Ge varje tvist den behandling den förtjänar

 

Under rubrikens motto vill jag framföra några synpunkter på möjliga förbättringar och besparingar i vårt system för lösning av privaträttsliga tvister.
    För sådana tvister som löses vid de allmänna domstolarna bör ett bättre system för tvistlösning kunna etableras. Idag är vårt domstolssystern i vissa fall alltför kvalificerat för att lösa en viss civil tvist och i andra fall helt otillräckligt. Med rätta reagerar man också mot att parter kan processa i tre instanser i ett relativt banalt tvistemål. Man frågar sig om det egentligen är befogat att ett tvistemål skall få upprepas i sin helhet i ytterligare en instans efter tingsrätten. De mest kvalificerade parterna som tvistar — de stora företagen, försäkringsbolagen m. fl. — anser ofta att skiljeförfarandet är den bästa metoden för att lösa tvister. För dessa parter är det av avgörande betydelse att förfarandet är någorlunda snabbt, att det är definitivt, att det är hemligt och, främst av allt, att parterna själva utser domare. Det är egentligen bara de höga kostnaderna som är en riktigt negativ faktor.
    Jag tror att vissa av de överväganden, som ligger bakom valet av skiljeförfarande som metod att lösa tvister, kan appliceras på och ligga till grund för förbättringar i det traditionella domstolssystemet. Jag tror exempelvis att de parter som tvistar och deras ombud inte skulle ha några vägande invändningar mot — i princip — ett en instanssystem för dispositiva tvister (kanske även för indispositiva). Ett eninstanssystem kan genomföras på i huvudsak två sätt, antingen så att tvistemål överklagas direkt från tingsrätt till högsta domstolen eller så att prövningstillstånd erfordras i alla tvistemål för prövning i hovrätten. Den senare lösningen synes vara den mest tilltalande.
    Om dessutom handläggningen vid tingsrätt reformerades, skulle vinster genom ökad effektivitet uppstå. Jag tänker då dels på förfarandereglerna, som för närvarande överarbetas, och dels på domförhetsreglerna. Dessa senare innebär i regel att alla tvistemål skall avgöras efter huvudförhandling med tre lagfarna domare i rätten.
    Det är inte sällan partsombuden finner att en viss tvist egentligen inte behöver avgöras av tre domare. Delvis är det tidsutdräkten för att få målet till huvudförhandling som har betydelse, men framför allt är det parternas och ombudens känsla av att den föreliggande tvisten inte ekonomiskt "tål" en så kvalificerad handläggning.
    Jag skulle därför gärna se att tvistlösningssystemet utformades så, att domstolarna kunde anpassas till tvistens karaktär i varje enskilt fall: de enklare tvisterna skulle avgöras av ensamdomare och skulle inte komma längre. De lite mer komplicerade tvisterna skulle avgöras av tre domare på

sätt som nu sker och inte heller komma vidare till högre instans. De mycket komplicerade tvisterna kunde tänkas få prövningstillstånd till hovrätterna. Kriterierna för prövningstillstånd kanske inte nödvändigtvis skall utformas så, att det skall föreligga skäl till ändring i tingsrättens dom; jag tror att det avgörande för prövningstillstånd skulle vara tvistens omfattning, komplexitet och betydelse ur prejudikatsynpunkt. Det skall så att säga vara processekonomiskt försvarligt att tvisten prövas i ytterligare en instans.
    Ett så utformat system skulle i förening med effektivare förfaranderegler, som rättegångsutredningen nu arbetar med, säkerligen ge betydande besparingseffekter både för domstolsanslaget och för rättshjälpsanslaget. Parterna — konsumenterna — har nog inte några mera väsentliga invändningar.
    Det finns andra reformer, som om de genomföres skulle förbättra tvistlösningssystemet. En sådan skall nämnas. År 1972 lades fram en utredning, SOU 1972: 22, som föreslog införande av ett skiljeförfarande inbyggt i de allmänna domstolarna. Förslaget gick ut på att det vid de allmänna domstolarna skulle inrättas skiljedomstolar, som bestod av tre lagfarna ledamöter, domare vid tingsrätten och två ytterligare ledamöter. Jag tror för min del att om förslagets huvudtanke realiserades på följande sätt, skulle mycket vara att vinna: man skulle förordna vissa domare — generellt eller i det enskilda fallet — att vara ordförande i en skiljenämnd, som skulle utgöra en särskild avdelning vid tingsrätten. Parterna skulle få utse var sin skiljeman. Skiljenämnden kom då att bestå av tre ledamöter, ordföranden och de båda partsutsedda skiljemännen. Särskilda förfaranderegler fick naturligtvis utarbetas för sådana skiljenämnder, bland annat ordentliga sekretessregler. Skiljedomen skulle ha samma status som nuvarande skiljedom enligt lagen om skiljemän; den skulle alltså icke få överklagas. Även i detta förfarande skulle — föreställer jag mig lämpligen finnas två trappsteg. För de "ordentliga tvisterna" skulle skiljedomstolen bestå av ordföranden och de partsutsedda skiljemännen. För enklare tvister skulle det räcka med ordföranden. — En skiljedomstol sammansatt på det sättet skulle bli utmärkt väl ägnad att lösa exempelvis entreprenadtvister, värderingstvister, komplicerade köpmål, nyttjanderättstvister m. fl. Den stora fördelen med en sådan skiljedomstol skulle vara att parterna själva utsågtvå domare; skiljedomstolen kom då att få de önskvärda kvalifikationerna för just det speciella målet. Det är, som bekant, en brist hos våra allmänna domstolar, att de inte alltid inom sig rymmer den särskilda sakkunskap som krävs för att lösa vissa tvister. Sådan sakkunskap måste då tillföras domstolen genom mycket dyrbar och omständlig sakkunnigbevisning. — Av stor betydelse är naturligtvis att ett skiljeförfarande, som jag här skisserat, får allmänhetens förtroende. Detta uppnår man bäst genom att de partsutsedda skiljemännen är kvalificerade och det i sin tur förutsätter att de får ersättning av det allmänna för sitt arbete, förslagsvis efter samma principer som gäller för allmän rättshjälp. Ingenting borde dock hindra att en lagom hög avgift uttogs från parterna för skiljeförfarandet.
    Man frågar sig nu om inte det skisserade skiljeförfarandet skulle bli dyrbart för det allmänna. Min egen uppfattning är den, att några ökade kostnader totalt sett inte behöver uppstå. För det första är det naturligtvis meningen att det kvalificerade skiljeförfarandet med tre skiljedomare endast skall användas i mera komplexa tvister och för det andra kommer förfarandet att bli ett eninstansförfarande. Man uppnår alltså besparingar i de högre instanserna. Slutligen sparar man sannolikt en hel del på att handläggningen blir effektiva-

re. I stället för att handlägga ett komplicerat entreprenadmål med omfattande sakkunnigbevisning inför tre juristdomare kan man vid en mer kvalificerad instans — skiljenämnden — få ett snabbare och billigare förfarande. För övrigt skall man ha klart för sig, att kostnaden för tre domare är ungefär densamma som kostnaden för en skiljenämnd av det slag jag nu skisserat.
    Det skiljeförfarande som jag tänkt mig är inte avsett att användas för de riktigt stora, komplicerade och ofta internationella affärstvisterna. För dem kommer med all säkerhet fortfarande lagen om skiljemän att tillämpas. Jag vet emellertid att det finns ett stort antal tvister, som rationellast löses inför skiljenämnd men som ej förmår bära de synnerligen höga kostnaderna för skiljeförfarandet. Även den allra enklaste tvist inför skiljenämnd kräver, för att bli någorlunda rättssäkert avgjord, i regel en förberedelse och en huvudförhandling. Redan detta innebär två dagars handläggningstid för tre skiljedomare. Till detta kommer ytterligare en eller två dagars inläsningstid och övrigt arbete med tvisten för skiljenämndens ledamöter. Den sammanlagda kostnaden bara i arvode till dessa uppgår därför, även i en tämligen enkel tvist, sällan till ett belopp understigande 30 000-40 000 kronor. Det inses därför lätt att man knappast kan gå till skiljenämnd för att avgöra tvister, om inte de tvistiga beloppen uppgår till åtskilliga hundratusentals kronor.
    Det finns ytterligare en stor grupp tvister, som lämpligast skulle handläggas av en vid tingsrätterna inrättad skiljedomstol. Jag tänker då på tvister mellan näringsidkare och konsumenter, exempelvis entreprenadtvister eller tvister om reparationer på fast eller lös egendom m. fl. Sedan marknadsdomstolen i december 1979 i ett uppmärksammat beslut fastslagit, att skiljeklausul i entreprenadavtal mellan näringsidkare och konsument generellt inte bör godtas vid marknadsföring, får man räkna med att flertalet skiljeklausuler i relationen näringsidkare-konsument kommer att kunna jämkas jämlikt 36 §avtalslagen. Domstolarna får alltså ta hand om dylika tvister. Detta är säkerligen på ett sätt en riktig utveckling, därför att skiljeklausulen ofta är ett oskäligt avtalsvillkor i relationen näringsidkare-konsument. Tvisteföremålets värde och parternas olika ekonomiska styrka gör att det är olämpligt att lösa tvisten genom ett traditionellt skiljeförfarande med de höga kostnader som det medför. Tvistens karaktär är emellertid ofta sådan att skiljeförfarandet framstår såsom lämpligare än domstolsförfarandet. Det bästa och effektivaste sättet att fullfölja konsumentlagstiftningens och avtalsvillkorslagens intentioner blir att låta skiljedomstolar vid de allmänna underrätterna handlägga den nu angivna typen av tvister. Jag tror inte att ökade kostnader skulle uppstå för staten; antagligen skulle besparingar göras.
    Som en avslutning på dessa funderingar kring ett bättre system för lösning av privaträttsliga tvister vill jag fråga följande: är det verkligen rationellt att ha så många olika domstolar och nämnder för lösning av tvister som processuellt bör handläggas på lika sätt, även om de materiella rättsreglerna är olika? Jag tänker exempelvis på tvister om köp av fast egendom, fastighetstvister, hyrestvister, arrendetvister, arbetstvister, tvister om vatten- och avloppsanläggningar m. fl., vilka alla handläggs vid olika domstolar eller nämnder och i olika förfaranden. Det kan inte vara särskilt billigt och effektivt. Är inte tiden inne att ta ett samlat grepp och se över den mycket splittrade domstolsorganisationen, som vi har i dag?

Lars Laurin