Harry Guldberg
På sin 90-årsdag den 21 oktober 1980 tog Harry Guldberg emot oss sittande i sin stol, den med hög, rak rygg. Hans syn var försvagad, hans hörsel var nedsatt och han föreföll allmänt bräcklig. "Ni får ursäkta att jag sitter", sade han, "men egentligen mår jag ganska bra, nu när de dragit in på hjärtmedicinen som jag fick magsår av. Men strunt i mig, nu vill jag höra hur ni har det i hovrätten och i domstolen". Och vi berättade och vi förstod att hans bräcklighet bara var av det yttre slaget. Vi kom också att tala om hans egen juristbana, om hans tid i lagberedningen med arbete på lagar om testamente, om boutredning och arvskifte och om skuldebrev, om hans år i högsta domstolen från 1933 och framåt och om de sju åren som president i Svea hovrätt. På en fråga om vilken tid som han helst ville minnas svarade han: "Samarbetet i lagberedningen med Sjögren, Ekeberg, Lindhagen och de andra, ja även med Marks, var högst stimulerande men när jag lämnade beredningen var jag ganska slutkörd — riktigt stark har jag väl förresten aldrig varit — och det kändes skönt att komma till högsta domstolen och det mer regelbundna arbetssättet där. Men sjutton år i domstolen räckte mer än nog. Att få återvända till hovrätten, att få syssla både med dömande och med lagstiftning, genom alla lagremisserna, och att i det administrativa arbetet till sist få bli sin egen, det var nog det bästa."
Om sitt liv och om sin juristbana har Harry Guldberg berättat själv i sina år 1965 utgivna minnen "En domare ser tillbaka" (anm. i denna tidskrift av Sture Petrén 1966 s. 678). Man får följa honom från det sörmländska barndomshemmet och studieårens Uppsala — i Uppsala läste han till en början filosofi för Hägerström — över tingssittningen i Nyköping, aspirant- och fiskalsåren i Svea hovrätt och tjänstgöringen som revisionssekreterare och som lagbyråchef i Ernst Wigforss' (och konsulten Karl Schlyters) finansdepartement fram till tiden i lagberedningen, högsta domstolen och hovrätten.
Det är en fängslande memoarbok. Med sina skildringar från ganska särpräglade arbetsmiljöer och med sina balanserade men ändå konturskarpa personteckningar av många av den svenska juristvärldens främsta har Guldberg åstadkommit ett tidsdokument av högt kulturhistoriskt värde. Men först och sist förmedlar boken en bild av författaren själv. Han framträder, utan åthävor, som något långt mer än den skicklige lagskrivaren och den plikttrogne ämbetsmannen och domaren. Bilden av Harry Guldberg är bilden av en rikt utrustad