ERIK HOLMBERG & NILS STJERNQUIST. Grundlagarna med tillhörande författningar. Sthlm 1980. Norstedts. XIV + 1017 s. Kr. 380,00.
GUSTAF PETRÉN & HANS RAGNEMALM. Sveriges grundlagar och tillhörande författningar. Tolfte upplagan av Robert Malmgrens Sveriges grundlagar. Sthlm 1980. Institutet för offentlig och internationell rätt. Publica/Liber. 486 + 255 s. Kr. 280,00.

 

De som läste statsrätt och statskunskap på 1920-talet hade tillgång till två stora, grundligt genomarbetade grundlagsutgåvor, den ena utarbetad av Robert Malmgren och den andra av C. A. Reuterskiöld. Var de särskilt ambitiösa kunde de dessutom gå till motsvarande äldre arbeten av K. Hagman och Chr. Naumann.
    Denna rikedom på kommenterande litteratur innebar inte endast att man kunde välja — vederbörande professorer rekommenderade givetvis främst de böcker som föll dem i smaken — utan även, och för dem som var vetenskapligt intresserade framför allt, att man uppmuntrades att följa en livlig författningsdebatt. Grundlagskommentatorerna utgick från skilda åskådningar, som oftast tillämpades med både konsekvens och elegans.
    Sedan 1973 — 74 års grundlagsförändring har det däremot inte funnits några egentliga kommentarer alls. Utöver själva författningstexten och översiktliga läroböcker har man haft att gå till kommittébetänkanden, propositioner och utskottsutlåtanden för att få ledning vid studier av grundlagarnas innebörd. Det är naturligt att endast verkliga specialister velat underkasta sig det besväret.
    I slutet av 1980 fick vi så inte en utan två stora nya grundlagsutgåvor. Den ena (nedan kallad HS) är utarbetad av hovrättslagmannen Erik Holmberg och professorn Nils Stjernquist, båda aktivt verksamma i arbetet med grundlagstiftandet och grundlagsrevisionen. Den andra editionen (PR) har till upphovsmän regeringsrådet Gustaf Petrén och professorn Hans Ragnemalm.
    Mest slående när man studerar de båda böckerna sida vid sida är att man hittar så litet av verkliga meningsskiljaktigheter i betydelsefulla frågor. De har betydande olikheter, till vilka jag strax skall återkomma, men någon konstitutionell debatt av den typ som fördes mellan Malmgren och Reuterskiöld finns inte. Grundlagstolkningen är i stort sett likartad i fråga om de moment som analyseras. Det gäller både tolkningsmetoderna och tolkningsresultaten.
    Förklaringen ligger av allt att döma i sättet för de nya respektive de gamla grundlagarnas tillkomst. Både 1809 års regeringsform och 1866 års riksdagsordning tillkom utan att man redovisade sådana förarbeten som är vanliga vid annan lagstiftning. De var i eminent grad och på ett mycket direkt sätt resultatet av politiska beslut. Därtill kom den till sin innebörd oklara regeln i gamla RF § 84, att "grundlagarna skola efter deras ordalydelse i varje särskilt fall tillämpas". Utrymmet för divergerande meningar vid tolkningen blev under dessa omständigheter betydande.
    Den nya RF innehåller ingen motsvarighet till den citerade paragrafen. Samtidigt finns det i fråga om såväl denna grundlag som den nya RO och

1949 års TF omfattande förarbeten, där det ibland ända in i detalj uttalas hur lagstiftaren tänkt sig att de skall tillämpas. Grundlagskommentatorerna anser sig i likhet med de grundlagstillämpande organen bundna av vad som sägs i förarbetena också när det bara är fråga om enstaka, kanske inte alltid helt genomtänkta satser. Och resultatet blir att utrymmet för divergenser i åsikterna blir ringa, särskilt så länge det inte gått mer än några år efter författningsarbetets slut.
    Som nyss framhållits betyder detta självfallet inte att de två nyutkomna grundlagskommentarerna är identiska. Båda kommenterar regeringsformen och successionsordningen. Därutöver behandlar HS även riksdagsordningen. Det gör inte PR, synbarligen därför att denna inte längre är grundlag (den har förvisats till bihanget). Å andra sidan innehåller PR en detaljerad kommentar till tryckfrihetsförordningen, till stora delar identisk med Erik Fahlbecks kommentar sådan den framträdde i de sista upplagorna av Malmgrens grundlagsedition, då utgiven av Fahlbeck och Halvar Sundberg. HS nöjer sig meden 15 sidor lång inledning till denna grundlags text.
    Skillnader finns också i de båda editionernas urval av vilka lagar som skall tas med i bihang. Härvidlag finns naturligtvis också stort utrymme för skilda bedömningar som det inte lönar sig mycket att diskutera. Däremot kan det kanske ha något praktiskt värde att konstatera vad som finns i den ena editionen men saknas i den andra.
    HS publicerar i motsats till PR arbetsordningen för kyrkomötet, radiolagen, radioansvarighetslagen, lagen om pliktexemplar av skrifter och ljud- och bildupptagningar, Förenta Nationernas allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, internationella konventionen (FN-konventionen) om medborgerliga och politiska rättigheter samt 1962 års samarbetsöverenskommelse mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige. (Den sistnämnda kallas, formellt riktigt, Helsingforsavtalet, vilket vid första påseende kan vålla förväxling med ett senare, mera omskrivet internationellt avtal med denna benämning.) Här finns vidare 1950 års Europakonvention angående skydd för de mänskliga rättigheterna in extenso, medan PR endast återger avdelning I. Ett värdefullt drag hos HS är också att där ges en förteckning på offentligt tryck, t. ex. kommittébetänkanden, i författningsfrågan 1940—1979.
    Å andra sidan måste man gå till PR för att finna lagen om svenskt medborgarskap, lagen om statligt stöd till politiska partier, instruktionen för statens förhandlingsråd, lagen om riksgäldskontoret och reglementet för detta, lagen för Sveriges riksbank och bankoreglementet, kungörelsen om ingivande av nådeansökan till Kungl. Maj:t och permutationslagen.
    Anmärkningsvärt är att ingendera av de båda grundlagsutgåvorna återger texterna till de gamla grundlagarna, 1809 års RF och 1866 års RO. Visserligen är dessa inte längre gällande i annan mån än vad som framgår av övergångsbestämmelserna. Men å andra sidan har den praxis som tillämpas alltjämt till stora delar sin grund i utvecklingen fram till 1973, och åtskilliga av de nya reglerna blir också — såsom framgår av kommentarer på vederbörliga punkter hos båda författarparen — fullt begripliga endast mot bakgrunden av tidigare bestämmelser. När man ändå kommer upp till 1031 respektive 741 boksidor borde man ha haft råd att också offra några sidor på de äldre, historiskt betydelsefulla grundlagarna.
    Frånsett den nyss nämnda kommentaren till tryckfrihetsförordningen hos PR har båda arbetena frångått det gamla systemet med numrerade noter till

olika ord i lagtexten och gått över till en mera resonerande framställningsform. PR följer dock alltjämt i huvudsak lagtextens paragrafindelning, oftast även indelningen i stycken och meningar. Hos HS ligger däremot en stor del av framställningen i mera omfattande inledningar till respektive grundlagskapitel. Nära trettio sidor i början av deras bok behandlar vidare grundlagsreformernas tillkomst och principerna för grundlagstolkning. Det sistnämnda avsnittet, vilket i all sin korthet är mycket upplysande, saknar motsvarighet hos PR, där också den historiska inledningen är något knapphändig. Å andra sidan finns hos HS åtminstone ett exempel (RF kap. 8) på att inledningen tillett grundlagskapitel går så mycket i detalj att den kan bli svåröverskådlig och föregriper vad som rätteligen hör hemma under de olika paragraferna.
    På det hela taget ger HS mera fullständiga redogörelser både för förarbetena och för den praktiska tillämpningen av grundlagarnas bestämmelser. Som exempel kan nämnas den utförliga redovisningen av hur det faktiskt gått till vid regeringsbildning enligt de nya grundlagsbestämmelserna (s. 200—206), översikten av regeringskansliets och statsrådsberedningens organisation (s. 217 — 221), redogörelsen för hur delegeringsbemyndigandet i RF 8: 7 tilllämpats i en praxis, vars delvis tvivelaktiga beskaffenhet dock kunde ha diskuterats mera ingående (s. 272—278), och för hur KU:s granskningsuppgifter numera fullgörs (s. 401—404). Också kommentaren till RO innehåller en rad faktaredovisningar av liknande slag. Boken blir därigenom praktiskt mycket användbar. Den kan utan överdrift betecknas som ett verkligt imponerande arbete.
    Detta innebär ingenting negativt om PR:s utgåva. Man får där inte veta lika mycket om hur statsverksamheten fungerar i praktiken; ett undantag är dock den mycket upplysande kommentaren till RF 7:2, beredningsparagrafen (s. 155—158). Däremot är kommentaren till RF kap. 10 om förhållandet till andra stater (s. 236—263) betydligt mera ingående och intressant än motsvarande avsnitt hos HS. Kommentaren till RF 10:5 om överlåtelse av beslutanderätt till mellanfolklig organisation är så utförlig att den bryter ramen men utgör å andra sidan en självständig uppsats av stort intresse. Även när det gäller RF kap. 13 om krig och krigsfara (s. 334—354) är framställningen i denna utgåva mera inträngande och analytisk än i den andra. Över huvud taget förtjänar PR:s bok betydande uppskattning, låt vara att dess allra mest förtjänstfulla avsnitt knappast hänför sig till de centrala kapitlen i grundlagarna och att den därför som helhet måste sättas något mindre högt än konkurrenten.
    De båda författarparen har alltså inte lagt tonvikten på samma problemkomplex. Utöver vad som redan nämnts kan i fråga om PR särskilt nämnas kommentaren till RF kap. 11 om förvaltning och rättskipning (s. 264—312). Däremot är framställningen hos HS mera upplysande när det gäller RF kap. 2 om fri- och rättigheter (s. 58—141; jfr dock PR s. 39-90), RF kap. 8 om lagar och andra föreskrifter (s. 236-309) och RF kap. 9 om finansmakten (s. 310—340).
    I kommentaren till RF 1: 1 ger HS en karakteristik av det svenska statsskickets huvuddrag, där både organisationsväsendet och den kommunala självstyrelsen behandlas relativt utförligt. Även partierna tas upp redan i detta sammanhang. Någon egentlig motsvarighet till denna översikt finns inte hos PR. Dess värde får anses betydande, särskilt i den mån man vänder sig till studerande eller till andra personer utan större erfarenhet av praktiskt samhällsarbete.

    På en punkt i detta kapitel finns om inte en meningsskiljaktighet så åtminstone en nyansskillnad mellan de båda framställningarna. Den gäller den kommunala beskattningsrättens konstitutionella ställning mot bakgrunden av formuleringen i RF 1: 7; "Kommunerna får taga ut skatt för skötseln av sina uppgifter." Är denna regel förenlig med införande av ett tak för kommunernas skattenivå?
    HS finner att RF i och för sig inte hindrar införande av ett kommunalt skattetak. Denna bedömning utgår från vad som sades av departementschefen i grundlagspropositionen (prop. 1973: 90, s. 231): "Bestämmelsen — — — är alltså inte att läsa så att den kommunala beskattningsrätten måste vara fri ens i den meningen att varje kommun helt obunden kan bestämma skatteuttagets storlek." I likhet med vad som uttalats av Bengt Owe Birgersson och Gunnar Wallin säges dock "att ingrepp av typ skattetak måste användas med stor urskillning och varsamhet" (s. 54).
    PR åter finner det "tveksamt, om riksdagen kan genom vanlig lag sätta en övre gräns för kommunernas beskattningsrätt" (s. 33). Detta synes som ett återfall i metoden med bokstavstolkning av grundlagen utan hänsyn till vad som sagts i förarbetena och är dessutom knappast fullt logiskt. Riksdagen är som bekant oförhindrad att genom vanlig lag bestämma utformningen av kommunernas skattesystem, och det är svårt att inse varför den då inte också skulle kunna sätta en gräns för skattenivån.
    Båda böckerna åberopar i anslutning till RF kap. 2 Europarådskonventionen om de mänskliga rättigheterna och påpekar att Sverige är bundet av denna. PR diskuterar inte alls vilka problem det dubbla rättighetsskyddet kan medföra. HS nämner frågan, dock utan någon mera ingående analys. Under nuvarande förhållanden är underlåtenheten måhända naturlig. Några konflikter av betydelse har hittills inte uppstått. Man kan dock inte betrakta det som alldeles självklart att den svenska regeringsformens rättighetskapitel i längden alltid kommer att befinnas "ge rättigheterna ett skydd som i nivå inte ligger under konventionernas" (fri- och rättighetsutredningen, SOU 1975: 75, s. 99). Europadomstolens praxis kan därvidlag komma att bli avgörande.
    Det svenska budgetförfarandet (RF kap. 9) är i flera hänseenden egenartat. I motsats mot andra normskapande riksdagsbeslut är budgeten inte lag. Detta har bidragit till att den svenska riksdagen över huvud taget inte fattar något samlat budgetbeslut, något som blivit än mera påtagligt enligt den nya regeringsformen och riksdagsordningen. De särskilda besluten om statsinkomster och statsanslag för olika ändamål har giltighet var för sig utan att man behöver avvakta att budgetregleringen förs till slut. Detta klargörs i båda böckerna, ehuru tydligast hos HS.
    Mot den bakgrunden ter det sig något verklighetsfrämmande att som PR (s. 214) tala om att riksdagen blir "i tillfälle att i ett sammanhang göra prioriteringar mellan skilda utgiftsändamål och välja mellan olika finansieringsalternativ". Möjligen skulle budgetarbetet utan formlig grundlagsändring kunna ges en sådan karaktär, men ett viktigare konstaterande är dock att det hittills aldrig har skett. Det för Sverige karakteristiska är just att riksdagen inte gör några prioriteringar mellan skilda utgiftsändamål eller väljer bland olika finansieringsalternativ.
    I kommentaren till RF 10:1 (internationella överenskommelser) talar HS om att "avgörandet, när en stat eller regim (min kursivering) skall erkännas" träffas av regeringen under konstitutionellt ansvar. Uttrycket är olyckligt valt.

En grundprincip för svenskt handlande har sedan länge varit att erkänna stater men inte regimer, vilket innebär att man inte behöver ta ställning till ens de mest omvälvande regimskiften i främmande länder.
    Endast om två eller flera regimer konkurrerar med varandra, vanligen om rätten att företräda landet i FN, kan ett sådant ställningstagande bli behövligt, och det begränsas då regelmässigt till den aktuella tvisten. I allmänhet utgår man därvid från bedömningen av vilken regim som har kontroll över landets territorium eller huvuddelen därav. Dessa grundsatser, vilka är relativt okända för allmänheten, förtjänar i själva verket att framhållas även i grundlagskommentarerna.
    I fråga om regeln i RF 11: 3 att rättstvist mellan enskilda inte utan stöd i lag får avgöras av annan myndighet än domstol talar båda grundlagskommentarerna endast om sådana statliga organ som statliga skiljenämnder. HS nämner särskilt statens va-nämnd.
    Någon formell invändning kan inte resas häremot. Handläggning av tvist enligt lagen om skiljemän innebär ju inte att den överlämnas till någon myndighet. Denna distinktion är dock knappast fullt klar för den vanlige läsaren, och det skulle därför ha varit på sin plats att åtminstone nämna spörsmålet.
    Någon gång är man benägen att sätta ett frågetecken inför verklighetsskildringen också hos HS. Sålunda sammanfattas i anslutning till RF 11: 7 utvecklingen av förvaltningsmyndigheternas förhållande till enskilda så att "det judiciella inslaget i förvaltningen utvecklats" och att myndighetsutövningen gentemot enskilda "har blivit mera judiciellt präglad (e)". Detta må vara riktigt när man ser på vissa särskilda, i kommentaren nämnda verksamhetsområden, där nya domstolar eller domstolsliknande organ skapats. I fråga om förvaltningens ställning i stort får påståendet däremot betecknas som högst kontroversiellt. Starka skäl talar för den motsatta bedömningen, nämligen att även sådana organ som sysslar med verklig myndighetsutövning, t. ex. i planeringsärenden, numera fäster större avseende än tidigare vid behovet av styrning och mindre vid rättssäkerhetsfrågor.
    Som redan nämnts är kommentaren till RF kap. 13, om krig och krigsfara, särskilt inträngande och intressant hos PR. Här diskuteras bl. a. också vissa tidigare icke observerade och sakligt oroande omständigheter.
    Resonemanget utförs inte i detalj men synes vara följande (s. 342 f, 351, 352). Riksdagen (men inte krigsdelegationen) kan sammanträda på ockuperat område. Dock far den därvid inte avgöra något ärende annat än om minst tre fjärdedelar av ledamöterna deltar i avgörandet (RF 13: 10). Emellertid skall det ju finnas ersättare för riksdagsledamöterna (RF 3: 9), och dessa kan inkallas till tjänstgöring i stället för ledamöter som beviljats ledighet. För riksdag som sammanträder utanför ockuperat område finns inga quorumregler. Den är heller inte bunden vid viss sammanträdesort (RF 4: 1, 13: 1). Intet hindrar den ens från att sammanträda i exil utanför landets gränser. Det är därför inte uteslutet att riksdagen kan dubbleras med en uppsättning ledamöter på ockuperat område och en annan därutanför.
    Om riket är i krig och regeringen därför är ur stånd att fullgöra sina uppgifter kan riksdagen bestämma om bildande av regering och om regeringens arbetsformer (RF 13: 4). Detta gäller även riksdag som sammanträder på ockuperat område. Denna kan anse att en regering som befinner sig i exil eller på fritt område icke kan fullgöra sina uppgifter och därför anse sig berättigad

att utse en annan regering. Regeringen utanför det ockuperade området kan inte väntas godta denna bedömning, och två regeringar som var för sig anser sig vara den enda lagliga kan därför uppstå.
    Statschefen bör enligt RF följa regeringen, och om han befinner sig på annan ort än denna kan han inte fullgöra sina uppgifter som statschef (RF 13: 11). Därvid inträder enligt gällande tronföljd annan medlem av konungahuset som tillfällig riksföreståndare (RF 5: 3). Om statschefen under mer än sex månader är förhindrad att fullgöra sina uppgifter, exempelvis därför att han befinner sig på annan ort än regeringen, bestämmer riksdagen om han skall anses ha avgått (RF 5: 5). Finns det två konkurrerande regeringar, som båda gör anspråk på att statschefen skall följa dem, blir det sålunda troligen också fråga om två konkurrerande statschefer — man bör komma ihåg att det enligt den nya regeringsformen är regeringen som legitimerar statschefen och inte omvänt.
    Det är inte stor mening att invända att sådana spekulationer skulle vara "konstruerade" eller "osannolika". Visst är de konstruerade, eftersom vi lyckligtvis aldrig haft egen erfarenhet av detta slags problem och därför inte har annat än konstruktioner att röra oss med. Osannolika är de däremot inte alls. Särskilt i händelse av ockupation råder sådana spänningar att man måste räkna även med möjligheter som under normala, fredliga förhållanden skulle te sig orimliga. Ockupationsmakten kan väntas tillgripa ytterst hårda påtryckningsmetoder, och inhemska organ och personer under dess kontrollsöker utan tvivel efter alla tänkbara kryphål i lagar och författningar med vilka de skulle kunna hävda att de har lagliga befogenheter. Dessutom visar erfarenheten från andra länder att det nästan alltid uppstår mer eller mindre allvarliga motsättningar mellan den befolkning som på ockuperat område söker leva ett någorlunda normalt liv och dem som fortsätter striden därutanför. Lagligheten är en utomordentligt viktig måttstock när motståndsviljan sätts på prov och därutöver inte minst när det efter ett krig blir fråga om att skipa rättvisa mellan motståndets och samarbetets företrädare. PR:s resonemang måste därför tas på allvar.
    Därmed är inte sagt att det skulle vara helt invändningsfritt. Till en början kan man sätta ett frågetecken inför tanken att en riksdag som sammanträder på ockuperat område lagligen skulle kunna sätta quorumregeln ur spel genom att kalla in ersättare för frånvarande riksdagsledamöter. Utgör inte beslut om ledighet för dessa, särskilt eftersom det torde bli fråga om ledighet utan ansökan, redan i och för sig ett ärende i vars avgörande krävs att minst tre fjärdedelar av ledamöterna måste delta? Denna fråga är dock knappast ensam avgörande. Det är nämligen å andra sidan inte givet att kravet på att tre fjärdedelar av riksdagens ledamöter skall delta i avgörandet — men inte behöver biträda beslutet — utgör någon fullt pålitlig garanti mot beslut som skapar konflikt med svenska statsorgan utanför det ockuperade området.
    En annan omständighet gäller krigsdelegationen. Denna skall "träda i riksdagens ställe" (RF 13: 2), vilket betyder att riksdagen inte kan sammanträda på vare sig fritt eller ockuperat område så länge krigsdelegationen fullgör dess uppgifter. Beslut att sätta delegationen i funktion fattas under krig av utrikesnämndens ledamöter eller av regeringen. Dess befogenheter kan bringas att upphöra endast genom beslut av delegationen själv eller av regeringen. Om nu krigsdelegationen inte skulle ha hunnit sättas i funktion innan ockupationen inleddes talar dock all sannolikhet för att så skulle ske

mycket kort därefter, såvida det funnes en regering eller ett antal ledamöter av utrikesnämnden utanför det ockuperade området. Därmed skulle skapas en spärr mot lagenlig dubblering av riksdagen, och följaktligen också mot dubblering av regering och statschef. Samtidigt skulle spärren hindra riksdagen från att sammanträda på ockuperat område.
    De spärrar som här har nämnts fungerar emellertid inte ovillkorligt. De är också väsentligen av formell för att inte säga formalistisk natur. De måste därför karakteriseras som bräckliga. I händelse av krig och ockupation, när dessutom nyhetsförmedling och upplysning fungerar mycket illa, behövs klara och enkla regler som allmänheten har lätt att fatta och om vilkas innebörd den blivit informerad i förväg.
    Man kan visserligen säga att ett grundlagskapitel om förhållandena under krig och krigsfara aldrig kan bli så fullständigt att det behandlar alla eventualiteter. De diskuterade frågorna rör emellertid sådant som med en viss sannolikhet kan förutses. De kan bedömas mot bakgrunden av Danmarks och Norges erfarenheter under andra världskriget, och vi kan därför i Sverige knappast anses ha rätt att förbise dem, sedan vi en gång bestämt oss för att vår regeringsform skall innehålla ett kapitel som sysslar med krig, krigsfara och ockupation.
    I själva verket var grundlagberedningens förslag till detta kapitel enklare och klarare än det som slutligen antogs av riksdagen. Det innefattade förbud också för riksdagen att fatta beslut på ockuperat område. Möjligheten att legitimera konkurrerande statsorgan, verksamma på respektive utanför det ockuperade området, var därmed utesluten.
    Departementschefen uttalade emellertid (prop. 1973: 90, s. 461) "att det från medborgarnas synpunkt normalt torde vara mest fördelaktigt att den offentliga makten i största möjliga utsträckning utövas av den egna statens organ" även på ockuperat område. Ett starkare skydd för medborgarna än enligt den av grundlagberedningen föreslagna ordningen skulle skapas om varken regering eller riksdag vore förbjuden att fatta beslut på ockuperat område. Skydd mot ockupationsmaktens påtryckningar skulle i stället uppnås dels genom den nyss nämnda quorumbestämmelsen för riksdagen, dels genom att vissa slags beslut över huvud taget icke skulle få fattas på ockuperat område, alltså varken av riksdagen, av regeringen eller av någon myndighet. På detta sätt fick RF 13: 10 sitt nuvarande innehåll.
    Av allt att döma övervägde man aldrig på allvar vilka konsekvenser denna förändring kunde få för det konstitutionella systemet i övrigt. Därmed öppnades möjligheten för att den av PR påvisade risken för konkurrerande, formellt legitima statsorgan skulle kunna bli verklig. Undanröjs denna risk genom att krigsdelegationen övertar riksdagens befogenheter kan riksdagen å andra sidan inte sammanträda på vare sig fritt eller ockuperat område, och förändringen i jämförelse med grundlagberedningens förslag framstår som meningslös. Det är en väsentlig förtjänst att PR påvisat tillvaron av dessa problem — hur de sedan kan komma att lösas.
    Några exempel på smärre oegentligheter i de båda kommentarerna kan slutligen också nämnas. Vid RF 3: 10 konstaterar HS fullt riktigt att det inte längre finns något bostadsband vid riksdagsvalen, men tillägger att man dock kan "räkna med att kandidaterna i regel hämtas inom valkretsen". Det beror på vad man menar med "i regel"; redan nu representerar ett icke helt obetydligt antal riksdagsledamöter valkretsar där de inte är bosatta. — Likaså

är det förvånande att i samma grundlagskommentar vid RF 6: 3 finna påståendet att man om förfarandet sedan talmannen föreslagit statsminister "lika gärna (kan) säga att talmannen utser ny statsminister, men att denne omedelbart blir föremål för en misstroendeomröstning". Skillnaden är ju att en regering vars statsminister fatt misstroendevotum emot sig alltid utom under de tre första månaderna efter ett riksdagsval kan välja alternativet att förordna om extra val till riksdagen i stället för att avgå. Den möjligheten har inte en statsministerkandidat som föreslagits av talmannen men avvisats avriksdagen.
    PR för i anslutning till RF 3: 3—4 ett något överraskande resonemang om att extra val kan sammanfalla med ordinarie val. Denna tanke är inte bara konstruerad utan torde dessutom stå i motsats mot 3: 4, där det sägs att "regeringen får förordna om extra val till riksdagen mellan ordinarie val" (min kursivering). — Vid RF 4: 7 uppger samma kommentar att det sedan gammalt gällt att en medlem av folkrepresentationen ej får lämna sitt uppdrag utan dennas medgivande. Så var emellertid inte fallet enligt gamla RO, som i §§ 21 och 29 fastställde denna begränsning endast för avsägelse under pågående session men däremot varken mellan sessionerna eller vid valtillfället. — För fullständighetens skull bör det kanske slutligen påpekas, att PR under RF 2: 12 (s. 73) förväxlat fri- och rättighetsutredningen med rättighetsskyddsutredningen. Det var den senare, inte den förra som föreslog det särskilda förfarandet vid rättighetsbegränsande lagstiftning.
    Sannolikt kan en närmare detaljgranskning påvisa flera småfel av detta slag. Ingen, inte ens en grundlagskommentator, är helt fullkomlig.

Gunnar Heckscher