Advokater i England

 

Den följande redogörelsen avser England och Wales, ej Skottland och Nordirland. Den avser främst advokaternas insatser i brottmål.
    Av ålder har England två separata advokatkårer, Solicitors of the Supreme Court och Barristers-at-Law. De senare kallas kollektivt the Bar. Den lysande författaren i juridiska ämnen Henry Cecil,1 själv en barrister, betecknar de två kårerna som watertight compartments.
    1976 var antalet solicitors, allmänpraktiserande advokater, 31 250, medan barrister-kåren hade drygt 4000 medlemmar,2 därav mindre än 10 % kvinnor.
    Barristers får sina uppdrag från solicitors. Etiketten tillåter ej att en barrister besöker en solicitor på hans kontor. Den senare går till the barrister's Chambers, vanligen i den Inn of Court denne tillhör. Barristers har en överlägsen status, om vilken de är angelägna att slå vakt. Förtjänta barristers tilldelas hederstiteln Queen's Counsel, Q. C. (automatiskt King's Counsel när suveränen är manlig), och i relation till en Q. C. är alla andra barristers kallade Juniors oberoende av levnadsåldern. Mer om allt detta längre fram.

 

Solicitors
Solicitors är sammanslutna i the Law Society, som bevakar kårens intressen, utövar disciplinär tillsyn, utfärdar certifikat, vilka skall förnyas årligen så länge advokaten praktiserar, handhar den yrkesansvarsförsäkring som är obligatorisk och förvaltar en fond till säkerhet för klientmedel, vilka anförtrotts en solicitor och vilka denne skall hålla på särskilt bankkonto.
    Allmänpraktiserande solicitors' arbete avser till betydande del juridiskt biträde vid köp, försäljning och inteckning av fast egendom, conveyancing, som är en komplicerad procedur i England. Solicitors har här ett monopol, bekräftat genom ett prejudikat 1976. Andra viktiga inkomstkällor på civilrättens område är upprättande av testamenten, dödsboförvaltning och uppdrag inom aktiebolags- och skatterätten. Välbeställda personer har en familje-solicitor, ofta ärvd från föregående generation. Engelsmannen anlitar juridisk rådgivning i relativt stor utsträckning, bl. a. emedan civilrätten är svårtillgänglig för lekmannen (framför allt sedvanerätten, Common Law) och det juridiska språkbruket närmast obegripligt för lekmannen.
    Solicitors uppträder som advokater för kärande och svarande i civila tvister i underdomstolarna och som åklagare och försvarsadavokater i Magistrates' Court. Praktiskt taget aldrig far en solicitor uppträda som advokat i de högre civildomstolarna eller som åklagare eller försvarsadvokat i Crown Court eller överordnade kriminalinstanser. Barristers har där ett nästan vattentätt monopol.
    För att bli solicitor kräves från 1980 universitetsexamen, kompletterad med en examen i yrkespraktik (vocational examination). varefter följer praktik några år i en solicitor-firma (articles). Därefter är han kvalificerad att ansöka hos the

 

1 Henry Cecil, Brief to Counsel, 6:e rev. uppl. (M. Joseph I.td. London 1972).

2 Av barrister-kåren är numera 2/3 baserade i London, 1/3 i större landsortsstäder.

60 Lars BennichMaster of the Rolls om att bli upptagen i advokatrullan och få sitt första årscertifikat.
    Vida mer särpräglad är utbildningen av barristers och deras funktion.

Inns of Court
    Do as adversaries do in law,
    Strive mightily,
   But eat and drink as friends.
Trevelyan3 berättar att de första universitetskollegierna i Oxford och Cambridge grundades under 1200-talet och att ungefär samtidigt tillkom särskilda lärosäten för jurister, Inns of Court, där de studerande njöt undervisning och härbärge.
    Numera återstår fyra Inns of Court, alla belägna i centrala London. De äger vidsträckta kvarter med byggnader från medeltiden till 1900-talet, i välansade trädgårdar. Där råder en atmosfär av värdigt lugn, dit storstadstrafikens vulgära buller knappt når fram.
    Lincoln's Inn är belägen i centrum av domstolskvarteren, granne till the Royal Courts of Justice och nära Old Bailey (centrala kriminaldomstolen med status som Crown Court). The Inner Temple och the Middle Temple ligger söder därom vid Themsens strand, och Grar's Inn i norr. Deras funktioner är väsentligen lika, med individuella särdrag. De utgör för praktiserande barristers och studerande till the Bar den fasta punkten i deras tillvaro som sådana.
    Låt oss närmare betrakta Lincoln's Inn för att få ett begrepp om den tillvaron.
    Lincoln's Inn's handskrivna historia går tillbaka till 1422 och återfinnes i the Black Book, en klenod för vilken en särskild förtroendeman är ansvarig, the Keeper of the Black Book. Förmodligen grundades Lincoln's Inn i slutet av 1200-talet. Henry de Lacey, Earl of Lincoln, som dog 1311, ägde mark i kvarteret och anses ha givit the Inn dess namn. De tre övriga Inns grundades på 1500-talet.
    The Inns styres av Masters of the Bench, i dagligt tal kallade Benchers. I Lincoln's Inn är de 80. En gång vald förblir man Bencher livet ut, även om man tidigt upphört att praktisera som barrister. Av samtliga Benchers vid de fyra Inns är 70 % domare, innehavare av andra höga ämbeten eller pensionärer. Rangordningen följer ancienniteten som Benchert.
    När en Bencher avlidit väljer de övriga en efterträdare. Alla Benchers doneraren beaktansvärd summa till the Inn när de valts.
    Den löpande administrationen av the Inn leds av en Bencher, the Treasurer.
    Lincoln's Inn's förnämsta byggnader är the Chapel, uppfört på 1600-talet på ruinerna av ett äldre kapell, samt the Old Hall från medeltiden, ett av Londons vackraste byggnadsverk.
    Den nuvarande huvudbyggnaden tillkom på 1840-talet och domineras av the Great Hall, som mäter 40X 15 meter. Väggarna pryds av magnifika porträtt av statsmän och berömda jurister, som tillhört the Inn. Milt dagsljus silar genom blyinfattade fönster med glasmålningar, som berättar episoder från fru Justitias alltför ofta blodiga framfart.

 

3 G. M. T revelyan, History of England, New ill. ed. (London 1973).

4 1971 var högsta juristen. Lordkanslern, den 34:e i rang vid Lincoln's Inn's Bench. the Master of the Rolls, den stridbara nu 81-åriga Lord Denning den 20:e. — Premiärministern Margaret Thatcher, på sin tid praktiserande barrister, är Bencher Honoris Causa och den 14:e regeringschef som Lincoln's Inn producerat.

Advokater i England 61    The Inn härbärgerar ett utomordentligt bibliotek med ovärderliga boksamlingar. Barristers beger sig dit för att i hundratals luntor leta efter prejudicerande fall till ledning i aktuella tvister eller för att uppfriska minnet av någon gammal rule om korrekt processföring. Studenter sitter vid borden och pluggar för sin examen.
    Där råder en atmosfär av tidlöshet. Man tycker sig förnimma raspandet av längesedan hädangångna barristers' fjäderpennor, där de satt och tecknade ner odödliga ord om allemans rätt.
    I the Great Hall serveras middagar under en 23-dagarsperiod i var och en av årets fyra terms.5 De fyller inte blott magens behov utan anses ha en högre syftning: de ungas skolning i den juridiska etiketten.
    Masters of the Bench bänkar sig efter rang vid ett långbord, the High Table. Längre bort i salen, på markerat avstånd, sitter Juniors och längst bort studenterna. Som vi skall finna längre fram är studenternas middagsätande inte alldeles frivilligt.
    Ritualen vilar på åldrig tradition.
    Skottårsdagen 1672 besökte Charles II med furstligt följe Lincoln's Inn och dinerade med the Benchers som värdar. Förplägnaden var sådan, att ingen av värdarna blev i stånd att resa sig för att påkalla den kungliga skålen, varför den dracks sittande. Suveränen gav the Inn privilegiet för evärdlig tid att sitta vid kungliga välgångsskålar. Så skedde vid ett högtidligt tillfälle 1967, då drottning Elisabeth II och prins Philip dinerade i hallen. Prinsessan Margaret var Treasurer honoris causa.
    När vid en middag i the Great Hall desserten njutits, beordrar den yngsta bland Benchers i tvärsäker ton the Treasurer: ring the Bell. Han säger inte ring the Bell, will you please, eller do you mind. När hovmästaren uppenbarat sig tillåt lydnad av signalen frågar the Treasurer vad hans unga kollega önskar, och denne svarar högljutt med ett enda ord: Port. Detta anses demonstrera såväl jämlikheten mellan Benchers som förträffligheten av ett glas portvin.
    En dag i varje termin försiggår en högtidlig ceremoni i Hallen. Den dagen blir studenter, som kvalificerat sig, called to the Bar. The Inns är självfinansierande korporationer6 (utan statligt eller kommunalt stöd). Deras väsentliga inom består av hyror för barristers' kontor, Chambers, i långa 3—5 våningsbyggnader inom the Inn's område.

 

Vägen till the Bar
Den unga man (sällan en kvinna, av skäl vilka senare skall redovisas), som har ambitionen att bli barrister, skall ha goda betyg i sitt General Certificate of Education. Han bör helst också ha valt sina föräldrar bland de välbärgade,

 

5 Terminerna börjar enligt en äldre kvartalsräkning Lady Dav 25/3, Midsummer Day 24/6, Michaetsmass Day 29/9, Christmas Day 25/12.

6 Enligt en förmodligen träffande bild är the Inn med sin Bar ett skrå eller gille, som förmått bibehålla åldriga monopol och privilegier långt efter avvecklingen av andra skrån. Skilda meningar råder om vad slags juridisk person en Inn of Court egentligen är. Ingen lag, förordning eller kunglig koncession reglerar dess verksamhet. Den står ej under offentlig tillsyn. Dess tillvaro grundar sig på tradition. Enligt en uppfattning är Inns of Court närmast att jämföra med stiftelser eller klubbar. Stiftelser är emellertid registreringsskyldiga och skall avge årsredovisningar. Klubbar har stadgar och styrelser, som utses av medlemmarna, vilka mottager årsberättelser. Inns of Court styrs av Benchers, som kompletterar sig själva och ej redovisar sitt fögderi till the Bar.

62 Lars Bennichemedan utbildningstiden är lång och de första åren som praktiserande barrister särdeles magra.
    Han bör studera vid ett universitets juridiska fakultet för att efter 3 år nå en akademisk grad. Kärnan skall vara juridik, men de akademiska studierna bör med fördel inbegripa exempelvis samhällskunskap och allmänkulturella ämnen. Samtidigt med att de akademiska studierna börjar bör han anmäla sig till den av de fyra Inns han föredrar. Valet beror på om han siktar till en praktik inom civilrätten, förvaltningsrätten eller straffrätten. Barrister-kåren vid respektive Inns är nämligen mer eller mindre prominent i den ena eller andra grenen.
    Antages vår man till student to the Bar, erlägger han vissa rätt dryga avgifter och blir skyldig att äta minst tre middagar per termin under de närmaste tre åren,' ett minimum alltså av 36 dinners.
    Tanken bakom middagsätandet är, att studenten skall i sällskapligt otvungna former träffa Q. C.'s och Juniors och insupa något av deras professionella tankevärld. I regel får han nöja sig med att från sitt avlägsna bord betrakta de höga herrarna längre upp i hallen. Middagarna är visserligen både angenäma och facila i pris, men som flertalet studenter läser juridik i landsorten blir London-resorna betungande för kassan.
    Med sin akademiska examen på fickan befrias vår man från den examination i allmän rättskunskap vid the Inn, som är obligatorisk för icke-akademiker. Hans studier vid the Inn leder till en examen i vad som kan betecknas som tillämpad processrätt. I studierna ingår seminarieövningar, moots — illusoriska rättegångar i vilka studenterna spelar rollerna av domare, parter och advokater —, besök hos domstolar, korrektionsanstalter, kriminallaboratorier m. m.
    Han är nu kvalificerad att kallas to the Bar. I god tid dessförinnan bör han ha tillförsäkrat sig jobb som pupil, lärling, hos en praktiserande barrister. Han börjar därmed en särdeles viktig fas i sin utbildning. Det är ont om barristers, som är villiga att taga emot pupils, och få är beredda att träna nyvordna kvinnliga barristers, emedan de med rätt eller orätt anses ha svaga framtidsutsikter i de högre domstolarnas manssamhälle.
    Intill senaste tiden var det brukligt att the barrister, lärlingens Master, betingade sig ett arvode av 100 guineas för omaket att ha en pupil reading in his Chambers. Onekligen är lärlingen till föga nytta tills vidare. Han ordnar akter, springer ärenden, följer sin Master till domstolarna för att lyssna, läser rättegångshandlingar, sliter hårt för att vinna Masters förtroende. Under det första halvåret får han inte själv uppträda som barrister i domstol. Sakkunniga är överens om, att han skall vänta minst ett år innan han vågar sig på ett eget uppdrag. Under tiden tjänar han inte ett öre.
    Vår unge man, som nu är pupil, har tillhandlat sig en blå bag, i vilken han mellan Chambers och domstolarna bär sin peruk, snibbkrage och svarta mantel.8 Har han under lärlingstiden skött sig särskilt väl, skänker Master honom

 

7 Henry Cecil berättar, att när han 1920 anslöt sig till Gray's Inn kostade middagen 3 sh. 6 p. och inkluderade vin. När han nämnde detta för sin far och denne, en vinkännare, hörde att vinet var Chateau Lafite 1899, undrade pappan om han var för gammal att bli studiosus där. 1980 lär middagen kosta £1.75, motsvarande ungefär 17 kr.

8 En barristers mantel har i ryggen en numera symbolisk påse, the Fee-bag, dit fordom den tacksamma klienten skulle anförtro gratifikationen utan att genera mottagaren.

Advokater i England 63en röd bag lör samma ändamål. Då vet kollegerna att där går en påläggskalv. Utsikterna till en hyfsad bärgning börjar ljusna.9

 

Chambers
Barristers far inte arbeta i kompanjonskap, envar skall själv utveckla sin praktik. Ett rätt stort antal delar kansli, Chambers, som i regel hyrs av den Innof Court de tillhör. De avlönar gemensamt en Clerc, som sällan är rättsbildad och väsentligen har en administrativ funktion. En barristers framgång beror icke ringa grad på the Clerc. Denne fördelar till Chambers inkommande uppdrag mellan sina principaler efter eget skön. Den unga oerfarna får nöja sig med de minst givande. En kvinnlig novis blir svårt handikappad.
    Solicitors får inte annonsera sina tjänster, en barrister inte ens ackvirera uppdrag. De skall komma av sig själva från solicitors i form av Briefs, dokumentbeskrivande uppdraget i fråga och uppgivande det honorar, som the solicitor är beredd att betala. Klienten, the lay client, far kontakt med den barrister som anförtrotts uppdraget endast genom sin solicitor.
    Det ankommer på the Clerc att förhandla med den uppdragsgivande solicitor om han inte är nöjd med erbjudet honorar. The Clerc är inte utan eget intresse vid köpslåendet, ty han åtnjuter provision på alla arvoden som flyter in.
    Skulle the solicitor försumma att betala så kan the barrister ej göra sin fordran lagligen gällande. Han klagar möjligen hos the Law Society över försenad eller utebliven betalning, men han kan bruka ett mindre obehagligt påtryckningsmedel, nämligen att vidtala sin Clerc att inte acceptera Briefs från den försumlige. Det blir snart känt i advokatkretsar.
    En välkänd barrister med minst tio års praktik kan ansöka hos Lordkanslern att av drottningen bli tilldelad hederstiteln Queen's Counsel, vilket inte medför annan förpliktelse än att han måste begära Lordkanslerns tillstånd att tjänstgöra i process mot Kronan, vilket är en ren formalitet. (Ett brottmål är en sak mellan the Queen och the prisoner.) Ekonomiskt medför titeln snarast en nackdel: han kan inte längre advocera ensam i domstolarna utan måste vara åtföjd av en barrister, och denne kallas Junior även om han skulle vara avsevärt äldre.10 Den solicitor som givit uppdraget måste då betala arvode både till Queen's Counsel och till Junior, vilket fördyrar processen för the lay client. The Queen's Counsel får färre Briefs och minskande inkomst. Han kan förmodligen snart räkna med utnämning till domare — de flesta domare rekryteras från the Bar med företräde för Queen's Counsels — eller en välavlönad post i näringslivet.
    Att bli Queen's Counsel kallas att take silk, han bär i domstolen en svart sidenmantel i stället för barristerns kappa av kläde.
    I Chambers där en av kollegerna är Queen's Counsel blir denne leader och alla andra Juniors. Eljest är den äldsta eller mest välfrejdade leader of Chambers.

 

9 Lord Denning, Master of the Rolls, berättar att han som ung barrister i Lincoln's Inn. när han väntade besök av en eventuellt uppdragsvillig solicitor, brukade stapla döda akter påsitt skrivbord för att ge intryck av att vara flitigt anlitad. Tio år senare var bordet belamrat med levande akter. — A. T. Denning. The Due Process of Law (Butterworth & Co., London 1980).

10 I brottmålet Regina versus Jeremy Thorpe et al. leddes åklagarsidan av en Q. C., biträdd av en Junior (barrister), och de fyra åtalade försvarades envar av en Q. C. med en Junior, varjämte en hord av solicitors utgjorde stödtrupper. — Fullständigt referat av Auberon Waugh, The last word (Michael Joseph, London 1980).

64 Lars BennichBarristers i domstolen
En barrister kan ej ställas till laga ansvar för vad han gör och låter i domstolen. I stridens hetta förolämpar han kanske en motpart eller ett vittne under korsförhör. Det gäller måhända att övertyga juryn, att ett åklagarvittne inte är omdömesgillt. Uppförde han sig på samma sätt i privatlivet skulle han riskera rättegång för skymfning. Barristers har blivit berömda för mästerlig förhörskonst. Intuition och erfarenhet säger honom hur långt han bör gå utan att bli hejdad av domaren.
    Det berättas om en ung barrister, som försvarade en bilist åtalad för grovt vållande till annans död genom våldsam framfart. Åklagarens huvudvittne hade uppgivit att bilisten kommit rakt mot vittnets plats med alldeles överdriven hastighet. Barristern frågade vittnet om han var bilägare. Nej. Hade han körkort? Nej. Barristern gick upp till jurybåset och höll en sarkastisk föreläsning om icke-bilister, som yttrade sig tvärsäkert om hastigheter. Till slut frågade han vittnet om dennes yrke. Svaret var lokförare sedan 30 år.
    Vi återgår till den unga barrister som fullgjort sin lärlingstid och är ivrig att bli tilldelad Briefs för självständigt uppträdande inför rätta. Ar hans principalen mycket upptagen barrister, så inträffar icke sällan att två eller fler av dennes mål utsätts till handläggning samma dag, eller att ett mål drar ut över den förutsedda tiden. Som han ej kan vara i två domssalar samtidigt anmodar han sin unga kollega att uppträda i hans ställe, devil för honom. Har denne studerat the brief och övriga handlingar i målet så kan det gå bra, men det anses farligt, ty han kan oförmodat ställas inför processrättsliga finesser som han ej kan klara — och det kan bli slutet på hans juristbana. Flertalet domareär förstående, en del finner tillfredsställelse i en viss pennalism. Det händer att domaren ajournerar en pågående huvudförhandling för att ge our young Counsel here tillfälle att forska i rättshävderna efter stöd för hans submission, dvs. ett ödmjukt påstående i en intrikat processrättslig fråga.
    I uppsatsen Brottsmålsjuryn i England (SvJT 1980 s. 716) har refererats två mastodontmål, i vilka juryn frikände de åtalade. Utan tvivel bidrog till utgången den skicklighet och omsorg, varmed uppbådet av solicitors och av dem instruerade barristers skötte försvaret.
    Vikten av ett initiativkraftigt, ansvarsmedvetet försvar belyses av ett nyligen avgjort brottmål med motsatt utgång. Fallet har refererats i en tidskrift, som gärna uppmärksammar dubiösa rättsavgöranden."

 

En fransk-kanadensisk affärsman A, föga förtrogen med engelska språket, flög 17/1 1 1977 från Montreal till Londons flyghamn Heathrow för transit till Delhi. En annan fransk-kanadensare, B, föreställde sig för A i transithallen, när han förstod av A:s idiom att de var landsmän. Det befanns att de hade samma destination. När de debarkerade i Delhi konstaterade de att där var brist på hotellrum, så de delade rum. A inhandlade varor för export till Kanada och sällskapade då och då med B.
    Efter två veckor flög de nyvordna vännerna tillbaka till Heathrow, A i avsikt att tillbringa ett veckoslut i London före sin återresa till Montreal. Med sitt bagage begav han sig till ett hotell nära flygplatsen. Som det var lunchdags lämnade han bagaget i hotellentrén och gick till cafeterian.
    På flygplatsen hade B:s bagage vid tullinspektion befunnits innehålla 17 kg cannabis i två paket. B erkände sin avsikt att smuggla in narkotikan och blev senare dömd till 3 års fängelse, med utvisning efter avtjänat straff. B förklarade att A ej haft något att skaffa med smugglingen.

 

11 New Statesman för 14 och 28/3 1980: No proof so he must be guilty. Målet betecknat Regina versus F. Theberge.

Advokater i England 65    Polismän kom till A:s hotell och återförde honom och hans bagage till Heathrow, där han kroppsvisiterades och bagaget undersöktes. Polisen tillvaratog en skruvmejsel och en nagelsax, vilka underkastades en preliminär test i avsikt att pröva, huruvida demöjligen bure spår av cannabis.
    En sådan test sker genom att konstatera, huruvida ett misstänkt föremål färgar ett filterpapper. Blir papperet rött kan detta betyda att föremålet varit i kontakt med cannabis, men vissa andra ämnen kan också framkalla rödfårgning. Enligt tillverkarna av dessa filterpapper visar negativt prov, att cannabis icke är för handen, medan positivt prov skall följas upp med en rättsmedicinsk laboratorieundersökning.
    Testen av skruvmejseln var negativ, medan saxen rödfärgade filterpapperet.
    A häktades som misstänkt för medverkan till — knowingly concerned with — B:s smuggling. Efter sex månader i häkte kom målet mot A upp inför jury i Crown Court i juni 1978.
    Åklagaren deklarerade, att målet höll eller föll på frågan, huruvida cannabis funnits på saxen: it is the whole of the Crown's case.
    A beviljades rättshjälp, en solicitor förordnades att biträda honom, och denne briefed en barrister.
    A:s solicitor hade ej konsulterat expertis om det vetenskapliga bevisvärdet av den preliminära testen. Ej heller hade han undersökt huruvida rättskemisk laboratorieundersökning av saxen följt.
    Vid vittnesförhör med den polisman, som utfört testen på flygplatsen, framkom emellertid att saxen sänts till rättskemisk anstalt. Polismannen visste ej säkert men trodde att resultatet där varit negativt. Han förmodade att cannabis på saxen under mellantiden kunde ha gått förlorad.
    Det rödfärgade filterpapperet från Heathrow kunde ej företes inför domstolen, emedan det på okänt sätt förkommit.
    Att laboratorieundersökningen av saxen ej givit utslag för cannabis blev slutligen klarlagt i målet.
    Utredningen lämnade vidare öppet, huruvida vid polisens test rekommenderade försiktighetsmått iakttagits till undvikande av risken för smitta. Testen hade utförts isamma rum och ungefär vid samma tid som polisen provtestade B:s cannabis.
    The barrister klagade i domstolen över att han ej blivit tillfredsställande briefed av uppdragsgivaren, the solicitor, till följd av den senares mindre grundliga förberedelser för målet.
    Domaren i sin summing up yttrade sig som om den ödesdigra saxen bevisligen varit i kontakt med cannabis:
    There, says the prosecution, is evidence foryou, the jury, to consider: the scissors turning up in the
    possession of this accused, showing that they have been in contact with that drug. Juryn sändes till sitt rum utan domarens vanliga erinran, att fällande dom vore beroende av om juryn beyond reasonable doubt fann den åtalade skyldig till brottet — i detta fall knowingly concerned med importen av cannabis.
    Juryn (10 av de 12 medlemmarna) förklarade A skyldig.
    Domaren utmätte ett straff om fyra års fängelse — med utvisning efter avtjänat straff. (B hade ju fått tre år, men han hade hjälpt rättvisan genom sitt oförbehållsamma erkännande.)
    A vidhöll i fängelset sin oskuld och vände sig till en advokatfirma för överklagande och — när firman avböjt — till en annan, som också vägrade att taga sig an A:s sak. Slutligen kom han i förbindelse med en advokat i Swansea, där han satt inne, och denneåtog sig att fullfölja i appellationsdomstolen.
    Den 13 mars 1980 beslöt appellationsdomstolen att ej göra annan ändring i den överklagade domen än att minska strafftiden till tre år.
    Emedan A avtjänat två år och uppfört sig väl, var han berättigad till omedelbar frigivning, följd av utvisning.
    I stället för ett veckosluts vila i London före hemresan till familjen i Montreal hade han at Her Majesty's pleasure njutit fängelsets gästfrihet-i två år, i lagens ögon alltjämt skyldig till ett avskyvärt brott.

 

    The lay client anförtror i regel åt sin solicitor att välja set of Chambers, förtrogna med det slags tvist eller brott varom är fråga. Som nämnts tilldelar the Clerc uppdraget till den av hans principaler han finner lämplig. Här kommer återigen den kvinnliga barristerns handikapp till synes. Hellre än att riskera misshag hos klienten eller hans solicitor är Clerc benägen att förbigå en kvinnlig

 

5-13-161, SvenskJuristtidning

66 Lars Bennichbarrister. Hon riskerar bördan av att få hand om de mindre tilltalande och lukrativa uppgifterna, intill dess hon genom nit och skicklighet tjänat sporrar som de manliga kollegerna nått med mindre motstånd.

 

Barristers ackorderar i skuldfrågan
Plea bargaining är en allmänt brukad term för en ackordering mellan åklagaren och försvarsadvokaten i ett vid Crown Court anhängigt brottmål, gående ut på att åklagaren i ett eller annat avseende begränsar sin talan mot att den åtalade erkänner sig skyldig till någon mindre allvarlig brottslighet.
    Åtalet avser exempelvis rån: A påstås ha överfallit B på gatan och med våld tagit B:s plånbok. Förhandlingarna — barristers på ömse sidor enär domstolen är Crown Court — blir ense om att det är tveksamt huruvida tillgänglig bevisning skall övertyga juryn beyond reasonable doubt att A brukat våld. De konfererar med domaren på dennes ämbetsrum, in Chambers, och han motsätter sig ej att åklagaren i rättssalen skall förklara sig avstå från förebringande av bevisning, förutsatt att den åtalade förklarar sig skyldig till stöld av plånboken. Försvarsadvokaten vidtalar den åtalade, som nekat till allt, att påtaga sig stölden hellre än att fortsätta sitt nekande och riskera att juryn fäller honom för rån, det allvarligare brottet.
    I rättssalen försiggår efterspelet. Genom erkännandet blir juryn försatt ur funktion, domaren övergår till straffmätningen. Den åtalade kan påräkna en relativt mild påföljd, enär han hjälpt rättvisan med sitt erkännande och förkortat en eljest lång och kostsam process.
    Plea bargaining är ej reglerad i lag. Ett rättsfall i Court of Appeal 1970, betecknat Regina versus Turner, anses prejudicerande. Domstolen anvisade riktlinjer för en ur rättssäkerhetens synpunkt tolerabel förhandlingsprocedur. Framför allt får den åtalade ej bibringas uppfattningen, att domaren i Crown Court utlovat strafflindring som kompensation för en bekännelse.
    I USA förekommer plea bargaining i betydande utsträckning och har där varit föremål för forskning och en omfattande litteratur. Engelska rättsförfattare hävdar att förfarandet har föga utrymme i det engelska rättsmaskineriet12. Professor Jackson13 uttalar vissa betänkligheter, framför allt emedan.

a) kriminalprocessen skall i princip vara offentlig, men här försiggår bakom stängda dörrar förhandlingar av avgörande betydelse för processens utgång,

b) den åtalade kan bakom domstolens rygg ha utsatts för sådan press, att han påtager sig brott som han ej begått,

c) juryns suveränitet i skuldfrågan försätts ur spel.
    Emellertid har nytt ljus kastats över problemet genom en studie, som två rättsforskare vid universitetet i Birmingham nyligen publicerat11.
    Studien avsåg att få ett fastare grepp om frekvensen, formerna och konsekvenserna av plea bargaining.
    De undersökte 121 brottmål avgjorda av Crown Court i Birmingham under en 15-månadersperiod 1975—76, i vilka de åtalade omedelbart före eller vid målens handläggning ändrat sitt svaromål från icke skyldig till skyldig.

 

12 Så exempelvis A. Davis, Sentences for sale, a new look at plea bargaining in England and America. (Criminal Law Review 1971).

13 R. M. Jackson, The Machinery ofjustice in England (7:e uppl. Cambridge 1977).

14 J. Baldwin & M. McConville, Negotiated Justice — Pressure on defendant to plead guilty (M Robertson & Co., London 1977).

Advokater i England 67    Forskarna intervjuade dessa på egen bekännelse dömda och sammanställde deras berättelser med rättegångshandlingar, uppgifter från polismyndigheter m. m. De var ej i tillfälle att höra den barrister som varit försvarsadvokat i respektive mål, på grund av dennes strikta tystnadsplikt beträffande vad som förekommit mellan honom och hans klient. Även i andra avseenden hämmades deras forskning på grund av angelägenheten att bevara de i målen inblandades anonymitet.
    Forskarna uppskattar proportionen genuina skuldåtaganden — utan någon ackordering eller press — till 35 i de 121 målen (30 %), medan i de övriga 84 (70 %) bekännelsen kommit antingen efter plea bargaining eller efter press från försvararens sida att övergå från bestridande till skuldmedgivande.
    Forskarna har ej vågat sig på någon uppskattning av proportionen skuldförklaringar av reellt oskyldiga men uttalar oro för att sådana fall förekommer bland det undersökta materialet.
    Enligt forskarna skulle i ett begränsat antal fall anledning finnas att klandra försvaret för obehörig påverkan. Deras kritik riktar sig emellertid i ringa grad mot the Bar men mera mot systemet plea bargaining som sådant och framför allt mot domstolarnas praxis att utdöma lindrigare straff — stundom avsevärt lindrigare — efter en bekännelse av skuld i jämförelse med påföljden efter en skuldförklaring av juryn mot den åtalades nekande. Denna praxis kan medföra ett starkt, ibland överväldigande incitament för en oskyldig att falla till föga.
    Det begränsade studiematerialet tillåter inga generella slutsatser. Forskarna anger skäl för att det bör vara tämligen representativt för landet i dess helhet, och att i varje fall plea bargaining förekommer i vida större utsträckning än vad som allmänt förmodats. En bredare forskning borde följa, till grund för en revidering av ett system ägnat att inge allvarliga farhågor för rättsskipningens objektivitet.

 

Framtidsvy
1. Bör de två advokatkårerna fusioneras?
    Professor Jackson analyserar denna sedan länge animerat diskuterade fråga.
    Han konstaterar, att inom solicitor-kåren en minoritet — bland dem särskilt advokater med erfarenhet från andra länder med ett advokatstånd — är positiv till en fusion, medan majoriteten är likgiltig inför frågan. Kårens totala arbetsvolym består endast till ca 10% av arbete i domstolarna. I komplicerade mål och ärenden har solicitors behov av att samarbeta med specialister, och barristers är onekligen specialister på processföringen i de högre instanserna, i vilket avseende solicitors ej kan ha eller samla erfarenhet redan därför att de saknar rätt att advocera där. En specialiserad bar kan ha fördelar på samma sätt som det är angeläget för solicitors att ha tillgång till medicinska och ingenjörstekniska auktoriteter, auktoriserade revisorer m. fl. Men frågan om fusion är ingen hjärteangelägenhet för solicitors som kår.
    The Bar är i synnerlig grad emot en fusionering och har åtskillig makt att ställa emot en sådan. Praktiskt taget alla domare och andra höga jurister i statens tjänst är ju barristers, vare sig.de politiskt tillhör de konservativa eller arbetarpartiet.
    Jackson konkluderar, att gagnet för det allmänna av en genom lag påtvingad fusion är problematiskt, och att en frivillig sammanslagning är osannolik i

68 Advokater i Englandopinionens nuvarande klimat. Men, slutar han, frågan borde lämnas öppen, ty only a very complacent lawyer can think that things should continue just as they are at the present.
2. Kanske ligger den uppnåbara lösningen i en reform av the Bar?
    Åtta unga barristers har publicerat en kritisk studie av the Bar.15  De redogör för kårens nuvarande organisation och funktion samt hävdar, att den är i trängande behov av reformer, vilka borde initieras inom kåren.
    I en 1976 tillsatt kommitté, the Royal Commission on Legal Service, ser de ett organ som avser att lagstiftningsvägen gå till rätta med bristfälligheterna, därest kåren ej själv genomför förbättringar.
    Den främmande iakttagaren är främst intresserad av den skiss, som författarna tecknar av en kår enligt deras rekommendationer.
    De förutser en fortgående minskning av en barristers uppgifter inom civilrätten till följd av dels de senaste decenniernas lagreformer, särskilt inom familjerätten (skilsmässor vid samförstånd 16), arvs- och testamentsrätten, skattelagarna m. m., dels decentraliseringen från London till landsorten av domstolsmaskineriet under 1970-talet17och dels en sannolikt ökande behörighet för solicitors att uppträda i mål, hittills förbehållna the Bar.
    Samtidigt har den våldsamt växande kriminaliteten och tillgången på allmän rättshjälp i de allvarligare brottmålen medfört ökat behov av barristersCrown Courts och de överordnade brottmålsinstanserna.
    En betydlig förskjutning av the Bars tjänster från civil- till brottssaker kommer därför att alltmer göra sig gällande.
    Studien tänker sig en tredelad, specialiserad Bar bestående av

   1) en kår av barristers baserad i London och förseende hela landet med rådgivande expertis,

   2) en liten, över landet spridd kår av specialiserade barristers för att tillgodose behovet av experter i krävande civil- och kriminalsaker, samt

   3) en London-baserad kår för handhavandet av saker i överinstanserna, appellate work in London.
    Studien slutar: At the moment the Bar is strong and prosperous; but only by adapting can it maintain anything like its present strength and size. If the Bar is prepared to adaptit can also have an influence — an enormous influence — over the legal services provided inthe twenty-first century. But if it is not prepared to adapt it will have no influence, and it will slowly die.

Lars Bennich