Fel, hållbarhet och garanti
Av revisionssekreteraren LENNART GROBGELD och hovrättsassessorn OLOV HERTZMAN*
1 Problemställningen
En konsument köper en TV-apparat. Efter en tids användning slutar apparaten att fungera. Att TV-apparaten inte har hållit, betyder det att apparaten skall anses felaktig så att konsumenten har rätt till t. ex. prisavdrag eller hävning? Är konsumenten i en bättre situation om han har fått en tidsbestämd garanti? Svaren på dessa frågor är inte utan vidare givna.
Viss ledning kan naturligtvis hämtas från den köprättsliga lagstiftningen. Reglerna i de skandinaviska köplagarna är emellertid från seklets början och förändrade samhällsförhållanden och ny teknik har gjort dem föråldrade på många punkter.1 Tillspetsat uttryckt passar 1905 års köplag (KöpL),2 med sina alltjämt kvarlevande inslag av romersk rätt, bättre för köp av spannmål, kreatur och slavar än förköp av moderna hushållsmaskiner.3 Konsumentköplagen (KKL)4 är av modernare datum men är ofullständig i flera avseenden. När det gäller frågan om fel, hållbarhet och garanti vid köp av t. ex. en TV-apparat ger varken KöpL eller KKL mycket ledning.
Frågan om vad som skall anses som fel, och framför allt om bristande hållbarhet skall anses som fel, är något som vi skall försöka belysa i det följande. Dessa frågor hänger nära samman med frågan om vilken tidpunkt som är avgörande för felbedömningen. Vi skall också se vilken betydelse det har för frågorna om fel och hållbarhet att konsumenten har fått en tidsbestämd garanti.
Vi börjar framställningen med en allmän redogörelse för felbegreppet (avsnitt 2). Därefter går vi in på frågan vilken tidpunkt som är avgörande för felbedömningen (avsnitt 3). I avsnitt 4 behandlas frågan om bristande hållbarhet skall anses som fel. Vad som gäller om fel och hållbarhet, när det har lämnats en tidsbestämd garanti, redogör
vi för i avsnitt 5. Fel, hållbarhet och garanti är något som behandlas i konsumenttjänstutredningens betänkande5 och i avsnitt 6 lämnas en sammanfattande redogörelse för utredningens synpunkter på de aktuella frågorna. I avsnitt 7 tar vi upp en diskussion de lege ferenda.
Framställningen är huvudsakligen inriktad på köp av lösa saker. Av naturliga skäl är problemställningen av större betydelse för köp av kapitalvaror än för köp av konsumtionsvaror. Köp av annan lös egendom än lösa saker — t. ex. köp av värdepapper — fäller utanför, liksom köp av fast egendom. Framställningen avser emellertid inte bara köp utan även en annan avtalstyp där frågorna om fel, hållbarhet och garanti har aktualitet, nämligen vad som tidigare brukade kallas det materiella arbetsbetinget. Härmed avses vissa tjänster såsom arbete på lös sak och arbeten på fast egendom. I praktiken rör det sig här om reparations- och underhållsarbeten framför allt på kapitalvaror och byggnader.6 Vad som sägs i framställningen passar sämre på större entreprenader, som i vissa avseenden kan likna köp av fast egendom.7
De angivna frågeställningarna har betydelse såväl i rent kommersiella avtalsförhållanden (näringsidkare/näringsidkare) som i konsumentförhållanden (näringsidkare/konsument). Vi begränsar emellertid framställningen till konsumentförhållanden. Detta betyder inte att det som sägs inte kan vara tillämpligt även i kommersiella sammanhang. Där kommer det dock ofta in omständigheter som vi inte har haft tillfälle att överväga.
Parterna kallar vi nästan genomgående näringsidkare resp. konsument. I typiskt köprättsliga relationer används dock säljare resp. köpare. På motsvarande sätt talas för det mesta om prestation (dvs. vara eller tjänst), men ibland bara om vara.
2 Allmänt om felbegreppet
2.1 Avvikelse från prestationskravet
Begreppet fel är inte definierat i de skandinaviska köplagarna. Ett par lagrum kan visserligen ge en och annan ledtråd, men på den vägen kommer man inte långt.8 I och med tillkomsten av konsumentskyddslagstiftningen har på några speciella punkter fastslagits situationer där en vara skall anses felaktig.9 Den allmänna definitionen saknas dock alltjämt.
Då det saknas en legal bestämning av felbegreppet, är man framför allt hänvisad till doktrinen. Praxis ger inte mycket ledning. Som en utgångspunkt kan konstateras att fel är en typ av kontraktsbrott.l0Detta innebär att man får ta reda på vad en näringsidkare enligt avtal med konsumenten är skyldig att prestera. Fel är då att betrakta som en avvikelse från detta prestationskrav.11 Men alla avvikelser från prestationskravet är inte fel. Det är t. ex. fråga om dröjsmål, om prestationen inte blir färdig i tid.
Innan vi går närmare in på felbegreppet skall några ord sägas om dess rättstekniska funktion. "Fel" är en etikett för vissa speciella typer av kontraktsbrott. Då fel har konstaterats, inställer sig frågan vilka påföljder konsumenten kan kräva. Flera olika påföljder kan visserligen ifrågakomma men alla är inte tillgängliga i varje särskilt fall. Det krävs ofta att ytterligare rekvisit är uppfyllda, t. ex. för hävning att felet är väsentligt. Fel kan med andra ord ses som ett "mellan begrepp" — en knutpunkt mellan näringsidkarens skyldigheter och konsumentens befogenheter.12
Man brukar numera tala om tre olika typer av fel, nämligen faktiska fel, rådighetsfel och rättsliga fel. Denna uppdelning ligger bl. a. till grund för jordabalkens felbegrepp.13
Med faktiskt fel menar man att en prestation i fysiskt avseende avviker från vad konsumenten har rätt att kräva. Faktiska fel kan i sin tur delas in i två kategorier. Den vanligaste typen är att den tillhandahållna prestationen är av sämre kvalitet än vad konsumenten har rätt att fordra (peius). Men det är även att betrakta som fel om näringsidkaren tillhandahåller något annat än vad som avtalats (aliud), t. ex. en helt annan vara 14 eller en tjänst med helt andra egenskaper.15
Med rådighetsfel menas att prestationen till följd av lagbestämmelser eller föreskrifter av myndigheter inte kan användas av konsumenten på det sätt denne har rätt att fordra. Rättsligt fel är det om en köpare är förhindrad att förfoga över godset, därför att tredje man har en mot köparen giltig rätt till godset.
Det kan tilläggas att Vahlén numera — i vart fall när det gäller fastighetsköp — tar upp en fjärde kategori fel, nämligen ekonomiska fel.
Ett sådant är enligt Vahlén för handen när den köpta fastighetens avkastning eller ekonomi är sämre än köparen har rätt att kräva.16 Ett fel av denna typ kan emellertid mycket väl tänkas även när det gäller köp av lösa saker och avtal beträffande de tjänster som avses i denna uppsats. En bils bränsleförbrukning är mycket högre än vad som är avtalat. Köplagsutredningern uppmärksammar några andra fall, där det enligt vår mening också skulle kunna röra sig om ett slags ekonomiskt fel: Möjligheten att erhålla service är avsevärt sämre än köparen har räknat med. Varan har sämre andrahandsvärde än beräknat.16a
I denna framställning är det framför allt faktiska fel av peiuskaraktär som är av intresse. Men även de ekonomiska felen kan komma in i bilden. Vi låter båda dessa typer av fel gå in under det gemensamma uttrycket kvalitetsavvikelser.
En ytterligare uppdelning av felbegreppet som förekommer är uppdelningen i konstruktionsfel, fabrikationsfel och instruktionsfel. Den förekommer framför allt i samband med produktansvar men kan ha betydelse även i renodlat köprättsliga sammanhang.17
2.2 Konkret och abstrakt fel
Med utgångspunkten att fel är en avvikelse från prestationskravet måste man konstatera vad som är avtalat mellan parterna i fråga om prestationens kvalitet. Här möter dock en rad problem. Det kan naturligtvis förekomma att parterna uttryckligen har kommit överens om att prestationen skall svara mot vissa bestämda kvalitetskrav. I andra fall träffas inte någon sådan uttrycklig överenskommelse men parternas uppträdande kan medföra att det bör anses avtalat, t. ex. att en såld apparat skall hålla för viss användning minst ett år. I en tredje grupp av fall kan man inte säga att parterna vare sig uttryckligen eller konkludent har avtalat att prestationen skall ha en viss kvalitet.
I doktrinen skiljer man mellan konkret och abstrakt felbedömning. Konkret felbedömning är det fråga om då man har ett uttryckligt eller tyst avtal att hålla sig till, medan den abstrakta felbedömningen aktualiseras då det inte finns något avtalat om prestationens kvalitet eller egenskaper. Konkret fel blir då en avvikelse från den uttryckligen eller konkludent avtalade standarden.18 Däremot är det inte lika enkelt att säga vad det abstrakta felet är en avvikelse från. Till detta problem skall vi
strax återkomma i detta delavsnitt. Här skall dock framhållas att gränsen mellan konkret och abstrakt felbedömning är flytande. Mellan de båda typsituationerna finns åtskilliga fall, där man möter frågor om avtalstolkning på grundval av okodifierade rättsprinciper.19, 20
Det är med andra ord inte fråga om att tvärt övergå från en individualiserande bedömning till abstrakta schablonregler.21 Vid avtalstolkningen tar man i de flesta fall hänsyn till förhållanden av såväl individuellt som generellt slag.22 Detta hindrar förstås inte att det finns typfall då de generella — abstrakta — momenten blir helt dominerande. Så kan ofta vara fallet vid försäljning av massproducerade konsumentartiklar. För denna framställning är det den abstrakta felbedömningen som i första hand är av intresse.
Vid den abstrakta felbedömningen är det fråga om att göra en jämförelse mellan den levererade prestationen å ena sidan och andra prestationer å andra sidan. Om den tillhandahållna prestationen i viss grad avviker från, dvs. är sämre än motsvarande jämförelseobjekt, är prestationen felaktig, annars inte.
Men vilka objekt är det egentligen som man skall jämföra med? Som Krüger påpekar i fråga om köp, kan jämförelsen göras på två olika sätt.23 En vara är för det första felaktig om det enskilda exemplaret är undermåligt därför att det avviker från andra varor i samma produktionsserie på en väsentlig punkt. Det kan gälla ett fabrikationsfel, som gör det individuella exemplaret sämre i förhållande till andra exemplar av samma vara. Men varan bör rimligen anses felaktig också om produkten som sådan — alltså inte bara det köpta exemplaret — är sämre än andra produkter av motsvarande slag i samma prisgrupp. Det kan vara så att kvalitén på produkten understiger den kvalitetsnorm som inom branschen anses rimlig. Detta kan bero på ett grundläggande konstruktionsfel. Ett exempel är att man vid tillverkning av en apparat har begagnat en kombination av metaller som åstadkom-
mer galvaniska strömmar med åtföljande onormalt snabb korrosion. — Enligt detta synsätt är varan alltså felaktig såväl då det är fråga om fabrikationsfel som då det föreligger konstruktionsfel.24
Den angivna uppdelningen var närmast gjord med tanke på köp. Men den kan också användas i samband med tjänster. Underredsbehandling av en bil måste vara felaktig både om näringsidkaren slarvar i det enskilda fallet (han gör jobbet sämre än han brukar) och ombehandlingen som sådan är undermålig (den kombination av sprutverktyg och asfaltmassa som näringsidkaren använder har inte kapacitet att åstadkomma det rostskydd som behandlingen rimligen bör ge).
Att den levererade varan inte får avvika från andra varor i samma produktionsserie och inte heller vara sämre än andra produkter av motsvarande slag, kan också uttryckas så att varan skall ha normal beskaffenhet eller motsvara normal standard.25 På liknande sätt säger Krüger att köparen har krav på "vanlig god vare".26
Normal standard kan emellertid inte innebära en alldeles bestämd kvalitet. Det måste finnas en toleransram. En konsument bör få tåla en hel del variationer i fråga om kvalitet, utan att prestationen för den skull bör anses felaktig. Att två skilda märken av diskmaskiner får olika testresultat vid t. ex. en av konsumentverket utförd provning, är inte grund för reklamation för den konsument som köpt märket meddet sämre resultatet.27 Det innebär alltså att konsumenten visserligen har krav på att inte få en dålig vara, men att han inte kan kräva en särskilt god vara. Näringsidkaren har alltså en viss marginal till sitt förfogande.28 Konsumenten bör dock kunna ställa vissa minimikrav på prestationen som näringsidkaren inte får underskrida.
Man rör sig dock här på osäker mark därför att den användning, nytta, glädje osv. man har av olika prestationer är så skiftande. Dessutom vill man ofta att en prestation skall uppfylla inte bara en viss primärfunktion utan också flera bifunktioner. Av en diskmaskin vill man naturligtvis först och främst att den skall diska rent. Men inte mindre viktigt är att den arbetar så tyst som möjligt och vidare att den förbrukar måttligt med diskmedel, vatten och energi.29 Och dessutom
vill man att dessa funktioner skall bibehållas under många år framåt. Eller med andra ord, man vill att maskinen skall hålla.
Hellner säger att köparen kan ställa krav på att inköpt gods — särskilt nytt gods — skall ha allmän funktionsduglighet; maskinen skall inte ha material- eller funktionsfel, avelstjuren skall vara potent, potatisen skall vara ätbar, timotejfröet grobart osv.30 Kruger understryker att en produkts beteckning uppenbart ger köparen vissa förväntningar; dessa förväntningar kan inte svikas ens om varan till äventyrs skulle säljas till ett exceptionellt lågt pris. Om en vara säljs t. ex. som "kassaskåp", måste den rimligen kunna användas på annat sätt än som leksak för barn.31
För ståndpunkten att en vara skall ha vissa grundläggande egenskaper talar också 8 § KKL jämfört med 4 § marknadsföringslagen (MFL).32 I 8 § KKL sägs nämligen bl. a.33 att om en vara säljs i strid mot förbud enligt 4 § MFL skall varan anses felaktig. Och i sistnämnda lagrum sägs bl. a. att om en näringsidkare till konsument för enskilt bruk saluhåller en vara som är uppenbart otjänlig för sitt huvudsakliga ändamål, kan marknadsdomstolen förbjuda honom att fortsätta därmed. Som exempel ur praxis kan nämnas en produkt som har diskuterats länge, nämligen den s. k. tvättkulan eller "tvättbollen". I fallet MD 1978: 27 fann marknadsdomstolen — mot en stor minoritet inklusive domstolens ordförande — att apparaten var uppenbart otjänlig för sitt huvudsakliga ändamål att rengöra tvätt. — Om alltså apparaten ånyo skulle säljas, betraktas den alltså enligt 8 §KKL automatiskt som felaktig.
Det är dock uppenbart att 8 § KKL inte får tolkas e contrario. Om en helt oduglig vara skulle säljas, är det ganska självklart att — även utan förbud av marknadsdomstolen — prestationen bör betraktas som felaktig.
Bortsett från de nu nämnda fallen av minimikrav är det naturligtvis så att omständigheter av olika slag — och då inte minst ett lågt pris — kan medföra att en köpare får acceptera att en prestation har en kvalitet som är lägre än de flesta andra motsvarande produkter på marknaden av samma eller motsvarande slag.34 Man är dock härinne på ett svårbedömt gränsland. Ofta tror en konsument att han gör ett "fynd", dvs. att han köper en vara med normalt goda egenskaper men till pris långt under marknadspriset. Åtminstone i de fall, då
konsumentens uppfattning grundar sig på en missvisande marknadsföring, bör man kunna kräva att näringsidkaren upplyser konsumenten om att varan inte tillfredsställer krav på normal standard. Detta bör i vart fall gälla i de fall där konsumenten inte har möjlighet att undersöka produkten, t. ex. vid postorderköp eller vid butiksköp där produkten är så emballerad att konsumenten inte har möjlighet att närmare se på den. Detsamma bör gälla mer generellt vid tjänster, där det i allmänhet inte alls existerar någon prestation innan tjänsten är fullbordad.35
2.3 Avvikelsens orsak
Om en prestation — en vara eller en tjänst — avviker från vad konsumenten enligt det föregående har rätt att kräva, är utgångspunkten att avvikelsen är att bedöma som fel. I detta underavsnitt skall vi se på frågan om orsaken till avvikelsen har någon betydelse.
Vi ser först på köp. Om en vara är felaktig, har det då någon betydelse om säljaren har "skuld" till avvikelsen eller ej? Svaret är nej. En säljare svarar strikt för att godset är kontraktsenligt. En detaljhandlare får alltså svara för ett fel även om det har uppstått vid tillverkningen. Det är också utan betydelse för felbedömningen om säljaren kände till eller borde ha känt till felet.36 Detta är säkerligen uttryck för en allmän princip i skandinavisk köprätt. Kontraktsbrott — eller med det dansk-norska uttrycket "misligholdelse (mislighold)"— är för handen oavsett om det kan läggas en part till last såsom culpa att han inte har fullgjort sina förpliktelser enligt avtalet.37
Hur är det då om det gäller avtal om en tjänst? Här är situationen mer komplicerad. Så långt är det emellertid klart att samma princip som vid köp gäller i fråga om material som en näringsidkare tillhandahåller i samband med tjänstens utförande.38
Däremot kan det synas gälla en annan princip i fråga om utförandet av tjänsten. Vi skall inte annat än i största korthet beröra det komplicerade samspelet mellan kravet på resultat å ena sidan och näringsidkarens skyldigheter att utföra tjänsten med omsorg och fackmässighet å andra sidan. I den mån man kan anse att ett avtal om en tjänst innefattar skyldighet att åstadkomma ett visst resultat, är situationen
densamma som vid köp. Näringsidkaren kan inte försvara en avvikelse från avtalat resultat med att han gjort så gott han har kunnat. Detta förutsätter emellertid att näringsidkaren har åtagit sig att åstadkomma ett visst resultat. Ofta kan man inte anse att en näringsidkare har åtagit sig mer än att göra sitt bästa för att t. ex. få en äldre apparat att fungera. Om han då kan visa att han har gjort arbetet omsorgsfullt och fackmässigt, bör arbetet inte anses felaktigt trots att det resultat konsumenten kanske har väntat sig har uteblivit. Näringsidkaren har med andra ord i vissa fall möjlighet att exculpera sig.39
Oavsett om prestationen gäller ett köp eller en tjänst kan man dock säga att näringsidkaren har att svara för en avvikelse om denna beror på omständighet på näringsidkarens sida. I allmänhet svarar näringsidkaren strikt. I vissa fall som rör tjänster krävs det, för att fel skall anses föreligga, att näringsidkaren har brustit i fråga om omsorg eller fackmässighet.40
Annorlunda är det om en avvikelse beror på omständighet på konsumentens sida. Detta kan tyckas självklart och är det säkert, trots att köplagen inte säger något om detta. Som exempel kan vi ta konsumenten som i strid mot givna instruktioner använder fel bränsle till en motorgräsklippare så att motorn "skär". Vissa andra fall — som rör tjänster — är dock mer svårbedömda. Det kan t. ex. gälla då en entreprenör skall företa en ombyggnad av en villa och konsumenten tillhandahåller undermåligt material eller lämnar felaktiga anvisningar. Vi hänvisar i dessa frågor till konsumenttjänstutredningens betänkande.41
Vi har berört omständigheter på näringsidkarens och på konsumentens sida. Vi övergår nu till frågan om betydelsen av yttre omständigheter som åstadkommer en avvikelse, såsom olyckshändelser, arbetskonflikt osv. Här är regeln både vid köp och tjänst att näringsidkaren svarar för sådana händelser intill tidpunkten för den s. k. farans övergång. Detta framgår när det gäller köp av huvudregeln i 17 § KöpL. Enligt denna skall, intill dess godset är avlämnat, säljaren stå faran för att det av våda förstörs, försämras eller minskas.42 Om alltså en avvikelse från avtalad egenskap eller standard inträffar före avläm-
nandet och detta beror på olyckshändelse av angivet slag, blir godset att anse som felaktigt. Motsatsvis leder den angivna bestämmelsen till att, om händelsen inträffar efteråt, detta sker på köparens risk, dvs. godset anses inte felaktigt.43 Motsvarande torde gälla också vid tjänster.44
Som motsats till fel genom olyckshändelse talas i den köprättsliga litteraturen om fel som uppstår genom godsets egen beskaffenhet.45 Almén ger som exempel en häst som åldras. Hellner nämner frukt som ruttnar eller olja som härsknar. Där är här fråga om naturprodukter som undergår en fortgående naturlig försämring. Denna beror inte av en yttre händelse och den är också oberoende av mänskligt handhavande. Det går alltså knappast att tala om att en apparat, t. ex. en diskmaskin, blir felaktig genom sin "egen beskaffenhet".46 — När det gäller fel av denna typ blir det fråga om tillämpning av den till 17 § KöpL starkt knutna bestämmelsen i 44 § KöpL. Enligt denna bestämmelse gäller som huvudregel att fråga om fel i godset skall bedömas med hänsyn till godsets beskaffenhet vid tidpunkten för farans övergång. Om alltså förstörelsen av godset genom dess egen beskaffenhet har ägt rum före nämnda tidpunkt anses godset felaktigt; om förstörelsen sker efteråt anses så inte vara fallet.
Man skulle tro att vi nu har tömt ut förrådet av möjliga orsaker till en avvikelse. Så tycks dock inte vara fallet. Som skall framgå av det följande verkar det nämligen som om det enligt gällande rätt finns anledning att räkna med ännu en orsak. Vi kallar den inre olyckshändelse.47 Denna orsak brukar sättas i samband med apparater, bilar osv. Här är ett exempel. En elektrisk apparat slutar att fungera, därför att en vital komponent i apparaten går sönder. Det kan inte direkt påstås att detta beror på att komponenten tillverkats på något felaktigt sätt. Inte heller är delen allmänt sett sämre än andra motsvarande produkter på marknaden. I stället kan man säga att händelsen ligger inom ramen för vad som är statistiskt beräkneligt. Man har räknat ut t. ex. att av alla tillverkade apparater av det slag det gäller slutar 10
procent att fungera inom en tvåmånadersperiod. Dessa 10 procent är vad man brukar kalla måndagsexemplar.48 De återstående 90 procenten fungerar två år och kanske längre.
Här går det knappast att tillämpa 17 § KöpL. Där talas om"våda", dvs. en casus-händelse. Hit kan man svårligen räkna en händelse av det slag som nyss angetts.49 Men hur är det med regeln i 44 § KöpL? Av denna följer till en början tveklöst att om den "inre olyckshändelsen" inträffat före tidpunkten för farans övergång, sker detta på säljarens risk, dvs. varan är att anse som felaktig.50 Men hur är det om den "inre olyckshändelsen" inträffar efter tidpunkten för farans övergång? Skall händelsen då enligt 44 § KöpL gå på köparens risk? Eller skall man säga att händelsen är ett uttryck för att prestationen har varit bristfällig redan vid tidpunkten för farans övergång? I så fall skall näringsidkaren svara för denna bristfällighet såsom för fel.51
Härmed har vi definitivt kommit in på denna framställnings kärnfråga, nämligen prestationskravets tidsaspekt. Vem av parterna skall svara för avvikelser — som inte beror på casus-händelser eller omständigheter på konsumentens sida och inte heller sammanhänger med godsets egen naturliga beskaffenhet — som ligger i tiden efter leveransen? Detta skall behandlas i följande avsnitt (3 och 4).
3 Tiden för felbedömningen
Tidigare har vi redogjort för felbegreppet. I avsnitt 2.3 har vi också kommit in på frågan i vad mån orsaker av skilda slag till en avvikelse kan inverka på om denna skall betraktas som fel eller ej. Men det har redan framgått att denna fråga inte kan lösas utan att man kommer in på felbegreppets tidsaspekt. Varor förändras med tiden. Livsmedel, t. ex. frukt, undergår en fortlöpande kvalitetsförsämring. Men vad som intresserar oss mest är funktionsstörningar i apparater. Dessa kan uppstå successivt, men de kan också uppträda momentant. T. ex. automatiken i en diskmaskin slutar plötsligt att fungera.
Man måste alltså sätta in felbegreppet i sitt tidssammanhang. I skandinavisk köprätt ges den grundläggande regeln i 44 § KöpL.
Enligt detta lagrum skall frågan "huruvida fel vidlåder godset" bedömas med hänsyn till godsets beskaffenhet vid tidpunkten för farans övergång på köparen. Härifrån gör dock lagen undantag för det fall att felet uppkommit genom säljarens vållande.
44 § KöpL är, som också har framgått av det tidigare, nära knuten till regeln i 17 § om farans övergång. Enligt huvudregeln i sistnämnda bestämmelse skall, innan godset är avlämnat, säljaren stå faran förgodsets förstörelse, försämring eller minskning. I visst specialfall — som här inte skall beröras — övergår dock faran på köparen tidigare än vid leveransen.52 Lagen säger för detta specialfall att köparen är skyldig att betala köpeskillingen även om godset skulle av våda ha förstörts osv. Härav kan man dock sluta sig till att samma rättsföljd drabbar köparen vid olyckshändelse efter leveransen, då faran enligt huvudregeln övergår vid denna tidpunkt.
För att börja med det enklaste är KöpL helt klar för det fall att godset förstörs eller försämras genom "våda", dvs. genom en yttre olyckshändelse.53 Om en sådan händelse inträffar före tidpunkten förfarans övergång ("den kritiska tidpunkten") drabbar detta säljaren, dvs. godset anses som felaktigt. Inträffar händelsen efteråt, inverkar detta inte på felbedömningen. Köparen är då skyldig att betala hela priset för felfri vara.
På samma sätt måste man från felbegreppet räkna bort avvikelser som beror på omständigheter på konsumentens sida, t. ex. konsumentens vårdslösa eller onormala användning av en vara.54 Om omständigheten i fråga drabbar prestationen efter leveransen är det helt självklart att detta inte kan medföra att varan skall anses felaktig. Lika självklart är det kanske inte — de lege lata — om omständigheten drabbar prestationen före leveransen, till följd varav prestationen då avviker från vad konsumenten i och för sig har rätt att kräva. Visst lagstöd för att prestationen inte heller då kan anses felaktig kan man dock finna. Enligt 44 § KöpL skjuts tidpunkten för felbedömningen framåt i tiden om avvikelsen beror på säljarens vållande. Ett rimligt motsatsslut är då att tidpunkten på motsvarande sätt bör skjutas bakåt om avvikelsen beror på köparens vållande. Man kan också titta på bestämmelsen i 10 § KKL. Denna — som rör tidsbestämda garantier — skall beröras utförligare i det följande. Här skall bara sägas att 10 § KKL i och för sig grundar sig på principen i 44 § KöpL om tidpunkten för farans övergång som avgörande för felbedömningen. Härifrån görs dock undantag från säljarens felansvar bl. a. om avvi-
kelsen beror på omständighet som är att hänföra till köparen. Det är rimligt att tolka detta såsom gällande omständigheter som drabbar prestationen såväl före som efter leveransen.55
Om en avvikelse varken beror på näringsidkaren eller på konsumentens vållande är tillämpningen av 44 § KöpL inte så enkel. En vara, t. ex. ett parti frukt, förefaller frisk på leveransdagen men börjar att ruttna redan dagen efter. Hur skall detta bedömas? Eller, för att ta ett ur konsumentskyddssynpunkt mer betydelsefullt exempel, en bil går bra på leveransdagen men får motorstopp efter två dagar. Kan köparen då göra gällande att varan var felaktig?
Till en början konstateras att lagens principiella ståndpunkt visserligen är att felet skall finnas på leveransdagen — det skall vara ursprungligt56 — men att felet då inte behöver ha kommit till synligt uttryck. Felet kan vara "dolt". Denna grundsats har uttryckligt stöd redan hos Almén. Denne säger att det ankommer på huruvida felet vid den kritiska tidpunkten varit för handen, låt vara såsom förborgat, och icke om det ännu "ypppats". Detta, fortsätter Almén, framgår av de använda ordalagen: fråga huruvida fel vidlåder godset.57 Man kan också uttrycka saken så att det räcker att felet vid den kritiska tidpunkten skall ha funnits åtminstone "in nuce".58
Om en avvikelse eller bristfällighet "yppas" eller "visar sig" skall man alltså fråga sig om detta är ett "utbrott" av ett fel som i någon form har funnits redan vid leveransen. Först då föreligger det ett fel i KöpL:s mening. Det klassiska exemplet på ett fel in nuce — som anförs av Almén — är att ett kreatur redan vid tidpunkten för leveransen är smittat av en sjukdom som bryter ut först senare.59
Alméns nämnda exempel ger en i och för sig klar teoretisk utgångspunkt, men bedömningen av om felet är ursprungligt eller ej måste i praktiken framstå som desto svårare. Också Almén medger att frågan är kinkig.
Almén tar särskilt upp de fall då fel uppkommit genom godsets egen beskaffenhet.60 Även här skall man, säger Almén, fråga sig om felet fanns redan vid tidpunkten för farans övergång. Detta är dock inte
särskilt upplysande för det praktiska livet.61 Hellner tycks dock mena att, om förändringar inträffar genom godsets egen normala beskaffenhet, man inte skall räkna med att felet funnits redan vid tidpunkten förfarans övergång.62
Vårt specialintresse är dock varken hästar, frukt eller andra naturprodukter, utan moderna kapitalvaror. Hur skall man se på fallet med TV-apparaten som förefaller felfri på leveransdagen men kort tid därefter slutar att fungera — drabbas av "funktionssvikt"?63 Resonemanget bygger fortsättningsvis på att funktionssvikten inte beror på vare sig casus eller omständighet på konsumentens sida (jfr avsnitt 2.3).
Måste inte funktionssvikten utgöra ett uttryck för att apparaten var felaktig "in nuce"? Så kan det naturligtvis vara. Det står i överensstämmelse med vad som tidigare är sagt. Vi knyter an tillexemplet med TV-apparaten som upphör att fungera. Detta visar sig bero på att det genom den värme som normalt uppstår vid drift av apparaten har uppstått spänningar i materialet, vilket i sin tur har orsakat driftsstörningar i det elektriska systemet. I detta fall menar vi att man enligt gällande rätt måste anta att apparaten vid leveransen har haft ett fel i form av en sådan inneboende svaghet som sedermera har kommit till uttryck under loppet av normal användning.
Det bör dock framhållas att det enligt gällande rätt inte är tillåtet att generellt anta att en funktionssvikt är ett uttryck för ett ursprungligt fel. För att man skall kunna göra ett sådant antagande, krävs redan enligt Almén att säljaren har lämnat en tidsbestämdgaranti.64
Samma ståndpunkt intas i KKL:s förarbeten. Köplagsutredningen, som redogör för regeln i 44 § KöpL, säger bl. a. att, om annat inte har avtalats, köparen efter leveransen har att visa att varan var felaktig redan vid tidpunkten för farans övergång. Härefter uttalar köplagsutredningen:
"Det räcker sålunda inte att han kan styrka att varan vid en senare tidpunkt är behäftad med fel, utan han måste styrka att åtminstone orsaken till detta kan hänföras till den tidigare tidpunkten (felet skall ha funnits "in nuce" vid farans övergång)."65
Det antyds här alltså inte att regeln i 44 § KöpL skulle kunna tolkas som att varje funktionssvikt under rimlig tid efter leverans skulle ge köparen rätt till felpåföljder. Detta synes inte heller vara köplagsutredningens mening. Detta står helt klart då man tar del av vad som sägs om på marknaden förekommande garantier för viss tid. Köplagsutredningen anger att frågan om tidpunkten för felbedömningen har särskild betydelse i sådana fall då säljaren genom garanti eller liknande utfästelse har åtagit sig att svara för varans beskaffenhet under viss tid. Det sägs att enligt härskande mening innebär en sådan utfästelse oftast inte något avsteg från regeln i 44 § KöpL om tiden för farans övergång som den relevanta tidpunkten. Däremot anses garantin medföra en presumtion för att ett fel som visar sig under garantitiden fanns "in nuce" vid tidpunkten för farans övergång.66 Men, sägs det senare i betänkandet, det finns en längre gående garanti, benämnd funktionsgaranti; denna innebär en utfästelse från säljarens (eller tredje mans) sida att varan är funktionsduglig under den angivna garantitiden eller med andra ord att varan har en sådan kvalitet attden fortsätter att vara användbar under hela denna tid.67 — Sammanfattningsvis utgår köplagsutredningen i förslaget till KKL från regeln i 44 § KöpL. Att denna skulle tolkas som att säljaren alltids varar för en varas funktionsduglighet under viss tid, är det inte tal om. För att så skall vara fallet måste säljaren ha åtagit sig detta genom en särskild utfästelse.68
Samma grundsyn framkommer i direktiven till den år 1977 tillsatta konsumentköpsutredningen. Det sägs där, apropå garantier, att köparen ofta bibringas den oriktiga föreställningen att han genom "garanti" tillerkänns förmåner som går utöver hans rättigheter enligt lag. En tanke som bör prövas, sägs det, är att en garantiutfästelse in dubio skall ha den innebörden att säljaren svarar inte bara för s. k. ursprungliga fel, dvs. fel som omfattas av det legala ansvaret, utan också för andra brister i varans funktionsduglighet som har uppkommit under garantitiden.69
Sammanfattningsvis kan man konstatera att gällande rätt innebär följande. Ett fel som uppkommer efter leveransen kan vara ett ursprungligt fel som först senare visar sig, men det behöver inte alltid vara det.
Men vad är det då? Om avvikelsen inte beror på 1) yttre olyckshändelse eller 2) omständighet på konsumentens sida och inte heller är 3) ett ursprungligt fel som visar sig senare, måste det finnas en fjärde kategori.
Förklaringen torde ligga i att gällande rätt utgår från att det finns den efterföljande orsak till en avvikelse som redan har nämnts i avsnitt 2.3, nämligen en s. k. inre olyckshändelse.
Härmed har vi alltså kommit fram till att enligt gällande rätt en bristfällighet i en prestation som visar sig efter leveransen — och som inte beror på yttre olyckshändelse eller omständighet på konsumentens sida — kan vara av två olika slag. Det kan vara a) ett fel som har funnits "in nuce" vid leveransen = ursprungligt fel. Men det kan ocksåvara b) ett fel som på något sätt uppkommit efter leveransen men som inte kan sägas ha funnits "in nuce" = efterföljande fel.70 Efterföljande fel är alltså fel som upptäcks efter leveransen och inte kan återföras till leveranstidpunkten.
Om vår gjorda analys av gällande rätt är riktig har man en klar parallell till riskfördelningen enligt 17 § KöpL. Enligt detta lagrum bär säljaren risken för yttre olyckshändelser som drabbar godset föreden kritiska tidpunkten, medan köparen bär risken för sådana händelser som inträffar därefter. Med utgångspunkt i 44 § KöpL skulle även risken för "inre olyckshändelser" fördelas på samma sätt.
Vad som ovan har sagts har dock ingalunda löst de praktiska svårigheterna i bedömningen som gällande rätt leder till. Om en apparat drabbas av en driftsstörning efter leveransen, hur skall man egentligen avgöra om det är fråga om a) ett utbrott av ett ursprungligt fel som säljaren svarar för eller b) ett efterföljande fel som köparen bär risken för? Vi undviker att försöka besvara frågan i detta sammanhang. Vi vill dock redan här säga att distinktionen mellan ursprungligt och efterföljande fel enligt vår mening är verklighetsfrämmande och ofruktbar.
4 Kravet på hållbarhet
Vi har tidigare varit inne på att en konsument normalt räknar med att en köpt vara, t. ex. en apparat, skall fungera. Detsamma gäller tjänster.
Konsumenten förutsätter att den reparerade bilen åter skall fungera. Konsumenten har emellertid en naturlig förväntan att funktionskravet skall uppfyllas inte bara på leveransdagen utan även under en rimlig tid därefter. Konsumenten utgår från att prestationen skall hålla under en tid som är normal för en prestation av det slag det gäller.
Fråga är emellertid om kravet på hållbarhet har något stöd i gällande rätt. Det skall då till en början konstateras att frågan om hållbarhet hänger nära samman med den tidigare behandlade regeln i 44 § KöpL om tidpunkten för felbedömningen. Men det är också uppenbart att denna regel i vart fall inte lagtekniskt är utformad med hänsyn till att godset skall hålla en viss tid. 44 § KöpL anger att felbedömningen skall hänföras till godsets beskaffenhet vid farans övergång, dvs. normalt vid leveransen. Ett krav på hållbarhet måste rimligen förutsätta att man vid felbedömningen också tar hänsyn till varans beskaffenhet en viss tid efter leveransen.
Men lika fullt kan man i viss mån förena ett krav på hållbarhet med konstruktionen i 44 § KöpL. En prestation skall enligt vad som har utvecklats i det föregående (2.1—2.2) ha en viss standard eller viss kvalitet. Men denna kvalitet måste rimligen innebära, inte bara attt. ex. en apparat fungerar felfritt på leveransdagen, utan under en viss tid därefter. Om den inte gör det, måste detta i vart fall i allmänhet vara ett symtom på att prestationen vid leveransen i något hänseende varit felaktig.71
Detta innebär — åtminstone indirekt — att konsumenten har rättatt kräva att en prestation skall ha en viss hållbarhet.72 Gällande rätt ger emellertid inte konsumenten rätt att kräva total hållbarhet. En funktionssvikt kan — som nämnts — vara ett sådant efterföljande fel som beror på en inre olyckshändelse som säljaren inte svarar för.
Vad innebär då hållbarhetskravet — om man nu bortser från de efterföljande felen?73 Det skall till en början understrykas att säljaren/näringsidkaren naturligtvis inte kan åläggas ansvar för andra brister än sådana som har sin yttersta grund i näringsidkarens prestation. Detta innebär att bristen beror på att prestationen vid leveransen inte nått upp till den kvalitetsstandard som konsumenten kan kräva. I de fall då inget är särskilt sagt, skall prestationen ha normal kvalitet.
Detta innebär bl. a. att prestationen skall hålla för påfrestningar som är normala för en prestation av det slag det gäller. Men om den inte håller för normal användning, är kvalitetskravet inte uppfyllt. Om däremot prestationen — som håller för normal användning — brister vid onormal användning, då saknas sambandet mellan funktionssvikten och prestationen. Bristfälligheten beror i det senare fallet på omständighet som är att hänföra till konsumenten och denna skall inte säljaren lastas för.74
Vilka är då de normala påfrestningar som prestationen skall hålla mot? När det gäller apparater är det sådan hantering och behandling som är sedvanlig för den ifrågavarande prestationen. En rakapparat bör ju rimligen tåla att man tar den ut och in ur fodralet och rakarskäggstubben med den. Men däremot bör den knappast tåla att man försöker sig på att använda den till håret. Ej heller bör det betraktas som bristande hållbarhet om den slutar att fungera sedan man åtskilliga gånger har tappat den i golvet. Om vi sedan tittar på annat än apparater bör yttertaket till en sommarstuga tåla de klimatförhållanden som är normala på orten. Men skulle det inträffa en alldeles osedvanlig hagelstorm som krossar alla tegelpannor tyder det knappast på bristande hållbarhet hos tegelpannorna.
Ibland kan det vara överenskommet att prestationen skall ha en sådan högre kvalitet, att den skall tåla påfrestningar som är större än normalt. En havskryssare, som köparen avser att segla jorden runt med i en internationell tävling, måste rimligen tåla större påfrestningar än en båt som skall segla i Stockholms inre skärgård.
När det gäller TV-apparater, bilar osv., finns det dock oftast — i vart fall när det gäller nya varor — inte några sådana individuella faktorer i avtalet, utan det framstår som självklart att prestationen skall hålla för normal användning.
Hur länge skall prestationen hålla? Vi har tidigare vid några tillfällen använt uttrycket "normal hållbarhetstid". Det är dock uppenbart att detta är ett ytterst schablonartat sätt att beskriva en komplicerad verklighet. Det är naturligtvis mycket svårt att säga vad som kan krävas i fråga om hållbarhetstidens längd vid olika prestationer. Att det är svårt att säga vad som är "normal hållbarhetstid" innebär dock inte att detta begrepp är meningslöst. Det måste nämligen finnas alldeles klara fall då kravet på normal hållbarhet inte är uppfyllt.T. ex. bildröret till en nyköpt TV är av så dålig kvalitet att det går sönder efter en månad.
När det emellertid gäller hållbarheten hos apparater — eller repara-
tion av apparater — skall särskilt framhållas att man inte kan tala om en enda ensartad hållbarhet för hela apparaten. Typexempel på detta är en bil. Av denna kan man naturligtvis inte kräva samma hållbarhet i varje detalj: motor, elektriskt system, avgassystem osv. Särskilt skall framhållas att vissa detaljer bör betraktas som förbrukningsartiklar,vars livslängd är mycket begränsad. Exempel härpå är glödlampor, tändstift m. m.
Vidare skall noteras att kravet på hållbarhet inte alltid kan innebära att prestationen har samma kvalitet under hela sin livstid. Konsumenten måste i vissa fall tåla en successiv kvalitetsförsämring.
Sammanfattningsvis kan hållbarheten sägas vara ett utflöde av kvalitetskravet. Hållbarheten är frånvaron i tiden av funktionssvikt. Detta är i sin tur ett uttryck för frånvaron vid tidpunkten för leveransen av sådana inneboende fel som — om de hade funnits — så småningom hade kommit till uttryck i form av t. ex. driftsstörningar hos en apparat.
5 Betydelsen av garantier
5.1 Garantibegreppet i gällande rätt
Inledningsvis har vi antytt att frågorna om fel och hållbarhet kan påverkas av att konsumenten har fatt en garanti. I detta avsnitt skall vi försöka belysa detta närmare.
Först måste emellertid anges vad som menas med en garanti. Lika litet som KöpL innehåller någon definition av felbegreppet, anger den vad som skall förstås med en garanti. Medan "fel" ändå är ett begrepp som används i KöpL, saknas uttrycket garanti helt i KöpL. Garantier var dock vanliga redan vid KöpL:s tillkomst.
Almén säger i kommentaren till 44 § KöpL att det som bekant inom vissa branscher, t. ex. vid försäljning av maskiner, velocipeder, klockor osv., är synnerligen vanligt att säljaren ikläder sig "garanti" för det sålda under viss tid.75 Här kan man också nämna regeln i 42 § andra stycket KöpL enligt vilket köparen vid speciesköp har rätt till skadestånd, bl. a. om godset vid köpet saknade egenskap som "kan anses tillförsäkrad". Denna regel är givetvis tillämplig även då säljaren har lämnat en uttrycklig garanti. I 10 § KKL finns en bevisbörderegel för det fall att näringsidkaren genom en garanti eller liknande utfästelse har åtagit sig att svara för varan under viss angiven tid. I 4 § KKL anges påföljderna för fel som näringsidkaren har åtagit sig
att avhjälpa. Ett sådant avhjälpningsåtagande är i praktiken kombinerat med en garantiutfästelse. Någon definition av garantibegreppet finns emellertid inte heller i KKL.
Allmänt sett kan man säga att en garanti är ett slags utfästelse eller löfte som någon lämnar i samband med att han säljer en vara eller åtar sig att utföra en tjänst. En garanti är ett frivilligt åtagande och har inte någon given innebörd.
Vissa garantier är utfästelser av mycket allmän karaktär, t. ex. att säljaren garanterar varan eller att en näringsidkare utför TV-service med garanti. Sådana garantier — s. k. blanka garantier — har inte några klara civilrättsliga verkningar. De utgör inte konkreta utfästelser om prestationens kvalitet. Möjligen kan man göra gällande att den näringsidkare som har lämnat en blank garanti ansvarar för att prestationen i vart fall inte är sämre än vad som följer av en abstrakt felbedömning.76
Andra garantier kan vara mera precisa. En matthandlare kan t. ex. garantera att de mattor som han säljer är "äkta", dvs. att de är knutna för hand. Den som levererar ett parti lingonsylt kan garantera att sylten inte är uppblandad med mera än en viss mindre procent andra bär. Sådana utfästelser om en prestations egenskaper (eller funktionsduglighet) har betydelse för felbedömningen så till vida att en avvikelse från den garanterade egenskapen måste bedömas som ett konkret fel. Avgörande för felbedömningen är normalt sett tidpunkten för leveransen, men i och för sig är tidsaspekten av mindre intresse i de nämnda fallen. Om mattan är äkta, är detta ett faktum som uppenbarligen inte påverkas av tidens gång. Om mattan inte är äkta är detta ett fel av sådan typ att det uppenbarligen måste ha funnits redan vid leveransen. Motsvarande gäller en för hög andel andra bär i lingonsylten.77 Beträffande många garantier är det emellertid av avgörande betydelse till vilken tidpunkt eller tidsperiod utfästelsen hänför sig.
Till att börja med gäller det den typ av garantier som bestämmelseni 42 § andra stycket KöpL tar sikte på. Det avgörande enligt denna bestämmelse är om godset vid köpet, dvs. vid avtalstillfället, hade den tillförsäkrade egenskapen. Om den som säljer ett djur garanterar att detta är friskt, kan detta vara sant vid köpet. Om djuret senare — vid leveransen — är smittat av någon sjukdom, har köparen hävningsrätt
eller rätt till prisavdrag. För att han skall ha rätt också till skadestånd förutsätts att djuret var smittat redan vid tiden för köpet.78
Garantier och utfästelser av de slag som vi hittills har gett exempel på har inte någon omedelbar betydelse för kravet på hållbarhet. Medelbart kan sådana garantier dock spela en stor roll för hållbarhetskravet. Om en näringsidkare garanterar att de varor han säljer är gjorda av ett mycket beständigt material, t. ex. rostfritt stål, ger detta givetvis konsumenten en berättigad anledning att kräva längre hållbarhet än om han köpt en motsvarande produkt som tillverkats av en enklare legering. Garantier av detta slag innebär dock inte någon närmare utfästelse om hållbarhetstidens längd.
Omedelbar betydelse för kravet på hållbarhet har däremot de garantier som brukar kallas för funktionsgarantier. Med funktionsgarantier brukar man avse utfästelser enligt vilka näringsidkaren garanterar prestationen under en viss tidsperiod. En sådan garanti kallar vi en tidsbestämd garanti.79 Alla tidsbestämda garantier anses emellertid inte vara funktionsgarantier. I konsumentköplagens förarbeten talar man om två typer av tidsbestämda garantier: funktionsgarantier och en svagare typ som vi kallar Almén-garantier. Vi skall i det följande gå närmare in på vad dessa garantier typiskt sett innebär.80
Den svagare typen av garantier kallar vi Almén-garantier därför att de verkar vara de enda tidsbestämda garantier som Almén räknar med.81 De innebär inte något avsteg från principen i 44 § KöpL om att tiden för farans övergång skall vara avgörande för felbedömningen, dvs. normalt vid leveransen. De medför inte något materiellt ansvar för prestationen under garantitiden utan innebär bara att näringsidkaren svarar för att prestationen var felfri vid leveransen. Materiellt sett är det alltså inte fråga om någon garanti för prestationens beskaffenhet under viss tidsperiod. Processuellt har en Almén-garanti däremot betydelse under den angivna garantitiden, nämligen i fråga om bevis-
bördans placering. I princip åligger det köparen att styrka att ett fel funnits redan vid tidpunkten för farans övergång.82 Om en tidsbestämd garanti har lämnats, anses emellertid bevisbördan åvila säljaren under garantitiden. Om t. ex. en TV-apparat slutar att fungera under garantitiden, presumeras detta vara uttryck för ett ursprungligt fel, som alltså funnits "in nuce" redan vid leveransen. För att säljaren skall gå fri från felansvar, måste han visa att avvikelsen inte fanns vid den kritiska tidpunkten. Detta kan han göra på två sätt. Han kan visa antingen att TV-apparaten var helt avtalsenlig vid den kritiska tidpunkten eller att den därefter har utsatts för vanvård eller olyckshändelse.83
Funktionsgarantier är en starkare typ av tidsbestämda garantier enligt vilka säljaren tar på sig ett materiellt ansvar för prestationen under hela garantitiden. Om en avvikelse beror på ett fel "in nuce" eller ej är utan betydelse. Detta innebär alltså ett avsteg från principen i 44 § KöpL. Näringsidkaren svarar inte bara för ursprungliga fel utan även för efterföljande fel ("inre olyckshändelser") som uppträder under garantitiden. En funktionsgaranti kan därför sägas vara en utfästelse som tar sikte på prestationens hållbarhet. Inte heller när det gäller typiska funktionsgarantier svarar näringsidkaren emellertid för avvikelser som beror på yttre olyckshändelser eller konsumentens vanvård. För att näringsidkaren skall gå fri från ansvar enligt en funktionsgaranti räcker det inte att han för bevisning om prestationens beskaffenhet vid leveransen, utan bevisningen måste avse vad som inträffat senare, t. ex. att TV-apparaten utsatts för onormal användning.84
I samband med tillkomsten av KKL diskuterades frågan om man genom en materiell regel skulle stabilisera användningen av begreppetgaranti. Man underlät emellertid en materiell reglering.85 Däremot gavs en specialbestämmelse om bevisbörda i 10 § KKL. I denna bestämmelse sägs att om säljaren genom garanti eller liknande utfästelse har åtagit sig att svara för varan under viss angiven tid, skall varan anses behäftad med fel om den avviker från vad som följer av utfästelsen och det ej görs sannolikt att avvikelsen beror på olyckshändelse eller eljest av omständighet som är att hänföra till köparen.86
10 § KKL innebär inte något avsteg från principen i 44 § KöpL. Bestämmelsen säger inte mer än vad som var praxis i fråga om
tidsbestämda garantier redan enligt Almén. Om en tidsbestämd garanti har lämnats, innebär detta att man presumerar att en avvikelse från garantin som visar sig under garantitiden är ursprunglig. Med andra ord åvilar bevisbördan för orsaken till en avvikelse från garantin under garantitiden säljaren.87 10 § KKL kodifierar genom en tvingande regel denna minimiverkan av en tidsbestämd garanti. Utgångspunkten för 10 § KKL är alltså den typ av garanti som vi kallar Almén-garanti.88
Men detta hindrar inte att bevisbörderegeln i 10 § KKL skall gälla även för en funktionsgaranti. Förarbetena förutsätter alltså att det kanges garantier med den verkan att 44 § KöpL sätts ur kraft, dvs. säljarens ansvar för fel blir inte beroende av att felet i någon form förelåg vid tidpunkten för farans övergång. Tanken är att 10 § KKL skall kunna tillämpas på varje tidsbestämd garanti, oavsett om den är att tolka som en Almén- eller en funktionsgaranti.89
5.2 Standardgarantier
Av betydelse i detta sammanhang är inte bara hur man enligt gällande rätt ser på tidsbestämda garantier. Det är också av intresse att se hur de standardgarantier är utformade som näringslivet i praktiken tillämpar i konsumentförhållanden.
Av köplagsutredningens betänkande med förslag till KKL får man en bild av hur förekommande standardformulär var beskaffade i slutet av 1960- och början av 1970-talet.90
Det karakteristiska för de garantier för hushållsapparater, bilar osv., som förekom på marknaden på den tiden, var att de utgjorde en utfästelse från säljarsidan att avhjälpa vissa typer av fel. Eftersom 1905 års KöpL inte ger köparen en sådan rätt,91 utgjorde garantierna därigenom en förbättring för köparen i jämförelse med vad som i övrigt gällde enligt KöpL:s dispositiva regler. Men samtidigt skar garantierna regelmässigt bort köparens rätt till alla andra påföljder än avhjälpande, framför allt köparens rätt till hävning och skadestånd. Garantierna fungerade alltså som en friskrivning från alla eller de flesta
av de påföljder som säljaren kan drabbas av enligt KöpL:s regelsystem.92
Det är dock inte garantiernas påföljdssystem som intresserar oss här utan deras felbegrepp, sett mot bakgrund av den tidigare framställningen. Närmare bestämt, vad var enligt garantierna fel och till vilken tidpunkt var detta felbegrepp relaterat? Vi skall se på ett karakteristiskt exempel, nämligen garantin för elektriska hushållsapparater "EHL 70". Den sade bl. a. att leverantören förbinder sig att på egen bekostnad avhjälpa konstruktions-, material- och tillverkningsfel, som visat sig vid normalt bruk i enskilt hushåll. Vidare sade den att leverantören inte ansvarar för bristande funktioner som beror på bl. a. normal förslitning eller onormalt bruk eller misskötsel från köparens sida.93 I en broschyr utgiven av vederbörande branschorganisation kommenterades garantin: Begränsningen till angivna feltyper avser att garantin endast gäller för fel som beror på leverantören. Sådana fel kan visa sig först efter en tids användning av apparaten. Garantin gäller endast för fel som visat sig vid normalt bruk i enskilt hushåll.94
Innebar den nu återgivna garantin ett avsteg från 44 § KöpL? Svarade alltså säljaren inte bara för ursprungliga fel utan även för efterföljande, dvs. för apparatens funktion? Var alltså denna garantien funktionsgaranti och inte en Almén-garanti?
Om man bara ser till ordalydelsen, blir man inte helt klok på saken.95 Ledning för tolkningen får man emellertid av ett uttalande från näringslivet från år 1970—71, dvs. just den tid då de nyss nämnda garantierna såg dagens ljus. Det rör sig om ett näringslivets remissyttrande över en år 1970 framlagd promemoria med förslag till lag om otillbörliga avtalsvillkor (Stencil Ds Ju 1970: 3). Näringslivet polemiserar här mot promemorian i vad denna bl. a. säger att köparen får en sämre ställning enligt garantierna, genom att köparen fråntas den rätt till hävning som följer enligt KöpL:s regelsystem.
I yttrandet säger näringslivet bl. a.: Utgångspunkten för de kommersiella garantierna är att säljaren och köparen har det gemensamma intresset att varan skall fungera tillfredsställande och det är därför naturligt att den primära påföljden av fel är att säljaren skall avhjälpa detta. Ett åtagande att avhjälpa fel kräver att säljaren bygger upp en
omfattande serviceorganisation, vilket är till fördel för köparen under hela den tid som varan kan användas. Härefter sägs ordagrant:
"Åtagandena i konsumentgarantier innebär även att säljaren ansvarar for att godset fungerar under hela garantitiden, bortsett från fel som uppkommit exempelvis på grund av misskötsel av köparen, och därigenom undviks tvister som gäller om felet varit ursprungligt. Det kan knappast vara meningen att det enkla och effektiva system som de moderna kommersiella konsumentgarantierna erbjuder skall motverkas och att utvecklingen skall föras tillbaka till köplagen."96
När det gäller detta yttrande är ju allt tvivel undanröjt. Här sägs uttryckligen att säljaren svarar för godsets funktion under garantitiden och därigenom även för icke ursprungliga fel. Det är alltså fråga om garantier av den typ köplagsutredningen kallar funktionsgarantier. Enligt vad vi har erfarit fick detta yttrande väsentlig betydelse för köplagsutredningens ståndpunkt att de moderna garantierna för kapitalvaror till stor del borde tolkas som funktionsgarantier.97 Helt ville man dock inom utredningen inte släppa tanken att vissa garantier hade den begränsade innebörd som Almén angav.
Det är mot denna bakgrund man bör se köplagsutredningens uttalanden om två typer av tidsbestämda garantier och förslaget till den bestämmelse som sedermera kom att bli 10 § KKL.
Efter tillkomsten av KKL upptogs — med stöd av den några år tidigare tillkomna avtalsvillkorslagen (AVL) 98 — förhandlingar mellan konsumentombudsmannen (KO) och den s. k. köpekontraktsgruppen. Den sistnämnda bestod av företrädare för olika grupper inom näringslivet. Vid dessa förhandlingar utarbetades en normalgaranti, G 74. På denna bygger sedan ett antal branschspecifika standardgarantier som mycket nära ansluter till G 74. Dessa garantier täcker en mycket stor del av marknaden när det gäller hushållskapitalvaror, bilar och båtar. Här kan nämnas Radioleverantörernas garanti för radio- och TV-apparater (RR 74), Elektriska Hushållsapparatleverantörernas garanti för elektriska hushållsapparater (EHL 74) och Stjärnurmakargaranti — UR 76. Vidare den tidigare omnämnda Nybilsgaranti 74 och Svenska båtindustriföreningens Sweboat 74.99
När vi skall se närmare på dagens garantier, väljer vi Nybilsgaranti 74. I och för sig skulle vi också kunna ha valt RR 74 eller EHL 74, eftersom dessa garantier på en rad väsentliga punkter är identiska
med Nybilsgaranti 74. Men till detta sistnämnda formulär finns en mycket utförlig kommentar.100 Vad som sägs där får anses vara tolkningsdata även för andra från normalgarantin G 74 härstammande formulär.
Det finns emellertid också ett annat skäl att välja Nybilsgaranti 74. I en avhandling av Jürgen Luft, "Konsumentköp av personbilar", har denne analyserat och kritiserat detta formulär.101 Vi tillåter oss att dra fram en del av denne författares kritik i ljuset.
I Nybilsgaranti 74 sägs under punkten 6 (bl. a.):
"Fel utgör enligt fackmannamässig bedömning föreliggande avvikelse från normal standard ävensom avvikelse från sådan uppgift som avses i 7 § konsumentköplagen. Bristfällighet som normalt avhjälps vid inkörningsservice (service efter ... km)102 är ej att anse som avvikelse från normal standard såvida den ej kvarstår efter denna service."
Klausulen utgår alltså från normal standard samt uppgift som avses i 7 § KKL. Denna sistnämnda paragraf anger för vissa speciella fall atten vara skall anses felaktig, framför allt om säljaren har lämnat vilseledande uppgift. Men om säljaren inte har lämnat uppgift enligt denna paragraf, skall felbedömningen alltså utgå efter normal standard. — Huruvida klausulen utesluter möjligheten av en individuell överenskommelse beträffande bilens kvalitet — då konkret felbedömning aktualiseras — skall här lämnas därhän. Ett uttalande av Vahlén, där denne kommenterar klausulen, tyder närmast på att han menar detta.103 Men om nu felbedömningen skall göras efter normalstandard, är det alltså fråga om abstrakt felbedömning. Men hur skall den abstrakta felbedömningen gå till? Kommentaren till punkten 6 uttalar härom:
"Den normala standarden skall bedömas med utgångspunkt från en bil av det aktuella märket, typen och årsmodellen. Olika märken, typer och modeller har skilda egenskaper och kvaliteter. Man kan inte begära samma egenskaper hos en bil med ett inköpsvärde av 18 000:— kr som av en bil med det tredubbla priset och inte ens av bilar i samma prisklass. Köparen kan av en ny bil alltid begära att den är trafiksäker och uppfyller av myndigheterna vid leveransen utfärdade föreskrifter. Om köparen däremot har något speciellt
önskemål om låg bensinförbrukning, tyst gång, snabb acceleration, särskilt god väghållningsförmåga eller hög toppfart får han tillgodose detta önskemål genom att välja en lämplig bil i den prisklass som passar honom. Serietillverkade bilar kan endast tillgodose normala krav från köpare och de speciella krav som har uppställts av myndigheter."104
Att den normala standarden skall bedömas med utgångspunkt från en bil av det aktuella märket, typen och årsmodellen är enligt Luft minst sagt diskutabelt.105 Som vi redan varit inne på är det inte rimligt att felbedömningen skall göras genom jämförelse enbart med andra exemplar i samma produktionsserie, t. ex. med andra bilar av sammamärke, typ och årsmodell.106 Antag att man konstruerar en ny typ av avgassystem till en ny årsmodell av bilen och att denna visar sig innehålla en svetsfog som konsekvent släpper efter en tids körning. Eftersom detta gäller alla bilar i serien, skulle det inte betraktas som fel!
Som framgått av den citerade klausulen gör denna skillnad mellan de två begreppen "bristfällighet" och "fel". Säljaren svarar inte för alla "bristfälligheter" utan endast för "fel". Bristfällighet som normalt avhjälps vid inkörningsservicen är inte fel. I kommentar till bestämmelsen uttalar Vahlén:
"Vid industriell massproduktion kan man inte undvika att bilar kan vara behäftade med bristfälligheter som kommer i dagen, först sedan bilen har tagits i bruk av köparen. Inte ens med högsta industriella standard och med de strängaste kontroller kan man helt eliminera risken för bristfälligheter. Tekniska fel har ju förekommit t. o. m. i stormakternas rymdsatelliter, trots demest minutiösa och dyrbara förberedelser och kontroller. Vid modern massproduktion av bilar är det inte möjligt att provköra varje bil i sådan utsträckning att alla bristfälligheter uppträder. Köparen måste därför räkna med att det vid leveransen kan finnas vissa bristfälligheter, som får avhjälpas vid den första servicen."107
Formuläret räknar här bort en del "bristfälligheter" från felbegreppet. Det gäller brister i samband med bilens "inkörning". I och för sig skulle man från konsumentsynpunkt kunna acceptera att vissa smärre brister räknas bort från felbegreppet. Ett minimikrav måste emellertid vara att detta på ett mycket tydligt sätt framgår av avtalet. Men det som är uppseendeväckande är att det tycks som om köparen inte kan framställa några som helst anspråk på säljaren före den första servicen
(2 500 km). Stöd för att denna tolkning av garantin är avsedd från säljarhåll får Luft av följande uttalande av Vahlén:
"Enligt 4 § 2 st. KKL har köparen rätt att innehålla köpeskillingen helt eller delvis om det finns fel i bil, som skall betalas vid eller efter avlämnandet. Denna regel är viktig ävensom i nybilsgarantin därför att denna inte har betalningsbestämmelser. Enligt 6 p. 1 st. i garantin är emellertid bristfällighet som normalt avhjälps vid inkörningsservice inte att anse som fel om den inte kvarstår efter servicen. Det nämnda lagstadgandet får därför praktisk betydelse blott när bilen vid avlämnandet är i så dåligt skick att den ej kan användas."108
Man kan fråga sig om denna feldefinition är förenlig med gällande rätt. Vad som allmänt sett är fel är visserligen inte reglerat av några tvingande bestämmelser vare sig i KKL eller på annat håll. Parternas frihet att genom avtalet bestämma näringsidkarens prestation innebär med andra ord att de samtidigt anger vad som skall anses som fel (avsnitt 2.2). Men den i Nybilsgaranti 74 tillämpade metoden att genom en urholkning av prestationskravet inskränka felbegreppet — så att "bristfälligheter" inte är "fel" — är emellertid knappast godtagbar. Såvitt vi känner till har inte klausulen prövats av domstol vare sig ur marknadsrättslig eller ur civilrättslig synvinkel. Man kan dock inte utesluta möjligheten att klausulen skulle kunna befinnas oskälig enligt 1 § avtalsvillkorslagen eller enligt generalklausulen i 36 § avtalslagen.109 En annan möjlighet som Luft pekar på är att en domstol tolkningsvägen skulle kunna komma till rätta med detta snäva felbegrepp.110
Vi övergår härefter till frågan om Nybilsgaranti 74 och övriga på grundval av G 74 utformade garantier är Almén- eller funktionsgarantier.
Alla de nu aktuella garantierna är i det hänseende det här är fråga om identiska. De är enligt sin lydelse Almén- och inte funktionsgarantier. I garantiernas punkt 2 anges nämligen enstämmigt111 under rubriken "Säljarens ansvar":
"Säljaren åtager sig att kostnadsfritt avhjälpa fel ——— som förelegat vid leveransdagen. I punkt —— nedan anges vad som är fel."
I den av Vahlén författade kommentaren till Nybilsgaranti 74 sägs om denna bestämmelse:
"Säljaren svarar enligt 2 p. 1 st. för fel som funnits vid leveransdagen. Därmed menas att felet skall ha varit ursprungligt och inte ha berott på händelser som inträffat efter leveransdagen eller på köparen eller på normal åtgång av förbrukningsdetaljer. Garantin är således inte en funktions- eller underhållsgaranti. Köparen får bära risken för sådana bristfälligheter som beror på honom eller som uppkommit sedan han hämtat bilen. Det måste dock nämnas att felet, för att omfattas av säljarens ansvar, inte måste ha varit märkbart redan vid leveransdagen. Det är som framgår av 2 p. 4 st. tillräckligt om det märkts eller bort märkas inom garantitiden, om reklamation sker i rätt tid."112
I en uppsats från 1976 uttalar Vahlén om de aktuella garantierna bl. a. att dessa inte är utformade som funktionsgarantier; det framgår klart att säljaren åtar sig att kostnadsfritt avhjälpa endast sådant fel i godset som förelegat vid leveranstillfället. Frågan huruvida godset är leveransgillt eller ej, fortsätter Vahlén, skall alltså såsom enligt KöpL bedömas med utgångspunkt i godsets beskaffenhet vid tidpunkten förfarans övergång på köparen.113
Det förefaller oss som om man skulle kunna tolka den tidigare utvecklingen på följande sätt. I samband med arbetet med KKL gjordes den analysen av på marknaden förekommande tidsbestämda garantier att dessa kunde hänföras till endera av två olika typer; den ena typen innebar inte något avsteg från principen i 44 § KöpL, medan den andra innebar ett längre gående åtagande med frigörelse från nämnda princip. Sedan man från näringslivets sida fått detta klart för sig, fann man det lämpligt att i fortsättningen utforma standardgarantierna på det sätt att man inte åtog sig annat än det mindre vittgående ansvaret, dvs. den typ av garanti som här kallas Almén-garanti. Om det är riktigt — som köplagsutredningen och Hellner har sagt114 — att förekommande tidsbestämda garantier i allmänhet kunde tolkas som funktionsgarantier, lyckades man alltså från näringslivets sida att vrida utvecklingen tillbaka. För konsumentkollektivet innebar detta alltså — i vart fall teoretiskt — en försämring i förhållande till läget på marknaden före KKL:s och AVL:s tillkomst.
Det är något förvånande att konstatera att denna utveckling främjades vid förhandlingar med KO. Som nämnts är ju garantierna även i annat hänseende — när det gäller felbegreppet — föga fördelaktiga för konsumenterna.
6 Konsumenttjänstutredningens förslag och remisskritiken därav
Det är av visst intresse i detta sammanhang att se på konsumenttjänstutredningens förslag. Det är uppenbart att det finns sådana skillnader mellan köp och tjänst att det inte alltid går att sätta likhetstecken mellan problem som rör köp och problem som rör tjänster. Men det hindrar inte att det på vissa punkter finns en sådan grundläggande strukturell likhet mellan avtal om köp och avtal om tjänster att frågeställningarna och lösningsmodellerna blir desamma. Detta gäller, menar vi, bl. a. frågor om fel, hållbarhet och garanti."115
6.1 Fel och hållbarhet
Förslaget till konsumenttjänstlag innehåller — till skillnad från vad som gäller inom köprätten — en bestämmelse som definierar felbegreppet (3 kap. 1 §). I förslagets 2 kap. har utredningen angett kraven på näringsidkarens prestation. I 3 kap. 1 § sägs sedan i princip att tjänsten är felaktig om utfört arbete eller använt material avviker från vad konsumenterna enligt bestämmelserna i 2 kap. har rätt att kräva. Emellertid behåller utredningen i förslaget principen om den grundläggande avtalsfriheten. Om parterna har avtalat annat än vad som följer av förslagets normalregler, får enligt förslaget hänsyn tas därtill endast i den mån det är skäligt (2 kap. 1 § tredje stycket och 3 § andra stycket)."116
Huvudregeln beträffande kraven på näringsidkarens prestation — vad utredningen kallar generalklausulen — finns i förslagets 2 kap. 1 §. Det sägs där att näringsidkaren skall utföra tjänsten på fackmässigt tillfredsställande sätt och med omsorg ta till vara konsumenternas intressen. Vidare sägs i samma paragraf bl. a. att, om näringsidkaren tillhandahåller material, detta skall vara av normalt god beskaffenhet.
Dessa föreslagna bestämmelser är inte särskilt uppseendeväckande. Förslaget innebär i praktiken att man — om inget särskilt har avtalats — skall tillämpa en abstrakt bedömning enligt vilken arbete och material skall vara av normalt god standard.
Mer intressant ur vår synvinkel är förslagets 2 kap. 3 § som rör det s. k. resultatansvaret. Enligt denna paragraf skall tjänsten leda till det resultat som har avtalats eller som konsumenten har haft anledning att räkna med. Härefter sägs:
"Resultatet skall ha den hållbarhet som är normal med hänsyn till tjänstens art och sättet för utförandet.117
Innebär detta att näringsidkaren enligt utredningens förslag har ett totalt ansvar för hållbarhet, inklusive ansvar för efterföljande fel? På denna fråga ger utredningen inte något entydigt svar. Av utredningens allmänna motivering om näringsidkarens ansvar för resultat och hållbarhet framgår emellertid bl. a. följande.
Då utredningen talar om resultatansvar menar utredningen primärt att näringsidkaren — i enlighet med vad som har avtalats eller konsumenten haft anledning att räkna med — skall åstadkomma ett visst resultat. Det räcker normalt inte med att näringsidkaren enligt regeln i 2 kap. 1 § har handlat fackmässigt och med omsorg.118
Resultatansvaret innebär enligt utredningens mening ett funktionsansvar. Men i detta uttryck lägger utredningen inte något i tiden utsträckt ansvar. Det är inte fråga om annat än att föremålet förtjänsten, sedan tjänsten har avslutats, skall fungera på det sätt som avtalet går ut på.119 Om t. ex. en icke fungerande båtmotor lämnas in till reparation, bör konsumenten i enlighet med avtalet få tillbaka motorn i fungerande skick.
Enligt utredningens förslag har näringsidkaren ändå ett i tiden utsträckt ansvar, genom att det som nämnts ställs upp ett krav på hållbarhet. Men denna hållbarhet torde, enligt vad som framgår av utredningens betänkande, knappast innebära någon principiell skillnad i förhållande till vad som redan kan anses vara gällande rätt ifråga om köp och tjänster. Konsumenttjänstutredningen behåller nämligen principen i 44 § köplagen att frågan om prestation är felak-
tig skall bedömas med hänsyn till dess skick vid tidpunkten för farans övergång — i allmänhet vid avlämnandet.120
Mot denna bakgrund betyder alltså kravet på hållbarhet knappast mer än vad som redan följer av gällande rätt för vilken har redogjorts i det föregående.121 Hållbarheten blir härvid ett uttryck för att resultatet av tjänsten vid tiden för farans övergång har varit så gott att prestationens kvalitet eller funktion blir bestående under viss rimlig tid därefter. En bristande funktion under denna tid måste normalt ses som ett tecken på att prestationen varit felaktig redan vid avlämnandet.122
Det framgår inte huruvida utredningen anser att näringsidkaren ej skall svara för "efterföljande fel" eller "inre olyckshändelse". Det sägs bara att näringsidkaren inte skall svara för olyckshändelse (casus) efter avlämnandet eller för omständigheter som är att hänföra till konsumenten.122 Utredningen avvisar emellertid tanken att kravet på hållbarhet skall utformas som en regel om legal garanti enligt vilken näringsidkaren under viss tid har att svara för prestationens kvalitet.123 Likafullt fäster utredningen stort avseende vid kravet på hållbarhet, trots att man alltså inte velat överge principen i 44 § KöpL. Det framgår bl. a. av att man velat undvika formuleringen i 1976 års köplagsförslag enligt vilket tidpunkten för farans övergång är avgörande för felbedömningen. Konsumenttjänstutredningen har i stället, för att framhålla kravet på hållbarhet, i förslag till 3 kap. 1 § andra stycket formulerat regeln så att frågan om tjänsten är felaktig skall bedömas med utgångspunkt i tjänstens beskaffenhet vid tiden för farans övergang.124
Det är inte många av remissinstanserna som har kommit in på de spörsmål som här är aktuella. Några har dock gjort det. Till en början skall noteras att vissa organisationer inom näringslivet — som lämnat ett gemensamt yttrande — är helt negativa till regeln om ett resultatansvar.125 I konsekvens härmed avvisar organisationerna även kravet på hållbarhet.126 Organisationerna är också emot att man i förslaget till regel om tidpunkten för felbedömningen använder uttrycket "utgångspunkt" i stället för "avgörande".126
Hovrätten för Västra Sverige uppmärksammar utredningens förslag om hållbarhet i 2 kap. 3 §. Hovrätten säger att man först får det
intrycket att utredningen har infört någon sorts garanti för prestationens hållbarhet. Emellertid, konstaterar hovrätten, har utredningenförklarat att kravet på hållbarhet skall omfattas av regeln om näringsidkarens resultatansvar samt avvisat möjligheten att utforma kravet på hållbarhet som en regel om legal garanti; då utredningen inte avserannat än vad som följer av näringsidkarens allmänna ansvar för resultatet av sin prestation, bör meningen om hållbarhet för undvikande av missförstånd utgå.127
En annan remissinstans som tar upp spörsmålet om hållbarhet är konsumentköpsutredningen. Denna säger, angående förslaget till regeln i 2 kap. 3 § första stycket andra meningen ("hållbarhetsregeln"), att det är oklart om utredningen härmed avser att uttrycka annat än vad som följer av reglerna i 1 § ("generalklausulen") och av det inom köprätten tillämpade "in-nuce-resonemanget". Konsumentköpsutredningen erinrar härefter om vad som är gällande rätt. Det sägs bl. a. att om det efter avlämnandet visar sig att prestationen inte håller så länge som man haft anledning att räkna med, utgör detta i och för sig inte tillräcklig grund för att felpåföljder skall kunna göras gällande; däremot kan det givetvis ses som ett indicium på att prestationen var felaktig redan vid tiden för farans övergång. Konsumenttjänstutredningen säger att vissa uttalanden från konsumenttjänstutredningens sida tyder på att utredningen inte åsyftar att frångå dessa principer (t. ex. konsumenttjänstutredningens uttalande att regeln om hållbarhet inte innebär någon "legal garanti"). Andra uttalanden väcker tvekan (t. ex. konsumenttjänstutredningens uppfattning att tiden för felbedömningen inte skall vara "avgörande" utan i stället "utgångspunkt" för felbedömningen).128
6.2 Garanti
Konsumenttjänstutredningen har — till skillnad från vad som gäller enligt KKL — föreslagit en materiell regel rörande garanti. Visserligen avvisar utredningen tanken att man till garantibegreppet knyter en materiell rättsverkan, som täcker alla slag av garantier. Men annorlunda bör det enligt utredningen vara om näringsidkaren genomgaranti och liknande utfästelse har åtagit sig att under viss tid svara för prestationens beskaffenhet eller resultat. Som tidigare har nämnts använder utredningen här uttrycket "tidsbestämd garanti".129
När det gäller de tidsbestämda garantierna föreslår utredningen en regel enligt vilken näringsidkaren, om han har åtagit sig en sådan
garanti, skall svara såsom för fel för sådan bristfällighet som uppkommer under den angivna garantitiden (3 kap. 2 § första stycket i förslaget). Denna föreslagna regel innebär enligt utredningen två saker. För det första är näringsidkarens ansvar under garantitiden ett ansvar såsom för fel. Konsumenten har då rätt till hela det påföljdssystem som utredningen föreslår då tjänsten är felaktig. Näringsidkaren kan t. ex. inte föreskriva att konsumenten bara har rätt till avhjälpande. För det andra — och detta är det som mest intresserar oss här — innebär regeln enligt utredningen att alla tidsbestämda garantier skall tolkas som funktionsgarantier. Härigenom, säger utredningen, avvisas den svagare Almén-garantin, enligt vilken näringsidkaren endast svarar för tjänstens beskaffenhet vid tidpunkten för farans övergång.130 Utredningen framhåller att regeln om tidsbestämda garantiers tolkning som funktionsgarantier är ett undantag från den normala regeln om tiden för farans övergång som utgångspunkt för felbedömningen.131
Utredningens förslag till garantiregel stöder formellt sett tolkningen att regeln om hållbarhet inte innebär ett totalt ansvar för funktionen under hållbarhetstiden. Först om näringsidkaren har lämnat en tidsbestämd garanti, svarar näringsidkaren under garantitiden totalt för prestationens funktioner. Ett sådant totalt ansvar har näringsidkaren inte om ingen garanti har lämnats. Då svarar han väl för fel som visarsig under "normal hållbarhetstid" — men endast i den mån dessa fel inågon form funnits redan vid tiden för avlämnandet. Huruvida detta innebär någon verklig skillnad beror på vad man lägger in i begreppet efterföljande fel och det är en fråga som vi skall återkomma till i nästa avsnitt.
Utredningens förslag till garantiregel har i allmänhet tagits emot ganska positivt av remissinstanserna. Allmänna reklamationsnämnden säger att den praxis som har utbildats hos nämnden på såväl köp som tjänstesidan får anses innebära att näringsidkarens garantiansvar i praktiken har fått karaktären av ett funktionsansvar under garantitiden.132 Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet konstaterar att utredningens argumentering för att tidsbestämda garantier skall tolkas som funktionsgarantier är alldeles övertygande.133 Konsumentköpsutredningen säger att det från konsumentens synpunkt är naturligt att uppfatta en garanti som en funktionsgaranti.134
133 Remissammanställningen s. 269.
Negativa är däremot näringslivsorganisationerna i sitt gemensamma yttrande. Organisationerna säger att de garantiåtaganden som förekommer i praktiken i allt väsentligt är utformade som garantier föravsaknad av s. k. ursprungliga fel, vilka utredningen benämnt "Almen-garantier".135 Funktions- eller hållbarhetsgarantier tillhör undantagen. Under sådana förhållanden är det enligt organisationerna felaktigt att föreskriva att alla tidsbestämda garantier måste uppfattas som funktionsgarantier. Eftersom detta strider mot gällande praxis och näringsidkarnas normala avsikt med garantierna, kommer enligt organisationerna utredningens förslag att leda till förvirring.136
I tidigare avsnitt (5.2) har redogjorts för näringslivets ståndpunkt i garantifrågan före tillkomsten av KKL och den helomvändning som skedde därefter. Näringslivet vidhåller alltså ståndpunkten i numera gängse standardformulär att tidsbestämda garantier inte är funktionsgarantier.
7 Diskussion de lege ferenda
7.1 Utgångspunkter
Den tidigare framställningen har varit ett försök att redogöra för vad som är gällande rätt beträffande fel, hållbarhet och garantier. I korthet torde rättsläget kunna sammanfattas på följande sätt.
Frågan huruvida en konsument har rätt att begära att en vara eller en tjänst skall hålla är en del av den vidare frågeställningen om vadsom skall anses såsom fel. Vad som är fel är i sin tur beroende av vad som är avtalat eller kan anses avtalat mellan parterna bl. a. om prestationens kvalitet.
Om parterna i ett enskilt fall närmare har kommit överens om prestationens kvalitet och hållbarhet gäller som regel en sådan överenskommelse. Det intressanta är vad som skall gälla om avtalet inte innehåller något om vare sig kvalitet eller hållbarhet.
Om näringsidkaren inte har lämnat någon tidsbestämd, garanti, har konsumenten rätt att kräva en prestation som är av normal beskaffenhet. Om prestationen inte uppfyller detta krav är den behäftad med fel. Frågan om det föreligger fel skall avgöras med hänsyn till prestationens beskaffenhet vid tiden för avlämnandet. Fel som visar sig förstsenare måste emellertid ofta anses ha förelegat vid avlämnandet. Såtillvida torde konsumenten ha rätt att kräva viss hållbarhet att
kvalitén vid avlämnandet bör vara sådan att varan håller under rimlig tid vid normal användning. Bristande hållbarhet är då ett indicium på att det är fråga om ett ursprungligt fel. Hållbarhetskravet torde dock inte innefatta att prestationen skall anses felaktig om den drabbas av en s. k. inre olyckshändelse som ger upphov till ett efterföljande fel. Från rent avtalsrättslig synpunkt skulle man också kunna säga, att konsumenten köper ett exemplar ur en produktionsserie, medveten om att detta exemplar kan komma att svikta långt före utgången av normal hållbarhetstid. Hur man än ser det, är det alltså konsumenten och inte näringsidkaren som står risken för att det enskilda exemplaret är ett "måndagsexemplar".
Om näringsidkaren har lämnat en tidsbestämd garanti, anses rättsläget vara olika beroende på om det är fråga om en s. k. Almén-garanti eller en funktionsgaranti. Om ett fel yppar sig under garantitiden och näringsidkaren har lämnat en Almén-garanti, presumeras felet ha funnits vid avlämnandet. Teoretiskt sett är det även här konsumenten som står risken för att det enskilda exemplaret är ett måndagsexemplar. Skillnaden mot det fallet att ingen garanti har lämnats är att det är näringsidkaren och inte konsumenten som har bevisbördan för orsaken till felet. En funktionsgaranti innebär — utöver den omvända bevisbördan — att näringsidkaren åtar sig att svara för prestationens funktionsduglighet under garantitiden; prestationen skall vara av sådan kvalitet att den vid normal användning fortsätter att fungera åtminstone under denna tid. I detta sista fall står alltså näringsidkaren och inte konsumenten risken för att prestationen drabbas av en inre olyckshändelse.
Enligt vår mening finns det skäl att se kritiskt på gällande uppfattning om näringsidkarens förhållandevis begränsade ansvar både näringen garanti har lämnats och när konsumenten har fått en Almén-garanti. I det förra fallet kan man ifrågasätta om det är konsumenten och inte näringsidkaren som skall bära risken för måndagsexemplaren. I det senare fallet gäller frågan om inte en tidsbestämd garanti som regel bör tolkas som en funktionsgaranti. I det följande skall vår kritik i dessa båda hänseenden utvecklas närmare.
7.2 Kravet på hållbarhet när ingen garanti har lämnats
Som framgått av redogörelsen för gällande rätt skall prestationen som regel vara av sådan kvalitet att den håller för normal användning under rimlig tid. Däremot skall den inte hålla mot vanvård eller vårdslöshet från konsumentens sida (culpa) och inte heller mot olyckshändelse, dvs. yttre olyckshändelser (casus). Enligt vad vi har uppfattat som gällande rätt anses prestationen inte heller behöva
hålla mot inre olyckshändelser som drabbar enstaka exemplar i en produktionsserie. Om detta sista — de lege ferenda — är rimligt, är en av framställningens kärnfrågor. Men innan denna fråga besvaras, borde man försöka klargöra vad en inre olyckshändelse egentligen är för något.
Vad är det för skillnad mellan en funktionssvikt orsakad av en inre olyckshändelse och en funktionssvikt orsakad av ett fel som funnits "innuce" men visar sig först senare? Ligger det inte nära till hands att säga, att det faktum att det inträffar en inre olyckshändelse ytterst ären fråga om vilken kvalitet prestationen hade från början? Detta tycks dock inte vara den förhärskande synen. Såvitt vi förstår, kan enligt denna syn en produkt vara fullgod vid leveransen men ändå drabbas av en inre olyckshändelse. Man skulle inte kunna upptäcka felet vid leveranstillfället, därför att det då helt enkelt inte fanns. Det är alltså inte fråga om en sådan inneboende svaghet, dvs. ett fel "in nuce" — t. ex. en svag lödning i en elektrisk apparat eller smitta hos en häst — som finns där och skulle kunna upptäckas med tillräckligt sofistikerade provningsmetoder. En annan sak är att det efterföljande felet i vissa fall möjligen skulle komma till synes vid ett tillräckligt långt drivet utmattningsprov. Ett sådant prov utsätter prestationen för intensiva påfrestningar under kort tid, motsvarande normal användning under lång tid. Men om felet bryter ut vid en sådan provning är det — med detta synsätt — ändå inte något bevis att det fanns där från början.
Enligt ett annat synsätt, som vi vill lägga fram, är även en inre olyckshändelse ett uttryck för ett fel "in nuce". Att detta fel vid leveransen inte är sådant att det kan upptäckas är likgiltigt. Felet måste ändå rimligen finnas där. Då felet sedermera bryter ut — och det inte beror på casus eller konsumentens culpa — finns det ingen annan förklaring till felet än att det på något sätt har sin grund i prestationen vid avlämnandet. Felet är ett bevis för att det ifrågavarande exemplaret inte hade tillräcklig motståndskraft mot de normala påfrestningarna. Med detta synsätt är det alltså logiskt att låta även en inre olyckshändelse ses som ett uttryck för fel beroende på prestationens egen beskaffenhet vid tidpunkten för farans övergång. Man skulle då inte kunna räkna med mer än tre typer av orsaker till en avvikelse från avtalad kvalitet: 1. casus, 2. konsumentens culpa och 3. prestationens egen beskaffenhet.
Vilken teoretisk syn man än har på de inre olyckshändelserna, kvarstår den rättspolitiska frågan vem som skall bära risken för funktionssvikt under normal hållbarhetstid — näringsidkaren eller konsumenten.
För att konsumenten — och inte näringsidkaren — skall bära risken för inre olyckshändelser talar synpunkter av ungefär följande slag. Vid industriell massproduktion kan det inte undvikas att produkter kan komma att råka ut för bristfälligheter som kommer i dagen först sedan produkten har tagits i bruk av konsumenten. Inte ens med den högsta industriella standard och med de strängaste kontroller kan bristfälligheter helt elimineras.137 Om man likväl skulle sträva efter att uppnå detta ideala tillstånd, skulle kostnaderna stiga till det orimliga. Dessa ökade kostnader skulle slå igenom på priset i sista försäljningsled på ett för konsumenten oacceptabelt sätt.
Det angivna resonemanget leder emellertid enligt vår mening inte till att det bör vara konsumenten som skall bära risken för måndagsexemplaren. För de — kanske förhållandevis få — konsumenter som råkar ut för måndagsexemplar är det en klen tröst att konsumentkollektivet i övrigt kan förvärva motsvarande produkter till ett hyggligt pris. Detta gäller i vart fall om de otursdrabbade konsumenterna, som enligt gällande rätt, inte kan göra felpåföljder gällande mot näringsidkaren. Förhållandet mellan pris och prestation är i deras fall inte särskilt konsumentvänligt.
I stället anser vi att det är rimligt att fördela risken för måndagsexemplaren på hela konsumentkollektivet. Det kan man göra genom att primärt lägga risken på näringsidkaren. Avvikelser som beror på eninre olyckshändelse bör alltså betraktas som ett fel. Den som har fått ett måndagsexemplar bör därför få reklamera och begära felfri vara eller den påföljd som i övrigt är aktuell.
Med en sådan ordning befrämjas också att måndagsexemplaren inte blir fler än vad som är tekniskt eller ekonomiskt motiverat. Näringsidkaren får göra ett företagsekonomiskt övervägande beträffande vad som är minst kostsamt; att ta på sig kostnaden för eventuella reklamationer eller att genomföra en strängare produktkontroll. Det kan då naturligtvis inte uteslutas att det härvid kan uppstå ökade kostnader som vältras över på konsumenten. Men kostnaderna kommer att slås ut på hela konsumentkollektivet. Vi tvivlar på att dessa kostnader kommer att vara av sådan storleksordning att de för den enskilde konsumenten blir särskilt kännbara.138
Den av oss förordade rättspolitiska synen går enligt vår mening också ihop med vad som är rimligt från avtalsrättslig synpunkt, dvs. med avseende på vad den normale konsumenten har anledning att
räkna med. Vi menar att en konsument — om inget annat är sagt — vid förvärv av fabriksnya varor eller yrkesmässigt utförda hantverkstjänster normalt bör kunna räkna med att prestationen är av sådan kvalitet att den håller för normal användning under rimlig tid. Konsumenten kan normalt knappast antas inse att denna "normal standard" lider inskränkning genom att prestationen kan drabbas av en inre olyckshändelse. Att vad som nu nämnts om den normale konsumentens ståndpunkt också är vad näringsidkaren har att räkna med, förefaller oss också rimligt. I vart fall borde näringsidkaren reservera sig om inte prestationen motsvarar det nyss nämnda "normalkravet". Visserligen är det möjligt att folk kan vara medvetna om att de kan råka ut för måndagsexemplar. Därmed är dock inte sagt att de uppfattar det så, att risken för dessa ligger hos dem själva.
Sammanfattningsvis bör enligt vår mening som en abstrakt norm gälla att en prestation skall ha sådan kvalitet att den har normal hållbarhet. Något undantag för funktionssvikt som beror på inre olyckshändelser bör alltså inte göras.
En annan sak är att parterna bör kunna komma överens om annat beträffande hållbarheten och vem som skall stå risken för eventuella "bristfälligheter". Vi har i det föregående — apropå felkonstruktionen i "Nybilsgaranti 74" — antytt att man ibland bör kunna acceptera att vissa smärre brister räknas bort från felbegreppet.139 Även i övrigt bör man kunna godta att risken för måndagsexemplaren i vissa fall läggs på konsumenten. Men ett bestämt krav i dessa fall är att detta tydligt anges, så att konsumenten är uppmärksam på vad som skall gälla enligt avtalet. Detta sistnämnda förhållande gör att man kan tveka om huruvida det är godtagbart att en friskrivning från ansvaret för inre olyckshändelse sker i standardformulär. Särskilt gäller detta om friskrivningen sker i form av en "garanti".141
7.3 Kravet på hållbarhet när garanti har lämnats
Enligt vad som framstår som gällande svensk rätt skiljs mellan funktionsgarantier och Almén-garantier. Enligt en funktionsgaranti svarar näringsidkaren för prestationen under garantitiden direkt på grund av garantin. Principen om tidpunkten för leveransen som avgörande för felbedömningen är här satt ur spel. Under garantitiden svarar näringsidkaren totalt — även för efterföljande fel. Då en Almén-
garanti har lämnats är emellertid principen i 44 § KöpL bevarad. Näringsidkaren svarar här endast för fel som har funnits på leveransdagen. Men han svarar ändå under normal hållbarhetstid för fel som inågon form kan återföras till denna tidpunkt.
I det föregående (7.2) har vi kritiserat vad vi tolkat som gällande rätt för det fall att någon tidsbestämd garanti inte har lämnats. Men även om vår kritik i detta hänseende ej skulle anses befogad, menar vi att den skillnad som upprätthålls mellan de två olika typerna av tidsbestämda garantier är diskutabel.
Teoretiskt sett kan en konsument, som fått en garanti av typ Almén-garanti och som påtalar ett fel som har uppstått under garantitiden, riskera att mötas av invändningen att den detalj det gäller ändå har motsvarat kravet på normal hållbarhet. För en konsument måste en sådan invändning vara både överraskande och obegriplig.141 Än mera förvirrande måste det vara för konsumenten om näringsidkaren visserligen medger att prestationen inte har motsvarat normal hållbarhet men ändå tillbakavisar reklamationen på den grund att det påstådda felet beror på en inre olyckshändelse. Upprätthåller man resonemanget om att konsumenten — även när han har fått en Almén-garanti — köper ett exemplar i en serie där vissa exemplar "måste" vara måndagsexemplar, skulle näringsidkaren dock teoretiskt kunna komma också med denna invändning. Om näringsidkaren har lämnaten tidsbestämd garanti har han visserligen bevisbördan för att prestationen var felfri vid avlämnandet och en funktionssvikt är naturligtvis en stark presumtion för att så inte var fallet. Den praktiska skillnaden mellan en Almén-garanti och en funktionsgaranti är därför kanske inte så stor.
Den teoretiska skillnaden kvarstår dock. En strikt tolkning av engaranti, enligt vilken näringsidkaren bara ansvarar för fel som har funnits vid leveransen, leder till att konsumenten måste godta den något överraskande innebörden av en Almén-garanti som vi har beskrivit tidigare i detta avsnitt. Denna innebörd är emellertid så svårbegriplig för en vanlig konsument att det kan ifrågasättas om den kan godtas.142 Fråga är om man inte beträffande i vart fall sådana garantier som förekommer i ensidigt utformade standardvillkor måste frångå denna tolkning.145 Även när det gäller en Almén-garantimåste den närmast till hands liggande tolkningen vara att en garanti
för viss tid innebär att prestationen vid avlämnandet är av så god kvalitet att den bör hålla för normalt bruk under hela garantitiden. I vart fall bör man enligt vår mening tolka garantin så att näringsidkaren — om prestationen inte håller denna kvalitet — tar på sig ansvaret för försämringar som inträffar under garantitiden och inte beror på yttre olyckshändelse eller vårdslös eller onormal användning.
Tidsbestämda garantier bör alltså tolkas som funktionsgarantier. Som har angetts i avsnitt 6.2 är detta också vad som har föreslagits i konsumenttjänstutredningens betänkande. Förslaget har i allmänhet fått ett positivt bemötande. Näringslivets organisationer är dock negativa.
Skälen till att man från näringslivets sida vill upprätthålla en skillnad mellan funktionsgarantier och Almén-garantier och utforma konsumentgarantierna som Almén-garantier är emellertid inte klart uttalade. Det framgår inte heller — vare sig i kommentaren till förekommande garantier eller i andra sammanhang — vari den praktiska skillnaden mellan de olika slagen av garantier består. Vi har svårt att föreställa oss att man från det seriösa näringslivets sida är beredd att kasta de teoretiska invändningar som en Almén-garanti medger i ansiktet på den konsument som reklamerar bristande hållbarhet under garantitiden. Vi kan inte tänka oss annat än att om prestationen inte har hållit — och näringsidkaren inte har kunnat göra sannolikt att det beror på casus eller på konsumentens culpa — de allra flesta näringsidkare utan vidare godtar reklamationen.
En annan sak är att det finns fullt godtagbara skäl att göra vissa inskränkningar i en tidsbestämd garanti så att näringsidkaren inte svarar för hela prestationen under hela garantitiden. Förslitningsdetaljer såsom glödlampor, tändstift och packningar kan ofta inte beräknas hålla lika länge som den tid för vilken näringsidkaren lämnar en garanti avseende produkten i övrigt. Den omständigheten att näringsidkaren har lämnat en tidsbestämd garanti för en bil eller TV skall inte med nödvändighet behöva innebära ett obligatoriskt garantiansvar för hela produkten. De undantag från garantin, som näringsidkaren anser sig vilja göra, bör dock klart anges.144
Några ord skall härefter sägas om förhållandet mellan den av oss tidigare förordade ståndpunkten om näringsidkarens generella ansvar för hållbarhet (7.2) och vad som nu sagts om tidsbestämda garantier.
Vi har som sagt förordat att näringsidkaren skall ha ett totalt ansvar för prestationens hållbarhet under normal hållbarhetstid.
Skillnaden mellan detta rättsläge och det rättsläge konsumenten befinner sig i då han fått en tidsbestämd garanti blir då inte längre stor. Skillnaden ligger främst däri att näringsidkarens ansvar fixeras. Genom garantin anges uttryckligen hur länge näringsidkaren anser sig vilja svara. I allmänhet kan man anta att garantitidens längd är ett uttryck för hur länge prestationen rimligen bör hålla. Olika moment ien prestation kan ha olika lång hållbarhetstid och det är en fördel att garantin fixerar näringsidkarens ansvar för dessa olika moment. Det blir alltså en fixering både i tid och till omfattningen.
Att garantin fixerar vad som skall gälla i tid och i sak är dock inte den enda fördelen för den konsument som fått en garanti jämfört med den som inte har fått det. Då garanti har lämnats är det — till skillnad mot vad som annars gäller — näringsidkaren som har bevisbördan förorsaken till ett fel. Slutligen kan det antas att det är lättare för en konsument att göra befogenheten gällande, då han fått en tidsbestämd garanti än annars.145
7.4 Rättsteknisk diskussion
Den diskussion vi har fört i avsnitt 7.2 har lett oss fram till att det som abstrakt norm bör gälla att en prestation skall ha en sådan kvalitet att den motsvarar normal hållbarhet. Med normal hållbarhet avses då att prestationen — eller dess enskilda delar — håller för normal användning under rimlig tid.
I avsnitt 7.3 har vi vidare kommit fram till att alla tidsbestämda garantier bör tolkas såsom funktionsgarantier. Det innebär att näringsidkaren ansvarar för att prestationen — till den del den omfattas av garantin — håller för normal användning under hela garantitiden. Frågan är huruvida de slutsatser, som vi har kommit fram till de lege ferenda, är förenliga med principen i 44 § köplagen. Enligt denna gäller ju att frågan om prestationen är felaktig skall bedömas med hänsyn till prestationens beskaffenhet vid leveransen (se avsnitt 3).
Frågan har aktualiserats genom konsumenttjänstutredningens betänkande och genom remisskritiken av vissa uttalanden i betänkandet.
Redan enligt gällande rätt fäster man tvivelsutan avseende vid prestationens beskaffenhet också efter leveransen. Men det är då fråga mera om ett bevisfaktum än om ett rättsfaktum. Om ingen garanti har lämnats och avtalet inte heller i övrigt innehåller något om kvalitet och hållbarhet, får man avgöra om en kvalitetsförsämring/funktions-
svikt, som inträffat senare, är ett indicium på att prestationen inte var felfri vid leveransen. Det är den sistnämnda tidpunkten som är avgörande. Om en tidsbestämd garanti har lämnats, men denna inte är en funktionsgaranti utan en Almén-garanti, anses också prestationens beskaffenhet vid leveransen vara avgörande. En funktionssvikt under garantitiden utgör en stark presumtion för att prestationen var felaktig från början, men teoretiskt sett konstituerar den i och för sig inte ett fel. Bara om näringsidkaren har lämnat en funktionsgaranti svarar han så att säga direkt för brister i prestationens beskaffenhet som uppträder under garantitiden.
Den fråga som inledningsvis ställdes i detta avsnitt kan behöva besvaras olika beroende på vad man lägger in i kravet på hållbarhet.
För att återigen knyta an till gällande rätt har vi i avsnitt 4 kunnat konstatera att konsumenten redan i dag har ett visst krav på hållbarhet. Hållbarheten ses härvid som ett utflöde av den kvalitet som prestationen skall ha vid leveransen. Bristande hållbarhet är då ett indicium på ett fel "in nuce" och kravet på hållbarhet är med detta synsätt förenligt med principen i 44 § KöpL.
Om man, som vi förordar, vill sträcka ut kravet på hållbarhet så att prestationen generellt skall hålla för normal användning under rimlig tid, innebär det ingen annan skillnad mot vad som anses vara gällande rätt än att också inre olyckshändelser skall gå på näringsidkarens risk.
Tidigare (7.2) har vi redogjort för hur man kan se på problemet med måndagsexemplar och inre olyckshändelser på olika sätt. Med synsättet, att även en inre olyckshändelse har samband med prestationens beskaffenhet vid leveransen, skulle även ett utvidgat hållbarhetskrav vara förenligt med principen i 44 § KöpL. Vilken syn man än har på den aktuella problematiken, torde det inte vara någon som vill lägga ansvaret för rena olyckshändelser och konsumentens vanvård på näringsidkaren. Men bristande hållbarhet av annan orsak — även inre olyckshändelse — skulle hänföras till prestationens egen beskaffenhet. Man skulle inte behöva ändra 44 § KöpL utan endast klargöra att principen att det är näringsidkaren som skall svara för inre olyckshändelser inte står i strid med detta lagrum. Däremot skulle man — om man i enlighet med konsumenttjänstutredningens förslag har positiva regler om näringsidkarens prestation — kunna införa en "hållbarhetsregel" av den typ utredningen föreslagit.146 Man skulle härvid kunna uttrycka saken så att prestationen skall ha
en hållbarhet som är normal, alternativt att prestationen skall vara av sådan kvalitet att den har normal hållbarhet.
Om man däremot har synsättet att de inre olyckshändelserna verkligen är efterföljande händelser, står kravet på total hållbarhet — innefattande ansvar för inre olyckshändelser — i strid med 44 § KöpL. Man borde då ändra detta lagrum genom att göra undantag från regeln om tidpunkten för leveransen som avgörande för felbedömningen. Man skulle t. ex. kunna säga att denna regel inte gäller i konsumentrelationer om godset inte uppfyller avtalad eller normal hållbarhet. (Vi tar alltså inte ställning till regeln i 44 § KöpL i andra köp- och tjänsterättsliga relationer.) I stället skulle man — efter mönster av konsumenttjänstutredningens regel om tidsbestämda garantier147 — kunna säga att, om annat inte föreskrives, näringsidkaren skall svara såsom för fel för bristfälligheter som uppkommer under normal hållbarhetstid. Man utsträcker därvid lagtekniskt tiden för felbedömningen från en bestämd tidpunkt till en — ehuru obestämd — tidsperiod. Man har då tillskapat ett slags "legal funktionsgaranti". Näringsidkaren tillhandahåller prestationen med ett löfte att den skall hålla under normal hållbarhetstid. Om det visar sig att detta löfte inte upprfylls, skall prestationen betraktas som felaktig. — Man kan också uttrycka saken så att det faktum att en funktionssvikt inträffar tidigare än normalt är — om den inte beror på casus eller konsumentens culpa — ett fel i sig. Bristfälligheten är nu inte längre ett bevisfaktum för ett fel "in nuce" utan ett rättsfaktum som direkt konstituerar fel.
Det måste emellertid framhållas att skillnaden mellan de båda synsätten och de till följd härav olika formuleringarna huvudsakligen är teoretisk. Inte heller i bevishänseende torde skillnaden spela någon egentlig roll. Konsumenten har i båda fallen att visa att det inträffaten funktionssvikt. Detta torde vanligen inte vara något bekymmer för honom. En naturlig invändning från näringsidkaren är emellertid att funktionssvikten beror på någon olyckshändelse eller på att konsumenten har använt prestationen på ett onormalt sätt. Det är sedan konsumentens sak att visa att så inte är fallet. När ingen tidsbestämd garanti har lämnats är det konsumenten som har bevisbördan. Om hållbarheten ses som ett utflöde av prestationens kvalitet vid leveransen, kan han hävda att funktionssvikten — i avsaknad av de båda andra tänkbara förklaringarna — utgör ett bevis för att prestationen från början inte kan ha varit av avtalsenlig kvalitet. Om kravet på hållbarhet ses som ett självständigt kvalitetskrav, frigjort från "in nuce"-resonemanget, kan han hävda, att funktionssvikten i sig är ett
fel för vilket näringsidkaren ansvarar, eftersom konsumenten i det exempel vi här tänker oss har lyckats visa att funktionssvikten inte beror på vare sig casus eller egen culpa. — Någon saklig skillnad mellan de olika synsätten är det ju nu inte längre fråga om, eftersom det med båda synsätten bör vara näringsidkaren som svarar för de inre olyckshändelserna.
Vad vi har anfört i detta avsnitt torde visa att det i praktiken inte spelar någon egentlig roll om man utformar kravet på hållbarhet som en legal funktionsgaranti eller bara som ett krav på att prestationen skall vara sådan att den har viss varaktighet. Vilken rättsteknisk lösning man väljer är måhända en smaksak. I denna fråga har författarna inte lyckats att förena sina ståndpunkter. Vi är dock helt överens om att det materiellt och praktiskt betydelsefulla är kravet på hållbarhet. Detta krav bör undanröja varje tvekan om vem som i normalfallet skall stå risken för de inre olyckshändelserna. Frågan är inte nödvändigt förknippad med vilken tidpunkt som skall vara avgörande för felbedömningen.
Vad till sist gäller den relevanta tidpunkten för felbedömningen, när konsumenten har fått en tidsbestämd garanti, har vi i avsnitt 7.3 kommit fram till att även Almén-garantier bör bedömas eller tolkas såsom funktionsgarantier. När tidsbestämda garantier har lämnats, bör näringsidkaren ha ett totalt ansvar för hållbarhet under garantitiden. I detta fall menar vi tveklöst att man bör frigöra sig från "innuce"-resonemanget. Ett fasthållande av principen om prestationens beskaffenhet vid tidpunkten för leveransen är, som vi tidigare framhållit, i garantifallet både praktiskt och teoretiskt olämpligt.