Svensk rättspraxis
Vattenrätt och miljöskyddsrätt 1976-1980
Av f. d. justitierådet PER BERGSTEN
Vattenrätten regleras alltjämt i det stora hela av 1918 års vattenlag (VL). Trots många delreformer under årens lopp finns åtskilligt kvar av lagverket i dess ursprungliga skick. Tiden för en fullständig omgestaltning av lagen börjar emellertid närma sig. Sedan vattenlagsutredningen avgivit sitt slutbetänkande (SOU 1977: 27), har förslag till ny vattenlag nu remitterats till lagrådet.
Översikter av vattenrättslig praxis har tidigare publicerats i SvJT för tiden t. o. m. år 1975.1 I det följande ges en översikt för femårsperioden 1976-1980. Översikten omfattar även tillämpningen av 1970 års lag om allmänna va-anläggningar samt miljöskyddsrättslig praxis.
Vattenlagen
2 kap.
2 §. Större vattenkraft- eller vattenregleringsföretag medför ju ofta menliga verkningar på växt- och djurlivet och i övrigt på miljön. Sådana skadeverkningar kan reduceras genom att viss minimitappning föreskrivs. Det rättsliga stödet för föreskrift om minimitappning ges i VL 2:2, vari stadgas att byggnad i vatten skall göras så, att ändamålet må utan oskälig kostnad vinnas med minsta intrång och olägenhet för annan. Vid regleringen av sjön Sitasjaure i Luleälvens vattensystem ålades sökanden att under en prövotid av fem år hålla en betydande minimivattenföring med det huvudsakliga syftet att i möjligaste mån skydda den biologiska miljön, NJA 1979 s. 212. En invändning från sökandens sida att frågan om minimitappning redan avgjorts genom att Kungl. Maj:t prövat företaget enligt VL 4: 13 godtogs ej. I HD:s motivering underströks särskilt, att domstolarna måste sätta in frågan om skadeförebyggande åtgärder av den art och omfattning, som det här var fråga om, i ett större sammanhang. Därvid måste å ena sidan vägas in att Sverige med sitt stora oljeberoende har god användning av varje energitillskott, som vattenkraften kan ge, och å andra sidan beaktas att tillgången på orörd natur alltmera minskar. HD ansåg att det i det aktuella fallet var fråga om särskilt värdefull natur.
3 §. Byggandet av en småbåtshamn i Långbroviken på Värmdölandet ansågs i NJA 1977 s. 558 av HD:s majoritet förorsaka sådan i VL 2: 3 2 st. 2 p. avsedd bestående ändring av naturförhållandena, varigenom väsentligt minskad trevnad för närboende kunde befaras. I domskälen konstaterades, att Långbroviken var av ringa storlek, att hamnanläggningen uppenbarligen var avsedd att bestå under avsevärd tid och att den genom sin storlek och belägenhet i viken fick anses medföra en bestående ändring av naturförhållandena där. Redan förekomsten av hamnanläggningen i viken, anfördes vidare,
torde vara ägnad att minska trevnaden för närboende, vartill kom trafiken av de 600-700 fritidsbåtar som anläggningen var avsedd att inrymma.
12 §. I NJA 1977 s. 768 hade Västerviks kommun begärt tillstånd till vissa utfyllnader i Gamlebyviken som ett led i genomförandet av den stadsplan som gällde för området. Mot ansökningen framfördes invändningar, bl. a. av kammarkollegiet, på flera olika grunder. Såvitt här är av intresse gjordes gällande, att utfyllnaderna skulle inverka störande på närliggande äldre, kulturhistoriskt värdefull bebyggelse, särskilt genom att den nära kontakten med vattnet gick förlorad, och att företaget fördenskull med hänsyn till bestämmelsen i VL 2: 12 1 st. ej borde tillåtas. Enligt nämnda bestämmelse får ej byggas i vatten så, att menlig inverkan på klimatet eller på allmänna hälsotillståndet vållas eller eljest allmänna intressen i avsevärd mån förnärmas. De allmänna intressen utöver klimatet och allmänna hälsotillståndet som åsyftades vid tillkomsten av bestämmelsen torde närmast ha varit kommunikations- och försvarsintressena (se af Klintberg, Om byggande i vatten, s. 88). HD ansåg dock liksom VÖD att bestämmelsen kunde utnyttjas även till skydd för kulturhistoriska intressen. Som nämnts överensstämde emellertid utfyllnaden med stadsplanen. I fråga om inverkan härav på bedömningen av tillåtlighetsfrågan anförde HD, att det låg i sakens natur att möjligheterna att med tillämpning av VL 2: 12 vägra tillstånd till ett företag med hänvisning till kulturhistoriska intressen var begränsade, om företaget överensstämde med en plan vid vars tillkomst sådana intressen tagits med i beräkningen. Den aktuella stadsplanen hade emellertid fastställts redan 1927, och vid denna tid hade den nu gällande synen på kulturminnesvården och dennas betydelse vid samhällsplaneringen ännu inte slagit igenom. Planen kunde därför inte tillmätas någon avgörande betydelse. Och enligt HD:s mening måste, mot bakgrund av nu gällande riktlinjer för kulturminnesvården, den förändring som utfyllnaderna medförde anses innebära att allmänna intressen förnärmades i avsevärd mån.
13 och 20 §§. I VL 2: 13 finns en regel, enligt vilken vid byggande i vattenhänsyn i möjligaste mån skall tas till eventuella framtida företag. Regeln gäller närmare bestämt för det fall att det skäligen kan antas, att företag för befrämjande av allmänt eller enskilt ändamål av betydenhet framdeles kan ifrågakomma. I NJA 1979 s. 593 har med ledning av förarbetena (se hänvisningar i HD:s domskäl) innebörden av regeln preciserats så tillvida, att den gäller för sådana ännu inte aktuella företag som med viss sannolikhet kan väntas komma till utförande inom en inte alltför avlägsen framtid. Vidare fastslås, att de presumtiva intressen som skall tillgodoses inte representerar allmän eller enskild rätt i den mening som avses med bestämmelserna om förprövningsskyldighet i VL 2: 20 1 mom. Förefintligheten av ett sådant intresse medför alltså inte att tillstånd till byggandet måste inhämtas. Men regeln är en konkret materiell regel, som skall beaktas även av den som bygger utan förprövning.
24 §. Ansökan om återställande av försutten tid för anmälan av ersättningsanspråk enligt denna paragraf upptogs ej till prövning, NJA 1980 s. 59. Ansökningen ansågs ej röra sådant fall som avses i 11 kap. 11 § regeringsformen.
9 kap.
Detta kap. fick ny lydelse enligt lag 1974: 273, men äldre lydelsen är tillämplig i mål som anhängiggjorts före ikraftträdandet.
1§. Ersättning för intrång i renskötselrätt brukade tidigare tillföras den s. k. lappfonden, som företräddes av kammarkollegiet såsom bevakare av allmänna intressen. Vid tillkomsten av rennäringslagen (1971: 437) ombildades lappfonden till en fond benämnd samefonden, som utrustades med egen styrelse. De gamla lappbyarna omorganiserades till samebyar med huvudsaklig uppgift att driva renskötseln. I 28 § rennäringslagen stadgas, att ersättning för skada eller olägenhet för renskötseln som ej drabbar bestämd person skall tillfalla till hälften sameby som berörs av upphävandet och till hälften samefonden, om inte särskilda skäl föreligger. Stadgandet avser enligt sin lydelse skada eller olägenhet till följd av att renskötselrätt upphävs enligt rennäringslagen. Enligt ett uttalande i motiven bör det emellertid vara vägledande även när fråga är om upphävande av renskötselrätt till följd av företag enligt VL (se prop. 1971: 51 s. 268). Ett sådant fall behandlas i NJA 1979 s. 1. Ersättning för intrång i renskötselrätt genom överdämning av renbetesmarker tillerkändes samefonden och de berörda samebyarna, varvid den på varje byområde belöpande ersättningen fördelades med hälften till byn och hälften tillsamefonden. Såväl fonden som byarna ansågs företräda det kollektiva sameintresset, vilket föranledde att, i den mån fondens och byarnas yrkanden skilde sig från varandra, det yrkande som gick längst lades till grund för bestämmandet av den totala ersättningen.
Frågan huruvida mervärdeskatt skall inräknas i de priser på vilka beräkningen av ersättning för skada på husbehovsfiske grundas fick i ett fall, där en generell beräkningsmetod tillämpats för hela skifteslaget, nekande svar i NJA 1976 s. 703. Som skäl angavs, att skyldighet att erlägga mervärdeskatt enligt 1968 års lag i ämnet (1968: 430) i princip åvilat sakägare för fisk som de fångat och använt i det egna hushållet.
I ett mål om tillstånd till vattenreglering förde fiskevårdsområde, som bildats enligt lagen (1960: 130) om fiskevårdsområden, talan om ersättning för skada på fiske som drabbade vissa delägare i området, NJA 1979 s. 541. Då det i den nämnda lagen eller dess förarbeten inte finns stöd för att fiskevårdsområde skulle ha talerätt i sådant avseende, avvisades denna talan.
48 § (äldre lydelsen). Bestämmelsen i VL 9: 48 om 50 procents förhöjning av ersättning i vissa fall — en bestämmelse som saknar motsvarighet i nuvarande 9 kap. — har i ett tidigare rättsfall, NJA 1965 s. 492,2 tillämpats på dämningsskador på renbetesmark ovanför odlingsgränsen, med motiveringen att samerna i vad avsåg renskötsel på de överdämda områdena tillförsäkrats rättigheter liknande dem som eljest tillkommer markägaren. I det förut anmärkta rättsfallet NJA 1979 s. 1 har samerna ansetts i princip ha samma rättigheter på renbetesmark nedanför odlingsgränsen. Förhöjningsregeln har i enlighet härmed tillämpats även i fråga om dämningsskador på sådan mark.
55 § (äldre lydelsen). Enligt VL 9: 55 i den tidigare lydelsen av kapitlet skulle ersättning nedsättas hos länsstyrelsen, om tvist förelåg mellan ägare, nyttjanderättshavare eller annan angående bättre rätt till ersättningen (se numera VL 9: 28). I NJA 1978 s. 615 uppkom frågan, hur länsstyrelsen skulle förfara, om den tvist som föranlett nedsättningen blivit löst men tvist i annat avseende förelåg. Svaret blev, att länsstyrelsen hade att beakta endast sådan tvist som nedsättningen avsåg. Det framgår emellertid inte alltid klart vid nedsättningen vad tvisten gäller. I HD:s motivering uttalades härom att länsstyrelsen i
princip har att utgå från vad som angivits i domstolens föreskrift om nedsättning eller eljest kan utläsas av domstolens avgörande eller från vad sökandenersättningsgivaren angivit i samband med nedsättningen.
11 kap.
1 §. I 4 st. i denna paragraf finns en allmän hänvisning till vad som är föreskrivet om allmän domstol, "där det tillämpligt är". I ett motivuttalande har som exempel på ej tillämpliga bestämmelser angivits reglerna i RB om rättens domförhet i vissa fall med en lagfaren domare. Det har därvid framhållits, att i VL redan är reglerade de fall då vattenrättsdomaren äger ensam beslutanderätt samt att det i dessa fall med VL:s terminologi ej är vattendomstolen utan vattenrättsdomaren som beslutanderätten tillkommer (se NJA II 1946 s. 447 f). Man kan fråga sig, om inte den senare utvecklingen på vattenrättsskipningens område, särskilt vattendomstolarnas inordnande i den allmänna underrättsorganisationen, har undanryckt grunden för detta motivuttalande, som i så fall ej längre borde betraktas som uttryck för lagstiftarens uppfattning. I NJA 1976 s. 50 vann emellertid denna tanke ej gehör. Frågan gällde, om vattenrättsdomaren kunde ensam fatta beslut angående avvisning av talan om ersättning för oförutsedd skada på den grund att anspråket ej anmälts inom föreskriven tid. I rättsfallet fastslogs, att vattenrättsdomaren inte är behörig, vare sig i denna sin egenskap eller på vattendomstolens vägnar, att fatta sådant beslut.
29 §. I NJA 1980 s. 117 hade vattenrättsdomare, sedan sökanden till en vattenreglering underlåtit att efterkomma föreläggande att komplettera ansökningshandlingarna, med stöd av förevarande paragraf förklarat ansökningen förfallen. VÖD, där sökanden klagade, ansåg för sin del att ansökningshandlingarna borde kunna läggas till grund för kungörande av ansökningen, undanröjde vattenrättsdomarens beslut och återförvisade målet till vattenrättsdomaren. En sakägare besvärade sig över VOD:s beslut, varvid HD i första hand hade att pröva om beslutet kunde överklagas. HD fann, med utförlig motivering, att VOD:s beslut ej hindrade att frågan huruvida ansökningshandlingarna skulle kunna anses uppfylla kraven i VL 11: 29 prövades på nytt senare i målet och därför ej innefattade något för sakägare bindande avgörande av denna fråga. Till följd härav ansågs fullföljdsförbud enligt RB 54: 6 föreligga.
35 och 38 §§. I ett mål, som gällde ansökan om tillstånd till utbyggnad av en hamnanläggning, NJA 1977 s. 477, inställde sig ortens naturvärnsförening och framställde vissa yrkanden, i första hand att ansökningen ej måtte bifallas. Föreningen hade till ändamål bl. a. att inom sitt verksamhetsområde arbeta för rent vatten och fria stränder. Dess talan avvisades. I motiveringen till avvisningsbeslutet anfördes, att det ifrågasatta företaget ej angick fastighet som föreningen ägde eller hade särskild rätt till, att föreningen ej ägde talerätt på den grund att företaget kunde angå fastighet som medlem i föreningen ägde eller hade särskild rätt till samt att enligt VL allmänna intressen bevakas av kammarkollegiet eller vederbörande kommun. Föreningen var oförhindrad att vid domstolen framlägga utredning och synpunkter rörande ansökningen men hade på de anförda skälen inte rätt att föra talan som part.
46 §. Till belysning av hur regeln i VL 11: 46 1 mom. om provisoriskt tillstånd av vattenrättsdomaren bör användas tjänar NJA 1978 s. 612, där HD ogillade yrkande av sökanden till en grundvattentäkt om sådant tillstånd.
I motiveringen för avslagsbeslutet framhölls, att det låg i sakens natur att en undantagsbestämmelse av förevarande slag borde tillämpas restriktivt. Vidare hänvisades till uttalanden i förarbetena till bestämmelsen, innebärande att möjligheten att lämna medgivande enligt lagrummet var avsedd att utnyttjas endast i trängande fall. HD tillade, att vid bedömande huruvida ett fall var trängande borde beaktas de möjligheter i övrigt till skyndsam behandling av ansökningsmål som VL erbjöd (se VL 11: 66 1 mom. om särskilt avgörande av frågan om företags tillåtlighet och VL 11: 61 1 st. om förenklad handläggning i vissa fall).
62 §. I NJA 197b s. 165 hade kammarkollegiet yrkat, att en regleringsrättshavare skulle åläggas att bekosta kontroll av efterlevnaden av de för regleringen gällande vattenhushållningsbestämmelserna. Fråga uppkom huruvida ett sådant åläggande var lagligen grundat. Denna fråga besvarades jakande av VÖD, som i motiveringen särskilt åberopade VL 11: 62 1 mom. Där föreskrivs, att i samband med tillståndsbeslut rörande byggande i vatten skall ges noggranna bestämmelser, förutom i vissa särskilt angivna avseenden, om "de villkor i övrigt som må vara behövliga för tillgodoseende av allmän och enskild rätt". VÖD fann i detta stadgande stöd för att särskild kontroll över vattenhushållningen kunde anordnas. VÖD:s uppfattning biträddes i HD av föredraganden och en stark minoritet men vann ej gehör hos majoriteten. Utgångspunkten för bedömandet skulle, framhöll majoriteten, vara den allmängiltiga grundsatsen att den enskilde kan förpliktas att fullgöra eller underlåta något endast om stöd härför finns i lag, och det stöd som kunde sökas i den av VÖD åberopade bestämmelsen i VL 11: 62 var inte tillräckligt hållfast. Majoriteten påpekade särskilt, att detta lagrum återfinns i det kap. i VL som innehåller processuella bestämmelser, en omständighet som borde mana till försiktighet när det gäller att tolka in en materiellrättslig reglering i stadgandet. Det må här tilläggas, att i målet var fråga om föreskrifter i anslutning till det definitiva regleringstillståndet. Beträffande prövotid enligt VL 11: 66 2 mom. är underlaget för kontrollföreskrifter säkrare, låt vara att HD:s majoritet, som i sin motivering kom in även på denna fråga, gav uttryck för någon tvekan.
Lagen om allmänna va-anläggningar
Som allmän grundsats för fördelningen av avgiftsskyldigheten mellan fastigheter anslutna till en allmän va-anläggning gäller enligt 26 § lagen om allmänna va-anläggningar, att fördelningen skall ske efter skälig och rättvis grund. De allmänna ordalagen i lagtexten ger inte mycket ledning för den praktiska tillämpningen. I NJA 1978 s. 596 hade en kommun såsom huvudman för allmän va-anläggning påfört en fastighetsägare, som var ansluten till anläggningen, tilläggsavgift med anledning av nybyggnad på fastigheten. Nybyggnaden motsvarades delvis av äldre bebyggelse, men avgift uttogs för nybyggnaden i dess helhet. Fastighetsägaren gjorde gällande, att avgift till den del nybyggnaden motsvarades av äldre bebyggelse ej borde påföras honom. Han fick rätt såväl i va-nämnden och VÖD som i HD. På grundval av uttalanden i förarbetena av innebörd bl. a. att ny avgift skulle kunna uttas vid nybyggnad motsvarande "fastighetens ökade nytta" ansågs kommunens åtgärd att påföra fastigheten ny avgift för den del av nybebyggelsen som motsvarade den tidigare bebyggelsen stå i strid med 26 §. Det är att märka, att frågan prövades utan hinder av att stöd för kommunens avgiftsbeläggning fanns i den för anläggningen gällande, vederbörligen fastställda taxan.
Miljöskyddslagen m. m.
Vid upplåtelse av vågrätt i samband med omläggning av en trafikled utanför Stockholm framställdes av flera fastighetsägare anspråk på ersättning för trafikimmissioner, NJA 1977 s. 424. Beträffande detta rättsfall är av intresse att notera, att HD vid ställningstagandet till frågan om vad som allmänt sett bör tålas i fråga om trafikbuller utgick från vissa normer som uppställts i ett betänkande av den s.k. trafikbullerutredningen (SOU 1974: 60). Rättsfalletbehandlas utförligt av Gyllenswärd i SvJT 1981 s. 349 f och Bengtsson i SvJT 1981 s. 522 f.
Ansvarsbestämmelsen i 19 § lagen (1976: 6) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg inom Östersjöområdet är enligt NJA 1980 s. 527 ej tillämplig på oljeutsläpp från fritidsfartyg. Författningstexten är i någon mån oklar i detta avseende.
I anslutning till mål där miljöskyddslagen varit inblandad har i några fall frågan huruvida fastighetsdomstol är att anse såsom särskild domstol i den mening som avses i 10 kap. 17 och 19 §§ RB aktualiserats. Se härom Gyllenswärd i SvJT 1981 s. 353 och Bengtsson i SvJT 1981 s. 536 f.
HD beslöt i NJA 1978 s. 240 att en resningsansökan beträffande en av VÖD år 1969 meddelad dom angående prövning av villkoren för utsläpp av radioaktivt avloppsvatten från en kärnkraftsstation skulle upptas till prövning oavsett att motsvarande typ av ärenden numera prövas i administrativ vägenligt strålskyddslagen. Beslutet i ärendet i sak redovisas i ett annat referat, NJA 1979 s. 398. Ansökningen lämnades utan bifall med hänsyn till att prövning av villkoren för utsläppet kunde ske enligt nämnda lag utan hinder av VÖD:s dom (jfr NJA 1966 s. 325).