Kan man få rätt mot pressen? En komplettering
Sedan artikeln i SvJT 1981 s. 1 ff skrevs har vissa smärre förändringar skett. Sålunda utkom i januari 1981 en ny upplaga av "Spelregler för press radio tv". En av nyheterna däri är att överklagande till pressens opinionsnämnd (POn) av allmänhetens pressombudsmans (PO) beslut att lämna en anmälan utan åtgärd bundits till en tidsfrist, närmare bestämt en månad från tidpunkten för beslutet.
Vidare kan nämnas att den expeditionsavgift, som POn ålägger en klandrad tidning, för 1981 utgör 7 000 kronor om tidningen har större medelnettoupplaga per vardag än 10 000 exemplar.
Beträffande verksamhetsåret 1980 kan följande statistiska uppgifter lämnas. Hos PO diariefördes 385 nya ärenden medan antalet avgjorda ärenden uppgick till 476. Den ingående balansen var 129 ärenden och den utgående 38. Av hela antalet avgjorda ärenden avskrevs 80 % medan 10 % hänsköts till POn och 10 % föranledde ett PO-uttalande. Sammanlagda antalet av PO eller POn klandrade tidningsartiklar var 85 (42 av PO och 43 av POn). De tidningar som klandrades flest gånger var Aftonbladet (12 ggr), Kvällsposten (9 ggr), Lektyr (5 ggr), Arbetet (4 ggr), Arbetarbladet och Expresen (vardera 3 ggr) samt FIB/Aktuellt och Västerbottens Folkblad (vardera 2 ggr).
Thorsten Cars
Osannolikt påstående i SvJT
I min artikel Några nyttjanderättsregler utanför jordabalken (SvJT 1980 s. 657 ff) anges på s. 662 överst att skiljeklausuler är betydligt vanligare i arrendeavtal än i hyresavtal. I nästa mening uttalas att sådana klausuler ofta föreskriver att arrendenämnden skall vara skiljenämnd. Den följande meningen lyder: Det förefaller sannolikt att sådana klausuler kan lämnas utan avseende vid prövning enligt 36 § avtalslagen.
Detta osannolika påstående har överraskat en del noggranna läsare, så även mig, som till försvar åberopar att manuset i enlighet med mina intentioner innehåller ordet osannolikt i stället för sannolikt. Förhoppningsvis blir påståendet därmed mera sannolikt.
Bror Rittri
Prisdiskriminering — Sverige och USA
I den diskussion om prisdifferentiering och prisdiskriminering som förts i Svensk Juristtidning1 förekommer hänvisningar till amerikansk praxis som inte längre torde vara relevanta och som därför bör kompletteras innan de används i debatten. Möjligen har dessa också bidragit till att stärka Tom Hård i hans slutsatser, som även i övrigt kan sättas i fråga (de lege ferenda).
Det är helt riktigt att USA:s justitiedepartement 1976 gav ut en rapport om Robinson-Patman Act som var starkt negativ2. Federal Trade Commission (FTC) minskade sina aktiviteter på området till nära noll under 1970-talet
och även domstolarna blev mer skeptiska till lagens grundtankar3.
Men under våren 1980 har flera tecken tytt på att FTC är intresserad av att revitalisera Robinson-Patman Act. I mars 1980 uppgav konkurrensbyråns chef Alfred Dougherty i ett anförande inför National Association of Retail Druggists att FTC aktivt sökte fall av distributionshinder, särskilt sådana som stred mot Robinson-Patman Act. Den 14 februari 1980 hölls en sluten session med FTC där ledamoten Dixon efterlyste en rapport om vad konkurrensbyrån egentligen gjorde på Robinson-Patmanfältet. Byrån angav att den ökar sin aktivitet på området och tränar nya jurister som (naturligt nog efter 1970 talets passivitet) saknar erfarenhet av Robinson-Patmanfall. FTC har inte bara diskuterat utan också handlat genom dels ett fällande beslut, dels en ny aktion mot ett dotterföretag till det även här kända företaget Boise-Cascade4.
Utan att dra alltför långtgående slutsatser av FTC:s tydliga försök att återuppliva tillämpningen av den ganska rigida doktrin som ligger bakom Robinson-Patman Act kan det vara intressant att spekulera över vad som ligger bakom ansträngningarna. Kan det vara ett ånyo uppblomstrande intresse för småföretag som konkurrensfrämjande inslag i marknadsekonomin — ett intresse som tycks öka snabbt även här i landet?
Tom Hård konkluderar för sin del följande: "En begränsning av konkurrerande säljares möjligheter att prisdifferentiera är definitionsmässigt en konkurrensbegränsning, vars effekt — till men för konsumenterna — generellt sett är prishöjande." Gentemot detta skulle jag vilja framhålla att full frihet för leverantörer att prisdiskriminera erfarenhetsmässigt ofta leder till strukturella förändringar — främst bortfall av mindre företag — som är till men för konsumenterna. Dessa gynnas endast på kort sikt av lägsta möjliga pris men missgynnas på något längre sikt av den starka inriktning på priset som präglat både NO och KO och därav följande svårigheter att konkurrera med andra medel än lägsta pris.
Sahlin uttrycker sig så här: "En sådan konstruktion (årsbonus) har ofta till syfte att premiera den store köparen som sådan, inte att stimulera till ökade inköp." Utan att ifrågasätta det värde som ligger i koncentrerade leveranser kan man väl ändå fråga sig om dessa årsrabatter undantagslöst tillkommer på säljarens önskan och om inte förhållandet ibland är det omvända. Företeelsen maktrabatt kanske inte är alldeles borta?
Småföretagen lever i en hård värld. Enligt min mening förtjänar de stöd. Inte bara för att de bidrar till en bättre miljö för konsumenterna utan också för sin egen skull, som vitala inslag i marknaden (i många fall). Robinson-Patman Act är möjligen för litet flexibel för att passa oss, men som framgått av hänvisningarna lever den ånyo upp i USA och det vore fel att tro att tankegångarna bakom den är helt ur modet. Det kan finnas en del att lära därifrån. Jag vill ansluta mig till Sahlin och finner Hårds argumentering — helt riktig i anslutning till gällande rätt och förvisso helt naturlig med hänsyn till hans engagemang i Industriförbundet — alltför dogmatisk när det gäller företeelsen prisdiskriminering—prisdifferentiering.5
Stig Sohlberg