Svante Bergströmt. Professorn i civilrätt vid juridiska fakulteten i Uppsala Svante Bergström avled den 6 mars 1981 efter en lång och plågsam sjukdom, som han med stöd av sin maka och sina barn bar med heroisk samling. Ännu kort tid före sin död undervisade han, och hans sista månader präglades också av oavbruten vetenskaplig aktivitet.
Svante Bergström föddes i Jönköping den 30 mars 1916. Hans far var läroverkslärare, och familjen flyttade snart till Uppsala, en stad som Svante Bergström kom att förbli trogen under hela sitt liv. Han avlade vid 19 års ålder filosofie kandidatexamen, övergick sedan till juridiska studier, blev jur. kand. 1939, fullgjorde tingstjänstgöring vid Uppsala läns norra domsaga åren 1939—1942 och påbörjade sedan sina — av täta inkallelser avbrutna — studier för juris doktorsgraden, som han erövrade 1948 med avhandlingen "Kollektivavtalslagen. Studier över dess huvudprinciper". År 1949 blev han docent i civilrätt vid Uppsala universitet; under en lång följd av år beklädde han såsom vikarie professuren i civilrätt II, som omfattade bl. a. fastighetsrätten och arbetsrätten. År 1957 utnämndes han till preceptor och 1962 till professor, allt vid Uppsala universitet.
Åren 1967—1973 var Bergström sin fakultets dekanus och i den egenskapen ledamot av universitetets konsistorium. Hans lugn, vänlighet och skicklighet i förhandlingar liksom hans statsvetenskapliga och arbetsrättsliga kunskaper var av det största värde under denna period, då nya samarbetsformer i den s. k. universitetsdemokratiens namn infördes vid fakultet och universitet. Övergången från det tidigare "professorsväldet" till nya styrelseformer blev vid Juridicum i Uppsala fredlig, jämn och präglad av samarbetsförmåga och -vilja på alla håll. Detta var till mycket stor del Svante Bergströms förtjänst. Han var i bästa mening en fridens man.
Vid sidan av den akademiska gärningen anlitades Svante Bergström för nationella och internationella uppdrag, särskilt på det rättsområde — upphovsrätten — åt vilket han från mitten av 1950-talet ägnade särskilt intresse. Sålunda blev han 1956 juridisk sakkunnig vid Sveriges radio, två år senare expert knuten till Europarådets juridiska radio- och TV-kommitté; han anlitades av justitiedepartementet i samband med förberedelserna för lagstiftning om radions juridiska ansvar, och under fem år, 1962—1967, deltog han aktivt och framgångsrikt i förberedelserna för den stora diplomatiska konferens för revision av Bernkonventionen som ägde rum i Stockholm sommaren 1967; därvid var Bergström rapportör i den sakligt viktigaste av konferensens kommissioner och har en mycket stor del av förtjänsten för att dess arbete på det upphovsrättsliga området bar frukt. Det var också följdriktigt att Svante Bergström kallades att deltaga i det svenska interna lagstiftningsarbete som blev en följd av konferensen (1967—1970). Han bidrog likaså verksamt till de upphovsrättsliga kollektivavtalen på undervisningsområdet. — På senare år intresserade sig Svante Bergström livligt för organisationen "World Peace through Law", i vilken han kom att intaga en ledande ställning.
Svante Bergströms rättsvetenskapliga produktion var omfattande och mångsidig. Förutom arbetsrättsliga och fastighetsrättsliga arbeten inkluderade den en rad värdefulla upphovsrättsliga verk, bland vilka må nämnas "Uteslutande rätt att förfoga över verket" (1954) och flera smärre läroböcker. Under sina sista år arbetade Svante Bergström särskilt med krediträttsliga problem, speciellt borgen; på detta område hade han ett betydelsefullt utredningsuppdrag avseende förhållandet mellan nordisk kredit-