Något om partsombuds redbarhet och tystnadsplikt

 

När parts talan inför domstol föres genom ombud, måste parten regelmässigt ha rätt att förvänta sig, att ombudet kommer att utföra denna talan på ett icke blott tekniskt riktigt utan även och främst i allo redbart sätt. Ombudet har ju att i betydande och kanske avgörande mån företräda sin huvudman, som ytterst får bära följderna av ett ombuds misskötsel.
    I 12 kap. 2 § första stycket rättegångsbalken (RB) säges också, att såsom ombud ej må brukas annan än den, som rätten finner därtill lämplig i målet med hänsyn till "redbarhet, insikt och tidigare verksamhet". Av skilda ombud kan givetvis icke fordras ett och samma mått av tekniskt kunnande och erfarenhet, men däremot kan på varje ombud ställas ett och samma krav på redbarhet. Detta krav måste för att kunna fylla sin uppgift vara ovillkorligt, och detta oavsett konsekvenserna för exempelvis en av ombudet bedriven yrkesverksamhet och därigenom för denne själv.
    Av stadgandet framgår, att det ankommer på domstolen att ex officio pröva ett ombuds lämplighet med hänsyn till, bland annat, redbarhet, vilken prövning i möjligaste mån bör ske vid handläggningens början.
    Frågeställningen gäller icke främst den mån, i vilken ombudet må ha brustit i redbarhet, utan huruvida han över huvud brustit därvidlag på ett icke oväsentligt sätt.
    Om emellertid ombudet under målets gång visar oredlighet, oskicklighet eller oförstånd eller han eljest finnes olämplig, skall han ex officio jämlikt 12: 5 avvisas i målet. Rätten äger också, om skäl därtill är, förklara honom obehörig att för viss tid eller tills vidare brukas såsom ombud vid den rätten. Denna strängare åtgärd kan dock tillgripas allenast, om olämpligheten manifesterat sig genom ombudets processföring i målet. Härom skriver Ekelöf i Rättegång, andra häftet, 3 upplagan, s. 77:

 

"HD har icke ansett detta stadgande (12: 5) vara analogt tillämpligt i andra fall. Eftersom en notoriskt olämplig person omedelbart skall avvisas jämlikt 12: 2 st. 1, skulle ett sådant ombud sålunda aldrig kunna förklaras obehörig för framtiden. Genom att tillämpa 12: 5 p. 2, efter dess ordalydelse och inte i överensstämmelse med dess ändamål kommer man att på detta sätt beröva detta stadgande nästan all praktisk betydelse."

 

Det är uppenbart, att särskilt en sådan prövning, vilken avses ske enligt paragrafens första stycke och helst vid handläggningens början, regelmässigt blir av mera formell natur, som på intet sätt innebär en garanti från domstolens sida, att ombudet verkligen uppfyller kravet på redbarhet. Tid och tillfälle att forska i ombudets föregående gives självfallet endast i undantagsfall, och det blir därför naturligen ombudets handlande i förevarande sak inför domstolen, som bildar underlag för bedömningen ifråga.
    Svårigheten att erhålla vederhäftigt underlag och möjligheten för en mera tillförlitlig bedömning av en persons redbarhet är emellertid i regel sådana, att domstol och parter utan vidare utgår därifrån, att ett ombud är redbart, där annat inte undantagsvis dokumenterats, exempelvis när det kan visas, att

 

35-13-168 Sv Juristtidning

546 Carl Patric Ossbahrhan gjort sig skyldig till trolöshets- eller oredlighetsbrott, som ej är ringa, och som är en engångsföreteelse. Det är då bevisat, att han brister i redbarhet och följaktligen kan avvisas. För att möjliggöra anskaffandet av dylik bevisning bör domstolen berättigas att efter framställning erhålla erforderliga uppgifter från kriminalregistret, på det att domstolen må i förekommande fall få underlag för en bedömning och avvisning.
    Beslut om avvisning bör gälla icke endast förevarande mål och ej heller allenast domstolen ifråga, utan rättigheten att överhuvudtaget såsom ombud uppträda inför domstol i riket.
    Redbarhet är en karaktärsegenskap av regelmässigt bestående natur, som vederbörande besitter eller saknar. Antingen kan man lita på honom eller kan man inte så göra. Han är icke ibland pålitlig och ibland icke. Oredlighets- eller trolöshetsbrott, som ej är ringa och av engångsnatur, visar en brist i karaktären, som ingalunda "preskriberas" efter viss tid. Även med beaktande av alla svårigheter för en domstol att fylla sin uppgift i här berörda avseenden och den därav följande ofullkomligheten i bedömningen har det dock en psykologisk betydelse, att ett ombud så att säga de facto godtages av domstolen. Det blir för parten ändock ett slags garanti, och detta är naturligtvis särskilt fallet, då det gäller en av domstolen förordnad offentlig försvarare. Här förstärkes garantisynpunkten därigenom, att regelmässigt endast ledamot av Advokatsamfundet utses till dylikt försvarar uppdrag och detta markerar på ett otvetydigt sätt vikten och betydelsen av förordnandet ifråga och därmed också, att särskilda krav ställes på en samfundsledamot.
    Självfallet bör en part i rättegång kunna förlita sig på sitt ombuds redbarhet, men han skall också kunna känna trygghet vid sina samråd med ombudet i den sak, som är ifråga. Parten skall med andra ord kunna anförtro sig åt ombudet i förvissning att det, som i saken förekommit dem emellan av förtrolig art, icke obehörigen yppas.
    I sitt arbete Rättegång, fjärde häftet, 2 upplagan, s. 129, har Ekelöf yttrat följande:

 

"För läkarna stadgas tystnadsplikt i läkarinstruktionen och för advokaterna i Advokatsamfundets stadgar. En person kan dra sig för att anlita läkare eller för att ge denne erforderliga upplysningar, såvida han ej kan påräkna fullständig diskretion, och motsvarande gäller den, som behöver hjälp av advokat."

 

I 36 kap. 5 § tredje stycket RB säges, att "rättegångsombud, biträde och försvarare" ej må höras som vittne om vad för uppdragets fullgörande förtrotts honom, med mindre parten medgiver, att det må yppas".
    Detta gäller alltså varje rättegångsombud, biträde och försvarare. Men enligt andra stycket nyssberörda lagrum gäller för bland andra advokater och deras biträden, att de ej må höras angående något, som på grund av denna deras ställning förtrotts dem eller de i samband därmed erfarit, "med mindre det är i lag medgivet eller den, till vilkens förmån tystnadsplikten gäller, samtycker därtill".
    Det sekretessintresse, som skyddas av antydda tystnadsplikt, far emellertid i viss mån vika för utredningskravet jämlikt 36: 5 fjärde stycket RB, där det stadgas, att utan hinder av det, som säges i andra och tredje styckena, "vare annan än försvarare skyldig att avgiva utsaga i mål angående brott, varå icke kan följa lindrigare straff än fängelse i två år". Det må märkas, att alltså försvarare är undantagen.

Partsombuds redbarhet 547    Såsom framgått har det hittills anförda i huvudsak gällt rättegångsombud, vare sig dessa varit advokater eller ej. Eftersom vår advokatkår är enhetlig och icke, som till exempel i England, uppdelats på en processande del, barristers, och en icke processande del, solicitors, kan en svensk advokat komma att även utom domstol syssla med de mest skilda uppgifter av juridisk och därmed närbesläktad natur. Ett sådant uppdrag kan för klienten vara av minst samma vikt som uppdraget att vara rättegångsombud, och en självklar följd härav blir, att på varje ledamot av Advokatsamfundet måste ställas kravet på redbarhet och insikt om sin tystnadsplikt.
    Att vara advokat innebär att i många avseenden intaga en privilegierad ställning av ganska enastående slag, men såsom Ekelöf säger: "Få yrken utsätter sina utövares moral för sådana påfrestningar som just advokaternas. "Yrket medför också stora förpliktelser, varför advokatens rättigheter och skyldigheter är så att säga oupplösligen förenade; missbrukas förmånerna i ej oväsentligt avseende eller brister det i ej ringa mån ifråga om redbarhet, måste också rättigheterna falla med uteslutning ur Samfundet såsom följd.
    I 8 kap. 4 § RB säges, att "vid utövandet av sin verksamhet skall advokat redbart och nitiskt utföra honom anförtrodda uppdrag". Och om tystnadsplikt för advokat vid allmän advokatbyrå stadgas i 9 kap. 9 § sekretesslagen av år 1980. Där säges:
    "Sekretess gäller hos allmän advokatbyrå i ärende om rättsligt biträde
1. för uppgift som det kan antas att den rättssökande har förutsatt skall bli behandlad förtroligt,
2. för uppgift i övrigt om någons personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas, att han lider skada eller men om uppgiften röjs."

 

Jämlikt 8 kap. 4 § RB är advokat skyldig att, "där god advokatsed så fordrar, förtiga vad han erfar i sin yrkesutövning" och i 34 § första stycket i Advokatsamfundets stadgar säges om en advokats yrkesplikter, att han "vid utövande av sin verksamhet skall redbart och nitiskt utföra honom anförtrodda uppdrag och i allt iakttaga god advokatsed". En klient skall alltså kunna förlita sig på en samfundsledamot, men en sådan tillit förutsätter å sin sida en tystnadsplikt för advokaten. I andra stycket nyssnämnda paragraf säges också, att "ledamot är skyldig att, där god advokatsed så fordrar, förtiga vad han erfar i sin yrkesutövning".
    Detta stadgande om tystnadsplikten och god advokatsed må väl tjäna som underlag för Samfundets styrelse och disciplinnämnd vid bedömningen av advokats verksamhet, men det torde nog i regel vara ogörligt för en klient att själv kunna därav utläsa, huruvida han i sitt fall vore skyddad genom tystnadsplikt eller ej. I många för att icke säga de flesta fall utgår nog klienten från det antagandet, att advokaten har en ovillkorlig plikt till tystnad, så att allt det, som avhandlats mellan advokat och klient, hålles hemligt även för framtiden.
    En betydande svårighet föreligger naturligen, då det gäller gränsdragningen mellan det, som bör skyddas av tystnadsplikt, och det, som rör allenast andra och mera allmänna ämnen. Den enda verkliga lösningen på denna fråga torde vara, att allt, som förekommit klienten och advokaten emellan och som icke uppenbart saknar förtrolig karaktär, skall anses såsom förtroligt. Visserligen faller då in under tystnadsplikten icke blott det, som bör hemlighållas på grund av sin natur, utan även mer allmänna ting och samtal, men det finns mera sällan anledning för en advokat att över huvud för andra

548 Partsombuds redbarhetpersoner berätta om en klient och dennes intressen, varför ingen egentlig olägenhet skulle uppkomma. Dessutom undvekes i förekommande fall oenighet mellan klient och advokat rörande den rätta gränsen för tystnadsplikten.
    En advokat bör alltid undvika att tala med andra om sina klienter; allra minst bör han i bok eller press själv skriva eller låta annan så göra beträffande en sin klient och dennes förhållanden, såvida icke klienten själv givit anledning därtill.
    Vi har i vårt land haft några beklagliga exempel på författarskap av antydd art, men ett ännu grövre fall har av Paul O. Kjersgaard behandlats i en artikel i"Advokaten", det danske Advocatsamfunds Medlemsblad, nr 9 år 1980. Denna hans artikel innebär både en recension av en märklig bok och en stark kritik av en advokats "författarskap". Boken heter "Min klient Knut Hamsun" och är skriven av hans "advokat genom 20 år", Sigrid Skay. Boken omfattar 214 sidor med, bland annat, 73 brev från Hamsun till sin advokat och ett betydande antal brev från Hamsun till familjemedlemmar med flera samt brev om Hamsun från kolleger även som detaljerade redogörelser förHamsuns personliga och ekonomiska förhållanden intill hans död i februari 1952 — "alt erfaret", enligt Kjersgaard, "av fru Skay i hennes egenskap av advokat for Knut Hamsun". När dylikt kan ske, brister det i lagstiftningen och kanske även i lagtillämpningen.
 

Carl Patric Ossbahr