Mannamånsansvar — mannamån mot den punktlige betalaren?
Några frågor i anledning av den nya lydelsen av 11 kap.4 § brottsbalken
Av docenten MADELEINE LÖFMARCK
Vid den partiella revideringen av 11 kap. brottsbalken (BrB) år 1976 fick straffbestämmelsen om mannamån mot borgenärer en ny lydelse. Det nya straffbudet kan betecknas som en kompromiss. Det ursprungliga, i en departementspromemoria framlagda förslaget, enligt vilket betalning av skuld som varken skedde i förtid eller med ovanliga betalningsmedel skulle avkriminaliseras, frångicks i viss utsträckning. Lagrådet motsatte sig nämligen med stor bestämdhet en sådan begränsning av straffansvaret. De skäl lagrådet anförde var delvis av principiell natur, och förarbetena har till följd härav kommit att innehålla intressanta principuttalanden om förhållandet mellan straffrättslig reglering och annan rättslig reglering, t. ex. på konkursrättens område. Till följd av de ändringar som gjordes i förslaget under lagstiftningsärendets gång har emellertid en del praktiskt viktiga frågor kommit att lämnas olösta. Några av dessa frågor har endast berörts i de delar av förarbetena, som genom de senare gjorda ändringarna kommit att mista sin relevans.
Situationen kan synas lockande för straffrättsvetenskapen. Frågan om straffansvar för mannamån mot borgenärer, liksom för övriga gäldenärsbrott, innefattar emellertid så många utomstraffrättsliga aspekter och har efter 1976 års reform blivit så komplicerad, att det är med stor tvekan jag tar till orda i ämnet. Anledningen härtill är närmast en dom av HD, meddelad den 14 mars 1980 och refererad i NJA 1980 s. 94. Denna dom synes nämligen bekräfta min misstanke att genom ändringen av mannamånsparagrafen den punktlige betalaren — som betalar sina skulder något före förfallodagen — kommit att missgynnas i förhållande till den som betalar sina skulder först när förfallodagen är passerad.
Ansvar för mannamån mot borgenärer kunde före den 1 juli 1976 drabba en insolvent gäldenär som, oberoende av om skulden var förfallen till betalning eller inte, betalade en skuld och därigenom avsevärt förringade övriga borgenärers rätt. Straffansvaret hade före 1942 års reform av strafflagen endast gällt betalning av eller ställande av säkerhet för fordran som inte var förfallen eller för vilken förfallotid
inte var utsatt. Utvidgningen skedde på förslag av straffrättskommittén, som hänvisade till användningen av s. k. förfalloklausuler — förbehåll om omedelbar betalning av löpande lån eller andra skulder under vissa omständigheter (försummad amortering eller räntebetalning, gäldenärens insolvens). Genom 1976 års ändring i 11 kap. BrB har distinktionen förfallen—icke förfallen skuld på nytt fått betydelse i straffrättsligt hänseende. Enligt 4 § första stycket första meningen gör sig en gäldenär skyldig till mannamån mot borgenärer om han, då han är på obestånd, gynnar viss borgenär genom att betala skuld som ej är förfallen, betala med annat än sedvanliga betalningsmedel eller överlämna säkerhet som inte var betingad vid skuldens tillkomst eller genom att vidta annan sådan åtgärd, om åtgärden avsevärt förringar andra borgenärers rätt. Betalning av en förfallen skuld kan medföra ansvar endast om ytterligare en förutsättning är uppfylld, nämligenatt gäldenären i otillbörligt syfte gynnar betalningsmottagaren. Det följer av andra meningen i 4 § första stycket, som behandlar gynnande "på annat sätt än som nyss sagts". Med detta uttryck avses enligt departementschefen "betalning av förfallna skulder med vanliga betalningsmedel och därmed jämställda handlingar".1
Uttrycket förfallen gäld/skuld/fordran förekommer i många sammanhang i svenskt lagspråk. Exekutionstitel kan erhållas och exekutiva åtgärder användas först när en fordran är förfallen. Det kan inte råda något tvivel om att man därvid avser att om en tidsperiod finns angiven för betalning hela denna period måste ha gått till ända. Om uttrycket således inte vållar några tolkningsproblem då det förekommer som en förutsättning för exekution, ränteberäkning m. fl. rättsföljder som förutsätter en försummad betalningsskyldighet,2 så är förhållandet ett annat då uttrycket används i fråga om verkställda betalningar och deras rättsliga bedömning. Så är fallet i BrB:s straffbestämmelse om mannamån mot borgenärer. Detsamma är förhållandet i konkurslagen då uttrycket förekommer i avsnittet om återvinning till konkursbo.
Welamson anför i arbetet Konkursrätt att det ibland kan råda tvivel om vilken tidpunkt som skall anses utgöra förfallotid.3 Om detta beror på oklarhet om innebörden av skilda lokutioner i skuldförbindelser blir det en fråga om bedömande från fall till fall. Frågor av principiellt intresse aktualiseras enligt Welamson då den tidpunkt, vid vilken borgenären har rätt att kräva betalning, inte sammanfaller
med den tidpunkt, vid vilken gäldenären är berättigad att betala. I en not nämns fallet NJA 1915 s. 36. Rättsfallet rörde fråga om återvinning av en betalning enligt en faktura med betalningsangivelsen "med accept per 3 mån. eller inom 30 dagar med (11/2 %) kassarabatt", vilken hade gjorts efter det att 30 dagar men innan 3 månader hade förflutit från skuldens uppkomst och fakturans datum. Skulden ansågs förfallen från 30-dagarsfristens utgång och återvinningsyrkandet ogillades. Lejman har betecknat domen som riktig med hänsyn till att borgenären vid tidpunkten för betalningen hade varit berättigad att kräva omedelbar betalning eftersom gäldenären inte tidigare accepterat en växel.4
Distinktionen i mannamånsparagrafen mellan betalning av icke förfallen gäld (och vissa andra åtgärder) å ena sidan och betalning av förfallen gäld (och därmed jämställda åtgärder) å den andra har samband med bestämmelserna om återvinning och vad som förekom vid reformeringen av dessa år 1975. I den till grund för ändringarna i BrB liggande departementspromemorian hade betalning av förfallen gäld helt undantagits från det straffbara området. Ansvar skulle enligt detta förslag kunna följa bl. a. vid betalning i förtid.5 Detta uttryck var hämtat ur (den då föreslagna, sedermera antagna) återvinningsregeln i 35 § KL, som bl. a. avser "(b)etalning av skuld - - - i förtid". Denna paragraf ersatte förutvarande 29 § KL, i vilken det talades om "gäld, som icke var förfallen, då betalningen erlades". Utbytet mot det vidare uttrycket "i förtid" gjordes för att klargöra att betalning enligt åberopad förfalloklausul skulle omfattas av återvinning.6
En del remissinstanser anförde kritik mot att uttrycket "i förtid" föreslogs använt även i mannamånsbestämmelsen. Man menade att betalning med stöd av en förfalloklausul inte borde omfattas av kriminaliseringen. Fall då gäldenären fullgör ett civilrättsligt giltigt åtagande som kan leda till betalningsdom och utmätning borde avskiljas.7 Med anledning av remisskritiken användes i det till lagrådet remitterade förslaget i stället formuleringen skuld som ej är förfallen. Därmed avsågs alltså att ytterligare begränsa det straffbara området vid betalning av gäld. I specialmotiveringen anfördes:8
"Skillnaden består i att vid tillämpning av 35 § konkurslagen den formella förfallodagen inte utan vidare är avgörande, medan så blir fallet enligt den föreslagna lydelsen av mannamånsparagrafen."
För att återvinning skall medges enligt 35 § KL krävs mer än att det är fråga om betalning i förtid. Återvinning är utesluten om betalningen med hänsyn till omständigheterna ändå kan anses som ordinär. Denna begränsning föreslogs av lagberedningen i dess till grund för de nya återvinningsreglerna liggande betänkande och kommenteras däri på följande sätt:9
"Begränsningen gäller alla betalningar, även dem som skett med ovanliga betalningsmedel eller i förtid. Betalning med betalningsmedel som i allmänhet är ovanligt i viss bransch kan någon gång i det särskilda fallet vara helt korrekt. Och betalning i förtid kan av rent praktiska skäl ha skett kort före förfallodagen eller kan ha företagits för att viss rabatt skall erhållas. I övrigt är det avsett, att vanliga löpande betalningar, t. ex. avtalade och i behörig ordning betalade amorteringar på lån, avbetalningsköp m. m. samt av hyra, arrende, skatt eller innehållna källskatter och underhållsbidrag skall vara skyddade även om betalningen faktiskt försämrat gäldenärens ekonomiska ställning från andra borgenärers synpunkt. Även löpande betalningar som ej fullgörs förrän någon tid efter förfallodagen kan böra godtagas som ordinära, t. ex. om gäldenären brukat successivt göra rätt för sig i efterhand. Såsom ordinära betalningar torde i regel också vara att betrakta de normala insättningar som görs på en checkräkningskredit. Betalning vid kontantköp kan som nämnts inte angripas enligt förevarande paragraf. Det kan med nuvarande bokföringsteknik vara svårt att få faktura förrän någon tid efter leverans. Köp på sådana villkor måste i förevarande sammanhang jämställas med kontantköp, om betalning sker i vanlig ordning. Däremot är det inte avsett att betalning av skuld som stått ute eller kumulerats under längre tid skall kunna godtagas som ordinär. En betalning som skett sedan gäldenären förklarat sig inställa sina betalningar kan inte heller, objektivt sett, anses ordinär, frånsett hyra för bostad o. 1. Till beloppen normala ersättningar för arbete och kostnader som utbetalats för undersökningar av ett företags förutsättningar att fortsätta driften bör godtagas."
Departementschefen anslöt sig för sin del till lagberedningens uppfattning om innebörden av uttrycket ordinär betalning.10
När fråga är om återvinning till konkursbo finns således den situationen att betalning har skett en kortare tid före förfallodagen direkt berörd i motiven. Sådana betalningar hänförs i det återgivna uttalandet av lagberedningen till betalningar som visserligen skett i förtid men som ändå undantas från återvinning eftersom de är ordinära. I fråga om betalning av skatt kom återvinningsfrågan att lösas på annat sätt än enligt beredningens förslag. Skatteinbetalningar undantogs enligt beredningsförslaget från återvinning genom att hänföras till kategorin ordinära betalningar. Däri inbegreps även betalningar som
skett före uppbördsperiodens utgång. I den antagna lagtexten finns däremot i 28 § ett generellt undantag från återvinning gällande betalning av sådan skatt eller allmän avgift som avses i 1 § lagen (1971: 1072) om förmånsberättigade skattefordringar m.m. Denna undantagsregel gäller emellertid endast om fordringen varit förfallen till betalning. Förtidsbetalning av skatt får i återvinningshänseende bedömas med ledning av 35 § KL och torde åtminstone om den skett kort före uppbördsperiodens utgång vara att anse som ordinär. Departementschefen anförde i propositionen att frågan när en skattebetalning skall anses som ordinär får betydelse bara i sällsynta fall, till följd av skatteundantaget i 28 §, och han ansåg sig inte ha anledning att gå närmare in på denna fråga.11
I det till lagrådet remitterade förslaget om ny straffbestämmelse om mannamån mot borgenärer åberopades bl. a. att 1975 års ändring av återvinningsreglerna hade inneburit skärpningar som i motsvarande mån minskat borgenärernas behov av rättsskydd i form av straffansvar för mannamån mot borgenärer. Förslaget att från mannamånsansvar undanta betalning av förfallen skuld bemöttes emellertid med stark kritik av lagrådet. Lagrådet framhöll att återvinningsmöjligheterna inte hade utvidgats beträffande den kategori av betalningar som betecknats som ordinära. Beträffande sådana betalningar hade återvinningsmöjligheterna slopats av hänsyn till den betalningsmottagande borgenären, inte därför att en sådan betalning ansetts lojal och lovvärd om gäldenären insett sitt obestånd. Beträffande betalning av förfallen gäld med vanliga betalningsmedel behövdes enligt lagrådet en straffsanktion mot illojala förfaranden i väl så hög grad som beträffande betalning i förtid eller med ovanliga betalningsmedel.12
Lagrådet uppehöll sig särskilt vid bedömningen av skatteinbetalningar. Sedan sådana inbetalningar undantagits från återvinning skulle enligt lagrådet ett avskaffande av mannamånsstraff för betalning av förfallen gäld ge avsevärt, osanktionerat utrymme för skatteinbetalningar, som lagstiftaren utifrån sin inplacering av dessa i förmånsrättsordningen ogillade.13 Man ansåg det väl tänkbart att
"en företagare, som i en insolvenssituation saknar medel att tillgodose såväl statens källskatteanspråk som enskilda fordringar med bättre prioritet, önskar i första hand betala källskatten för att undgå ansvar enligt uppbördslagen. Rör det sig om en juridisk person, kan ett än starkare motiv härtill vara, att ställföreträdare för gäldenären eljest kan räkna med att åläggas personlig
betalningsskyldighet enligt 77 a § uppbördslagen. Detta gäller särskilt beträffande källskattemedel för vilka vederbörlig uppbördstermin redan har utgått. Är uppbördsterminen inte till ända, kan gäldenärens ställföreträdare enligt praxis undgå såväl ansvar som personlig betalningsskyldighet om han omedelbart söker företaget i konkurs eller företar viss därmed jämförlig åtgärd. Däremot kan han genom att betala redan eftersläpande källskatter visserligen icke undgå straffansvar. Om källskatterna blir betalda, slipper han emellertid under alla förhållanden personlig betalningsskyldighet med hänsyn till att betalningen inte kan återvinnas. Ett återhållande moment mot betalning i sådant syfte bör hittills ha varit, att ställföreträdaren riskerar ansvar för mannamån mot borgenärer om han genom betalning av källskattefordran sätter förmånsrättsordningen ur spel. Slopas möjligheten att såsom mannamån mot borgenärer bestraffa betalning av förfallen gäld med vanliga betalningsmedel, blir däremot fältet helt fritt för gäldenären därvidlag."
Departementschefen avvisade kritiken med hänvisning till att skattebetalningar i praktiken knappast kunde förringa andra borgenärers rätt. Lagrådet hade pekat på lönefordringar och fordringar med säkerhet i företagsinteckning. Sådana fordringar ägde förmånsrätt framför skattefordringar. Beträffande lönefordringar hänvisade departementschefen till den statliga lönegarantin, som medförde att endast statens rätt berördes. Företagsinteckningshavares förmånsrätt gällde, framhöll departementschefen, bara i sådan lös egendom som avses i 4 § lagen (1966: 454) om företagsinteckning och således inte i kontanter; den situation lagrådet torde ha avsett, att en gäldenär realiserar företagsintecknad egendom och använder likviden för skattebetalning, betecknade departementschefen som "något konstruerad". Han framhöll vidare att det enligt hans mening saknades samhällsintresse av en straffsanktion mot skatteinbetalningar.14
Det tillägg — andra meningen — i första stycket av 4 § som blev resultatet av meningsmotsättningarna omfattar inte den av lagrådet uppmärksammade situationen betalning av förfallen skatt. Utvidgningen av kriminaliseringen gäller enligt motiven sådana betalningar av förfallen gäld etc. vid vilka själva syftet kan betecknas som otillbörligt, d. v. s. fall då gäldenärens handlande bestäms av en önskan att ien obeståndssituation visa välvilja mot en speciell borgenär, fastän det sker på de övrigas bekostnad.15 Under straffbestämmelsen anges falla betalning av förfallen skuld av ställföreträdaren för ett gäldenärsbolag till ett annat bolag där han själv har intressen. Utanför det straffbara området faller däremot enligt motiven situationer som kännetecknas av att gäldenären vid en betalning på vanligt sätt av en förfallen skuld inte har något särskilt intresse av den ifrågavarande borgenärens
förmögenhetsställning. Detta anges så gott som alltid vara fallet vid betalning av vanliga löpande fordringar, avseende t. ex. avbetalningsköp, hyra eller skatt.
Det är alltså numera otvivelaktigt att straffansvar för mannamån mot borgenärer inte drabbar ställföreträdaren för ett gäldenärsbolag på obestånd som använder tillgängliga medel för inbetalning av förfallen källskatt i syfte att undgå personlig betalningsskyldighet. Sammasyfte kan nu även tänkas i fråga om arbetsgivaravgifter, för vilka ställföreträdaren sedan den 1 juli 1980 kan åläggas personlig betalningsskyldighet. Avser inbetalningen förfallen sådan avgift kommer straffansvar enligt BrB 11: 4 inte i fråga, eftersom ställföreträdaren inte "i otillbörligt syfte gynnar" statsverket.
Om inbetalningen däremot har gällt icke förfallna skatte- eller avgiftsbelopp torde bedömningen kunna bli en annan och från gäldenärens (ställföreträdarens) synpunkt betydligt mera ogynnsam. Sådan betalning är enligt 11 kap. 4 § första stycket första meningen straffbar så snart den inneburit ett gynnande av viss borgenär, varigenom andra borgenärers rätt har avsevärt förringats. Det räcker med andra ord att det finns bättre prioriterade borgenärer som inte fått betalt. Departementschefen har inte i propositionen gjort det fullt klart att någon sådan effekt aldrig skulle kunna följa på en skatteinbetalning. Enligt lagrådet kan företagsinteckningshavare bli lidande genom att intecknad egendom används vid anskaffandet av likvid för skatteinbetalningen.
I departementspromemorian angavs som ett skäl till den föreslagna ändringen av mannamånsbestämmelsen att en skatteinbetalning av en insolvent arbetsgivare inte borde kunna utgöra mannamånsbrott, eftersom arbetsgivaren till följd av uppbördslagens straffhot vid försummad inbetalning då skulle kunna vara i den situationen, att han begår ett brott vare sig han betalar eller ej. Denna synpunkt har inte blivit beaktad genom 1976 års ändring, som den slutligen kom att utformas. Det kategoriska undantaget från straffansvar för mannamånsbrott har kommit att gälla betalning av förfallna källskattebelopp. Om gäldenären betalar in skatten i sådan tid att han undgår straffansvar enligt uppbördslagen löper han fortfarande risken att begå mannamånsbrott. För att vara säker på att inte begå brott måste han se till att inbetalningen sker exakt den 18 i uppbördsmånaden. Om han betalar genom girering från eget postgirokonto måste han — hur nu detta skall gå till — lyckas få gireringshandlingarna att komma till postanstalten just den dagen!
Det må vara att straff för mannamån mot borgenärer kanske inte bör komma i fråga vid inbetalning av förfallen källskatt eller arbetsgi-
varavgift trots att ställföreträdaren/arbetsgivaren då har det speciella, egoistiska intresset att undgå personlig betalningsskyldighet. Det torde vara ett betydligt större problem för statsmakterna att sådana inbetalningar försummas i mycket stor omfattning.16 Men rimligen bör då inte heller straff kunna följa vid en skatteinbetalning som — i enlighet med uppbördslagens straffsanktionerade bestämmelser (och Riksskatteverkets i massmedia framförda uppmaning) — sker före den sista dagen för uppbörd. En källskattebetalning som till äventyrs görs redan i samband med löneutbetalningen ter sig inte mera straffvärd än en inbetalning som sker den 18 i uppbördsmånaden eller senare.
I promemorieförslaget, där formuleringen betalning i förtid användes, fanns dessutom ett krav på att gynnandet skulle vara otillbörligt. Detta krav fanns kvar i lagrådsremissen men ströks i propositionen. Strykningen betecknades som en redaktionell ändring. Det ansågs att ordet inte fyllde någon nödvändig funktion i första styckets första mening, eftersom det gynnande som avsågs redan med hänsyn till arten av de åtgärder som där angavs och kravet på att den ifrågavarande åtgärden skall avsevärt förringa övriga borgenärers rätt alltid torde framstå som otillbörligt.17
Om ordet otillbörligt behållits i första meningen skulle detta möjligen ha kunnat tas till intäkt för att betalningar kort tid före förfallodagen inte omfattas av straffansvaret. Strykningen kan alltså ha medfört en saklig ändring av inte oväsentlig betydelse.
Det stämmer väl med grundtanken bakom 1976 års ändring av mannamånsparagrafen att betrakta betalningar lång tid före förfallodagen med misstänksamhet och låta sådana betalningar omfattas av straffansvar så snart de konstateras ha förringat andra borgenärers rätt. Men det förefaller minst sagt omotiverat att i straffrättsligt hänseende behandla betalningar inom en given betalningsfrist (uppbördsperiod etc.) strängare än betalningar på förfallodagen eller t. o. m. avsevärd tid efter denna. Ett sådant rättsläge förefaller inte vara i linje med den allmänna rättsuppfattningen. För många är betalning av skulder viss tid före förfallodagen ett normalt och naturligt förfaringssätt, medan det uppfattas som försumligt att låta förfallodagen passera före betalningen. Detta är ju också den ståndpunkt som lagstiftaren har intagit i andra sammanhang. Betalningsdröjsmål föranleder regelmässigt civilrättsliga påföljder, i fråga om arbetsgiva-
rens källskatteinbetalningar t. o. m. straffansvar. Hur betalningar utförs beror antagligen i stor utsträckning på om det är fråga om en privatperson eller ett fåmansbolag eller om det är ett större företag — det senare har fasta rutiner för betalningar och kan göra avsevärda ränteförluster genom att inte utnyttja betalningsfristerna till fullo.
Motiven ger i flera av de ovan behandlade avsnitten anledning att tro att lagstiftaren inte heller menat att behålla straffansvaret för betalningar kort tid före förfallodagen. Promemorieförslaget anslöt med formuleringen "betala skuld - - - i förtid" till återvinningsregeln i 35 § KL; vid tillämpningen av denna undantas enligt uttryckligt motivuttalande betalningar kort före förfallodagen genom undantaget för ordinära betalningar. Utanför det straffbara området skulle enligt departementschefen falla betalning av vanliga löpande fordringar avseende t. ex. skatt; ett uttalande som visserligen i och för sig endast gäller den andra meningen om betalning av förfallen skuld. Anserman inte att en sådan välvillig tolkning är utesluten redan på grundav ordalydelsen i 4 § torde den emellertid numera förhindras av det inledningsvis omnämnda HD-avgörandet NJA 1980 s. 94. Fallet rörde bl. a. frågan huruvida mannamånsbestämmelsen i dess nya lydelse kunde tillämpas på betalningar som verkställts kort tid innan gäldenärsbolaget hade försatts i konkurs. Enligt tingsrätten hade vissa av de av åtalet omfattade betalningarna avsett icke förfallen gäld, eftersom fakturorna enligt uttrycklig lydelse hade medgivit viss betalningsfrist, längre än till den dag då betalning faktiskt skedde.18 För dessa betalningar dömdes den åtalade ställföreträdaren till ansvar med tillämpning av 11 kap. 4 § första stycket första meningen. I hovrätten, dit båda parter fullföljde talan, hävdade åklagaren att som betalning av icke förfallen skuld skulle anses dels sådana betalningar enligt fakturor med betalningsangivelsen "15 dagar netto" eller "30 dag. — 2 %" som hade betalats före utgången av angiven period, dels betalning av skulder enligt fakturor utan sådan angivelse vilka betalats tidigare än 30 dagar från fakturadatum; i det senare fallet åberopade åklagaren stadgad betalningspraxis. Den tilltalade hävdade att samtliga betalningar avsett förfallna skulder, eftersom de skett enligt i förväg uppgjorda utbetalningsplaner enligt vilka vissa borgenärer/underentreprenörer varit berättigade till betalning allteftersom visst arbete slutförts och kontrollerats. Hovrätten godtog den tilltalades påstående att utbetalningsplanen hade sådan innebörd och verkan; någon motbevisning hade inte anförts av åklagaren. Beträffande vissa fakturor, som inte avsåg arbete enligt utbetalningsplan, fann dock
hovrätten att de däri angivna tidsperioderna måste ha gått till ända för att skulderna skulle vara förfallna; de ansågs alltså inte ha varit förfallna till betalning då betalning skedde. Emellertid ansåg hovrätten inte styrkt att den tilltalade, som inte alltid tillfrågades angående betalning av mindre skulder, varit medveten om att betalningen gjordes före förfallodagen. Betalningarna enligt dessa fakturor kunde därför inte bedömas på annat sätt än övriga betalningar. Samtliga betalningar skulle sålunda anses avse förfallen gäld.19
Endast den tilltalade fullföljde talan mot hovrättens dom. Riksåklagaren medgav yrkandet att åtalet skulle ogillas; man gjorde inte längre gällande att betalningarna skett i sådant otillbörligt syfte att gynna betalningsmottagarna, som krävdes för ansvar enligt 4 § första stycket andra meningen.
HD fann att samtliga betalningar skulle anses avse förfallen gäld i överensstämmelse med hovrättens dom.20 Något gynnande i otillbörligt syfte befanns inte styrkt; åklagaren hade inte fört någon bevisning om motivet bakom den tilltalades åtgärder och hade således inte påstått att denne haft det för straffansvaret nödvändiga intresset av betalningsmottagarnas förmögenhetsställning.
Vad som intresserar här är alltså det förhållandet att HD anslöt sig till vad hovrätten anfört om att vissa betalningar objektivt avsåg icke förfallen gäld men att dessa, till följd av bristande (bevisning om) uppsåt, fick bedömas enligt andra meningen i 4 §:s första stycke. Om man kunnat styrka att den tilltalade insåg att betalningarna skedde (kort) före förfallodagen skulle således mannamånsansvar ha kunnat ådömas. Punktlighet är uppenbarligen inte alltid en dygd.
En speciell typ av betalning som kan ske under en längre tidsperiod och vars straffrättsliga bedömning är värd att diskutera förekommer när en fysisk eller juridisk person har beviljats checkräkningskredit. HD fann i fallet NJA 1937 s. 351 att, vid tillämpning av (dåvarande) regler om återvinning i konkurs, varje på en checkräkning gjord insättning måste anses som betalning i den mån beloppet motsvaras av saldoräkningshavaren till last och inte åter uttas. I målet, som rörde inbetalningar på AB Kreuger & Tolls checkräkning hos Stockholms Enskilda Bank, ansågs sådan insättning före checkräkningskontraktets avslutande återvinningsbar enligt då gällande 29 § KL och betraktades således som betalning av icke förfallen gäld. 35 § KL täcker, som framgår av det ovan återgivna uttalandet av lagberedningen, inte normala insättningar på checkräkningskredit. Dessa betraktas som
ordinära betalningar. I fallet NJA 1978 s. 194 tillämpades emellertid återvinningsregeln i 30 § KL på en sådan insättning. Ställföreträdaren för gäldenärsbolaget hade lämnat banken ett generellt tillstånd att göra sig betald för bolaget lämnad kredit genom överföring av insättningar på checkkontot till bankens eget konto. Bolagets förfarande att låta denna ordning bestå även efter inträffad insolvens ansågs utgöraen sådan rättshandling som anges i 30 § KL. De ytterligare förutsättningarna för återvinning enligt denna paragraf, att borgenären känt till eller bort känna till obeståndet och att viss borgenär otillbörligt gynnats framför andra, befanns också vara uppfyllda.
Betalning på checkräkningskredit berördes vid 1976 års reform av 11 kap. BrB av departementschefen i lagrådsremissen. Det heter där att han, i likhet med flertalet remissinstanser, finner det angeläget att införa en ordning, enligt vilken kriminaliseringen inte träffar21
"betalningar av förfallna skulder som avser exempelvis - - - insättning på checkräkningskredit".
Detta uttalande gällde alltså uttryckligen förfallna skulder. Det kan möjligen hävdas att man vid den straffrättsliga bedömningen skulle kunna se annorlunda på frågan när en sådan insättning skall anses avse förfallen skuld än man gjort i återvinningshänseende. Om insättningen anses avse förfallen skuld trots att den görs vid en tidpunkt då checkräkningskontraktet inte avslutats blir ju straffansvaret för en sådan åtgärd mera begränsat. En sådan ordning vore dock knappast tillfredsställande.
I doktrinen har insättningar på checkräkningskredit ur återvinningssynpunkt berörts av Lejman och Welamson.22 Lejman finner utgången i det ovan nämnda återvinningsfallet NJA 1937 s. 351 riktig,medan Welamson har större sympati för en tendens han tycker sig finna i dansk doktrin och praxis, nämligen att låta frågan huruvida insättningen utgör betalning av förfallen eller icke förfallen gäld beroav en tolkning av det ingångna kontraktet. Han anser en sådan lösning bättre tillgodose billighetshänsyn men medger att den inte uppfyller det vid återvinning viktiga önskemålet om förutsebarhet.
En insättning på företagets checkräkningskredit kan vara frestande för en ställföreträdare som har ett personligt borgensansvar för bolagskrediten; så lär inte sällan vara förhållandet. En sådan åtgärd drabbar andra borgenärer i betydligt högre grad än en källskatteinbe-
talning, eftersom det är fråga om en betalning till en oprioriterad borgenär. Skälen för straffbarhet väger alltså betydligt tyngre här än i fråga om källskatteinbetalningar. Det kan ifrågasättas om det är motiverat att behandla en insättning på checkräkningskredit annorlunda än en betalning av en annan, icke förfallen bolagsskuld, förvilken ställföreträdaren har personligt borgensansvar. Sistnämnda åtgärd faller obetingat under första meningen i 11:4 första stycket och föranleder således ansvar om bara andra borgenärers rätt avsevärt förringas.23
Det var uppenbarligen olyckligt att införa distinktionen förfallen—icke förfallen gäld i mannamånsstadgandet. Utöver de situationer jag har berört i det föregående vill jag avslutningsvis peka på den anmärkningsvärda konsekvens som lagrummets utformning får för engäldenär som i stället för att betala en förfallen skuld till en "besvärlig" borgenär väljer att tillgodose denne genom att ställa ytterligare säkerhet: härigenom ådrager sig gäldenären ett straffansvar som han helt skulle ha undgått om han i stället betalat skulden. En sådan ordning måste ur såväl gäldenärens som borgenärens synpunkt te sig helt omotiverad.
Önskemålet att hålla betalningar efter åberopande av förfalloklausul utanför området för kriminaliseringen borde kunna tillgodoses genom ett uttryckligt undantag. Detta bör då endast gälla i den utsträckning som lagstiftaren har ansett kreditlivet kräva användning av sådana klausuler och accepterat bruket härav i den civilrättsligaregleringen.24 Den ytterligare begränsning av det straffrättsliga ansvaret som är motiverad torde man lämpligast nå genom att använda samma formulering som i 35 § KL; ordinära betalningar bör falla utanför mannamånsansvaret. Därmed skulle det stå helt klart att betalning av skatt inte kunde utgöra mannamån mot borgenärer annat än i helt exceptionella fall där stora, sedan länge utestående belopp plötsligt levereras in och detta verkligen förringar andra borgenärers rätt. Betalningar kort tid före förfallodag skulle över huvudtaget inte omfattas av straffansvaret. Detsamma skulle gälla normal insättning på checkräkningskredit. Det kan som ovan framhållits i och för sig diskuteras om en sådan ordning är riktig de lege ferenda, men uppenbarligen avsåg man vid 1976 års ändring faktiskt att genomföra
en sådan ordning.25 Nackdelen av att i strafflagtexten ha ett normativt rekvisit av detta slag skulle uppvägas av den praktiska fördel det skulle innebära att ha samma uttryck i mannamånsbestämmelsensom i de därmed nära förknippade återvinningsreglerna. Men framför allt skulle man därmed, enligt min mening, ge straffansvaret för mannamån mot borgenärer en omfattning som kan anses rimlig och konsekvent.