Namns nämnande

 

I SvJT 1980 s. 1 redogjorde pressombudsmannen chefsrådman Thorsten Cars för pressens självsanerande verksamhet. Artikeln lämnade en tankeväckande redovisning av publicitetsreglerna, som uppenbarligen är kloka och genom-

Jan Linders 457tänkta och säkert bör beaktas även av oss som ofta på tjänstens vägnar har att lämna uppgifter till pressmän. Det är inte säkert att onödigtvis nämnda namn alltid blir bortplockade vid den redaktionella hanteringen. Så låtom oss bättra oss, om vi ibland felat ...
    Men jag kan inte låta bli att gå ett steg vidare och bläddra lite i SvJT. Hur har denna hedervärda tidning själv levt upp till de etiska dogmerna?
    Inget vidare, är jag rädd.
    Det understryks, säger Cars, att man särskilt noga bör överväga publicering av familjetvister och vårdnadsärenden med hänsyn till den skada som kan förorsakas de berörda. Rimligtvis innebär detta bl. a. att man bör vara försiktig med namns nämnande.
    I rättsfallet SvJT 1980 rf s. 12 skriver tidningen: "Birgitta Fröström född ed. 4 okt. 1976 dottern Nathalie. Nathalie Fröström yrkade efter ansökan vid Stockholms TR om stämning på spanske medborgaren Rafael Granados Reyes att denne måtte förklaras vara hennes fader ..."
    Eller se på SvJT 1980 rf s. 30: "Flygmekanikern Olle Andréasson och hans hustru Maja Andréasson ingav d. 12 maj 1976 till Hässleholms TR gemensam ansökan om äktenskapsskillnad m. m. ..."
    Det blir inte bättre om man betraktar arvsskattefallen, där namnen också borde vara en högst personlig sak för de inblandade: "Helsingborgs TR registrerade d. 7 juni 1978 bouppteckning efter Björn Staffan Ekberg från Viken ..." (SvJT 1980 rf s. 2) eller "Fred Sundkvist och hans hustru Brita Sundkvist förordnade i inbördes testamente ... Bouppteckningen inregistrerades vid Stockholms TR d. 31 maj 1978 ..." (SvJT 1980 rf s. 29).
    Nå, konsekvent var man ändå inte i detta namnpublicerande. Det fanns också åtskilliga fall, där man använde begynnelsebokstaven i efternamnet en föredömlig metod, tycker jag — eller av gammal, numera ganska diskutabel praxis, förnamnen. SvJT 1980 rf s. 5: "Vid Gotlands TR inregistrerades d. 21 februari 1978 bouppteckning efter redaktören Gösta S:s änka Anna S, som avlidit 1977 ..." Dessa personer går säkert att identifiera utan större besvär om någon intresserad på ön ger sig till att bläddra i tidningen, som nog finns tillgänglig för allmänheten på t. ex. biblioteken.
    Låt oss lämna civilrätten och se hur pass mycket bättre det var när det gällde brottmål! Inte mycket, tycks det. Så här säger Cars: Om det inte krävs av ett uppenbart allmänintresse, bör namnuppgift som kan skada undvikas och inte heller publicering av bild eller identifierande uppgifter ske ...
    I SvJT 1980 rf s. 42 berättas följande: "Åklagare yrkade vid Eskilstuna TR ansvar å R. Svennberg för hastighetsöverträdelse ..." Ett ringa brott, det medges, men regeln lär egentligen vara att ju obetydligare förseelsen är, desto diskretare skall referenten vara, och SvJT valde i rättsfallet 1980 rf s. 45, som bara gällde felparkering, att använda beteckningen "B" om den försumlige.
    SvJT var emellertid i gott sällskap. Vad sägs om följande praktexempel från NJA?
    "Allmän åklagare yrkade vid Malmö TR ansvar å [den åtalades fullständiga titel, namn och födelsedatum], för rattfylleri enligt följande påstående ..." (NJA 1980 s. 112)
    Och detta under rubriken: "Val av påföljd för ung person som gjort sig skyldig till rattfylleri"!
    JO:s ämbetsberättelser behöver jag knappt nämna ...
    Men är det så konstigt att allsköns småhandlare börjat anslå listor med

458 Namns nämnandesnattarnas namn och adresser, när de som refererar besluten hos landets högsta rättsvårdande myndigheter gått före med dessa exempel?
    De närmast ansvariga har säkert hållbara förklaringar till varför de etiska reglerna inte gäller just här. Jag tror det gärna, men — kanske man ändå skulle överväga att ändra sin praxis? Intressanta i dessa sammanhang är endast fakta och rättsregler, inte de inblandade människornas namn och adress.

Jan Linders