OLE HASSELBALCH. Arbejdsretlige Funktioner. Akad. avh. København 1979. Juristforbundets Forlag. 356 s.
Den danska arbetsrätten har begåvats med sin första doktorsavhandling, ett omfångsrikt verk av lic. jur. Ole Hasselbalch betitlat "Arbejdsretlige Funktioner". Sina relativt unga år till trots har Hasselbalch, som är forskningsledare i Dansk Arbejdsgiverforening, redan en högst betydande arbetsrättslig produktion bakom sig, delvis av handboksmässig karaktär och delvis av mer teoretisk art. Det främsta av de tidigare arbetena, "Ansættelsesret" (1975, anmält i SvJT 1977 s. 216), behandlar olika sidor av anställningsskyddet i Danmark. Doktorsavhandlingen är ägnad åt en mycket bred undersökning av de rättsliga betingelserna för hur anställningsavtalet får sitt innehåll. Själva det materiella innehållet av anställningsförhållandet är inte i och för sig föremål för undersökning även om det punktvis ges viss belysning. Ett annat sätt att karakterisera undersökningen är att den huvudsakligen gäller skärningspunkter mellan den kollektiva och den individuella arbetsrätten. Avhandlingstiteln kunde föra tanken till en rättssociologiskt inriktad studie men något som helst sådant anslag föreligger inte. Titeln kan dock sägas adekvat i bemärkelsen att avhandlingen syftar till en undersökning av rättskällesystemet på arbetsmarknaden med tonvikt på hur olika normkategorier är relaterade till eller fungerar i förhållande till varandra.
Disputationen har ägt rum i Sverige, vilket kan förtjäna en förklaring. Ett manuskript till avhandlingen gavs först in till juridiska fakulteten vid Köpenhamns universitet för att i enlighet med det gällande disputationssystemet underkastas förhandsprövning av en nämnd, i det här fallet bestående av två professorer i civilrätt resp. offentlig rätt och ordföranden i Arbejdsretten. Nämnden förstärktes med ett par svenska experter, arbetsrättsprofessorerna Folke Schmidt och Tore Sigeman. Det förelåg enighet om att avhandlingen vittnade om förf:s förmåga till självständig behandling av vanskliga vetenskapliga problem men att den inte fullt motsvarade de, tydligen mycket höga, danska kraven på juridiska doktorsavhandlingar. I en reservation uttalade emellertid de svenska bedömarna en som helhet väsentligt positivare inställning. Det var egentligen främst i ett speciellt avseende, behandlingen av skiljedomsmaterial, som de ansåg att det fanns fog för sådan kritik att de kunde förena sig med majoriteten. Utgången blev att förf. drog tillbaka avhandlingen och antog en inbjudan att försvara den vid Stockholms universitet.
Den danska arbetsrättsliga forskningen har inte tillnärmelsevis nått en sådan omfattning och variation som den svenska. Ändå var det så tidigt som år 1939 sorn den kollektiva arbetsrätten i Danmark fick en grundläggande beskrivning i Knud Illums "Kollektiv Arbejdsret", tio år innan Folke Schmidt gav oss motsvarande framställning genom "Kollektiv arbetsrätt". I Illums efterföljd har särdragen i den kollektiva arbetsrätten ägnats flera läroboksmässiga framställningar. Nämnas kan Allan Rises och Jens Degerbøls "Grundregler i dansk Arbejdsret", Per Jacobsens "Kollektiv Arbejdsret" och C. Ove Christensens och Verner Sørensens "Ny Arbejdsret". Litteraturen kring de problem som mera specifikt hänför sig till det enskilda anställ-
ningsavtalet är betydligt sparsammare. Ett uppskattat arbete på området är H. G. Carlsens "Funktionærsret". Frapperande är emellertid på hela arbetsrättsfältet frånvaron av inträngande vetenskapliga specialundersökningar av det slag som vi fått ganska många av vid det här laget i Sverige: om ämnen som kollektivavtalsformens uppkomst, arbetstagarbegreppet, beslutsprocessen i arbetsdomstolen, tvisteförhandlingar, arbetsprocessrätt, bevisbörderegler, löneskyddet, lönenormering genom kollektivavtal, rätten i klasskampsperspektiv, föreningsrätten, arbetsgivarens disciplinära befogenheter m. m. Genom sådana studier har vi fått större kunskaper inte bara om själva rättsreglerna utan också om deras tillkomstbakgrund och funktionssätt. De har också bidragit till en tydligare bild av rättskällesystemet som helhet, särskilt vad gäller de kollektiva styrprocesserna och deras utveckling.
Det kan tilläggas att det i Danmark ännu inte inrättats någon särskild professur i arbetsrätt. Som undervisningsämne tycks arbetsrätten alltjämt inta en undanskymd plats.
När man bedömer Hasselbalchs avhandling måste hänsyn tas till de svårigheter som innefattats i det rådande forskningsläget. Man kan mena att avhandlingen spänner över för mycket till förfång för koncentration och homogenitet. Man synes dock fa ha förståelse för att förf. känt ett behov av att plöja på vida fält även om alla faror inte kunnat bli så djupa. Ja, man kan inte undgå att imponeras av oförskräcktheten och energin i satsningen som helhet. För övrigt kan man inte värja sig för intrycket att själva forskningsklimatet inte varit alldeles inspirerande. I det avseendet inställer sig naturligen en jämförelse med den utomordentligt stimulerande och även rent praktiskt betydelsefulla roll som Folke Schmidt spelat här i landet under decennier för utvecklingen av den arbetsrättsliga vetenskapen. Inte att förglömma det viktiga stöd som lämnats av arbetsmarknadsparterna bl. a. genom Arbetsmarknadens stipendiefond för arbetsrättslig forskning. Hasselbalch tycks inte ens ha haft tillgång till någon egentlig universitetshandledning utan har varit hänvisad till de kontakter som han själv kunnat skaffa.
Fråga är emellertid också om inte vissa drag som enligt min mening inte kan frånkännas avhandlingen — en traditionalism, en hesitation inför utbrytningar, en obenägenhet för preciseringar och socialt klarspråk — rätt mycket får ses som återspeglingar av rättsordningen på den danska arbetsmarknaden med dess statiska och konformistiska prägel. Uppenbart är i vart fall att förf:s egen yrkesbakgrund och därmed sammanhängande värderingar satt spår.
Detta skall i och för sig inte kritiseras, men man hade gärna sett att förf. varit mer öppen i fråga om redovisningen av sådana förutsättningar eller uttryckt större medvetenhet om möjligheten av inflytelser av denna art. Å andra sidan: hur många juridiska författare är ännu särskilt exponeringsvilliga på det här planet utanför de marxistiskt orienterades krets?
Innan jag går närmare in på avhandlingen, kan det vara på sin plats att erinra lite om den danska arbetsrättsutvecklingen. Som bekant har den moderna arbetsrätten i Norden utvecklats från till stor del likartade utgångspunkter och efter ganska parallella linjer. Men skillnaderna är också betydande.
Tidigast manifesterade sig de kollektiva dragen i Danmark. Det första markanta regleringsuttrycket för detta var det s. k. Septemberforliget år 1899 mellan de centrala arbetsmarknadsorganisationerna. En viss motsvarighet till denna överenskommelse fick vi sju år senare i den s. k. decemberkompromis-
sen. Bägge avtalen får närmast ses som en seger för arbetsgivarna. Dessas rätt till arbetsledning och fri uppsägning av anställning slogs fast mot att arbetarna fick sin föreningsrätt erkänd. Septemberforliget tog också upp regler om den fackliga striden, och en fast skiljenämnd, Den permanente Voldgiftsret, upprättades för behandling av brott mot forliget. Fortsatta förhandlingar togs upp 1908 som bl. a. ledde till en lag varigenom voldgiftsretten gjordes till en statlig domstol under namn av Den faste Voldgiftsret, sedan 1964 Arbejdsretten. 1908 överenskoms också regler om att tvister om avtalstolkning i sista hand kan hänskjutas till skiljedom, s. k. faglig voldgift. Septemberforliget kom med vissa ändringar att bestå som en grundval för arbetsmarknadens reglering ända till 1960 då det avlöstes av ett huvudavtal som undergick förändringar 1973 och blev föremål för nya förhandlingar våren 1979.
Även i Danmark har det skett en ansvällning av lagstiftningen på arbetsmarknaden. Delvis kan det återföras på liknande löntagarmässiga skyddsbehov som hos oss (t. ex. en arbetsmiljölag). Ändringar i lagen om Arbejdsretten vidtogs 1973 som bl. a. gav uttryck för en insiktsfullare syn på behandlingen av vilda strejker, inte utan betydelse för hur vi skulle komma att utforma motsvarande regler i medbestämmandelagen. Men kanske framför allt har nyregleringen haft samband med Danmarks anslutning till EG. Medlemskapet väntas leda till åtskilliga nya lagar inom de närmaste åren.
Hasselbalch betecknar den danska arbetsrätten som ett system i uppbrott. Lagstiftningstrenden har emellertid långtifrån varit lika kraftig och löntagarinriktad som hos oss. Alltjämt finns det t. ex. inte någon lagreglering av kollektivavtalsformen, ingen allmän lag om anställningsskydd, ingen lag om medbestämmande, dock om styrelserepresentation för de anställda i aktiebolagsstyrelser. Däremot förekommer det i större utsträckning än hos oss en del lagregler för speciella tjänsteavtalstyper, bl. a. funktionærsloven för arbetsledare och vissa andra tjänstemannagrupper på den privata arbetsmarknaden, medhjelperloven för anställda i lantbruk och hushåll och en lag för lärlingsförhållanden.
Helhetsintrycket är att det danska rättstillståndet starkt påminner om det som var rådande hos oss när den stora reformdriven satte in omkring år 1970.
Ännu några ord om det system som tillämpas för att lösa rättstvister om kollektivavtal. Liksom hos oss är förhandling, eventuellt i kombination med någon form av medling, det grundläggande förfarandet. Vad beträffar alternativet med i sista hand hänskjutning av tvisten till voldgiftsret eller Arbejdsretten kan behörighetsuppdelningen mellan dessa organ synas egenartad. Systemet tillämpas dock flexibelt och på bägge partssidor tycks man i det stora hela tillfredsställd.
Arbejdsrettens domar är som den svenska arbetsdomstolens offentliga, dock inte vad gäller meningsskiljaktigheter. Trots kompetensbegränsningen — domstolens behörighet har dock utvidgats under 1970-talet — har Arbejdsretten under årens lopp handlagt nästan dubbelt så många mål som den svenska arbetsdomstolen, ca 9 000, varav någon tredjedel gått till dom. Voldgiftsförfarandet är inte offentligt. Det måste dock röra sig om många tusen fall som avgjorts på detta sätt. I en del fack finns det permanenta voldgiftsretter, i andra tillfälligt upprättade. Som ordförande anlitas vanligen en jurist, ofta hämtad från kretsen av domare i Arbejdsretten. Rätt mycket torde voldgiftsdömandet till sina allmänna grunddrag präglas av samma principer som utmärker Arbejdsrettens rättsprövning. Som helhet har man intrycket att
parterna på danska arbetsmarknaden varit mer processbenägna än hos oss, vilket torde ha bidragit till konservering av det allmänna rättstillståndet.
Hasselbalchs avhandling är indelad i fyra huvudavsnitt och slutar med en kort epilog med några generella reflexioner. Det första avsnittet inleds med en karakteristik av den danska arbetsrätten som juridisk disciplin. Sedan följer ett parti om "retsgrundlag og retskilder". Ett tredje inslag i samma avsnitt behandlar "ansættelseforholdets principunderlag — aftaleområdets grænser". Slutligen företas även en utredning av arbetstagarbegreppet. Det andra huvudavsnittet är betecknat "arbejdsretlige ufravikelighedsprincipper", med svensk terminologi tvingande regler i arbetsrätten. Huvudavsnitt III är rubricerat "Den kollektive overenskomst og individualkontrakten — et samspilsproblem". Medan avsnitt II rör de formella gränserna för att göra avsteg från lag eller kollektivavtal, undersöks här hur det i vid mening råder en samverkan mellan kollektivavtalet och det enskilda anställningsavtalet. Huvudavsnitt IV, "Retsdannelsen uden for de positive reguleringers område", handlar om fastställandet av anställningsavtalets innehåll när regler i lagstiftning eller kollektivavtal inte ger några direkta anvisningar.
Om det första huvudavsnittet synes få sägas att det har väl blandad karaktär. Uppspaltningen av ämnesområdet på de följande huvudavsnitten framstår i det stora hela som ändamålsenlig och konsekvent. Beträffande avhandlingen som helhet torde dock få sägas att en intensivare strukturell bearbetning hade varit önskvärd. Man saknar en inledande diskussion av avhandlingens målsättningar och ämnesområdets avgränsning. De olika huvudavsnitten skulle också ha behövt mer klarläggande upptakter. Det finns inte heller någon samlad redogörelse för och kritisk analys av den undersökningsmetod som använts. I ett avseende — utnyttjandet av voldgiftspraxis — får jag närmare återkomma.
Något som vidare framstår som en brist, säkerligen kännbar också för danska läsare, är att hela rättsanalysen så litet anslutits till närmare beskrivna strukturförhållanden på arbetsmarknaden i fråga om organisationsväsen, lagstiftning, avtal etc. Huvudavsnitt IV inleds med en omfattande redogörelse för rättsutvecklingen från 1700—1800-talet tills den moderna arbetsrätten börjar ta form. En förkortad sådan historik hade lämpligen kunnat flyttas fram i boken och förts fram till nutid. Även i enskildheter hade framställningen vunnit på fler konkreta anknytningar. Förf:s egen praktiska erfarenhet från organisationslivet hade kommit mer till sin rätt.
Mycket i denna omspännande avhandling måste lämnas utanför eller beröras högst flyktigt i en recension som denna. Jag har lagt tonvikt vid sådant som ter sig särskilt intressant i svenskt jämförande perspektiv. Stora partier av avhandlingen kan inte bedömas till sitt rätta värde utan ingående förtrogenhet med danska rättsförhållanden.
Förf. hävdar i första huvudavsnittet att den danska arbetsrätten är en splittrad disciplin, splittrad mellan den kollektiva arbetsrätten och den individuella arbetsrätten. Han menar att rättsvetenskapen, t. ex. Illum, alltför ensidigt lagt tyngdpunkten på den kollektiva arbetsrätten, låt vara att som redan berörts åtskilliga författare även behandlat "enkeltkontraktens problemer". Såvitt jag uppfattat är förf:s hela ambition att slå en brygga mellan de båda systemen. För mig ter det sig dock som om det sker i form av en strävan att starkare betona det individuella kontraktsperspektivet.
Det är möjligt att i Danmark de kollektiva utvecklingsdragen i arbetsrätten
uppmärksammats i en utsträckning som varit ägnad att undanskymma det enskilda anställningsavtalets rättsproblem. I vart fall hos oss har kollektiviseringen av arbetsrätten blivit allt mer dominant. Vetenskapligt sett kan man avläsa denna utveckling i t. ex. Folke Schmidts läroböcker där arbetsrätten mer och mer kommit att framstå som ett sammanhängande system av övervägande kollektiv karaktär. Kollektiviseringen har inte, ehuru tidigare inledd, varit lika genomträngande i Danmark. Enligt vad Hasselbalch framhåller har EG-anslutningen snarast tillfört arbetsrätten vissa ökade inslag av individuell natur. Utan att som svensk iakttagare göra några bestämda invändningar vill jag emellertid ifrågasätta om hans sätt att närma sig hithörande förhållanden som helhet låter sig förena med de rättssociologiska trenderna.
Av det parti i huvudavsnitt I som innehåller en genomgång av det arbetsrättsliga källunderlaget väljer jag att uppehålla mig vid den framställning som ägnats åt sedvanor, praxis, skick och bruk i samband med kollektivavtalstilllämpning, i synnerhet s. k. kutymer. Kutymbegreppet har fått stor betydelse idansk arbetsrätt. Kutymen inom en bransch eller på en arbetsplats är en sedvana av särskilt kvalificerad art som kan tillerkännas rättsligt bindande kraft, stundom t. o. m. när den avviker från ett gällande kollektivavtal. Behandlingen av hithörande problem torde ha stort intresse. Det är fråga om en fylligare och mer systematisk analys än hos tidigare författare som ägnat sig åt ämnet. Hasselbalch kommer delvis fram till nya bedömningar. I vad mån dessa är hållbara lämnar jag därhän. Låt mig likväl göra några invändningar när det gäller sättet att närma sig företeelsen kutymer.
Även om man som förf. växt upp i det danska arbetsrättssystemet och vant sig vid att betrakta kutymbegreppet som något givet, kunde det vara värt att ställa frågan, hur det kommer sig att denna sedvanetyp fått sådan särställning i Danmark. I förut nämnda anmälan av Hasselbalchs "Ansættelsesret" i SvJT menar Tore Sigeman att det har att göra med att kollektivavtalet inte kräver skriftlig form i Danmark. Man kan väl också tänka sig att över huvud frånvaron av lagstiftning om kollektivavtalet och dess tvingande effekter verkat bidragande. Möjligen har även vissa dogmatiska drag hos den danska rättsvetenskapen medverkat till att trissa upp denna rättsfigur.
Enligt min inställning är det angeläget inte minst vid behandlingen av problem på arbetsrättens område att relatera rättsbedömningen till den sociala situation som föreligger bland annat med avseende på de parts- och styrkeförhållanden som faktiskt råder. Alltför mycket har man i traditionell kontraktsrätt negligerat sådana aspekter. När det gäller kutymerna och hur man skall se på dem hade det kunnat vara givande att söka systematisera dem med tanke på hur de uppkommit och vilken partssida som dragit fördel av dem. Det finns bara obetydliga ansatser till en sådan differentiering. Över huvud taget är förf. avhandlingen igenom obenägen att erkänna och belysaallt vad som har att göra med bristande parts jämvikt på arbetsmarknaden.
Jag skulle också vilja efterlysa en kategorisering i fråga om det materiella innehållet av olika kutymer. Framställningen ter sig här mycket abstrakt.
Högst intressant hade varit om förf. skärskådat kutymerna från ett vidsträcktare avtals- och förmögenhetsrättsligt perspektiv, om han satt in dem i hela spektrum av de fenomen som under termer som sedvana, bruk, praxis etc. tillmäts rättslig betydelse i varierande sammanhang. Men återigen. Hur mycket kan begäras? En sådan breddad undersökning kunde vara ämnet för en hel doktorsavhandling.
Behandlingen av kutymerna tilldrar sig särskilt intresse även genom att den bygger på en omfattande genomgång av voldgiftspraxis vid avtalstolkning. Också i andra delar av avhandlingen åberopas sådant material. Som förut berörts är voldgiftsförfarandet inte offentligt. Dansk Arbejdsgiverforenings medlemmar har dock varit skyldiga att till föreningen rapportera de voldgiftsavgöranden som träffats inom resp. områden. Under decenniernas lopp har på det viset samlats omkring 4000 domar i föreningens arkiv. Materialet — som ännu inte är fullt uppordnat med något ajourfört register — har inte stått till allmänt förfogande, utan särskilt tillstånd har krävts för att få tillgång till det. Allan Rise, på sin tid direktör i Dansk Arbejdsgiverforening, började intressera sig för kollektionen av voldgiftsavgöranden. I början av 1960-talet publicerade han en första samling voldgiftsdomar, "Overenskomstfortolkning ved Faglig Voldgift". I boken berättar han att voldgiftsrätternas praxis dessförinnan varit föga känd utanför de egna facken. T. o. m. inom de egna avtalsområdena kunde man ha dålig kännedom om tidigare avgöranden. Han grupperade materialet, vanligen i form av utdrag ur domarna, på 10—12 ämnesområden, bl. a. kutymer, efter vissa urvalskriterier. Författare som Illum gjorde aldrig något bruk av voldgiftspraxis. Efter Rises publicering tycks intresset för sådan praxis ha stigit. Numera förekommer det inte sällan att voldgiftsavgöranden åberopas i Arbejdsretten.
Med all respekt för Rises insats torde det få hållas för tveksamt i vad mån hans redovisningsmetod är fullt representativ och tillförlitlig. När nu ett material av detta slag utnyttjas i stor skala i en strikt vetenskapligt syftande framställning, kan man kräva en ingående redovisning av urvalsmetoden och en källkritisk analys.
Den första fråga man enligt min mening kan ställa men som inte närmare diskuteras i avhandlingen är om denna praxis över huvud har något källvärde av högre valör. Det synes över huvud ligga något diskutabelt i att återuppliva sådant här stoff i den mån det gäller praxis före Rises publicering och så att säga ge det retroaktiv legitimitet. Tvivelaktigt är i vart fall att inte göra några kronologiska åtskillnader. Fall från sekelskiftet ställs utan vidare samman med nyare avgöranden. Även med kännedom om traditionsbundenheten i dansk arbetsrätt och förbindelselinjerna mellan voldgiftsretterna och Arbejdsretten förefaller detta betänkligt.
Vad gäller redovisningsmetoden uttalar förf. att han gjort en självständig genomgång av hela arkivet. Anmälaren, som själv i egenskap av fakultetsopponent besett arkivet, har inte anledning att betvivla detta. Man hade dock i avhandlingen gärna velat höra mer om urvalsprinciperna. I fråga om förf:s tolkningar av avgörandena har jag dock vid företagna stickprov blivit övertygad om att han gått sorgfälligt till väga. Förf. är också värd erkännande för sitt sätt att lägga fram materialet i avhandlingen. Han gör inga tvärsäkra påståenden om ståndpunkterna i praxis. Fall som pekar i motsatt riktning nämns. När underlaget är smalt, är förf. försiktig i sina bedömningar.
Låt mig också hastigast ur avhandlingens första huvudavsnitt rycka loss ett inslag om Arbejdsretten och dess rättsbildande funktioner. Förf. konstaterar att domstolen varit starkt bunden vid sin egen praxis och finner detta i det hela tillfredsställande. Förhållandet kan, menar han, ses som ett respekterande av arbetsmarknadens parter, av deras autonoma regleringsmakt och av deras behov av att ha fasta normer att hålla sig till. Förf. berör dock inte på något sätt att det i Danmark på 70-talet förekommit stark kritik från fackligt
håll mot bl. a. stelheten i domstolens rättstillämpning. Vid tillkomsten av huvudavtalet 1973 uttrycktes från LO:s sida bestämda förhoppningar att detta skulle bli incitamentet till en progressivare rättsbildning, förhoppningar som dock inte tycks ha infriats annat än kanske i vissa avseenden. Den motsvarande diskussion som förts hos oss i fråga om arbetsdomstolen och som på olika sätt avsatt resultat förbigås också med tystnad.
Huvudavsnitt II upptar i en första avdelning aspekter på tvingande och dispositiv lagstiftning. Avsnittet har starkt intresse även för svenskt vidkommande. I den omfattande nya lagstiftningen på vår arbetsmarknad men även på andra områden har ju metoden att reglera genom dispositiv lag tagits i bruk allt mer. Det rör sig i stor omfattning om lagstiftning som med hänsyn till tillkomstbakgrunden ligger i ett mellan område mellan kollektivavtalsreglering och statligt initierad lagstiftning. Det torde få sägas att lagarna inte alltid producerats på ett tillräckligt koordinerat sätt och att det i betydande utsträckning saknats genomtänkta och enhetliga överväganden rörande valet mellan tvång och dispositivitet samt tekniken för den dispositiva metoden. Det är helt enkelt ett ämne som skulle kräva grundligt studium.
Förf. sätter fingret på åtskilliga inkonsekvenser i den danska lagstiftarens sätt att göra bruk av tvingande och dispositiv lag. Ett avslutande finstilt avsnitt är måhända det intressantaste. Det visar större öppenhet inför rättslig nyorientering, mer av flexibilitet i synsätt och resonemang än som kanske kommer till uttryck annorstädes i avhandlingen.
I den andra underavdelningen av huvudavsnitt II går förf. in på frågor som hänger samman med avvikelse från kollektivavtal. Trots avsaknaden av lagstiftning betraktas även i Danmark kollektivavtalet som en i princip tvingande reglering.
När det gäller bakgrunden till och ändamålet med tvingande eller dispositiva regler vill jag ifrågasätta om det inte hade varit realistiskt och givande att anlägga ett delvis gemensamt perspektiv på lagstiftning och avtal. Som något antytts torde åtminstone för svensk del ett sådant bredare grepp ha varit motiverat.
En dispositionsfråga. I inledningen till huvudavsnitt III ges en exposé över de olika ämnen inom förekommande kollektivavtal som kan falla på ena eller andra sidan av den tvingande gränsen. Det hade nog blivit mer organiskt och överskådligt om detta förts in under huvudavsnitt II.
Det tredje huvudavsnittet — om samspelet mellan kollektivavtal och anställningsavtal — behandlar i en första avdelning hur kollektivavtalsregleringen slår igenom i anställningsförhållandet och vad de berörda arbetstagarna, organiserade eller inte, kan ställa för krav på avtalsgenomförandet. I Danmark har partsorganisationerna getts längre gående befogenheter än här att visavi medlemmarna disponera över kollektivavtalet och dess tillämpning. Hur långt rådigheten sträcker sig är dock, liksom hos oss, delvis problematiskt. Det skulle föra för långt att här — som skedde vid disputationen — gå in på en detaljdiskussion. Jag får begränsa mig till att framhålla att förf. synes mig väl benägen att prioritera organisationernas befogenheter på bekostnad av individuella medlemsintressen och rättssäkerhetskrav. Här stöttar han under den kollektiva arbetsrätten på ett sätt som kan tyckas stå i motsats till betoningen av det individuella kontraktsperspektivet. Men kanske är det djupare sett inte någon motsättning — sett ur arbetsgivarsynvinkel?
I andra delen av huvudavsnitt III — som bitvis flyter ihop med den förra —
skärskådas en lång rad situationer där det kan uppstå eller synas uppstå en kollision mellan kollektivavtalsmässiga ändamål och individuella hänsynstaganden. Det kan gälla exempelvis om en i och för sig lovlig stridsåtgärd strider mot anställningsavtalet, i vad mån arbetstagarna har några rättigheter under en strejk, lovlig eller olovlig, eller vilka möjligheter arbetsgivaren har att säga upp anställda under en konflikt.
Vad jag kan förstå rör det sig här om en räcka frågor av stor praktisk och teoretisk betydelse i den danska arbetsrätten. Problemen gör sig också påminda här fast inte i samma utsträckning. Delvis har vi sedan tidigt inte samma syn på de här förhållandena, t. ex. om en lovlig strejk bryter anställningen eller bara suspenderar den. Vidare har problemen betydligt minskat i omfattning genom avtals- och lagstiftningsutvecklingen.
Frågan är om man inte skulle komma längre genom att helt enkelt attackera själva grundsynen att vi har att göra med parallella regelsystem, vad Svante Bergström i sin avhandling "Kollektivavtalslagen" (1948) benämnt den dubbla konstruktionen. Man kan mena att den till en del är en dogmatisk konstruktion som hindrar en realistisk syn på vilka regler och rättsföljder som man har att arbeta med. I arbetsrättskommittén togs hela problematiken upp av de fackliga företrädarna och vissa partiella lagresultat nåddes när det gäller arbetsgivarens sanktionstillgångar. Utredningen gick dock inte mera på djupet.
Förf. diskuterar inte denna infallsvinkel, den är väl alltför främmande för hela hans arbetsrättsliga syn. Han för dock ett inträngande och synpunktsriktresonemang med flera referenser till svensk och norsk rätt. Även om det inte skulle vara hållbart på alla punkter — han har ådragit sig viss dansk kritik när det gäller bodsanktionens relation till individualrättsliga sanktioner — bör analysen ha mycket att ge åt rättstillämparna.
I sista huvudavsnittet går förf. in på frågorna om att fixera anställningsavtalets innehåll när bara de individuella parternas dispositioner och diverse s. k. utfyllande regler, t. ex. analogisering med funktionærsloven och annan speciallag, står till buds. De problem som här behandlas har väl rätt liten aktualitet för svenska förhållanden. Det är emellertid instruktivt att följa den skarpsynta analysen som är ytterligt väl belagd med rättspraxis och fogad till en historisk utvecklingsbild. Man får en fin inblick långt tillbaka i hur domstolarna och företrädare för doktrinen resonerat. I epilogen betonar förf. det traditionsmässiga, det starkt nationella i det danska arbetsrättssystemet, på samma gång som han hävdar att lagstiftaren på senare tid gripit in alltför mycket. För stora hänsyn har tagits till snabba politiska vinster på bekostnad av regleringssystemets överskådlighet, klarhet och harmoni. Han menar att bristfällig lag är svårare att reparera än misslyckade kollektivavtal. Man hade velat se någon konkret adressering. Även hos oss saknas ju inte kritik, främst naturligtvis från arbetsgivarsidan, av att lagstiftaren gått fram alltför häftigt. Men det finns dock en beredskap för att mer kontinuerligt än förr se över lagstiftningen. Förf. tycks likväl inte anse att problemen med den expanderande lagstiftningen i hans land är så akuta att de kräver mer omedelbart beaktande. När det gäller den roll som rättsvetenskapen skulle kunna spela i sammanhanget framhåller han insiktsfullt att hittills alltför litet samlat studium ägnats åt skilda regleringstekniker.
Några avslutande synpunkter.
Det huvudsakliga underlaget för avhandlingen utgörs av traditionellt rätts-
stoff, om man dit också räknar voldgiftsmaterialet. Metodiskt sett representerar avhandlingen knappast något nytt. Undersökningen bygger emellertid på ett exceptionellt stort rättsfallsmaterial från landets olika berörda domstolar och från fackliga skiljenämnder. Stickprov och förfrågningar hos dansk expertis talar för att förf. gått till verket med stor noggrannhet, och såvitt jag kan bedöma har han hanterat materialet på ett skickligt och omdömesgillt sätt. De påtalade redovisningsbristerna i metodiskt avseende har förmodligen inte haft någon saklig betydelse för ämnesbehandlingen.
Över huvud har avhandlingen inneburit en omfattande arbetsprestation, särskilt om man ser den i förbindelse med förf:s föregående skriftställarskap. Det står i öppen dager att han besitter en utomordentlig kännedom — teoretiskt och praktiskt — om den danska arbetsrätten. Kanske kunde det sägas att han väl snävt hållit sig inom konventionellt arbetsrättsliga ramar, att han bort röra sig mer inom vidare civilrättsliga och andra cirklar. Med tanke på i vilken utsträckning den danska arbetsrätten tidigt utvecklats från autonoma grunder och antagit särpräglade drag ter det sig dock tveksamt i vad mån en sådan invändning har någon större bärkraft.
De utländska rättsutblickarna är få. Som redan framhållits hade enligt min mening rikhaltigare referenser till den svenska rättsutvecklingen kunnat ge tankeväckande sidobelysningar och större lyft åt det hela. I övrigt är det osäkert om så mycket mer hade stått att vinna.
Vad gäller de formella sidorna av avhandlingen vill jag utöver vad som sagts redovisa intrycket av ett ibland något svårforcerat språk och en terminologi som hade kunnat vara mer utmejslad. I tidigare arbeten har förf. visat prov på mer lättillgängligt och raktpåsakbetonat skrivsätt.
Något rättsfallsregister innehåller inte boken — men ett sådant skulle antagligen ha krävt kolossalt omfång!
Hasselbalchs avhandling är en produkt i samklang med det rådande rättstillståndets villkor. Själva grundvalarna för den gällande ordningen, de organisationsmässiga och institutionella maktcentra, de allmänna styrkerelationerna partssidorna emellan på arbetsmarknaden sätts inte i fråga. De tendenser till en arbetsrättslig nyorientering till de anställdas fördel som är märkbara också i Danmark tycks inge förf. betänkligheter. Driftsekonomiska aspekter spelar en viktig roll i hans arbetsrättsliga filosofi. Till sin allmänna framtoning som en pragmatiker av liberalt snitt avviker han dock inte från andra arbetsrättsliga forskare som verkat i de skandinaviska arbetsmarknadstraditionernas tecken.
Helt visst är det mycket som skiljer mellan Ole Hasselbalch och undertecknad när det gäller den allmänna synen på arbetsmarknaden och dess rättsförhållanden och även när det gäller inställningen till arbetsrättslig forskningsmetod — också recensionen skall bedömas med hänsyn till den skrivandes utgångspunkter. Men detta hindrar mig förvisso inte att ge ett uppriktigt erkännande av en avhandling som i hög grad vidgar kunskapen om stora delar av den danska arbetsrätten. Det är en avhandling av det slaget som förtjänar att begrundas ingående och länge. Man vill hoppas att Ole Hasselbalch skall beredas tillfälle till fortsatt forskning under friare betingelser än han hittills arbetat under.
Sten Edlund