MICHAEL BOGDAN. Komparativ rätt. Lund 1978. 106 s. (Skrifter utg. av Juridiska Föreningen i Lund. 26.)

 

Intresset för jämförande rättsstudier har sedan länge varit i stigande, och det är uppenbart att sådana studier blivit alltmer nödvändiga inte endast ur vetenskaplig synvinkel utan också av praktiska skäl, allteftersom den internationella samfärdseln utvecklats och de internationella juridiska transaktionerna blivit allt betydelsefullare. I själva verket kan dock det principiella intresset för dylika studier i vårt land (liksom på andra håll) spåras långt tillbaka. Redan den förste, som efter Uppsala universitets återupprättande fick ansvaret för juridiken, den lysande begåvade men onekligen något bångstyrige Johannes Messenius (som efter några hektiska år i Uppsala och Stockholm fick framleva sitt liv i fängelse i Kajaneborg), framhöll i sin installationsföreläsning 1609 behovet av rättsjämförelse och varnade för en begränsning av blickfältet till det egna rättssystemet. I 1655 års universitetskonstitutioner pålades professorn i svensk rätt uppgiften att jämföra med romersk rätt, med de gamla svearnas och götarnas (goternas) rätt (inhemsk såväl som utländsk) och med de angränsande tyskarnas, danskarnas och de andra folkens lagar. Som så ofta blev konstitutionernas vackra syfte dock endast ofullständigt förverkligat i den akademiska vardagen. De rättsvetenskapliga jämförelserna inskränkte sig mestadels till den romerska rätten. Det kan tilläggas, att i de högre domstolarnas praxis under stormaktstiden det inte så sällan förekom inslag av annan rätt än den svenska på grund av Sveriges besittningar i Balticum och Tyskland.
    Intresset i de stora länderna för rättsjämförelser sköt ny fart under 1800 talet under intryck bl. a. av den jämförande språkvetenskapen (samtidigt som de gällande rättsordningarna genom kodifikationer m. m. kom att bli starkare nationellt avgränsade mot varandra). Även jämförelsernas betydelse för lagstiftningsarbetet började betonas; man kan erinra om namnet på det alltjämt livskraftiga, 1869 stiftade franska sällskapet Société de législation comparée. I vårt eget århundrade har de komparativa strävandena snabbt vunnit terräng, särskilt efter andra världskriget.
    Här är inte platsen att räkna upp de många institutioner och samfund som numera verkar i rättsjämförelsens tjänst. För Nordens del har i ett betänkande 1970 (Nordisk udredningsserie 17/70) föreslagits upprättande av ett samnordiskt institut för jämförande rättsvetenskap, placerat i Sverige. Trots ett positivt mottagande i Nordiska rådet har dock förslaget ännu inte förverkligats. Det finns anledning att i detta sammanhang peka på ett problem, som mer och mer anmäler sig, nämligen rättsjämförelsens plats i den vanliga juristutbildningen. Trots den ämnesträngsel, som där råder, framstår det nämligen som alltmer nödvändigt att inom utbildningens ram bereda utrymme för de komparativa aspekterna. Hur detta skall ske, därom kan delade meningar råda, och olika uppfattningar har också framträtt vid internationella diskussioner om de juridiska studiernas uppläggning. Två huvudvägar har skymtat i debatten. Den ena, som ibland kallats "infusionsmetoden", skulle bestå i att satsa på att låta komparativa synpunkter komma till sin rätt i de särskilda juridiska ämnena (civilrätt, straffrätt, processrätt, offentlig rätt osv.). Den andra vägen skulle innebära att introducera jämförande rättsvetenskap (komparativ rätt) som ett särskilt (valfritt eller, helst, obligatoriskt) ämne i studiegången. Något självklart, för alla länder passande recept kan naturligtvis inte utskrivas. För Sveriges del förefaller mig en viss kombination

av bägge metoderna önskvärd. Utan tvivel borde man sträva efter ett ökat inslag av komparativa moment i de särskilda ämnena, men det finns goda skäl för att dessutom erbjuda de studerande en sammanhållen komparativ kurs. F. n. föreligger planer på att införa en sådan kurs som en s. k. alternativ kurs.
    En sammanhållen komparativ kurs medför allt annat än lätta problem i fråga om urval av material m. m. Det är också önskvärt att ha tillgång till en kort allmän introduktion i bokform till de komparativa studierna. En förträfflig sådan har docent Michael Bogdan skänkt oss i det här anmälda arbetet. En kort överblick över innehållet visar följande.
    Bokens första avsnitt är en inledning, där förf. diskuterar termen "komparativ rätt" (själv föredrager jag termen jämförande rättsvetenskap), berör den komparativa rättens förhållande till allmänna strävanden att vinna kunskap om utländsk rätt, ställer den klassiska frågan huruvida jämförelser mellan rättsordningarna är en metod eller en egen vetenskap och slutligen gör ett (vällyckat) försök till en arbetsdefinition av komparativ rätt. Det andra huvudavsnittet handlar om den komparativa rättens användningsområde: allmän bildning och mellanfolklig förståelse, bättre förståelse av den egna rättsordningen, arbete de lege ferenda och rättsunifikation, arbete de lege lata, särskilda frågor rörande den internationella privat- och straffrätten, särskilda komparativa synpunkter på folkrätten, den pedagogiska användningen m. m.
    Det tredje avsnittet behandlar några problem knutna till studiet av utländsk rätt: informationskällor, tolkningsproblem, översättningsproblem, död och levande rätt, förståelse av rättsreglernas samhälleliga bakgrund och syfte m. m. Avsnitt IV ägnas åt själva jämförelsen, särskilt jämförbarhetsproblemet, och i avsnitt V diskuteras förklaringar av likheter och olikheter mellan rättssystemen. Avsnitt VI ställer frågan om en komparativ värdering av de jämförda lösningarna, och avsnitt VII ägnas åt försöken att gruppera rättsordningarna i rättsfamiljer. Slutligen uppmärksammas i avsnitt VIII rättsordningarnas gemensamma kärna och den särskilt på civilrättens område hävdade s. k. praesumptio similitudinis, dvs. antagandet att rättsreglerna i olika länder till sitt innehåll normalt kan antagas vara lika. Boken avslutas med en engelskspråkig Summary.
    Att Bogdans bok är ett utmärkt hjälpmedel för akademisk undervisning i jämförande rättsvetenskap har redan sagts. Den har enligt min övertygelse mycket att ge också den färdige juristen. Att de många problem som passerar revy skulle kunna ge anledning till ingående diskussioner är självklart, och här och var kan den som sysslat med området känna sig föranlåten till randanmärkningar eller modifierande omdömen. Det skulle föra för långt att i någon större utsträckning gå in på sådant i denna anmälan. Några spridda reflexioner må vara nog. I metodavsnittet förekommer i en not (s. 17 not 18) påpekandet att det egentligen inte finns en enda komparativ metod utan ett antal komparativa metoder. Iakttagelsen är riktig och kunde ha framhävts tydligare. Den bestyrkes av förf:s egen väl avvägda arbetsdefinition (s. 20). När förf. talar om likheter mellan komparativ rätt och rättshistoria bör erinras om att modern rättshistorisk vetenskap i hög grad måste arbeta komparativt.I fråga om arbetet de lege ferenda kan påminnas om att det ofta för lagstiftarna av historiska och andra skäl blir nödvändigt att använda olikartad rättsteknik för att nå likartade mål (jfr s. 38, 67). På tal om användning och tolkning av utländska rättskällor — där förf. som vanligt har kloka ord att säga (s. 35 ff) — känner man sig frestad att starkt understryka, att hela den

komplicerade internationella privaträtten i själva verket vilar på ett ytterst bräckligt underlag, nämligen domstolarnas alltid vanskliga och i realiteten troligen ganska ofta med fel behäftade tillämpning av främmande lag. Må det i anslutning härtill sägas, att användningen av praesumptio similitudinis måste ske med största varsamhet.
    Bodgans bok, skriven i en klar och lättläst stil, förtjänar att rekommenderas till studium för alla, som har något intresse för de rättsjämförande strävandena.

Åke Malmstram