TORGNY HÅSTAD. Studier i sakrätt. Lund 1980. Norstedts. 180 s.

 

Under ovannämnda titel har professorn i civilrätt i Uppsala Torgny Håstad samlat fyra från varandra fristående uppsatser med sakrättsligt innehåll.
    Den första uppsatsen behandlar äganderätten till egendom hos kommissionärsbolag och legotillverkare. Här diskuteras bl. a. den intressanta frågan, vem som skall anses äga råmaterial och varulager, då någon tillverkar produkter eller bearbetar råmaterial för en annans räkning och antingen beställaren lämnat materialet till bearbetaren eller denne inköpt materialet från tredje man för beställarens räkning. Problemet blir aktuellt framför allt om bearbetaren går i konkurs. Anses beställaren ha äganderätt, får han separationsrätt i konkursen; anses bearbetaren ha äganderätt, får beställaren nöja sig med en oprioriterad fordran.
    Inspirerad av den tyska rätten — 950 § BGB — menar förf. (s. 37) att äganderätten skall anses övergå till bearbetaren "ifall en ny sak skapas, om inte värdet av bearbetningen är avsevärt mindre än materialets värde". Regeln anknyter nära till vad som anses gälla då någon av misstag, eller i varje fall utan tillstånd, bearbetar annans egendom (specifikation), även om förf. framhåller att problemställningen då delvis är en annan.
    Den av förf. förordade regeln innebär att bearbetaren förvärvar äganderätt till beställarens material i betydligt större utsträckning än man tidigare med Almén — antagit. Almén ansåg att bearbetaren (vid arbetsbeting) ej genom att bearbeta materialet blir ägare till den nya sak som tillverkas, med undantag för fall då det material som används är av alldeles försvinnande litet värde i förhållande till det därpå nedlagda arbetet. Läsaren blir därför nyfiken på vilka skäl förf. kan åberopa till stöd för den av honom rekommenderade regeln. Av allt att döma är förf:s mest påtagliga argument att, medan Alméns regel säges vara vag och alltför restriktiv, den av honom föreslagna regeln klarare och bättre drar en gräns mellan å ena sidan fall där det inte kan bli fråga om att bearbetningen skall påverka äganderätten, t. ex. reparation på annans sak, å andra sidan situationer där motsatsen antagits, såsom då beställare av ett fartyg lämnar varvet material. Tanken synes framför allt vara att den Alménska regeln inte skulle kunna förklara att varvet i sådana fall blir ägare till beställarens material. Denna tanke ligger också bakom en av bankföreningen framställd begäran om lagstiftning i fråga om äganderätten till egendom hos kommissionärsbolag, vartill förf. hänvisar (se not 4 på s. 11 med ytterligare uppgifter).
    Vad menar man då med bearbetning "för beställarens räkning"? Såvitt jag förstår syftar denna formulering snarast på rättsföljden: att det är beställaren som äger materialet. Om man påstår att bearbetningen sker för beställarens räkning kan man inte samtidigt påstå att det är bearbetaren som äger materialet. Det egentliga problemet kan alltså uttryckas sålunda: Under vilka konkreta förutsättningar kan man säga att bearbetningen sker för beställarens räkning?
    Viss betydelse har naturligtvis vad som kan anses avtalat mellan parterna. Beställaren lär kunna vara ägare till materialet endast om detta kan anses

avtalat. Men avtalet är, såsom förf. påpekar (s. 20), inte avgörande. Hänsyn till tredje man kan medföra att avtalet frånkännes sakrättslig verkan. Förf. hänvisar för jämförelse till förekomsten av "vissa tvingande principer om ogiltighet av ägareförbehåll" (s. 20 ff). Men nog får man utgå från att borgenärerna skall respektera avtalet, om inte särskilda skäl kan anföras för motsatt regel. Att vissa ägareförbehåll frånkännes verkan mot tredje man har, såsom förf. utreder, sina särskilda, ehuru möjligen delvis oklara skäl. Jag har emellertid svårt att tänka mig några skäl att generellt vara misstänksam mot just avtal om att bearbetning skall ske för beställarens räkning, och några sådana skäl framföres ej heller av förf. Ingen hävdar att kommissionsavtal,som ju innebär just att en verksamhet skall ske för huvudmannens räkning, generellt skall frånkännas verkan mot borgenärer.
    Ett avtal om att beställaren skall vara ägare till materialet får till följd att bearbetaren skall vara skyldig att redovisa för materialet och betrakta detta som ett "främmande värde". Normalt torde detta innebära att han inte får använda materialet till något annat ändamål (jfr s. 24 f). Är läget det att bearbetaren kan använda det från beställaren mottagna materialet till annat ändamål, innebär materialleveransen från beställaren endast en form av kreditgivning.
    När bearbetaren inte mottagit materialet från beställaren utan säger sig själv ha inköpt det från tredje man för beställarens räkning, är saken något mera komplicerad. I detta läge torde man såsom förutsättning för att materialet skall betraktas som ett främmande värde hos bearbetaren få kräva, att beställaren särskilt gottgör bearbetaren för materialkostnaden. Om det är bearbetaren som står den ekonomiska risken i den affären, lär man inte kunna säga att materialet inköpts för beställarens räkning (jfr s. 23 ff).
    Sedan kommer det an på de yttre omständigheterna. Vid en jämförelse med grunderna för redovisningslagen uttalar förf. att det kanske, så snart det sker en nämnvärd bearbetning av materialet, blir "tveksamt om materialet kan sägas vara ett främmande värde som tillverkaren inte äger sätta i fara". Vidare ifrågasätter han om kravet i redovisningslagen att materialet skall vara avskilt för huvudmannens räkning kan anses uppfyllt, om materialet "så att säga sammanblandats med redovisningsgäldenärens eget arbete" (s. 39).
    Detta är en mot beställaren sträng bedömning. Inget skäl anförs dock för ståndpunkten att bearbetningen som sådan skall utesluta att materialet betraktas som ett främmande värde hos bearbetaren, och ståndpunkten är på intet sätt självklar. Jämför det visserligen gamla danska rättsfall, som förf. redogör för på s. 33. Där ansågs en person, som åtagit sig att tillverka en bil för annans räkning och redovisade materialåtgång och arbetskostnader, inte ha blivit ägare till bilen genom sitt arbete med materialet (UfR 1916 s. 673 H).
    Uppfattningen att materialet inte skulle kunna betraktas som avskilt, sedan det "sammanblandats med bearbetarens arbete", är också tvivelaktig. Kravet på avskiljande bör rimligen uppfattas som ett krav på att materialet inte får sammanblandas med bearbetarens eget material av samma slag. Att se det bearbetade materialet som en blandning av materialet och bearbetarens arbete förefaller konstlat.
    Förf:s argumentering för att bearbetningen skall tillerkännas avgörande betydelse för äganderättsförhållandena är enligt min mening inte övertygande. Bearbetningen som sådan bör inte anses utesluta att verksamheten

bedrivs för beställarens räkning. Om inte omständigheterna är sådana att egentligen en kreditgivning måste anses föreligga — vilket kanske är fallet vid materialleveranser till ett varv — bör man godtaga konstruktionen, att bearbetningen sker för beställarens räkning. — I själva verket är förf. inte heller nöjd med resultatet av sin nya regel vid tillverkning i kommissionärsbolag, där flera synpunkter säges tala för att beställaren i strid med den nya regeln borde anses vara ägare även till bearbetat material (s. 39 ff).
    I den andra uppsatsen — Om överhypotek i pantsatta, enkla fordringar — är en huvudfråga, vilka krav på denuntiation som uppställes, då en borgenär, som pantsatt en enkel fordran, vill utnyttja ett överhypotek för pantsättning hos annan än den förste panthavaren. Förf. finner till en början, i likhet med bl. a. Rodhe och Hessler, att både den förste panthavaren och den som skall betala den pantsatta fordringen (sekundogäldenären) måste underrättas. Som skäl framhålles dels denuntiationskravets syfte att avskära pantsättaren från vidare möjlighet att förfoga över egendomen, dels den omständigheten att sekundogäldenären, enligt vad som också antages, kan betala den del av sin skuld som motsvarar överhypoteket till antingen den förste panthavaren eller pantsättaren (s. 102 ff). — I ett tillägg diskuteras sedan det färska rättsfallet NJA 1980 s. 197, där HD underkände en pantsättning av överhypotek i enkel fordran, då pantsättningen inte meddelats sekundogäldenären (men väl den förste panthavaren). Förf. tolkar rättsfallet så att det är tillräckligt att gäldenären underrättas. Som skäl härför åberopas "HD:s prejudikatbildande uppgifter och beslutsskälens utformning" (s. 111) men förf. konstaterar också att rättsfallet inte gällde factoring och lämnar öppet om utgången i så fall skulle blivit densamma (s. 112). Tyvärr utvecklar förf. inte närmare varför han anser att HD:s skäl måste tolkas så att det skulle vara tillräckligt att sekundogäldenären underrättas. HD konstaterade att 31 § skuldebrevslagen och inte, såsom gjorts gällande i målet, 1936 års lag om pantsättning av egendom hos tredje man skall tillämpas vid andrahandspantsättning av enkla skuldebrev och att därför gäldenären borde ha underrättats i det aktuella fallet. Visserligen kan det sägas att det skulle varit naturligt om HD uttalat att det förutom den underrättelse som lämnats till förste panthavaren — också krävdes underrättelse till gäldenären, men ett sådant uttalande skulle ändå varit ett obiter dictum. Förf:s tolkning förefaller djärv.
    I den tredje uppsatsen ges en översikt av problem och rättsfall rörande betalning och säkerställande genom fordringsöverlåtelse eller lämnande av lyftningsfullmakt. Här diskuteras legitimationsfrågor, dubbelöverlåtelse, borgenärsskydd, återvinning m. m. Utförligt behandlas rättsfallet NJA 1973 s. 635. Av detta rättsfall framgår bl. a. att pantsättning av ännu ej intjänad fordran får verkan mot pantsättarens borgenärer i och med att fordringen intjänas. Förf. antar att detsamma gäller en utmätning och framhåller att regeln kan medföra praktiska svårigheter, eftersom man då måste avgöra hur mycket som är intjänat vid utmätningstillfället. — Förf. pekar också på att de nya återvinningsreglerna framtvingar en gränsdragning mellan pantsättning (säkerhetsöverlåtelse) och omsättningsöverlåtelse av fordran, eftersom pantsättningen kan återvinnas i större omfattning än överlåtelsen, och han diskuterar hur denna gränsdragning skall göras. Det kan tilläggas att svårigheterna med gränsdragningen illustreras av NJA 1977 s. 20.
    Slutligen ger förf. i den fjärde uppsatsen en översiktlig framställning av regler om borgenärsskydd vid transaktioner mellan makar och ogifta sammanboende,

varvid behandlas bl. a. remuneratoriska gåvor och presumtionen för besittarens äganderätt vid utmätning, 69 § UL m. m.
    Genom "Studier i sakrätt" har Torgny Håstad lämnat värdefulla bidrag till diskussionen av åtskilliga praktiskt betydelsefulla problem. Som vanligt är hans framställning uppslagsrik och engagerad. Bitvis kräver den dock en hel del av läsaren och ibland tycker man nog att förf. bort ägna större omsorg åt den språkliga utformningen (t. ex. på s. 135, där presens och imperfekt blandas på ett störande sätt i redogörelsen för ett rättsfall). Ett mindre betydelsefullt sakfel finns på s. 14, där — apropå frågan om ett moderbolag är ansvarigt för ett dotterbolags skulder — AB Järnförädling uppges ha gått i konkurs. Krisen i bolaget löstes emellertid i maj 1978 genom ett ackord.

Hans Forssell

 

INGER DÜBECK. Købekoner og Konkurrence. Studier over myndigheds- og erhvervsrettens udvikling med stadigt henblik på kvinders historiske retsstilling. Mit deutscher Zusammenfassung. Juristforbundets forlag. København 1978. (Skrifter fra Det retsvidenskabelige Institut ved Københavns Universitet, 29.) Ak. avh. 681 s. Dkr. 175,00.

 

Inger Dübecks akademiska avhandling är till sitt omfång ett av de största rättshistoriska arbeten, som publicerats i Norden; inkl. register omfattar den nästan 700 sidor. Hade den genomgående till sin kvalitet varit lika högtstående som den är kvantitativt omfattande skulle den ha varit att beteckna som en vetenskaplig sensation av sekulärt mått. Nu måste man emellertid stanna vid att bedöma verket som en förnämlig pionjärinsats, vilken dock icke går fri från kritik på väsentliga punkter.
    En beklaglig brist är uppenbarligen den valda metoden att disponera stoffet. Förf. behandlar först i två huvudavsnitt den kvinnorättsliga utvecklingen beträffande kvinnans rättsliga ställning i det ekonomiska livet med frågorna kring hennes rättsliga handlingsförmåga i centrum. Därefter övergår förf. i tredje och fjärde huvudavsnitten till att behandla något helt annat, nämligen etableringsrättens och näringsfrihetens utveckling resp. vissa drag ur den ekonomiska politirättens samt konkurrens- och monopoldeliktens historia. Härigenom sönderfaller verket i tvenne delar — eller rättare sagt i två avhandlingar — som har ganska litet med varandra att göra, den ena kvinnorättslig, den andra allmänt näringsrättslig. Förf. gör visserligen vad hon kan för att få med kvinnorättsliga inslag i de båda senare huvudavsnitten, men det säger sig självt att med deras uppläggning är det inte möjligt att tillfredsställande knyta samman avhandlingens båda delar med en sådan metod. Det riktiga hade ju varit att börja med den allmänna näringsrättshistoriska bakgrunden och sedan foga in det kvinnorättshistoriska materialet i denna. Nu tappar man i avhandlingens senare del både spåren av de duktiga "købekoner" (ordet finns egentligen inte på danska), som förf. har så mycket intressant att berätta om i början, och förf:s egna tankelinjer. Sammanhangen sviktar också i de utländska komparativa framställningar, som förf. på nära trettiotalet särskilda, ofta ganska omfattande ställen för fram under rubriken "Fremmed ret". Här presenteras material från annan nordisk rätt samt (i regel) tysk, fransk och engelsk rätt till belysning av vad som sagts om den

danska rättens utveckling. Men det blir för mycket av det goda. Förf. förmår oftast inte ge sammanhang, överblick och huvudlinjer i dessa komparativa avsnitt. De är visserligen värdefulla, sedda som materialsamlingar, men i det skick de presenteras blir de mera illustrationer, som det är svårt att tillgodogöra sig, än delar av deskription och argumentation.
    Förmodligen hade det också varit bättre för avhandlingens vetenskapliga värde om förf. i stället för övermåttet av otillräckligt bearbetat utländskt material hade gått djupare in i arkivstudierna beträffande den kvinnorättsliga utvecklingen i Danmark. För att ge ett exempel ur Højesterets praxis så missförstår förf. ett uttalande av Vinding i ett mål 1683 om en änkas ansvar för ett tillsammans med mannen undertecknat skuldbrev. Hustrun hade frånträtt boet och menade att hon inte kunde vara bunden av skuldebrevet då hon, när hon skrev under det inte kunde handla självständigt, eftersom mannen var hennes husbonde och "havde att byde og befale over hende". Flertalet i Højesteret förklarade henne betalningsskyldig, men en av domarna, den mycket framstående Vinding, var av annan mening. Han fann det betänkligt att hon skulle vara betalningsskyldig "saasom hun efter hendes Mand hafde fragaaet arv og gield og ald godtz med, og saasom hun intet har arfwet efter sine forældre, saa kunne hun befries efter den praxis, der havde været tilforne i H.R., dog hafde hun noget af betale med, da att svare dertil".
    I förf:s ovan citerade avskrift av Vindings yttrande finns åtskilliga avskriftsfel. De flesta har ingen betydelse i sak, men ett leder förf. vilse. Hon säger: "Vindings votum er påfaldende dels derved, at han vil frifinde hustruen under påberåbelse af en ældre praxis, som højesteret skulle have forladt...".
    En kontroll av handskriften visar emellertid att Vinding anförde: "saa kunde hun befries efter den praxis, der har værit tilforne i H.R."
    Det är alltså inte fråga om en äldre, dåmera övergiven praxis, utan om en fortfarande aktuell sådan. Onekligen skulle det varit intressant att få veta mera om denna praxis. Men det får man inte — överhuvudtaget har förf. knappast tillräckligt utnyttjat möjligheterna att ur materialet från högsta instans före Højesterets tillkomst leta fram upplysningar i det ämne hon behandlar.
    Man undrar också något inför hennes tämligen vidlyftiga exkurs om vindikationsrätten (c: a 20 sidor), som sprängts in i avhandlingen under samlingsrubriken "Almindelige omsætningshensyn". Trots polemiken mot mig och andra förf. tillför den knappast ämnet något nytt. Förf. har inte förstått den funktionella bakgrunden till ett klassiskt stadgande i Jyske Lov II, 69 och leds därför in på ett felaktigt tankespår. Jag nöjer mig här med att hänvisa till min framställning i arbetet Hand wahre Hand, 1952, s. 193 ff. Till detta må läggas att förf., besynnerligt nog för en dansk rättshistoriker, tycks frånkänna 1683 års Danske Lov bevisvärde beträffande den medeltida danska rättens regler om vindikation. Men det torde eljest vara allmänt erkänt i dansk rättshistorisk forskning att Danske Lov i snart sagt förvånande utsträckning stannar vid de gamla medeltida reglerna. Och det är skäl att minnas att vindikationsreglerna från medeltiden visar en märklig livskraft — de gäller än i dag i Danmark och Norge.
    Det finns åtskilliga andra punkter, där det vore anledning att anmäla en avvikande mening — ej underligt så omfattande som avhandlingen är. Men de här anförda kritiska synpunkterna må vara tillräckliga.
    I stället vill jag gärna erinra om vad som inledningsvis sades: arbetet är,

trots att det föranleder kritik, en förnämlig pionjärinsats. Det är en utomordentligt rik bild ur kvinnorättens resp. näringsrättens historia, som förf. ger.
    Hennes terminologi är fyndig och klargörande — man märker att hon är välskolad som både jurist och historiker; att ersätta begreppet "myndighet" med de funktionella termerna "habilitet" och "kompetence" är ett utmärkt uppslag. Som särskilt värdefullt drag i förf:s framställning vill jag betona att avhandlingen trots sitt väldiga omfång ingalunda stannar vid en refererande deskription. Förf. är ambitiös nog att i det danska materialet genomgående debattera och kritiskt utvärdera källorna. Detta gör avhandlingen levande och underhållande.
    Huvudresultatet av den åskådliga bild förf. ger av den kvinnorättsliga utvecklingen är att kvinnans ställning i det praktiska rättslivet i Danmark från medeltiden och fram till början av 1800-talet faktiskt var starkare än vad lagtexter och doktrin synes utvisa. Detta sammanhänger med att administrativa och politirättsliga förfaranden ofta kompletterade eller rent av sköt åt sidan de generella offentligrättsliga eller civilrättsliga reglerna på ett för kvinnans insatser i handelslivet fördelaktigt sätt. Därtill kom att kvinnornaofta företog rättshandlingar inom handelslivet, som stillatigande tolererades av myndigheterna. Dessa insatser behövdes i högsta grad, och förf. förmedlaren målande bild av den stora betydelse som kvinnorna — alla restriktioner till trots — faktiskt hade inom den danska handeln. Den nedvärdering av kvinnans historiska betydelse i äldre tiders handelsliv, som uppträder under 1800 talet, beror alltså för Danmarks del helt enkelt på dålig rättshistorisk forskning, där man tidigare — till skillnad från förf. — stannat vid källornas utanverk och därmed deras skenbara bild. Förf. visar alltså att den kvinnliga omyndigheten i själva verket gällt under en ganska kort och sen period. Det är en stor förtjänst av förf. att ha påvisat detta. Det är därtill troligt att hennes resultat i någon grad gäller även beträffande med Danmark jämförliga europeiska länder, särskilt de nordiska.
    Avhandlingens andra del har också sitt stora värde även om förf. inte där kan presentera något verkligt nytt och omvälvande. Men hon ger en brett lagd bild av de näringsrättsliga former i vilka det ekonomiska livet rörde sig i Danmark (liksom i Europa överhuvudtaget) från medeltiden och fram till början av 1800-talet. Därmed har hon både lagt en fast sammanfattande grund för kommande forskning med samma inriktning och givit ett stort antal särskilda upplysningar av intresse — det senare just beroende på hennes kritiskt resonerande metod i framställningen.
    Det är alltså, trots olycksfallet i arbetet med den olämpliga dispositionen och trötthetssymptomen vid behandlingen av det utländska komparativa materialet, fråga om ett mycket betydande vetenskapligt verk. Förf. må varmt lyckönskas till att ha fört en så stort anlagd konception i hamn och den danska rättshistorien till att ha fått en så skarpsinnig och energisk kvinnlig företrädare. Hennes forskarentusiasm och klara intellekt representerar en stor tillgång — inte enbart för den danska rättshistorien.

Erik Anners