Jämkning och bidragsförskott

 

Enligt numera gällande lydelse av 7 kap. 10 § föräldrabalken kan jämkning av underhållsbidrag avse även förfluten tid. För tiden innan talan har väckts får jämkning dock mot parts bestridande göras endast på så sätt att obetalda bidrag sätts ned eller tas bort.
    I den mycket vanliga situationen att bidragsförskott utgår uppkommer ett processuellt problem. I utpräglad form presenterades frågan i ett nyligen avgjort mål i hovrätten över Skåne och Blekinge. En underhållsskyldig stämde det underhållsberättigade barnet med yrkande om jämkning till noll av bidragsskyldigheten för framtiden och yrkade dessutom för förfluten tid den jämkningen "att återbetalningsskyldigheten mot försäkringskassan för bidragsförskott tages bort". Med hänvisning till 18 § bidragsförskottslagen avvisade tingsrätten i sistnämnda del stämningsansökningen, och hovrätten lämnade anförda besvär utan bifall (mål Ö 533/80, beslut meddelat 12 september 1980).
    Utgången i det refererade målet förefaller tämligen självklar med hänsyn till den allmänna principen att förvaltningsdomstols kompetens i en fråga utesluter att samma fråga prövas av allmän domstol. På grund av 22 § bidragsförskottslagen kan försäkringskassas beslut i fråga om eftergift ju överklagas till försäkringsrätt och försäkringsöverdomstolen, och det skulle då vara rätt orimligt om kassan dessutom skulle kunna dragas in i process vid allmän domstol om samma sak. Emellertid kunde ju yrkandet om jämkning för förfluten tid i stället ha riktats mot barnet utan att någonting sagts om

40 Bidragsförskottbidragsförskottet. I så fall hade stämning naturligtvis måst utfärdas, och den fortsatta handläggningen hade blivit beroende på svarandens agerande.
    Svaranden (barnet) kunde till att börja med tänkas bestrida käromålet på den grund att bidragsförskottet innebär att något obetalt bidrag inte föreligger. Den invändningen förefaller välgrundad och stämmer också bra med departementschefens kommentar i prop. 1978/79: 12 s. 170: "Har barnet en gång fått sitt underhållsbidrag för förfluten tid, behöver det alltså inte befara att på grund av ändrade förhållanden få betala tillbaka något av det som har uppburits." Tilläggas kan, att den även i normala fall underliga partsställningen i jämkningsmålen i det här behandlade fallet blir särskilt otillfredsställande. Bidragsskyldighetens storlek intill bidragsförskottets nivå är ju ointressant för barnet, som tvingas att yrka bidrag och bestrida sänkning endast med hänsyn till risken att försäkringskassan med åberopande av 2 § bidragsförskottslagen skall vägra förskott. När förskottet redan utbetalats bortfaller den risken — någon laglig möjlighet till återkrav synes inte föreligga — och barnet kan alltså utan någon som helst konsekvens för egen del medge sänkning.
    Om nu en mot barnet riktad talan om jämkning för förfluten tid bifalles — på grund av medgivande eller därför att domstolen inte upplyses om att bidragsförskott utgått — vilken blir då konsekvensen för försäkringskassans återkravsrätt? Ja, rimligtvis kan domen inte påverka den rätt som försäkringskassan jämlikt 15 § bidragsförskottslagen redan erhållit, utan nedsättning av kassans fordran måste alltjämt prövas enligt bidragsförskottslagen. Man kan jämföra med stadgandet i 16 § nämnda lag, enligt vilket betalning av underhållsbidrag sedan underrättelse om bidragsförskott delgivits inte får åberopas gentemot kassan. Slutsatsen härav blir, att en vid domstol förd talan om jämkning för förfluten tid av underhållsskyldighet, som täcks av utbetalade bidragsförskott, är meningslös.
    Familjelagssakkunnigas förslag till ny reglering av frågorna om underhåll till barn och frånskilda innebar i denna del, att betalningsskyldigheten för utgivna bidragsförskott skulle helt föras över till försäkringskassorna och frikopplas från det bidragsberättigade barnets förhållanden. Förslaget avvisades i propositionen med hänvisning till att bidragsförskottssystemet skulle ses över i ett större sammanhang (a. prop. s. 77 f). Den processuella kollision som den nu valda lösningen innebär tycks inte ha uppmärksammats i propositionen, och enligt uppgift har vid en del tingsrätter talan av det slag som här diskuteras godtagits.
    Den nya lagstiftningen om underhållsskyldighet har medfört en stor ökning av antalet mål om jämkning av underhållsbidrag, och i en väsentlig del av dessa mål saknar utgången reellt intresse för den underhållsberättigade. Den slutsatsen synes svår att undgå att en lösning enligt familjelagssakkunnigas förslag avgjort hade varit att föredraga framför den som valdes i propositionen.

Karl-Olof Lidin