Svensk rättspraxis

 

Fastighetsbildnings- och expropriationsmål 1976—1979

 

Av justitierådet JOHAN GYLLENSVÄRD

 

Föregående översikt av här ifrågavarande rättsområde återfinns i SvJT 1977 s. 348. Angående ämnesområdets närmare avgränsning och principerna för dispositionen hänvisas till vad som inledningsvis sägs i den förra översikten.

 

Förkortningar:
AnlL = anläggningslagen (1973: 1149)
BL = byggnadslagen (1947: 385)
EVL = lagen (1939: 608) om enskilda vägar
ExprL = expropriationslagen (1972: 719)
FBL = fastighetsbildningslagen (1970: 988)
FBLP = lagen (1970: 989) om införande av fastighetsbildningslagen
JB = nya jordabalken
JP = lagen (1970: 995) om införande av nya jordabalken
NVL = naturvårdslagen (1964: 822)
VägL = väglagen (1971: 948)

 

TILLÅTLIGHETEN AV FASTIGHETSBILDNING OCH MOTSVARANDE ÅTGÄRDER

 

3 kap. FBL
Det allmänna lämplighetskravet enligt 1 § i detta kapitel gäller i princip även vid fastighetsbildning inom planområden. När fråga är om åtgärder i överensstämmelse med stadsplan och tomtindelning, har paragrafen dock inte någon egentlig betydelse vid sidan av 2 § första st. Frågan om lämplig fastighetsindelning har ju prövats redan genom ställningstagandena i plansammanhang. Att en självständig prövning av villkoren i 1 § emellertid kan bli nödvändig, om det t. ex. görs gällande att stadsplanen är föråldrad, framgår av övervägandena i rättsfallet NJA 1976 s. 139, som i det följande kommer att behandlas något närmare vid 5 kap. FBL.
    Beträffande tillämpningen av 1 § är vidare att notera tre fall som belyser frågan om hur stor en fastighet skall tillåtas vara, när den är avsedd som tomtplats för bostadshus eller annat med bostadsbebyggelse sammanhängande ändamål. Det ena av dessa avgöranden, NJA 1976 s. 398, gällde avstyckning inom ett ytterområde av Linköping, för vilket förslag till stadsplan fanns upprättat. Den ägovidd som begärdes avskild var avsedd som tomt kring mangårdsbyggnaden jämte flyglar till en förutvarande jordbruksegendom och motsvarade ca 21 000 kvm. Enligt vad som kunde beräknas skulle mangårdsbyggnaden komma att stå kvar under överskådlig tid för att användas antingen som bostad eller som lokal för de i närheten boendes gemensamma behov. Med denna utgångspunkt var kraven på aktualitet och varaktighet uppfyllda.En styckningslott med den angivna omfattningen bedömdes emellertid som

Svensk rättspraxis: fastighetsbildning m. m. 335alltför vidsträckt. Fastighetsbildningen ansågs därför, i enlighet med ett av förrättningssökandena framställt andrahandsyrkande, böra begränsas till ett område om ca 2 800 kvm. Se om detta mål även i det följande vid redogörelsen för tillämpningen av 3 kap. 3 §.
    De två övriga rättsfallen angående frågan om en övre arealgräns för bostadsfastighet avsåg rena landsbygdsförhållanden. I NJA 1976 s. 429 tillät samtliga tre domstolsinstanser avstyckning för bostadsändamål, fastän styckningslotten hade en areal av ca 17 000 kvm. Även om speciella omständigheter förelåg — bl. a. åberopades att styckningslotten var ensligt belägen och omgiven av vidsträckta skogar — kan det nog ifrågasättas om utgången är helt förenlig med lagstiftarens intentioner. HD:s motivering är knappast övertygande och som prejudikat får avgörandet bedömas ha ett begränsat värde.
    Större intresse tilldrar sig det tredje målet, vilket finns refererat i NJA 1979 s. 466. Ansökan av de olika ägarna till de i detta mål berörda fastigheterna gick ut på att en jord- och skogsbruksfastighet skulle från två avsöndrade lägenheter, i målet benämnda restfastigheterna, vardera om inte fullt 2 ha och bebyggda med var sitt fritidshus, genom fastighetsreglering tillföras mark så att restfastigheterna minskades till ca 1,3 resp. 1,0 ha. Vid förrättningen meddelades beslut i enlighet härmed. Länsstyrelsen fullföljde talan och yrkade att fastighetsbildningen måtte undanröjas. Detta yrkande bifölls inte av fastighetsdomstolen men väl av hovrätten, vars utslag emellertid ändrades av HD på besvär av sökandena. I HD:s utslag anfördes, att det i en sådan trakt som det var fråga om — intill sjön Bolmen i Kronobergs län — inte kunde anses förenligt med lämplighetskravet i 3 kap. 1 § att för fritidsändamål bilda fastigheter med så stor areal som restfastigheterna i detta fall skulle få, om fastighetsregleringen genomfördes. HD konstaterade emellertid samtidigt, att den sökta åtgärden skulle i visst avseende medföra en inte oväsentlig förbättring av fastighetsindelningen, och ansåg vidare, i betraktande av vad som rimligen kunde förväntas ske i fråga om framtida fastighetsbildningsåtgärder, det i 3 kap. 9 § uppställda kravet att en mer ändamålsenlig indelning inte får motverkas vara uppfyllt. Hinder mot tillämpning av regeln i den paragrafen om undantag från det allmänna lämplighetsvillkoret förelåg därför inte. Genom sitt ställningstagande i sistnämnda hänseende gick HD emot en av lantmäteriverket i avgivet yttrande uttalad mening av innebörd bl. a. att den sökta regleringen skulle, om den genomfördes, få en konserverande verkan på fastighetsindelningen.
    I två samtidigt refererade mål, NJA 1978 s. 539, hade domstolarna bl. a. att ta ställning till om avstyckningar skulle tillåtas trots att de två restfastigheterna inte uppfyllde kraven på lämplighet enligt 1 § och inte kunde väntas få annan användning än som strövområden för allmänheten. Med stöd av 9 § ansågs den bristande lämpligheten inte lägga hinder i vägen för fastighetsbildningarna. En väl så viktig fråga i ett av målen gällde den enligt 3 § avsedda prövningen. Se härom i det följande.

 

    Bestämmelserna i 3 kap. 2 § om fastighetsbildning inom planområde eller där eljest särskilda föreskrifter gäller om marks bebyggande eller användning stod i förgrunden i notisfallet NJA 1976 C 275. I målet var fråga om en åtgärd i strid mot gällande tomtindelning och om förhållandet mellan de olika undantagsreglerna i tredje och fjärde styckena av paragrafen. Omständigheterna var ganska unika, vilket torde förklara att avgörandet inte blev refererat.

336 Johan Gyllensvärd    Ett i NJA 1978 s. 530 redovisat mål om avstyckning inom byggnadsplaneområde, där fastighetsbildningsbeslutet innebar att viss avvikelse gjordes från byggnadsplanen, behandlas i ett senare avsnitt av denna översikt, enär huvudfrågan gällde huruvida ägare till annan fastighet än styckningsfastigheten ägde föra talan mot beslutet.
    Särskilt efter införandet 1975 i NVL av reglerna om generellt skydd av strandområden uppkommer i fastighetsbildningsmål ofta fråga, om en sökt ändring av fastighetsindelningen i närheten av ett vattenområde är tillåten med hänsyn till andra stycket i 3 kap. 2 §. Det gäller med andra ord att ta ställning till om åtgärden kan genomföras utan att syftet med strandskyddsreglerna motverkas. NJA 1979 s. 368 avsåg en sådan situation. Där förelåg också det problemet att strandskydd kommit att gälla först efter det att fastighetsbildningsbeslut, innefattande medgivande till avstyckning av tre lotter, meddelats men innan fastighetsdomstolen prövade av länsstyrelsen anförda besvär över förrättningen. Helt i överensstämmelse med den uppfattning som redan under jorddelningslagens tid godtagits i praxis såvitt gällde ett motsvarande spörsmål fann domstolarna, att de vid tiden för domstolsprövningen gällande naturvårdsföreskrifterna skulle beaktas. Av närmare angivna skäl främst i fråga om terrängförhållandena på platsen fann emellertid HD det saknas anledning räkna med att avstyckningarna skulle i nämnvärd mån motverka syftet med strandskyddsföreskrifterna. I likhet med hovrätten ansåg HD därför hinder mot avstyckningarna inte föreligga på grund av 2 § andra st. Också i det nyss kommenterade rättsfallet NJA 1979 s. 466 angående fastighetsreglering i trakten av sjön Bolmen ansågs fastighetsbildning som berörde strandskyddsområde kunna ske utan att syftet med strandskyddet motverkades. Samma bedömning i här aktuellt avseende gjordes imålet NJA 1979 s. 21. I det målet liksom i det nyss berörda målet NJA 1979 s. 368 avsåg domstolsprövningen också, såsom framgår av det följande, fråga om hinder mötte enligt 3 §.

 

    Rörande tillämpningen av de principer som ligger till grund för 3 kap. 3 § FBL föreligger ett ganska stort antal fall. Bland dem märks åtskilliga avgöranden angående fastighetsbildning inom områden, där det, ofta på grund av överväganden som gjorts på det kommunala planet och föranletts av den fysiska riksplaneringen, framträtt ett särskilt behov av att inte tillåta ny bebyggelse som kan hindra eller försvåra pågående eller förestående planläggning.
    Här kan till en början nämnas två varandra närstående mål — NJA 1977 s. 235 — i vilka fastighetsbildningsfrågan hade väckts så tidigt att själva förrättningshandläggningen hann avslutas före FBL:s ikraftträdande. Vid den domstolsprövning som föranleddes av att vid förrättningarna avgivna utlåtanden med tillstånd till avstyckning skulle underställas ägodelningsrättens prövning var alltså reglerna i 19 kap. jorddelningslagen tillämpliga. I båda målen avsåg prövningen i främsta rummet 13 § 3 mom. i sagda kapitel eller med andra ord motsvarigheten till 3 kap. 3 § FBL. I båda fallen var styckningsfastigheterna belägna inom område för en godkänd avstyckningsplan och för området hade med stöd av 168 § BL meddelats förbud mot tätbebyggelse. HD fann att frågan om en förtätning av bebyggelsen borde utredas vid ny planläggning och att avstyckningarna skulle motverka syftet med tätbebyggelseförbudet. Hinder mötte därför mot avstyckning.

Svensk rättspraxis: fastighetsbildning m. m. 337    Liknande synpunkter om att en förtätning av förefintlig tätbebyggelse borde undvikas innan man på grundval av en planutredning fått erforderligt bedömningsunderlag hade kommit till uttryck i NJA 1976 s. 644. Där var det till skillnad från flertalet övriga här avsedda fall inte fråga om att avskilja en tomtplats för fritidsbebyggelse.
    Det mål där tillämpningen av de berörda principerna tilldragit sig den största uppmärksamheten torde vara NJA 1978 s. 261. Såväl fastighetsbildningsmyndigheten som fastighetsdomstolen och hovrätten jämte en minoritet inom HD ansåg i detta mål 3 kap. 3 § inte utgöra hinder mot en begärd avstyckning för fritidsbebyggelse vid kusten i närheten av Norrtälje. HD:s utslag innebar emellertid att åtgärden inte tilläts och majoriteten i domstolen anslöt sig därvid till den mening som länsstyrelsen hävdat i anförda besvär och som omfattades även av lantmäteriverket. Meningsskiljaktigheterna hänförde sig främst till frågan om vilken hänsyn man vid fastighetsbildningen borde ta till de riktlinjer för markanvändningen som i anslutning till den fysiska riksplaneringen fastlagts vid en kommunalt genomförd översiktlig planering. Det kan nog förväntas att den inställning i detta hänseende som kom till uttryck i HD:s utslag blir av betydelse för den framtida tillämpningen, även om man i praxis säkerligen kommer att då och då finna skäl för en annan utgång.
    I den i målet avgörande frågan erinrade HD om den i olika lagstiftningssammanhang betonade nödvändigheten av en samordning av fastighetsbildningsmyndigheternas och planmyndigheternas verksamhet, en samordning som skulle vinnas bl. a. genom att fastighetsbildnings-myndigheterna, utan att deras självständiga prövningsrätt begränsades, grundade sina bedömningar av enskilda ärenden på planmässiga överväganden efter samma normer och riktlinjer som var att tillämpa i fråga om tillstånd enligt byggnadslagstiftningen. Det framhölls vidare, att det för prövning av det ifrågavarande avstyckningsärendet från allmänna planeringssynpunkter fanns ett omfattande underlag i nyssnämnda kommunala översiktsplanering. Detta material visade en mycket restriktiv inställning till att, utan stöd av detaljplan, ytterligare fritidsbebyggelse kom till stånd inom det kustområde som det var fråga om. Riktlinjerna för bebyggelseutvecklingen inom området angav entydigt i vilka fall fritidsbebyggelse ansågs kunna godtas utanför en detaljplan och en fastighetsbildning av det slag målet gällde kunde inte hänföras till sådant fall. HD fann därför att avstyckningen såsom stridande mot riktlinjerna måste anses föranleda olämplig bebyggelse och motverka lämplig planläggning av området. Hinder mot avstyckning mötte alltså enligt 3 kap. 3 § FBL.
    Dissidenterna i HD betonade starkare fastighetsbildningsmyndigheternas självständiga ställning. De framhöll vidare bl. a. att någon direkt rättsverkan inte tillkom de enbart av kommunfullmäktige antagna planerna. Med hänsyn till planernas karaktär av översiktliga riktlinjer utan rättsverkan kunde de i det enskilda fastighetsbildningsärendet inte tillmätas större betydelse än som gällde i 3 kap. 2 § FBL avsedda bestämmelser. Dissidenterna ansåg sig finna att den sökta avstyckningen inte skulle komma att motverka olika syften med de angivna riktlinjerna och inte heller i övrigt komma i konflikt med intressen som den översiktliga planeringen avsåg att skydda.
    I anslutning till detta rättsfall har fastighetsdomstolens ordförande i en tidskriftsartikel framfört vissa, delvis kritiska synpunkter på HD:s bedömning, se Svensk Lantmäteritidskrift 1978 s. 383.

 

22-13-165. Sv Juristtidning

338 Johan Gyllensvärd    I detta sammanhang bör nämnas två ytterligare rättsfall, båda från 1979, där prövningen enligt 3 § utföll på samma sätt som i de sist berörda. Fastighetsbildning tilläts alltså inte här och som skäl anfördes, att avsedd planläggning skulle motverkas. I NJA 1979 s. 368, vilket rättsfall omnämnts redan vid redogörelsen för tillämpningen av 2§, kom uppmärksamheten att till stor del inriktas på frågan om den bebyggelse fastighetsbildningen skulle ge upphov till var att hänföra till sådan tätbebyggelse av mindre omfattning som avsågs med 1977 års ändring av 5 § BL. HD fann den tilltänkta bebyggelsen inte vara av sådan karaktär. Detta förhållande torde visserligen inte ha varit av omedelbar betydelse för tillåtlighetsprövningen enligt 3 kap. 3 § FBL men har, troligen på grund av den inställning byggnadsnämnden gett till känna, ansetts kunna inverka på bedömningen.
    Det andra av de båda fallen från 1979 återfinns i NJA 1979 s. 543. Det var i det målet fråga om fastighetsbildning inom ett tätbebyggelseområde, där kommunen avsåg att vid kommande planläggning disponera marken för annat ändamål än bebyggelse. Visserligen åsyftades inte nybebyggelse med fastighetsbildningen, men denna beräknades föranleda kostnadskrävande ombyggnader.
    Tillstånd till fastighetsbildning har efter prövning enligt 3 § meddelats i några fall trots att åtgärderna avsett kustområden, där stor återhållsamhet att medge ytterligare bebyggelse ansetts böra iakttagas. Så var förhållandet i NJA 1978 s. 539 (I). Detsamma gäller NJA 1979 s. 21. I båda dessa fall, vilka var för sig anmärkts tidigare i denna översikt, kom stor betydelse vid bedömningen att tillmätas det förhållandet att viss bebyggelse redan fanns på de styckningslotter som skulle avskiljas.
    Beträffande tillämpningen i övrigt av 3 § skall här nämnas NJA 1979 s. 433. Huvudfrågan i det målet gällde om en fastighetsägare, som ansökt om avstyckning av en tomtplats, avsedd att bebyggas med ett fritidshus, kunde till stöd för sin begäran åberopa att länsstyrelsen redan 1958 meddelat dispens såväl från bebyggelseförbud på grund av strandskyddsförordnande enligt då gällande strandlag som från tätbebyggelseförbud enligt 1947 års byggnadsstadga. Sedan fastighetsdomstolen, dit sökanden fullföljt talan mot beslut om den sökta förrättningens inställande, givit tillstånd till avstyckningen, blev av länsstyrelsen anförda besvär lämnade utan bifall av hovrätten. Länsstyrelsen förde målet vidare och gjorde därvid gällande, att avstyckningen stred mot 3 kap. 3 § FBL. Till grund för den fullföljda talan åberopades däremot inte 3 kap. 2 §. HD slog fast att den lagstiftning som efter dispensernas meddelande tillkommit genom naturvårdslagen och 1959 års byggnadsstadga inte kunde anses ha påverkat giltigheten av dispensbesluten. Främst på grund av detta förhållande och det antagandet att, enligt vad byggnadsnämnden uppgivit i målet, byggnadslov skulle i händelse av dispensernas giltighet komma att beviljas för uppförande av fritidshus på styckningslotten kunde HD inte ansluta sig till länsstyrelsens uppfattning om att hinder enligt 3 § förelåg mot den begärda avstyckningen. HD fann vidare anledning att med tillämpningav 16 kap. 14 § tredje st. och 18 kap. 2 § FBL tillerkänna förrättningssökanden ersättning av statsverket för rättegångskostnader i HD. Detta motiverades med att länsstyrelsen syntes ha fullföljt talan till HD främst för att få prövad den rättsliga frågan om äldre dispenser alltjämt var giltiga vid prövning av ansökningar om byggnadslov och fastighetsbildning samt att sökanden med hänsyn till målets beskaffenhet haft fog för att anlita juridiskt biträde. Synnerliga skäl att tillerkänna honom ersättning förelåg därför.

Svensk rättspraxis: fastighetsbildning m. m. 339    Till sist bör i detta avsnitt redovisas det förut, i anslutning till redogörelsen för tillämpningen av 1 § berörda målet NJA 1976 s. 398 om avstyckning i Linköping. Mot den i det målet sökta fastighetsbildningen hade bl. a. anmärkts att den skulle försvåra områdets ändamålsenliga användning och motverka lämplig planläggning. I motsats till fastighetsdomstolen och hovrätten fann HD, dock under dissens, att vad som från planmyndigheternas sida åberopats i detta hänseende inte innefattade tillräcklig grund för att anse att avstyckningen av ett mindre område borde vägras med stöd av 3 §. Det finns anledning att här framhålla, att planmyndigheterna vid precisering av sin ståndpunkt ej angivit annat än att, vid bifall till avstyckning, ersättning vid en eventuell framtida inlösen enligt 41 § BL kunde komma att påverkas av att styckningslotten prövats varaktigt lämpad för enskilt begagnande och att under alla förhållanden förfarandet vid ett kommunalt förvärv måste fördyras.

 

I NJA 1976 s. 69 gällde att avgöra, om en delningsåtgärd skulle anses beröra jordbruksfastighet och medföra olägenhet av någon betydelse för jordbruksnäringen på sätt anges i 3 kap. 6 §. Den fastighet som skulle delas hade riklig tillgång på produktiv skogsmark och torde i och för sig ha kunnat anses som en lämplig skogsbruksfastighet. Den innehöll emellertid också viss areal åkerjord och borde enligt domstolarnas liksom även överlantmätarens och lantbruksnämndens uppfattning anses utgöra ett kombinerat jordbruks- och skogsbruksföretag, som efter viss upprustning av byggnadsbeståndet kunde bestå som särskild fastighet. Ett avskiljande för bostadsändamål av ett mindre område med bl. a. bostadshus och ladugård, utgörande fastighetens brukningscentrum, ansågs strida mot 6 § andra st. Till stöd härför åberopades att — oavsett den omständigheten att åkerarealen var utarrenderad till ägaren av ett angränsande jordbruk — byggnaderna skulle betraktas som erforderliga för fastigheten så länge jordbruksarealen inte genom ändrad fastighetsindelning tillförts annan jordbruksfastighet. Genom motiveringen antyds alltså, att hinder mot utbrytning av området inte skulle möta, om åkerjorden varaktigt och inte enbart genom arrende kunde knytas till annat jordbruk.

 

5 kap. FBL
Det genom FBL nytillkomna institutet fastighetsreglering är så utformat att det skall kunna användas både för begränsade förbättringsåtgärder beträffande enstaka fastigheter och för genomgripande rationaliseringsföretag, berörande ett större fastighetskomplex. Regleringar av det senare slaget torde ännu inte ha kommit till utförande annat än i ett ganska litet antal fall, och de med sådan fastighetsbildningsverksamhet särskilt förknippade problemen har inte förrän helt nyligen blivit föremål för prövning i högsta instans. I NJA 1978 s. 638 fick sålunda HD ta ställning till en större omreglering i Dalarna och i samband därmed till åtskilliga delspörsmål, som just föranleddes av eller i varje fall fick sin särskilda prägel av att med regleringen åsyftades en allmän förbättring av fastighetsbeståndet inom ett större område med stark ägosplittring. Inte minst av betydelse i detta fall var det framträdande behovet av att en storleksrationalisering genomfördes vid regleringen. Vad som aktualiserades i detta sammanhang gällde bl. a. frågorna om initiativet till regleringen och om dess beroende av opinionsvillkoret. Det var länsstyrelsen som med stöd av 5 kap. 3 § sista st. hade begärt fastighetsreglering under åberopande

340 Johan Gyllensvärdav att den var av större betydelse från allmän synpunkt, och då behovet av en omreglering bedömdes som synnerligen angeläget ansågs enligt 5 § sista st. hinder inte föreligga mot fastighetsbildningen trots motstånd från flera sakägares sida. Frågan om regleringens omfattning tilldrog sig vidare stort intresse och förrättningsmyndighetens beslut i det hänseendet kritiserades i anförda besvär. På samma sätt förhöll det sig med frågan om inlösen av ett stort antal små ägoinnehav. Även vissa värderings- och ersättningsfrågor var stridiga i målet. Beträffande det sätt på vilket de olika delfrågorna löstes ger överinstansernas utslag inte anledning till någon närmare redovisning eller diskussion. Rättsfallsreferatets värde ligger nämligen främst i att det med däri återgivna delar av ett yttrande från lantmäteriverket visar hur en så genomgripande fastighetsreglering som det här var fråga om kan och bör läggas upp och vilka problem domstolarna ställs inför i samband med överprövningen.

 

När enligt stadsplan del av en fastighet skall ingå i gata, kan plangenomförandet ske antingen genom att kommunen utnyttjar den ovillkorliga lösningsrätt som föreligger enligt 41 § BL eller genom att fastighetsreglering kommer tillstånd. För att det senare alternativet skall kunna begagnas fordras emellertid att de i 5 kap. FBL angivna villkoren liksom också villkoren i 3 kap. kan uppfyllas. I vanliga fall innebär dessa villkor inte något hinder mot en gatumarksreglering, men om det skulle visa sig att fastighetsbildningsvägen inte är framkomlig, är kommunen alltså hänvisad till att anlita det vanligtvis mera tungrodda förfarandet att vid domstol väcka talan om inlösen. I det uppmärksammade rättsfallet NJA 1976 s. 139 har de svårigheter som någon gång kan föreligga att medelst fastighetsreglering ordna ett plangenomförande kommit att belysas på ett överskådligt sätt.
    I detta fall hade enligt ett vid förrättning meddelat fastighetsbildningsbeslut en omkring fyra meter bred remsa av en villatomt överförts till en angränsande stadsäga, vilken utgjorde gatumark. Andringen var föranledd av att gatan skulle breddas enligt en flera år tidigare fastställd stadsplan och ingå i en större trafikled. Tomtens nya gräns mot gatan skulle härigenom komma att gå blott två meter från villabyggnaden. Tomtägaren motsatte sig fastighetsregleringen och menade, att hans fastighet efter regleringen inte skulle uppfylla lämplighetskraven i 3 kap. och att fastigheten dessutom skulle undergå en enligt 5 kap. 8 § inte tillåten värdeminskning. Såväl fastighetsdomstolen som hovrätten fann emellertid hinder mot den begärda fastighetsregleringen inte föreligga. En enhällig HD var däremot av motsatt uppfattning och förordnade om förrättningens inställande.
    I frågan huruvida 3 kap. lade hinder i vägen uttalade HD, att den stadsplan vars genomförande det var fråga om inte längre kunde anses motsvara vad som på grund av den aktuella trafikutvecklingen borde krävas. Det fanns därför anledning att inte anse resultatet av lämplighetsprövningen enligt 3kap. 1 § vara på förhand givet genom den prövning som skett vid planläggningen. Med hänsyn till undantagsregeln i 9 § borde dock prövningen av fastighetsbildningen leda till att åtgärden inte hindrades på grund av de i 3 kap. uppställda villkoren. Däremot syntes det enligt HD uppenbart, att fastigheten till följd av buller- och andra miljöstörningar från gatan skulle bli sämre lämpad för bostadsändamål än tidigare, detta särskilt som kostnad till förebyggande av s. k. företagsskada inte torde kunna ersättas vid fastighetsregleringen. Stadgandet i 5 kap. 8 § första meningen innefattade därför hinder mot regleringen.

Svensk rättspraxis: fastighetsbildning m. m. 341    Detta avgörande tycks på sina håll ha ansetts innebära en väsentlig begränsning av möjligheterna att på ett enkelt sätt, med tillämpning av regleringsinstitutet, överföra gatumark till kommunen. Så bör rättsfallet dock ej uppfattas. Dess betydelse är begränsad till situationer, där stadsplanens genomförande föranleder skada eller intrång som väl kan ersättas enligt BL men ej vid en fastighetsbildningsförrättning.

 

7 kap. FBL
För att servitut skall fa instiftas genom fastighetsbildning enligt detta kapitel fordras såväl att de befogenheter varom är fråga faller inom det allmänna servitutsbegreppet sådant detta definierats i JB som att, enligt vad som stadgas i 7 kap. FBL, servitutsrättigheten är av väsentlig betydelse för fastighets ändamålsenliga användning. Sakägarna har inte möjlighet att genom överenskommelse åsidosätta dessa krav. I NJA 1978 s. 57, som avsåg överprövning av ett förrättningsbeslut att avslå ett yrkande om nybildning av servitut, gällde bedömningen om de angivna förutsättningarna var uppfyllda, när de berörda fastigheterna — den som var avsedd som bärare av rättigheten och den som skulle belastas — var belägna i helt skilda delar av Stockholm men hade det sambandet att på båda fanns anläggningar avsedda att utnyttjas i ett och samma tunnelbanesystem, låt vara att anläggningarna var knutna till olika tåglinjer. Hovrätten fann i målet att anläggningarna måste ses som av varandra beroende delar i ett sammanhängande trafiksystem och att de i 14 kap. JB föreskrivna allmänna förutsättningarna för servitutsupplåtelse var uppfyllda. Till denna bedömning anslöt sig sedermera HD. Beträffande väsentlighetsrekvisitet i FBL uttalade hovrätten, att anläggningen på den härskande fastigheten, en hissbyggnad, tjänade i första hand ändamålet att föra trafikanter till och från biljetthallen på en viss tunnelbanestation samt att det tedde sig naturligt att betrakta nyttjandet av övriga anläggningar på samma station som av väsentlig betydelse för fastighetens ändamålsenliga användning. Möjligen skulle man enligt hovrätten kunna anlägga samma synsätt beträffande utnyttjandet av anläggningarna på samma tunnelbanelinjes övriga stationer. Det skulle däremot innebära en alltför kraftig och av lagstiftaren inte åsyftad uttunning av väsentlighetsrekvisitet om kravet ansågs uppfyllt även beträffande anläggningarna på fastighet som ingick i en annan tunnelbanelinje. Servitutsbildningen tilläts därför inte. HD hade i denna del motsatt uppfattning och menade det ligga i sakens natur att den härskande fastigheten, som enligt fastställd stadsplan fick användas endast för tunnelbana, var i hög grad för sin ändamålsenliga användning beroende av det tunnelbanenät den hade förbindelse med och att rimligen alla delar av nätet var i detta hänseende väsentliga för fastigheten. Hinder mot den begärda fastighetsbildningen förelåg alltså inte och frågan om servitutsbildningen visades åter till fastighetsbildningsmyndigheten.
    Enligt klara uttalanden under förarbetena till FBL skall sportfiske eller som det numera ofta kallas fritidsfiske kunna godtas som ändamål vid servitutsbildning enligt 7 kap. Viss tveksamhet i detta hänseende kan emellertid anses ha uppkommit genom att, såsom förut anmärkts, servitutsbegreppet är detsamma i FBL som i JB och man på sina håll i domstolspraxis ifrågasatt om rätt till fritidsfiske kunde inskrivas som servitut. Om det genom ställningstagande av HD skulle visa sig föreligga hinder mot inskrivning av sådana rättigheter, skulle detta onekligen kunna få konsekvenser vid tillämpningen av

342 Johan GyllensvärdFBL. Genom avgörandet i NJA 1976 s. 242, som avsåg ett till HD fullföljt inskrivningsärende, har nu tveksamheten på det sättet undanröjts att HD, såsom ock lantmäteriverket funnit, ansett en upplåtelse av rätt till fritidsfiske i det nu föreliggande fallet kunna godtas som servitut.

 

Vid 1970 års reform av fastighetsbildningslagstiftningen var det en tydlig strävan från statsmakternas sida att de från äldre tider bestående och för ett rationellt skogsbruk skadliga skogsfångs- och mulbetesservituten skulle successivt avvecklas. Redan fastighetsbildningskommitténs betänkande innehöll vissa särregler i syfte att underlätta en sådan avveckling, och bl. a. föreslogs — i viss anslutning till äldre regler om servitutsutbrytning — en bestämmelse att vid upphävande av skogsfångsservitut den tjänande fastigheten under vissa förutsättingar skulle avstå vederlag i skogsmark till den härskande fastigheten. Frågan om skogsservitutens avveckling ansågs emellertid vara av övergångsnatur och några bestämmelser i ämnet kom därför inte att inflyta i själva FBL. Som följd härav behandlades frågan på nytt i en departementspromemoria med förslag till promulgationslag och där återfanns bestämmelsen om markvederlag vid upphävande av skogsfångsservitut. I det till lagrådet remitterade förslaget till FBLP fick emellertid bestämmelsen utgå. Detta förhållande i förening med ett uttalande, som gjorts under departementsbehandlingen av FBL-förslaget och som angav att markvederlag vid fastighetsreglering inte kunde komma i fråga såvitt gällde servitutsåtgärder enligt 7 kap. FBL, kan onekligen ge intryck av att fastighet, som får sin rätt till skogsfång upphävd, inte i samband med den åtgärden kan tillföras ersättning i mark. Detta var emellertid inte meningen med att den föreslagna vederlagsregeln inte godtogs, utan vad som åsyftades var att fastighetsbildningsmyndigheten skulle ha fria händer att bedöma om en erforderlig markkompensation skulle utgå från den tjänande fastigheten eller från annan fastighet. Tanken var alltså att ett servitutsupphävande vid behov skulle kombineras med en åtgärd, varigenom mark enligt de allmänna reglerna om marköverföring i 5 kap. tillades den härskande fastigheten. Genom HD:s utförliga motivering i NJA 1976 s. 262 har innebörden av lagstiftningen på denna punkt ytterligare klargjorts.

 

EVL
De i 6 § EVL angivna förutsättningarna för rätt till markupplåtelse för vägvar föremål för prövning i NJA 1978 s. 485. Visserligen ingår denna paragraf i det parti av EVL som inte skall tillämpas vid förrättning, avseende vägrättsupplåtelse, om förrättningen påbörjats efter utgången av juni 1974. Rättsfallet får likväl anses vara av betydelse också för framtiden. Numera gäller nämligen i stället vissa bestämmelser i AnlL (5 § och 12 § första st. eller 49 §), och även om villkoren för att vägrätt skall kunna instiftas tvångsvis inte där anges i samma ordalag som i 6 § EVL, torde villkoren praktiskt taget ha samma innebörd. Tvisten i målet gällde i första hand, huruvida ett vägföretag var av synnerlig vikt för ett ändamålsenligt brukande av en fastighet, bestående av ett antal öar i Trosa skärgård och skild från fastlandet av ett smalt sund. Ägarna av mark på fastlandet, där vägen skulle gå fram, motsatte sig företaget och framhöll bl. a. att fastigheten nyttjades endast för jord- och skogsbruk samt att verksamheten var av ringa omfattning och inte motiverade det föreslagna vägbygget, som inte skulle vara ekonomiskt försvarligt. Det ekono-

Svensk rättspraxis: fastighetsbildning m. m. 343miska utbytet av fastigheten under de senaste åren påstods ha varit förhållandevis obetydligt eller inget alls. I motsats till hovrätten fann emellertid HD de anförda omständigheterna inte innefatta hinder mot företaget med hänsyn till det angivna villkoret i 6 § EVL om att vägföretag skall vara av synnerlig vikt för fastighets ändamålsenliga brukande. Vid prövningen beaktades särskilt intresset från samhällets sida av att främja upprätthållandet av en levande skärgård. I enlighet härmed hade stöd i olika former utgått från det allmännas sida till verksamheten på fastigheten och det hade därvid förutsatts att rörelsen på fastigheten hade förmåga att bestå. Genom att bidrag även kunde påräknas till kostnaderna för vägens anläggande och underhåll borde företaget inte anses utgöra en sådan ekonomisk belastning på fastigheten att företaget hindrades.
    Notisfallet NJA 1977 C 284 rörde omfattningen av väghållningsskyldighet enligt EVL. Efter att ha meddelat prövningstillstånd gjorde HD viss ändring i fråga om klagandenas andelstal för vägbyggnad samt erinrade om att sakägare, som ansåg att ny förrättning borde äga rum på grund av ändrade förhållanden, kunde påkalla sådan enligt 35 § AnlL.

 

Lagen om förvaltning av samfälligheter
Genom avgörandet i NJA 1978 s. 96 har klargjorts att förvaltning av samfällighet i enlighet med bestämmelserna i 1973 års lag om sådan förvaltning omfattar inte bara själva samfälligheten utan även avkastning därifrån och för verksamheten med tillgängliga medel anskaffad lös egendom. Av 19 § samäganderättslagen har ansetts följa att den lagen inte är tillämplig beträffande sådan lös egendom. I rättsfallet förklarades sålunda att en på enskild fastighets mark uppförd fäbodstuga, som byggts på föranstaltande av delägarna i bysamfällighet med bestridande av medel från bykassan, inte kunde säljas i den särskilda ordning som är föreskriven i samäganderättslagen. I det aktuella fallet var samfallighetsförvaltningen anordnad, inte i form av föreningsförvaltning utan som delägarförvaltning, och detta föranledde HD att som skäl för utgången särskilt anföra, att enligt utredningen i målet övergång av äganderätt till fastighet med andelsrätt i samfalligheten hade omfattat också den på fastighetens ägare belöpande andelen i stugan. Om så inte varit fallet, torde utgången ha blivit en annan.

 

Ensittarlagen
Frågan om inlösen enligt ensittarlagen, som ju upphörde att gälla med utgången av 1976, har efter meddelat prövningstillstånd kommit under HD:s bedömning i NJA 1978 C 32. I motsats till förrättningslantmätaren och de båda underdomstolarna fann HD, att det framställda lösningsanspråket skulle ogillas, detta beroende på att boningshuset på nyttjanderättsområdet utgjorde tillbehör till den fastighet vari området ingick och att nya ägare till fastigheten inte förbundit sig att respektera den rätt till boningshuset som nyttjanderättshavaren förvärvat på grund av överlåtelse från äldre fastighetsägare.

 

FASTIGHETSBESTÄMNING
Frågan om läget av en omtvistad fastighetsgräns var — efter att ha behandlats vid förrättning för fastighetsbestämning enligt 14 kap. FBL — föremål för

344 Johan Gyllensvärdprövning i NJA 1977 s. 1. I sitt utslag konstaterade HD till en början att gränsen i fråga blivit i laga ordning bestämd år 1804 i samband med ett storskifte (se härom närmare i följande avsnitt om verkan av äldre förrättningsavgöranden) samt att det måste antagas att gränsen därvid också blivit i laga ordning utmärkt på marken. HD hänvisade därefter till 16 § JP. Om detta lagrums tillämplighet i förevarande fall torde, trots att lagtexten inte är särskilt lättillgänglig och stadgandet lämnats obeaktat av de lägreinstanserna, inte behöva råda någon tvekan. Efter att ha slagit fast att på grund av övergångsbestämmelsen huvudregeln i 1 kap. 3 § JB om utmärkningens exklusiva vitsord satts ur spel uppehöll sig HD vid frågan om man skulle tillägga storskifteskartan eller hävdeförhållandena vitsord. Av skäl som närmare utvecklats av lantmäteriverket i ett avgivet yttrande ansåg HD hävden böra vara utslagsgivande och i enlighet härmed blev gränsen bestämd.
    Enligt 14 kap. 1 § första st. FBL kan i vissa fall fråga om beståndet av servitut, även avtalsservitut, avgöras genom fastighetsbestämning. Sådan fråga kan ju emellertid alltid tas upp och prövas i vanligt tvistemål. Det finns dock skäl att även när så sker beteckna avgörandet som en fastighetsbestämmande dom. En rättegång av detta slag har refererats i NJA 1979 s. 44. Huvudfrågan i det målet gällde, huruvida ett dödsbo såsom ägare av en bostadsfastighet kunde anses ha rätt att för utfart använda en befintlig väg över en annan bostadsfastighet, bl. a. över dess gårdsplan. Dödsboets företrädare såsom fastighetsägare hade åtminstone sedan någon gång under 1890 talet begagnat vägen, till en början för gångtrafik och trafik med hästfordon, sedermera även för trafik med motorfordon. Det gjordes i målet inte gällande att någon särskild upplåtelse skett av rätt att utnyttja vägen. Hovrätten fann att på grund av det långvariga nyttjandet, som fått pågå utan protest till 1974, en servitutsliknande rätt uppkommit. HD däremot avvisade tanken på att enbart nyttjandet, låt vara utan att invändningar däremot tidigare hade rests, skulle konstituera ett till dödsboets fastighet knutet sakrättsligt anspråk på rätt att ta väg över den andra fastigheten. Måhända skulle till förmån för den av hovrätten hävdade ståndpunkten kunna åberopas utgången i ett äldre rättsfall, NJA 1968 s. 411, där betydelse synes ha tillmätts ett långvarigt brukande av en väg. I det fallet ansågs emellertid inte själva användningen ha grundat rätt till vägen utan brukandet torde ha uppfattats som ett tecken på att en upplåtelse ägt rum tidigare i samband med genomförandet av en privat delningsåtgärd. Ett motsvarande betraktelsesätt har inte kunnat anläggas i det nu aktuella fallet.

 

VERKAN AV ÄLDRE FASTIGHETSBILDNINGSAVGÖRANDEN OCH ANDRA FASTIGHETSDOMAR
Som redan anmärkts i det föregående ansågs i rättsfallet NJA 1977 s. 1 en fastighetsgräns ha blivit lagligen bestämd år 1804 i samband med ett storskifte. De förhållanden på vilka denna uppfattning grundades var följande. Protokollet från storskiftet visade att rågrannarna kallats till första sammanträdet men att de inte infann sig. Samtliga rågrannar var däremot närvarande vid ett särskilt rågångssammanträde. Vid detta tillfälle gicks rågångarna upp och förklarade alla sakägare att rågångarna var ostridiga.
    Sedan borgerskapet i Skanör genom resolution av KB i länet 1779 fått

Svensk rättspraxis: fastighetsbildning m. m. 345tillstånd att inhägna och uppodla vissa områden på stadens utmark, blev områdena genom en lantmäteriförrättning 1812 fördelade mellan tomterna i staden. Den sålunda varje tomt tilldelade gårdejorden skulle vara oskiljaktigt förenad med tomten. Det var här fråga om oskiljaktighet av sådant slag som enligt 13 § FBLP inte längre skall bestå. I förevarande fall hade emellertid sambandet redan före FBL:s ikraftträdande upphävts genom förordnande 1970 av Kungl. Maj:t. Frågan med vilken rätt tomtägarna i Skanör kommit att inneha gårdejordarna var föremål för prövning i NJA 1978 s. 691. Vissa tomtägare förde i det målet talan mot den kommun vari staden numera ingår och gjorde gällande äganderätt till jorden. Deras talan ogillades dock. Utgången föranleddes i första hand av att den rätt som angivits i KB:s resolution ostridigt inte avsåg äganderätt samt att 1812 års förrättning bedömdes inte ha inneburit att ens ständig besittningsrätt till gårdejordarna tillerkänts tomtägarna. Att den utdelade jorden skulle vara "oskiljaktigt förenad med tomt" betraktades således inte som en rättighet för den enskilde utan snarare som uttryck för att hans rätt till jorden var underkastad viss begränsning; efter administrativt beslut om oskiljaktighetens upphörande kunde jorden återgå till staden. Frågan om tjugoårig hävd intog samtidigt en framskjuten plats i målet.
    Rättsfallet NJA 1979 s. 570 gäller frågan huruvida ett antal ägostyckningar, som skett på grundval av upprättade överlåtelseavtal, resulterat i att varje styckningsfastighets andel i samfällt vatten och fiske skall anses ha blivit fördelad mellan de särskilda styckningslotterna eller tillagd blott en av dem. Här slås den grundsatsen fast att, när varken det överlåtelseavtal som ligger till grund för ägostyckningen eller för rättningshandlingarna anger hur det skulle förfaras med andelen i fråga, denna skall anses uppdelad på styckningslotterna efter skattetal. Undantag härifrån kan dock förekomma, men det fordras då att det av omständigheterna framgår att andelen varit avsedd att föras till viss lott. Avgörandet får anses stå i god överensstämmelse med vissa äldre rättsfall.

 

ERSÄTTNINGSFRÅGOR

 

FBL
I NJA 1976 s. 599 gällde fullföljden till högre rätt bestämmandet av ersättning i anledning av inlösen enligt 8 kap. 4 § FBL. HD gick emellertid i sitt avgörande inte in i någon sakprövning utan målet är av intresse uteslutande med hänsyn till de processuella spörsmål som aktualiserades. Rättsfallet behandlas därför närmare i det avsnitt som rör handläggningsfrågor.
    I rättsfallet NJA 1978 s. 638, som tidigare berörts i denna översikt på tal om tillåtligheten av fastighetsreglering, avhandlades bland många andra spörsmål vissa värderings- och ersättningsfrågor. Överinstansernas behandling av dessa frågor har dock inte refererats närmare och det saknas anledning att i detta sammanhang kommentera fallet.
    Hur den vinst som uppkommer genom fastighetsreglering skall fördelas mellan de i regleringen ingående fastigheterna är ett problem som diskuterades vid tillkomsten av FBL. Olika fördelningsgrunder är tänkbara och lagstiftaren har, med hänsyn till de skiftande förutsättningarna i olika fall, inte velat anvisa någon allmängiltig lösning. I SvJT 1978 rf s. 17 stod en sådan fördel-

346 Johan Gyllensvärdningsfråga i förgrunden, och genom att det gällde en mycket begränsad och enkel regleringsåtgärd ger rättsfallet en ganska god bild av hur man genom likvidvärderingen och alltså med tillämpning av 5 kap. 10 och 11 §§ FBL kan inverka på vinstfördelningen. Från en jordbruksegendom, här kallad 2:2, omdrygt 60 ha överfördes knappt 500 kvm till fastigheten 6:6, bestående av enbart en bebyggd tomtplats om cirka 3 000 kvm. Tvist förelåg främst om vilket kvadratmeterpris som skulle tillämpas vid likvidvärderingen, 30 kronor enligt ägarna till 2:2 eller 20 öre enligt ägaren till 6:6. Hovrätten framhöll i sitt utslag, att FBL:s regler om likvidvärderingen innebar att likvidvärdet skulle bestämmas till ett belopp som minst uppgick till den minskning i marknadsvärdet som 2:2 undergick genom marköverföringen och högst till den ökning i marknadsvärdet som 6:6 erhöll. Mellan dessa två gränser skulle likvidvärdet avvägas så att en skälig vinstfördelning uppnåddes. Vid avvägningen borde bl. a. beaktas önskvärdheten att inte försvåra frivilliga överenskommelser. Sådana svårigheter skulle lätt uppstå, om man följde en av lantmäteriverket i målet förordad linje att fördela vinsten i proportion till respektive fastighets värdeändring. Hovrätten fann på närmare anförda skäl, att ersättningen i det föreliggande fallet skulle beräknas efter ett genomsnittligt värde per kvm för en stor tomt, som saknade markanläggningar, samt uppskattade detta pris till 5 kronor per kvm. Ägarna av 2:2 fick då tillgodogöra sig värdestegringen från betesmark och upp till "rå" tomtmark, medan ägaren av 6:6 fick tillgodogöra sig bl. a. det värdetillskott utöver genomsnittsvärdet som marken kunde medföra för 6:6 genom det sätt på vilket bebyggelsen där lokaliserats. Hovrätten fann en sådan vinstfördelning skälig. På grundval av dessa överväganden gjordes inte någon ändring i den vid förrättningen bestämda likviden. Hovrättens lösning kan förefalla i hög grad rimlig och lämplig. Därmed utesluts självfallet inte, att godtagbara skäl även skulle kunna anföras till stöd för en i någon mån avvikande lösning.

 

ExprL
När marknadsvärdet för en exproprierad fastighet skall fastställas med tillämpning av ortsprismetoden, blir det ofta aktuellt att till jämförelse åberopa förvärv som skett flera år före den tidpunkt som värderingen skall avse. Den frågan uppställer sig då, om hänsyn skall tas till penningvärdeförändringar som ägt rum under mellantiden. Spörsmålet behandlas i NJA 1977 s. 593 och där återges ett principiellt resonemang från HD:s sida av innebörd, att de vid jämförelseförvärven betingade priserna måste omräknas efter ortsprisutvecklingen, om en allmän förändring av priserna i orten ägt rum på fastigheter av det slag expropriationen avser, detta för att möjliggöra slutsatser om den exproprierade fastighetens marknadsvärde vid värdetidpunkten. Om emellertid, vilket ej sällan är fallet i expropriationsmål, en klarläggande utredning saknas i vad mån ortspriset ändrats under tiden mellan jämförelseförvärv och värdetidpunkt, får man utgå från att ortsprisutvecklingen följt penningvärdeförändringen sådan denna avspeglas i konsumentprisindex. Detta gäller dock inte, om vad som förekommit i det särskilda fallet gör det antagligt att ortsprisutvecklingen varit en annan. Med ledning av dessa synpunkter, som knappast kan föranleda någon gensaga utan tvärtom förtjänar instämmande, fann HD att jämförelsepriserna i det aktuella målet borde räknas upp med ledning av konsumentprisindex.
    Om markägare, som utsätts för expropriation, avsett att utnyttja den

Svensk rättspraxis: fastighetsbildning m. m. 347ianspråktagna marken för byggnadsproduktion, kan han bli berättigad att utöver löseskillingen erhålla ersättning för förlust av den inkomst som han skulle ha fått genom att själv låta genomföra exploateringen. Detta är i korthet innebörden av två samtidigt refererade rättsfall, NJA 1979 s. 735 (I och II).
    I båda dessa fall bestred den exproprierande — i vartdera målet en kommun — yrkandet om ersättning för skada av det angivna slaget. Som skäl härför anfördes bl. a. att den från 1972 härrörande regeln i expropriationslagstiftningen om rätt för kommun att genom expropriation förfoga över mark, nödvändig för tätbebyggelse, var utformad på samma sätt som det grundläggande stadgandet om kommuns förköpsrätt beträffande sådan mark enligt den sedan 1968 gällande förköpslagen samt att vid förköp inte förelåg någon skyldighet att utge ersättning för utebliven handelsvinst eller liknande. Sådan vinst måste, menade man, anses ersatt genom en på förväntningsvärde grundad löseskilling. Denna argumentering godtogs inte i någon av domstolsinstanserna. HD konstaterade i detta hänseende, att löseskilling skall, även om den beräknas med beaktande av förväntningsvärde för tätbebyggelse, bestämmas utan hänsynstagande till bortfall av inkomst från byggnadsproduktion på den exproprierade fastigheten och att ägaren därför är i princip berättigad till särskild ersättning för inkomstförlusten. Domstolen fann vidare att åberopandet av förköpslagen inte föranledde annat bedömande. Att situationen vid expropriation inte kan jämföras med den som föreligger vid förköp var tydligen så uppenbart att någon närmare motivering inte lämnades.
    Bedömningen i det första av de två refererade målen komplicerades av att det bolag som ägde expropriationsfastigheten ingick som dotterbolag i en större koncern, där dotterbolaget inte självt men väl moderbolaget bedrev byggnadsverksamhet. Dotterbolaget räknade emellertid med att genom moderbolaget, som skulle ha utfört bebyggelsen av expropriationsfastigheten, ha kunnat tillgodogöra sig den därvid uppkomna handelsvinsten. Kommunen gjorde inte någon invändning om att vinsten inte skulle vara att betrakta som en vinst för dotterbolaget. När det sedan gällde frågan om möjligheterna att neutralisera verkningarna av inkomstbortfallet, måste hänsyn tas till dotterbolagets hela fastighetsinnehav. Mest följdriktigt hade varit att härvid beakta också de möjligheter som moderbolaget haft att som ersättning för bebyggandet av expropriationsfastigheten inrikta sina byggnadsresurser åt annat håll. Med hänsyn till det sätt på vilket parternas talan förts kunde emellertid bedömningen endast avse skadeförebyggande åtgärder genom bebyggelse av den övriga mark som tillhörde dotterbolaget.
    I det andra målet, som gällde ersättning för förlust av byggnadsarvode, inverkade på bedömningen att det fastighetsägande bolaget haft möjlighet att under åtskilliga år anpassa sin verksamhet till de förhållanden som expropriationen orsakat. Visserligen kunde bolaget lika litet som dotterbolaget i det förra målet anskaffa annan för bebyggelse tillgänglig mark i stället för expropriationsobjektet, men det fanns anledning räkna med att expropriationen skulle ge utrymme för en utökning av entreprenadverksamhet som bolaget bedrev. Likväl ansågs en ej obetydlig skada i form av förlust av byggnadsarvode ha uppkommit. Ersättningens storlek kunde här liksom i det förra målet bestämmas endast genom en skälighetsuppskattning.
    Som framgår av referatrubriken i NJA förekom i det ena av de båda målen även en rättegångskostnadsfråga, som ansetts värd ett särskilt omnämnande.

348 Johan GyllensvärdDet gällde här hur kostnadsfördelningen i HD skulle ske, när parterna på ömse sidor fullföljt talan och den enskilda parten inte visats ha haft någon kostnad som vare sig åsamkats parten enbart av kommunens fullföljda talan eller var att hänföra enbart till partens egen revisionstalan. Hälften av partens kostnader ansågs därvid belöpa på kommunens revisionstalan och alltså böra ersättas av kommunen oavsett utgången. Detta synsätt harmonierar väl med bedömningen i rättsfallet NJA 1969 s. 36. Mera tveksamt är om det är helt förenligt med grundtanken bakom fallet NJA 1970 s. 442, vilket väl knappast står i bästa överensstämmelse med 1969 års fall.
    Justering av expropriationsersättning med hänsyn till penningvärdeförändringar som sker under expropriationsmålets handläggning brukar regelmässigt äga rum. Processläget kan emellertid vara sådant att dylik justering inte är möjlig. Till belysning härav kan hänvisas till NJA 1977 C 53, där den exproprierande kommunen fullföljt talan om expropriationsersättningen till HD. Av motparten framställt yrkande om indexuppräkning av den löseskilling hovrätten bestämt avvisades av HD, enär parten inte fullföljt talan mot hovrättens dom och prövningstillstånd i anledning av kommunens talan inte meddelades. Se även NJA 1977 C 54.

 

Lagstiftningen om allmänna vägar
I detta avsnitt finns att anteckna tre rättsfall som visserligen alla gäller skadeersättning i anledning av vägbyggnadsföretag men som avser helt olika slags skador. Det senast avgjorda målet, vilket behandlas i NJA 1979 s. 32, intar också på det sättet en särställning som talan i målet väckts redan under 1971 med påföljd att den äldre ersättningsbestämmelsen i 19 § i 1943 års lag om allmänna vägar varit att tillämpa jämte de före 1972 gällande grunderna för bestämmande av expropriationsersättning. I detta mål gjorde markägarna, när de angav sitt yrkande om ersättning för i anspråktagen vägmark,gällande att ersättningen skulle bestämmas med hänsyn till ett på förväntningar om tätbebyggelse grundat värde. Visserligen var det ostridigt att något sådant förväntningsvärde inte förelåg vare sig vid tidpunkten för markens ianspråktagande eller när arbetsplanen ett antal år dessförinnan hade fastställts. Enligt markägarna skulle emellertid ett förväntningsvärde ha uppstått under tiden fram till ianspråktagandet, om vägföretaget inte hade kommit till stånd. HD uttalade i sin dom, att den före 1972 gällande regeln i 8 § i 1917 års expropriationslag måste anses innebära att ersättning skulle utgå inte bara för värde som faller bort genom att expropriationstillstånd beviljas utan även för värde som hindras uppkomma som följd av att tillståndet meddelas. HD fann därför, i strid mot vad vägverket hävdat, att ersättning till markägarna skulle utgå i enlighet med deras yrkande i den mån det kunde antagas att förväntningsvärde skulle ha uppkommit fram till tiden för markens ianspråktagande, om inte arbetsplanen hade fastställts. Emellertid utdömdes inte någon ersättning i nu ifrågavarande hänseende, eftersom det inte kunde antagas att den angivna förutsättningen om uppkomsten av ett förväntningsvärde var uppfylld. Vad HD i detta mål anför angående ersättning för värde som hindrats inträda till följd av ett tvångsförvärv innebär en vidare utveckling av den argumentering som låg bakom avgörandet i rättsfallet NJA 1967 s. 56. Motsvarande synsätt torde ha kunnat anläggas, även om i stället för 8 § i 1917 årslag de nu gällande bestämmelserna i 4 kap. 2 § ExprL skolat läggas till grund för bedömningen, förutsatt dock att tillämpning av presumtionsregeln i 4 kap. 3 § inte blivit aktuell.

Svensk rättspraxis: fastighetsbildning m. m. 349    I NJA 1977 s. 424 var det fråga om ersättning för skada i form av trafikimmissioner som stod i förgrunden. De fastigheter vilkas ägare begärde ersättning låg alldeles intill en genom ett villaområde i Nacka utanför Stockholm framdragen trafikled och utgjordes av bebyggda villatomter. Enligt 55 § VägL med dess hänvisning till expropriationslagstiftningen fordrades för att ersättning här skulle utgå för den minskning av fastigheternas marknadsvärde, som vägföretaget föranlett genom störningar av olika slag, att de s. k. väsentlighets-, ortsvanlighets- och allmänvanlighetsrekvisiten var uppfyllda. I det föreliggande fallet var det strängt taget endast bullerstörningarna som varav någon betydelse och som ägnades egentlig uppmärksamhet. Otvivelaktigt var att hinder mot att döma ut ersättning inte förelåg på den grund att de av trafikbullret vållade skadorna skulle vara av underordnad betydelse. I fråga om ortsvanligheten kunde däremot göras gällande att, eftersom det här var fråga om fastigheter inom Storstockholmsområdet, där det allmänt förekom störningar från vägtrafiken, detta borde medföra att ersättningsskyldighet inte förelåg för vägverket. Såväl hovrätten som HD fann emellertid att med orten inte kunde i detta sammanhang avses ett vidsträcktare område än det ifrågavarande villaområdet. Samtidigt konstaterades att detta område inte tidigare hade berörts av någon så stor trafikled med därav följande störningar som nu blivit fallet. Immissionseffekterna kunde därför inte anses som ortsvanliga.
    När det härefter gällde allmänvanlighetsrekvisitet, som kanske kom att tilldra sig det största intresset i målet, visade sig delade meningar på några punkter föreligga inom domstolarna. Enighet rådde dock om att för bedömningen av vilket mått av bullerstörningar som finge tålas utan ersättning borde utnyttjas det material som framlagts av trafikbullerutredningen i ett betänkande från 1974. Något bättre utredningsmaterial förelåg inte vid tiden för målets prövning. Olika slutsatser drogs emellertid om var de tolerabla gränsvärdena skulle anses ligga beträffande de berörda fastigheterna. HD:s majoritet fann att de för fastigheterna beräknade bullernivåerna inte kunde bedömas vara så allmänt förekommande i större tätorters ytterområden att ägarna i något fall skäligen borde bära hela den värdeminskning som fastigheterna undergått till följd av immissionerna. Ersättning skulle därför utgå för immissionsskada på var och en av fastigheterna.
    Med denna inställning måste HD vidare ta ställning till den från prejudikatsynpunkt väl så viktiga frågan, huruvida ersättningarna skulle nedsättas med hänsyn till den risk för olägenheter av motorfordonstrafiken som fastighetsägare i allmänhet själva får bära. Hovrätten, som ansett endast ett par av de ifrågavarande fastigheterna ha lidit ersättningsgill skada, hade funnit att ersättningarna i dessa fall skulle utgå helt och alltså inte endast till den del de låg över toleransnivån. HD hade en annan uppfattning och anförde bl. a. att det skulle te sig föga rimligt, om fastighetsägare som drabbas av trafikimmissioner utöver den nivå, där rätt till ersättning inträder, skulle få ersättning också för den del av minskningen av fastighetens marknadsvärde som föranleds av immissioner under nämnda nivå och som av andra får tålas utan någon ersättning alls. I den mån det är möjligt, framhöll HD, att bedöma inverkan av trafikimmissioner på fastigheters marknadsvärden vid olika störningsgrader och bedömningssvårigheterna alltså låter sig övervinnas, bör en fördelning av skadeeffekten kunna ske. De belopp som med hänsyn till det anförda skulle avräknas från de i målet utgående ersättningarna fann HD

350 Johan Gyllensvärdskäligen kunna bestämmas till fem procent av de olika fastigheternas värde före immissionsskadan. Det bör påpekas att det ingalunda synes givet att den norm för den skönsmässiga nedsättningen som tillämpades här lämpar sig för användning i andra situationer.
    I NJA 1978 s. 745 prövades frågan om skyldighet för staten såsom väghållare att i en ganska säregen situation utge ersättning till innehavaren av en vattenledning för att en ombyggnad av allmän väg medfört avbrott i vattentillförseln och nödvändiggjort ändrade ledningsanordningar. Den ledning det här gällde hade för ett antal år sedan, utan att tillstånd inhämtats från väghållaren, dragits som en rörlig anordning genom en i vägbanken befintlig trumma. När vägen sedermera skulle byggas om, avbröts vattentillförseln och för att denna skulle säkras för framtiden måste ledningens innehavare bekosta ett mera permanent rörledningssystem. Till stöd för ersättningsanspråket åberopades att, ehuru tillstånd till ledningsdragningen inte förelegat eller ens sökts, vägverket godtagit ledningens existens. Verket bestred ersättningsskyldighet och påstod sig först i samband med att vägombyggnaden kom i gång ha fatt kännedom om att en ledning dragits genom vägområdet. HD fann i sin dom, att det faktiska utnyttjande av vägområdet som förekommit inte gentemot väghållaren grundat någon rätt till ledningsdragning, och ogillade ersättningsanspråket. Denna utgång motiverades bl. a. närmare med att även om ledningens innehavare skulle efter ansökning ha fått tillstånd av väghållningsmyndigheten till ledningsdragningen, utredningen i målet inte berättigade till några säkra antaganden om villkoren härför. Detta uttalande bör ses mot bakgrund av påståenden i målet att ledningen skulle ha fått behållas i befintligt skick, om inte vägomläggningen kommit emellan, och att ersättningsfrågan därför borde bedömas på samma sätt som om vägverkets tillstånd förelegat och gällt på villkor som verket brukade uppställa i liknande sammanhang.

 

EVL
    Enligt 77 § EVL tillkommer rätt att begagna vägförenings väg förutom föreningens medlemmar även annan fastighet, för vilken vägen är till nytta, men det åligger då den fastigheten att årligen till föreningen betala en avgift, s. k. slitageersättning. Den frågan har nu uppkommit i ett mål, om en vägförening kan ta ut slitageersättning av fastighet, som ligger inom stadsplaneområde och som begagnar vägar inom vägföreningens angränsande område. Tveksamheten föranleds av att EVL i 1 § tredje st. innehåller en regel, som stadgar att vissa bestämmelser i det följande, bl. a. 77 §, inte äger tillämpning såvitt angår stadsplaneområde. Målet fick den utgången i HD, se NJA 1977 s. 698, att den inom stadsplanen belägna fastigheten inte kunde åläggas utge slitageersättning. Som motivering härför åberopades först och främst, att regeln i 1 § tredje st. efter ordalagen innebar att 77 § inte kunde tillämpas med avseende på fastigheter inom stadsplaneområde. Det förefaller ingalunda givet att man bör läsa 1 § på detta sätt. Väl så naturligt synes vara att — i nära anslutning till uppfattningar som i målet uttalades av hovrätten och en dissident i HD — inte anse undantagsregeln sådan den är utformad innefatta mer än ett förbud mot att inom stadsplanelagt område ordna vägfrågorna med tillämpning av de angivna paragraferna i EVL. Den omständigheten i och för sig att den fastighet mot vilken föreningen vände sig med krav på ersättning låg inom stadsplaneområde borde i så fall inte hindra bifall till

Svensk rättspraxis: fastighetsbildning m. m. 351föreningens talan. En annan sak är att man kanske ändå men av andra skäl skulle komma till samma slut som HD:s majoritet.

 

AnlL
I NJA 1979 s. 625 gällde huvudfrågan bestämmandet av ersättning enligt 13 § AnlL för upplåtelse av mark, som tagits i anspråk för gemensam väganläggning. Den fastighet på vilken vägmärken var belägen ingick i område med fastställd byggnadsplan, och i samband med planens fastställande hade länsstyrelsen med stöd av 113 § BL förordnat, att på byggnadsplanekartan angiven vägmark skulle av ägaren upplåtas utan ersättning, när den behövde tas i anspråk för avsett ändamål. På grund av invändning från fastighetens ägare rådde det i målet tvist, om den väg som avsågs verkligen omfattades av byggnadsplanen. Så befanns dock vara fallet. Fastighetens ägare gjorde vidare gällande att, eftersom markupplåtelsen skedde för en väganläggning som var till förmån för enbart ytterligare en fastighet och denna var belägen inom ett annat byggnadsplaneområde, vägen i allt fall inte behövde upplåtas utan ersättning. HD fann emellertid, bl. a. med hänsyn till visst samband mellan de båda byggnadsplanerna, att markupplåtelsen fick ses som en etapp i genomförandet av planerna såvitt avsåg vägen. Genom inrättandet av gemensamhetsanläggningen, fortsatte HD, hade uppkommit behov av att ta vägmärken i anspråk och därmed hade i enlighet med länsstyrelsens lagakraftvunna beslut inträtt skyldighet för markägaren att upplåta marken utan ersättning, en skyldighet som inte påverkades av att vägen kom att vara till nytta för den inom det andra planområdet belägna fastigheten eller av att denna fastighet skulle delta i kostnaderna för vägens byggande och drift. Av markägaren framställt yrkande om ersättning för intrång och värdeminskning lämnades därför utan bifall. Genom avgörandet slås alltså fast att, ehuru ersättningsbestämmelsen i AnlL inte innehåller något förbehåll därom, rätten till ersättning kan vara utesluten på grund av förordnande enligt 113 § BL.

 

NVL
I föregående rättsfallsöversikt kommenterades ett mål, NJA 1975 s. 79, som avsåg ersättning enligt tidigare gällande regler i NVL för skada i följd av strandskyddsförordnande. Det målet hade anhängiggjorts före den 1 januari 1973 och skulle enligt punkten 2 i övergångsbestämmelserna till 1972 års ändringar i NVL prövas helt enligt äldre ersättningsregler. Under 1977 kom ett likartat ersättningsmål under HD:s prövning, se NJA 1977 s. 273, men talan i detta mål hade väckts först under 1973. Övergångsbestämmelserna innebar att även för sådant fall äldre regler skulle tillämpas, dock med vissa väsentliga inskränkningar. Bl. a. gällde enligt punkten 4 att ersättningen skulle bestämmas utan hänsyn till förväntningar om sådan ändrad användning av marken som innebar tätbebyggelse. Avgörande för bedömningen i det aktuella fallet var huruvida prövningen enligt denna föreskrift skulle ske med hänsyn till förhållandena vid tiden för strandskyddsförordnandet eller med utgångspunkt i förhållandena när ansökningen om dispens från förordnandet prövades. HD fann övergångsföreskriftens lydelse inte ge något entydigt svar på frågan men ansåg det inte råda någon tvekan om att det var den senare tolkningen som var åsyftad av lagstiftaren. Departementschefen hade sålunda gjort entydiga uttalanden om att bedömningen borde ske med hänsyn till förhållandena då det ersättningsgrundande beslutet meddelades och dessa uttalanden hade inte

352 Johan Gyllensvärdmött några invändningar under lagstiftningsärendets fortsatta behandling. Tvekan rörande stadgandets rätta innebörd föranleddes likväl av att motivuttalandena hade gjorts, innan HD år 1975 avgjort det förut berörda målet och ytterligare några mål och medan det ännu rådde ovisshet om vad gällande lag innebar angående rätt till ersättning, när vägrad bebyggelse skulle ha innefattat tätbebyggelse. En tolkning av övergångsföreskrifterna i enlighet med motivuttalandena skulle otvivelaktigt, med hänsyn till den ståndpunkt HD hade intagit i de år 1975 avgjorda målen, innebära att det äldre ersättningsstadgandet i 28 § NVL övergångsvis getts ett ändrat materiellt innehåll. HD fann emellertid att lagstiftaren tagit möjligheterna härav i beräkning och även varit fullt medveten om att regleringen kunde få vissa retroaktiva effekter. HD kom i enlighet med det nu förda resonemanget fram till att någon rätt till ersättning inte förelåg i det aktuella fallet. De båda lägre instanserna däremot hade, bl. a. under hänvisning till 1975 års avgöranden, ansett ersättning böra utgå. Det är emellertid inte så mycket själva utgången som är av intresse i detta fall av övergångskaraktär. Av större betydelse för den framtida rättstillämpningen är det sätt på vilket utgången motiverades och de synpunkter som anlades på frågan, om det särskilda övergångsstadgandet skulle kunna anses innebära en ändring av dittills gällande ersättningsnormer.

 

HANDLÄGGNINGSFRÅGOR

 

Förrättningshandläggningen
När avstyckning skall ske, är det av vikt att fastighetsbildningsmyndigheten får reda på om sådan överlåtelse ägt rum som enligt 10 kap. 8 § FBL skall beaktas vid fastighetsbildningen. Om det vid förrättningen upplyses eller på annat sätt blir känt att en överlåtelse av angivet slag har förekommit, ankommer det på fastighetsbildningsmyndigheten att bedöma om överlåtelsen är giltig och att, för den händelse bedömningen utfaller positivt, låta överlåtelsehandlingen ligga till grund för avstyckningen. Av särskild betydelse i fråga om giltigheten är stadgandet i 4 kap. 7 § JB. Rörande innebörden av detta lagrum har — för det fall att förrättningen sökts inom den föreskrivna tiden om sex månader från dagen för överlåtelsehandlingen men fastighetsbildningsmyndigheten först efter tidens utgång får vetskap om överlåtelsen — rått delade meningar. Med stöd av tämligen tydliga uttalanden under förarbetena har sålunda gjorts gällande att någon giltig överlåtelse inte föreligger i detta fall. Häremot har emellertid hävdats att själva lagtexten inte klart anger att överlåtelsen skall vara beroende av att den senast vid viss tidpunkt bringats till fastighetsbildningsmyndighetens kännedom och att man ej utan starka skäl bör tolka ett lagrum av detta slag på annat sätt än som närmast framgår av dess ordalydelse. Genom avgörandet i NJA 1976 s. 483 har HD — under dissens — avgjort frågan i enlighet med den senare uppfattningen, alltså så att avgörande vikt fästs vid lagtexten och inte vid förarbetena. Målet gällde huruvida lagfart kunde beviljas på ett genom köp överlåtet område, som på grund av en i rätt tid gjord förrättningsansökan avstyckats utan att överlåtelsehandlingen formellt lagts till grund för delningen. Själva fastighetsbildningsförrättningen var alltså inte föremål för överprövning, men HD konstaterade i sin motivering att fastighetsbildningsmyndigheten felaktigt ansett köpeavtalet ogiltigt, enär det enligt myndighetens mening för sent kommit till

Svensk rättspraxis: fastighetsbildning m. m. 353dess kännedom. HD tillade emellertid att förrättningsresultatet blivit detsamma som om köpehandlingen faktiskt legat till grund för delningen. Det borde därför inte ifrågakomma att frånkänna köpeavtalet giltighet av den anledningen att avstyckningen inte skett på grundval av köpet och att av det skälet avslå lagfartsansökningen.

 

Domstolshandläggningen
I plenimålet NJA 1979 s. 107 avgjordes huruvida fastighetsdomstol är att anse som sådan särskild domstol som avses i 10 kap. 17 § första st. 1 och 19 § rättegångsbalken. Frågan besvarades jakande. Högre rätt ansågs följaktligen ha haft att självmant beakta rättegångsfel, bestående i att ett mål som skolat upptagas av fastighetsdomstol prövats av tingsrätt som inte var sådan domstol. Likartade frågor hade året dessförinnan varit föremål för bedömning i HD, se NJA 1978 s. 104 och 113.
    Som allmän regel får sedan gammalt anses gälla att enskild fastighetsägare inte kan under åberopande av de för tillgodoseende av allmänna intressen uppställda reglerna med jord- och planpolitiska villkor för fastighetsbildning föra talan vid förrättning som inte alls berör hans fastighet och då inte heller fullfölja talan mot därvid fattat beslut, som innefattar tillstånd till fastighetsbildning. Med tillämpning av denna princip har i NJA 1978 s. 530, som rörde avstyckning inom byggnadsplaneområde, besvär över det meddelade fastighetsbildningsbeslutet avvisats, när besvären anförts av ägarna till fastighet som gränsade till styckningsfastigheten och alltså inte berördes av delningen. Den motivering som ligger till grund för HD:s beslut visar att domstolen med anledning av besvären trots allt inlät sig på viss prövning av fastighetsbildningens laglighet. HD konstaterade nämligen att det överklagade fastighetsbildningsbeslutet innebar avvikelser från byggnadsplanen men fann avvikelserna inte vara sådana att det enligt 3 kap. 2 § tredje st. FBL erfordrats länsstyrelsens eller byggnadsnämndens tillstånd till undantag från planen. Som följd härav, anförde HD, kunde klagandena inte stödja talerätt i målet på det förhållandet att de skulle blivit betagna dem enligt 1 § andra st. fastighetsbildningskungörelsen tillkommande rätt att yttra sig hos tillståndsmyndigheten i fråga om tillstånd. Men hade HD funnit avvikelserna så stora att de krävt tillstånd till avvikelse från planen, hade utgången uppenbarligen inteblivit den att besvären avvisats som nu skedde. En ledamot var av skiljaktig mening beträffande motiveringen och menade att klagandena saknade talerätt oavsett om någon rätt att yttra sig hos tillståndsmyndigheten betagits dem. Dissidenten ville tydligen inte låta en föreskrift i tillämpningsförordningen till FBL om förfarandet i en, låt vara av fastighetsbildningen föranledd men fristående administrativ angelägenhet få inverka på talerätten i mål om fastighetsbildning. Denna uppfattning förtjänar onekligen instämmande.
    Sedan vid förrättning enligt AnlL meddelats ett anläggningsbeslut, innebärande att som utfartsväg för ett par fastigheter skulle inrättas gemensamhetsanläggning och att för denna skulle upplåtas visst utrymme, uppkom i NJA 1977 s. 585 frågan om ägarna av en fastighet, som varken skulle deltaga i anläggningen eller avstå utrymme, ägde föra talan mot beslutet. Till stöd för rätt att besvära sig anförde de, att trafiken på en annan, intill boningshuset på deras fastighet gående väg till vilken den beslutade nya vägen var avsedd att anslutas skulle komma att öka till olägenhet för dem. De åberopade vidare, att de kallats till förrättningen och upptagits i dess sakägarförteckning. Samtliga

 

23-13-165. Sv Juristtidning

354 Johan Gyllensvärdtre domstolsinstanser ansåg besvären inte kunna upptagas till prövning. Att klagandena, innan det gick att klart bedöma vilka intressenter det sökta företaget berörde, till en början vid förrättningen behandlats som sakägare var helt naturligt men kunde självfallet inte i och för sig medföra att de, oavsett innehållet i anläggningsbeslutet, skulle anses ha sakägarställning i förhållande till detta beslut.
    En fråga om byggnadsnämnds rätt att fullfölja talan till hovrätt aktualiserades i ett inte refererat avstyckningsmål, i vilket hovrätten för Västra Sverige meddelade slutligt beslut den 5 december 1978 (nr SÖ 22); prövningstillstånd i anledning av besvär över hovrättens avgörande beviljades ej enligt beslut av HD den 4 oktober 1979 nr SÖ 1766. Läget i målet var följande.
    Vid förrättningssammanträde för avstyckning beslöt fastighetsbildningsmyndigheten inställa förrättningen och som skäl härför anfördes, att fastighetsbildningen inte överensstämde med villkoren i 3 kap. 1 och 3 § § FBL. Förrättningssökanden överklagade och fastighetsdomstolen fann efter huvudförhandling i samband med syn på platsen att avstyckning av det ifrågavarande området för sammanläggning på sätt som hade begärts kunde medges. Förrättningen återförvisades därför till fastighetsbildningsmyndigheten för förnyad handläggning. Kommunen genom byggnadsnämnden besvärade sig och yrkade att hovrätten skulle, med ändring av fastighetsdomstolens avgörande, fastställa fastighetsbildningsmyndighetens beslut att inställa förrättningen. Hovrätten avvisade besvären. Till stöd härför åberopades, att kommunen inte ägt att såsom företrädare för allmänt intresse föra talan vid fastighetsdomstolen, eftersom dess avgörande inte innefattade tillstånds- eller fastighetsbildningsbeslut, och att besvär därför enligt 17 kap. 1 § andra st. FBL inte fick föras av kommunen. Det torde i detta sammanhang kunna bortses från att inte byggnadsnämnden utan kommunen genom byggnadsnämnden formellt angavs som klagande.
    Här skall inte närmare diskuteras det berättigade i att avvisa byggnadsnämndens besvär utan endast konstateras, att det finns åtskilliga exempel på fall där prövning av besvärstalan i liknande fall tillåtits (se bl. a. NJA 1976 s. 429 och 644 samt NJA 1976 C 275). Det är ganska tydligt att oklarhet föreligger i olika avseenden beträffande innebörden av det åberopade stadgandet i 17 kap. 1 § FBL, nämligen dels i fråga om rätten över huvud taget för myndighet, som företräder allmänt intresse, att anföra besvär till hovrätt, när det inte föreligger något formligt tillstånds- eller fastighetsbildningsbeslut men väl ett uttalande från fastighetsdomstolen med motsvarande innehåll, dels särskilt beträffande byggnadsnämnds rätt att fullfölja talan, när nämnden inte enligt de principer som kommit till uttryck i kallelsereglerna i 16 kap.5 § andra st. FBL ägt föra talan vid fastighetsdomstolen. Det är att vänta att dessa frågor efter hand kommer att bli närmare belysta i rättspraxis.
I NJA 1976 s. 443 behandlas en processuell fråga angående rätten att föra talan mot beslut av visst slag som fastighetsdomstol har att meddela under pågående rättegång, nämligen beslut på grund av bestämmelsen i 86 § femte st. EVL. Enligt denna bestämmelse skall domstolen, i mål om ersättning förväg rättsupplåtelse till förmån för vägförening, på begäran av föreningen bestämma ett belopp till säkerhet för fullgörande av den ersättningsskyldighet som kan komma att föreskrivas i målet. Sedan sålunda bestämt belopp blivit nedsatt hos länsstyrelsen, får föreningen utan hinder av att ersättningsfrågan ännu inte blivit avgjord ta vägmarken i anspråk. Det är alltså här fråga om ett

Svensk rättspraxis: fastighetsbildning m. m. 355förfarande som i mångt och mycket erinrar om vad fastighetsdomstolen har att enligt 5 kap. 17 § andra st. ExprL iakttaga vid förhandstillträde i expropriationsmål. I processuellt avseende föreligger dock den skillnaden att ExprL i 5 kap. 22 § innehåller en uttrycklig bestämmelse om att talan föres särskilt mot beslut som i fråga om förhandstillträde meddelas under rättegången, medan en motsvarande bestämmelse saknas i EVL. Av denna anledning slår i vägföreningsfallet 49 kap. 8 § första st. rättegångsbalken till och möjlighet till överprövning annat än i samband med talan mot det slutliga avgörandet i målet föreligger inte. I det refererade målet undanröjde därför HD ett hovrättsbeslut, varigenom hovrätten prövat besvär över ett av fastighetsdomstol meddelat beslut om belopp till säkerhet för vägförenings ersättningsskyldighet. Föredragande revisionssekreteraren uppehöll sig i sitt betänkande även vid frågan om inte fastighetsdomstolens beslut möjligen skulle kunna betraktas som ett avgörande av själva saken (jfr NJA 1967 s. 359), men han förordade dock inte ett sådant betraktelsesätt.
    NJA 1976 s. 493 innebär i korthet, att ett i besvär över anläggningsbeslut framställt yrkande om befrielse för fastighet att deltaga i gemensamhetsanläggning innefattar yrkande om att fastigheten, för den händelse begäran om befrielse inte skulle bifallas, måtte åsättas så lågt andelstal som möjligt. Målet gällde en förrättning enligt 1966 års lag om vissa gemensamhetsanläggningar, men den fastslagna principen har självfallet samma giltighet beträffande förrättningar enligt den nu gällande AnlL.
    Rättsfallet NJA 1976 s. 599, omnämnt redan i föregående rättsfallsöversikt såsom ett av HD den 17 december 1976 meddelat utslag, belyser ett par processuella frågor rörande handläggningen av fastighetsmål. Arkivreferatet är, särskilt såvitt gäller redogörelsen för rättegången i tingsrätten, vilken i egenskap av fastighetsdomstol prövade målet, inte så fullständigt och ger knappast en helt klargörande bild av vad som förekommit. Det finns därför anledning att här på några punkter komplettera framställningen.
    Genom fastighetsbildningsbeslut hade ett bolag berättigats inlösa en stadsäga enligt 8 kap. 4 § FBL. Ägarna yrkade enligt anteckning i förrättningshandlingarna ersättning för fastigheten med 360 000 kronor. I ett samtidigt med fastighetsbildningsbeslutet meddelat ersättningsbeslut förordnades, att bolaget skulle för inlösen av stadsägan betala 275 000 kronor. Ägarna fullföljde talan och yrkade, att tingsrätten måtte dels bestämma lösenskillingen till 450 000 kronor dels tillerkänna dem ersättning för flyttningskostnader med 10 250 kronor. Bolaget bestred ändring i fråga om löseskillingen och gjorde gällande, att ägarna inte kunde begära höjning av denna utöver beloppet 360 000 kronor. Beträffande yrkandet om ersättning för flyttningskostnad menade bolaget, att yrkandet inte kunde prövas, enär det framställts först i tingsrätten och alltså för sent.
    Tingsrätten fann i sitt utslag den 19 december 1974 inte klarlagt, att ägarna vid förrättningen framställt ett bestämt och för dem bindande yrkande att löseskillingen skulle bestämmas till 360 000 kronor. Enligt tingsrätten mötte därför ej hinder för dem att yrka löseskilling med högre belopp. Tingsrätten uttalade vidare, efter en redogörelse för olika tänkbara värderingsmetoder, att en återanskaffningsvärdering i detta fall fick anses vara den mest rättvisande metoden. Efter att ha konstaterat att parterna var ense om att produktionskostnaden för bostadshuset på stadsägan utgjorde 470 000 kronor antecknade tingsrätten, att parterna hade olika uppfattning om den s. k. beskaffenhetsfak-

356 Johan Gyllensvärdtorn; ägarna angav denna till 80 procent medan bolaget ansåg faktorn vara högst 60 procent av återanskaffningsvärdet. Tingsrätten fann övervägande skäl tala för att man i detta fall räknade med beskaffenhetsfaktorn 0,6. En återanskaffningsvärdering gav då till resultat att byggnadsvärdet utgjorde (0,6 X 470 000 =) 282 000 kronor. På grundval härav och med hänsyn till vissa överväganden, bl. a. angående markvärdet, fann tingsrätten att fastighetens marknadsvärde vid tillträdesdagen kunde uppskattas till 300 000 kronor. Beträffande tingsrättens bedömning av yrkandet om ersättning för flyttningskostnad kan hänvisas till rättsfallsreferatet. Endast den anmärkningen bör göras, att tingsrättens avgörande i den delen fattades under skiljaktighet.
    I HD:s utslag i detta mål behandlas till en början frågan om hovrätten bort bifalla en begäran från fastighetsägarnas sida om vittnesförhör för att styrka beskaffenhetsfaktorn 0,8 beträffande byggnaden på den inlösta fastigheten. Genom särskilt beslut hade hovrätten avslagit denna begäran, och hovrätten hade därefter avgjort målet utan huvudförhandling. HD konstaterar, att hovrätts handläggning av fastighetsbildningsmål i princip skall vara skriftlig men att hovrätten, om det finnes erforderligt, kan övergå till ett muntligt förfarande samt att det får bli beroende av omständigheterna i det särskilda fallet, om hovrätten med utnyttjande av möjligheten till muntlig handläggning skall tillåta part att förebringa muntlig bevisning. I det aktuella fallet hade det varit av betydelse för värderingsfrågans bedömande att det begärda vittnesförhöret kom till stånd och av den anledningen återförvisade HD målet i vad det gällde löseskillingen till hovrätten för upptagande av denna bevisning. HD avvisade i det sammanhanget tanken på att i besvärsmål av detta slag tillåta en analogisk tillämpning av regeln i 50 kap. 25 § tredje st. rättegångsbalken med begränsning av parts rätt att i hovrätt åberopa nya bevis (jfr NJA 1975 s. 575).
    HD uppehåller sig slutligen vid frågan om fastighetsägarna, ehuru de vid förrättningen inte begärt någon ersättning för flyttningskostnad, kunde i tingsrätten framställa yrkande därom. Hovrätten hade i motsats till tingsrätten funnit, att ersättningsfrågan behandlats vid förrättningssammanträde, och enligt hovrättens mening hade därför tingsrätten med hänsyn till förbudet i 13 kap. 3 § rättegångsbalken mot ändring av talan inte bort tillåta det först i domstolen framställda ersättningsyrkandet. Av HD:s utslag framgår, att rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i allmänhet inte utan vidare är tillämpliga på förfarandet vid fastighetsbildningsförrättning. Vad som från sakägares sida förekommer vid sådan förrättning är alltså inte att likställa med processhandlingar, och i princip möter inte något hinder för sakägare att i samband med besvär över en förrättning framställa nya yrkanden. Av huvudsakligen dessa skäl ansåg sig HD böra fastställa den av tingsrätten utdömda ersättningen för flyttningskostnad.

 

De speciella regler om rättegångskostnader som i vissa fall gäller beträffande fastighetsmål (se t. ex. 16 kap. 14 § FBL och 7 kap. 3 § ExprL) har i två fall givit upphov till särskilda omnämnanden i referatsammanhang, nämligen i NJA 1979 s. 433 och 1979 s. 735 (I). I samband med den redogörelse för själva saken i dessa båda mål som lämnats i det föregående har även bedömningen av rättegångskostnadsfrågan berörts.

Svensk rättspraxis: fastighetsbildning m. m. 357Särskilda rättsmedel
Ett resningsärende av mera ovanligt slag har behandlats i NJA 1976 C 421. Det gällde en förrättning enligt 1962 års lag om äganderättsutredning, lagfart och sammanläggning av fastigheter i vissa fall samt ett på förslag av förrättningsmannen meddelat förordnande om sammanläggning. Utredningen i ärendet visade, att en personförväxling ägt rum vid förrättningen och att därigenom i äganderättsförteckningen redovisats fel person såsom ägare till viss ägolott, vilken efter att ha åsatts fastighetsbeteckning ingått i sammanläggning med fastigheter som i själva verket tillhörde annan. HD beviljade resning samt förordnade i anslutning därtill att rättelse skulle ske i äganderättsförteckningen, varjämte beslutet om sammanläggning undanröjdes. 
    Resning såvitt gäller sammanläggning beviljades däremot inte i notisfallet NJA 1979 C 63. Sedan fråga om att sammanlägga ett antal fastigheter aktualiserats i samband med en fastighetsreglering, hade inskrivningsmyndigheten i yttrande enligt 12 kap. 10 § FBL angivit att hinder mot den avsedda sammanläggningen inte mötte och med yttrandet överlämnat ett förslag till företrädesordning för inskrivningarna i den fastighet som skulle nybildas. Fastighetsbildningsmyndigheten hade därefter förordnat om den avsedda fastighetsbildningen samt fastställt förslaget till företrädesordning. Efter förrättningens lagakraftvinnande hade det emellertid visat sig att två inteckningar för kraftledningsservitut, som rörde i sammanläggningen ingående mark, av förbiseende inte medtagits i förslaget till företrädesordning. Statens vattenfallsverk såsom ägare av fastighet till vars förmån servitutsinteckningarna gällde begärde resning. Ansökningen avslogs av HD under hänvisning till att resningsansökningen var begränsad till den del av fastighetsbildningsmyndighetens beslut som gällde fastställelse av företrädesordningen för inskrivningarna samt att det inte var möjligt att göra frågan om företrädesordningen till föremål för en från fastighetsbildningsfrågan fristående omprövning. En prövning av företrädesordningen kunde nämligen, enligt vad som framgår av 12 kap. 5 och 6 §§ FBL, ge till resultat att hinder skulle möta mot sammanläggning. Det bör noteras att HD även påpekade, att domstolen inte hade anledning ingå på de spörsmål till vilka en resningsansökan avseende sammanläggningsbeslutet i dess helhet skulle ha gett upphov. Av detta tillägg bör kunna slutas att inte heller en mera fullständig resningsansökan under alla förhållanden skulle ha blivit beviljad. Det är sålunda tänkbart att förhållandena i det särskilda fallet, vanligen genom tillkomsten av nya inskrivningar, gör att rättelse av fel vid sammanläggning med tillämpning av extraordinära rättsmedel bör undvikas. Den som lider förlust genom sådant fel får då i stället söka gottgörelse i form av skadestånd.
    I NJA 1977 C 23 beviljades resning beträffande beslut, varigenom sämjedelning inom en fastighet legaliserats. Att resningsansökningen bifölls berodde på att sämjedelningen torde ha berört ytterligare en fastighet.
    Besvär över domvilla i fråga om en under 1970 verkställd legaliseringsförrättning lämnades utan bifall i NJA 1976 C 480. Det var alltså här fråga om en förrättning som handlagts, medan de i 3 kap. jorddelningslagen upptagna reglerna om förrättnings kungörande ännu skulle tillämpas och särskild bestämmelse inte fanns om lagfartens legitimerande verkan (jfr NJA 1971 s. 528). I besvären gjordes bl. a. gällande, att till förrättningen inte kallats ny ägare till den fastighet som förrättningen gällde. HD förklarade emellertid anledning ha saknats att särskilt kalla den nye ägaren, som varken haft lagfart

358 Johan Gyllensvärdeller blivit anmäld som sakägare vid förrättningen. Därjämte påpekades, att kungörelse utfärdats i föreskriven ordning.
    NJA 1977 C 38 gällde domvillobesvär över en år 1967 fastställd förrättning för laga delning av fiske jämte gränsbestämning. Som grund för besvären åberopades att klaganden, som ägde en av de av delningen berörda fastigheterna, inte fått kännedom om förrättningen samt lidit förfång genom denna. Av utredningen framgick, att rätt företrädare för klagandens fastighet inte närvarit vid och inte heller kallats till förrättningen. Av särskilt intresse är att HD i sitt beslut uttalade att nu nämnda omständighet inte utgjort hinder för förrättningens fastställande, om förrättningen kungjorts i föreskriven ordning. Emellertid hade den kungörelse som utfärdats inte med erforderlig tydlighet angivit att fiskedelningen gällde klagandens fastighet, vilket föranledde att besvären bifölls.