Kvalifikationskravet är minst 10 års praktik som barrister eller solicitor. De är korttidsengagerade och sköter sin egen praktik mellan domstolsperioderna. 1977 var dessa Part Time Recorders 328. I regel dömer de endast i icke alltför komplicerade civil- och brottmål. Framgångsrika advokater är obenägna att bli Recorders, såvida de ej aspirerar på att bli Circuit Judges. Efter fem års meriter som Recorder kan nämligen utnämning till Circuit Judge ifrågakomma.
    Lordkanslern har rätt att avlägsna en Circuit Judge från ämbetet i händelse av oduglighet eller olämpligt uppförande (inability or misbehaviour). En Recorder kan avsättas av Lordkanslern av samma anledning och även i händelse han brustit i åtagande att vara tillgänglig för domartjänst vissa tidsperioder. Det olämpliga uppförandet behöver inte avse tjänsteutövningen. I anseende till domarämbetets värdighet skulle exempelvis rattfylleri betraktas som intolerabelt.

 

The superior judges
Medan vi är inne på avsättligheten må nämnas, att den högre domaren är praktiskt sett oavsättlig. Han håller visserligen sitt ämbete during good behaviour, men för att avlägsnas skall parlamentets båda kamrar, House of Lords och House of Commons, rikta en gemensam petition till Her Majesty med anhållan om domarens avlägsnande. Vad som lägges domaren till last skall formuleras i petitionen, och han skall ges tillfälle till svaromål. Förfarandet avser att tillförsäkra domaren oberoende av regeringen. Ingen superior judge har emellertid avsatts under de senaste 280 åren, varför anledning saknats att utforma procedurens detaljer.
    Lägsta rangen bland superior judges har Puisne Judges of the High Court (puisne uttalas puny och betyder underordnad). De var för ett par år sedan 72 till antalet, därav 2 kvinnor. Till än högre domarämbete lär ingen kvinnlig barrister ha nått hittills. Kvalifikationskravet är minst 10 års välmeriterad praxis som barrister. De är ordinarie domare i High Court of Justice.
    Lord Justices of Appeal är 14 och skall ha varit barristers med minst 15 års praktik, eller High Court Justices. Är de ej adelsmän vid utnämnandet dubbas de till Knights för livstid. De dömer i Court of Appeal.
    The Lord Chief Justice of England är president i appellationsdomstolens kriminaldivision och the Master of the Rolls⁴ president i dess civildivision.

 

⁴ Titeln är en relik från den tid denne ämbetsman vårdade rullan över solicitors. Rullan sköts numera av Law Society. Master of the Rolls är sedan 1962 Lord Denning, f. 1899 och still going strong.

    Högst i rang är de 11 Lords of Appeal in Ordinary, vilka i samband med utnämningen blir pärer för livstid, såvida de ej redan innehar denna eller högre adlig värdighet. I dagligt tal kallas de Law Lords. När överhuset fungerar som Storbritanniens högsta domstol kompletteras Law Lords med äldre pärer vilka innehaft höga juridiska ämbeten⁵. Domstolen är uteslutande en prejudikatbildande instans. Fullföljdstillstånd beviljas endast i lagtolkningsfrågor av allmän betydelse (general public importance), och därtill skall den aktuella frågan prövas vara sådan att den förtjänar övervägande i rikets högsta domstol.
    Pyramidens krön utgörs av Lordkanslern, vars officiella titel är Lord High Chancellor. Han är den enda höga domare vilken teoretiskt ej behöver vara rättsbildad (qualifications for appointment: None). I praktiken otänkbart vore dock att Lordkanslern hämtades utanför the Bar.
    Lordkanslern är president i högsta domstolen och äger presidera i vissa andra höga domstolsinstanser. Hans många andra ämbetsåligganden hindrar honom vanligen att utöva presidentskapen.
    Superior Judges utnämnes av suveränen på förslag av regeringen efter förord av Lordkanslern.
    Sammanfattas ovanstående och jämföres med den svenska domarkåren, så får vi följande numeriska, approximativa tabell:⁶

 

England och Wales:

Lord High Chancellor

Lord Chief Justice                    3

Master of the Rolls

Law Lords                                11

Lords Justices                         14

Puisne Judges                         72

Circuit Judges                       268

Stipendiaries                          52

Summa                                   420

 

Sverige:

Justitieråd                               28

Hovrättsråd                           190

Hovrättsassessorer              280

Tingsrättsdomare                507

Summa                                1 005

 

Brottsmålsinstanserna och deras behöriga domare redovisas till sina huvuddrag i efterföljande Tablå I.

 

 

⁵ E tt sekel tillbaka insisterade två icke rättsbildade pärer att deltaga när House of Lords fungerade som domstol. Deras vota ignorerades fullständigt. Sedan dess har försöket ej upprepats, fast intet lagbud hindrar.

⁶ Endast allmänna domstolar, ej tribunals eller specialdomstolar. Recorders ej medräknade.

TABLÅ I:

Skiss över allmänna kriminaldomstolar och deras domare.

Förkortningar:                                                      Puisne Judges of the 

Lord High Chancellor             LHC                   High Court                                PJ

Lord Chief Justice                    LCJ                    Circuit Judges                          CJ

Master of the Rolls                   MR                     Part Time Recorders               R

Law Lords                                   LL¹                    Stipendiaries                            SM

Lords Justices of Appeal         LJA                    Justices of Peace                      JP

 

 

¹ Dömer på handlingarna. Parterna i regel ej närvarande. Envar LL avger egna domskäl (speeches som numera trycks), även när domslutet är enhälligt.

² När Supreme Court of Judicature organiserades under 1870-talet avsågs att den skulle utgöra Englands högsta domstol. House of Lords önskade emellertid ej avstå från sin dömande supremati, med följd att England till namnet har två högsta instanser. En lagtolkning av House of Lords skall åtlydas av Court of Appeal, vilken i övrigt är den prejudikatbildande instansen.

 

Antal brottmål i Court of Appeal (runda tal): 

                                                                                                      1965:                    1973: 

Sökta fullföljdstillstånd                                                           2 850                       6170

Återkallade                                                                                 ./.l 120 .                 ./.1 540  

                                                                                                      ./.1 730                  ./.4630

Vägrade                                                                                      1 340                        3 526

Beviljade                                                                                      390                         1 110

Fällande domar upphävda                                                         57                         150

 

⁴ 1973 var antalet jury trials (brottmål i vilka den åtalade bestred) 17 000.

⁵ I Magistrates' Court med Stipendiary dömer denne ensam i London, med JP som bisittare i landsorten.

Court of Appeal, Criminal Division
En jurys beslut att förklara en åtalad icke skyldig är slutligt. Åklagaren äger ej fullfölja sin talan i appellationsdomstolen i syfte att få honom sakfälld⁷.
    Under vilka omständigheter äger en åtalad, som av juryn förklarats guilty — och som fatt sitt straff utmätt av domaren i Crown Court — besvära sig i appellationsdomstolen för att uppnå frikännande? Problemet är komplicerat, endast några huvudlinjer skall här angivas.
    Den dömdes försvar, hans solicitor och counsel/barrister, konfererar och skall råda honom i fullföljdsfrågan. Blir han avrådd och insisterar han på fullföljd, så kan han möta svårigheter att finna en villig försvarare och vägras fri rättegång i appellationsdomstolen. Han riskerar att den tid han må tillbringa i fängelse i avbidan på besvärens prövning icke avräknas, därest appellationsdomstolen finner att han besvärat sig utan rimligt skäl.
    Juridiska författare, vilka ägnat särskild uppmärksamhet åt fullföljdsfrågor i brottmål⁸, har anfört att det aldrig varit tillräcklig grund för överklagande att i appellationsdomstolen göra gällande, att juryn dömt emot styrkan av bevisningen eller att saken mot den dömde varit svag.
    Antag att vår man enligt försvarets bedömande har skäl till besvär och att hans försvarare företagit de erforderliga processuella åtgärderna för målets bringande till appellationsdomstolen.
    I regel kräves fullföljdstillstånd. Ansökan härom prövas av en Lord Justice of Appeal på grundval av handlingarna (utskrift av stenografiskt referat eller bandinspelning av rättegången i Crown Court) jämte besvärsinlagorna.
    Tablå I (not 3) ger en antydan om den starka ökningen av appellationsdomstolens arbetsbörda, främst på grund av den ökande kriminaliteten men delvis också som följd av förbättrad tillgång på fri rättshjälp.
    År 1973 var antalet ingivna (och ej senare återkallade) fullföljdsansökningar 4630, av vilka 3 520 (c:a 3/4) avslogs.
    Fullföljd beviljades i 1 110 fall. I regel dömer tre Lord Justices of Appeal. Handläggningen grundas på akterna, alltså ej en ny rannsakning med jury. I 150 fall hävdes juryns i Crown Court fällande beslut i skuldfrågan såsom osäkert eller otillfredsställande⁹.
    På grund av jurysekretessen vet appellationsdomarna givetvis intet om hur juryn nått sitt beslut om guilt.
    Dominerande skäl för appellationsdomstolen att ogiltigförklara en jurys fällande beslut synes ha varit:

A) Ny bevisning till den dömdes försvar. Har den nya bevisningen kunnat och bort förebringas redan inför juryn i Crown Court, torde appellationsdomsto-

 

⁷ Riksadvokaten, the Attorney General, äger sedan 1972 underställa appellationsdomstolen en lagtolkningsfråga, som blivit aktuell under trial by jury, och appellationsdomstolen kan låta frågan gå vidare till House of Lords. Frågans besvarande rubbar ej juryns not guilty, och den frikände har rätt till anonymitet när problemet prövas i de höga instanserna. Deras beslut betecknas Opinion Accordingly för att understryka dessuteslutande prejudicerande betydelse.

⁸ P. Morris & J. McLean, A practical guide to appeals in criminal courts (Sweet & Maxwell, London 1971).⁹ The Verdict or finding of the jury set aside on the ground that under all the circumstances of the case it is unsafe or unsatisfactory.

len vara mindre benägen att fästa avseende vid den. I egentlig mening ny bevisning kan föranleda den dömdes omedelbara frikännande eller återförvisning till Crown Court för förnyad rannsakning inför ny jury. 

B) Rättegångsfel i Crown Court, exempelvis

     a) icke tillåten utredning eller bevisning har förelagts juryn eller eljest kommit till dess kännedom,

     b) domaren har under sin ledning av rannsakningen inför juryn brustit i opartiskt uppträdande gentemot försvar eller vittnen, eller

     c) domaren har i sin summing up till juryn otillfredsställande förklarat tillämplig lag eller underlåtit att kommentera bevis eller omständigheter till den åtalades fördel.

 

Anser appellationsdomstolen att en processuell bristfällighet varit ägnad att påverka juryns fällande beslut, så undanröjes beslutet. Enligt professor Jackson går åtskilliga brottslingar fria på grund av den stringens, varmed appellationsdomstolen värderar processuella ofullkomligheter till den åtalades nackdel.
    En jurys frikännande är ju slutligt, och åklagaren saknar rätt att överklaga även om processuella fel förekommit ägnade att ha påverkat juryns not guilty. När juryn fällt den åtalade efter en processrättsligt oklanderlig rättegång, i vilken utsträckning ingår appellationsdomstolen i omprövning av bevisningen i Crown Court (förutsatt att ingen ny bevisning åberopas i den högre instansen)? Svaret på frågan är onekligen av vital betydelse för bedömande av jury plus appellationsdomstol som en effektiv kombination i rättssäkerhetenstjänst.

 

    En juridisk författare¹⁰ har anfört (i fri översättning) :

 

    ... det är vida lättare för en person, som en jury funnit skyldig, att uppnå och vinna ett överklagande på en oförtjänt procedurfråga än det är för honom att nå en omprövning av den verkligen allvarliga frågan om hans skuld. Med andra ord, föreligger hos appellationsdomstolen en legal Common Lawpresumtion för bärigheten av juryns verdict of guilt? Eller har juryn en på Common Law grundad makt, snarare än rätt, att definitivt avgöra skuldfrågan i båda riktningarna, alltså ej endast att fria utan också att fälla? Två samarbetande rättsforskare¹¹ har närmare belyst problemet. Deras uppfattning kan sammanfattas i följande punkter:

   1) De relativt fataliga besvären till appellationsdomstolen av mot sitt nekande dömda reflekterar en realistisk bedömning av dem, eller rättare deras försvarare, av en besvärsprocedur vilken hämmar — utom på tekniska grunder — en effektiv revision i skuldfrågan.

   2) Ehuru appellationsdomstolen nu synes villigare att rubba juryns skuldförklaring¹², förblir situationen den att en oskyldigt dömd, som önskar överklaga, befinner sig i ett bättre läge om han kan påpeka något rättegångsfel i Crown Court.

 

¹⁰ D. Williams, The Proof of Guilt (Stevens & Son, 1963).

¹¹J. Baldwin & M. McConville, Jury Trials (Clarendon Press, Oxford 1979).

¹² Rättsfall betecknat Cooper (1968), i vilket appellationsdomstolen förklarade att den skulle inskrida därest den kände något smygande tvivel, some lurking doubt, vilket förorsakade domstolen att undra huruvida en orättfärdighet hade inträffat.

    3) Det är uteslutet att j uries skulle kunna åläggas att motivera skälen för enverdict of guilt. Faktum att juries ej ger någon motivering kan i och för sighindra en breddning av fullföljdsgrunderna, men intill dess grunderna vidgatsoch appellationsdomstolen demonstrerar en mycket större villighet att ompröva fall, i vilka juryn kommit till ett tvivelaktigt bedömande av bevisningen,kommer dessa fall att förbli en oundviklig biprodukt av jurysystemet.

 

House of Lords
House of Lords är högsta instans ej endast för England och Wales utan också förSkottland och Nordirland.
    Professor Jackson är inte imponerad av Law Lords' bidrag till tolkningen avgällande lag. Han nämner en rad prejudikat vari Law Lords fördunklat snarareän klarlagt bl. a. ett rättsfall, betecknat Morgan (1975), vari fem Law Lordsövervägde huruvida i våldtäktsmål en man måste frikännas därest han trottatt offret samtyckt, även om han ej haft rimlig grund för sin tro. Avgörandet,

 

 

 

TABLÅ II: Skiss över allmänna civildomstolar och deras domare.
Förkortningar:
se tablå I.

 

 

 

 

¹ Se tablå I, fotnot 2.

² I London och 24 landsortscentra.

³ Skadeståndsmål, handelsmål, sjömål m. m.

⁴ Chancery Division: arvs-, testaments-, bolags-, skatte- och patentmål m. m. Family Division: skilsmässo- och vårdnadstvister m. m.

⁵ Civilmål ej avseende högre värde än £ 1 000 och andra mindre tvister. En kärande har dock rätt att instämma till High Court, vilket emellertid medför dryga kostnader bl. a. emedan en barrister i regel skall föra hans talan där. County Courts (i ca 390 städer och större samhällen) erinrar i viss mån om våra kämnärsrätter, vilka upphörde 1849.

av tre Law Lords mot två, att ärlig tro på samtycke utgör ett försvar och att det ej är nödvändigt för den åtalade att ha haft skälig grund för den tron, välkomnades av akademiskt sinnade jurister men var chockerande för nästan alla andra, säger Jackson.
    Prejudikatet hade det goda med sig att våldtäktslagen justerades redan 1976 efter ett kommittéarbete under ordförandeskap av Mrs. Justice Rose Heilbron.
    Ännu galnare blev det, anför Jackson, när Law Lords fick sig förelagda frågan huruvida i ett fall av sexualbrott den åtalade skulle frikännas emedan han av narkotika var berövad sina sinnens bruk vid brottets begående (Majewski 1976). Sju Law Lords satt i 8 dagar och gjorde lagen närmast oförståelig, almost incomprehensive.
    Jackson slutar med att anföra, att antalet mål per år i House of Lords är så ringa, att det är svårt att betrakta högsta appellationsdomstolen som en värdefull institution för reform av lagen.

 

Tablå II redovisar i ytterst sammanträngd form civilmålinstanserna.

 

    Låt oss återgå till Henry Cecil.
    Den unga juristen på kontinenten, säger Cecil, ställes tidigt inför valet att söka sin framgång antingen som advokat eller på domarbanan.
    I England rekryteras domarkåren från the Bar samt, beträffande lesser judges, i begränsad utsträckning bland solicitors.
    Detta medför att den engelska domaren har haft många års erfarenhet av att handskas med klienter och presumtiva vittnen, att kära och svara i civilmål och att utföra åtal och försvar i brottmål. Cecil har svårt att förstå hur domare utan dylik erfarenhet kan tillägna sig den insyn i det mänskliga psyket som kräves för en fullödig domargärning.
    Cecil har två önskemål avseende den framtida domarkåren.
    För det första borde blivande domare undergå en prövotid i domarsätet. Domares oavsättlighet och upprätthållandet av kårens höga anseende understryker angelägenheten av att till domarämbete endast kallas advokater vilka prövats lämpliga (domartjänster sökes ej, vederbörande kallas).
    En ansedd QC, en förträfflig junior/barrister vinner sina sporrar, ibland inte utan talträngdhet, genom skicklig argumentering i domstolarna, korsförhör med vittnen för att pröva om de fastnar i motsägelsernas garn, etc. Advokater skall kämpa för klienternas sak med alla processuellt tillåtna medel. De vädjar gärna till jurymedlemmarnas hjärtan snarare än till deras intellekt.
    En domare skall vara kyligt saklig. Han skall ha förmågan att blåsa bort argumentens agnar från adekvansens kärna. Han bör vara sparsam med personliga kommentarer i rättssalen. Tillåter han sig en humoristisk anmärkning så bör det vara för att lätta en spänd atmosfär, inte för att vara rolig på andras bekostnad.
    Den omställningen kan vara svåruppnåelig för den som tränat sig i advocerandets konst.
    Cecil anger ej hur hans önskemål skulle kunna tillgodoses. I viss mån har utvecklingen löst problemet, genom tillkomsten under senare år av Part Time Recorders. Har en Recorder befunnits mindre lämplig att ifrågakomma till full

domartjänst, kan befordran utebli utan att hans levebröd som advokat äventyras.
    Cecils andra önskemål är, att domare i Crown Court ej ensam bör bära ansvaret för beslut om brottspåföljd, sentencing. Påföljder borde utmätas av ett kollegium, i vilket domaren biträdes av exempelvis psykiatrisk expertis och socialvetare.
    Andra rättsförfattare har rekommenderat studiekurser för domare i kriminologi, sociologi m. m. Cecil anser att detta ej är tillfyllest. Domare har en krävande arbetsbörda och måste därtill sätta sig in i nya lagar (lagstiftningsraseri) och prejudicerande avgöranden i de högsta instanserna. Valet av brottspåföljd, längden av fängelsestraff m. m. borde beslutas med stöd av expertis.
    Slutligen några ord om Lord Denning, domaren med det högsta anseende och aktning. I sin ålders höst har han skrivit två inspirerande böcker, The Discipline of Law (1978) och The Due Process of Law (1980). Böckerna illustrerar hans djupa känsla för tradition i förening med en fördomsfri inställning till dagens behov av lagförbättringar. Ej minst har han, närhelst han kunnat, prejudikatvägen verkat för en förbättring av kvinnans i Englandl änge eftersatta rättsställning.
    Sommaren 1979 var 80-årige Denning hedersgäst vid en bankett i Winchester Castle. En vägg i riddarsalen prydes av Englands mest sägenomspunna skatt, Kung Arthurs och Riddarnas Runda Bord, om vars historia de lärda aldrig upphör att tvista.
    Denning citerade ord av Tennyson från Idylls of the King. De orden hade, förklarade Denning, sporrat honom alltifrån ungdomsåren. Tennyson beskriver Riddarna:... that fair Order of my Table Round, A glorious company, the flower of men, To serve as model for the mighty world, To ride abroad redressing human wrongs, To speak no slander, no, nor listen to it. And so to live as to be inspired to Teach high thoughts, and amiable words And courtliness, and the desire of fame, And love of truth, and all that makes a man.

Lars Bennich