Några funderingar kring mål om underhåll till barn

 

I en av detektivförfattaren Michael Innes' böcker hittar man följande passus: "Domare, tänkte han dystert och byggde på långvarig bekantskap med deras metoder, kan förstås finna utvägar att lägga fram vilken bedömning de behagar av vilket problem som helst under solen. Det är deras sätt att allt som oftast hävda den självklara rättvisan mot idiotiska regler i det arbete de satts till. Men resultaten kan bli förvirrande ibland."

    Måhända är mitt nedan redovisade försök att komma till rätta med kostnadsfrågan i ett underhållsmål att se som ett utslag av den påstådda benägenheten.
    Fadern till två minderåriga barn begärde att det månatliga underhållsbidraget till varje barn skulle sänkas från 600 kr till 250 kr. Det upplystes att barnens mor velat gå med på sänkningen men att försäkringskassan inte godkänt detta. Modern måste i denna situation, motvilligt, bestrida yrkandet. Rätten kom sedan fram till att bidraget till varje barn borde bestämmas till just 250 kr i månaden. Barnen var i detta läge tappande och skulle enligt huvudregeln betala faderns rättegångskostnad. Rent sakligt var det ju emellertid så, att ingen av parterna var tappande. Fadern hade fått precis som han ville. Barnen å sin sida hade uppnått det för dem väsentliga syftet att rädda bidragsförskottet och hade gjort det på det enda möjliga sättet i detta fall, nämligen genom att bestrida käromålet och "förlora målet". Rätten uttalade i kostnadsfrågan: Med hänsyn till att barnens ståndpunkt betingats av försäkringskassans inställning bör de ej åläggas att ersätta kostnaderna för faderns rättshjälp.
    Avgörandet belyser de svårigheter som möter på grund av att numera inte bara civil- och processrättsliga överväganden utan även offentligrättsliga föreskrifter inverkar på parternas dispositioner i underhållsmål. Detta leder till att rättegångsbalkens regler om kostnadsansvaret inte alltid passar särskilt väl. Eftersom mål om jämkning av underhållsbidrag på senare tid blivit mycket vanligare än förr har förhållandet blivit mera påtagligt än tidigare.
    Vi har i underhållsmålen fått en sällsam processuell variant, nämligen dispositiva mål vilkas utgång rent faktiskt är fullständigt utan betydelse för den ena parten — barnet — i de många fall då tvisten gäller bidragsnivåer under bidragsförskottets tak. Jag har mött ett antal i sådana mål indragna ställföreträdare (=mödrar), vilka alltefter vederbörandes temperament varit oförstående, bekymrade, förargade eller likgiltiga men som aldrig varit fyllda av lidelse för sanningens utletande i målet. Faderns uppgifter om sin ekonomi har mötts med en axelryckning och ett lamt accepterande, "det stämmer väl kan jag tro". Det allmännas intresse har alldeles kommit bort i den dispositiva hanteringen.
    Det kan ifrågasätt [a] as om inte försäkringskassan borde få en möjlighet att jämte eller i stället för vårdnadshavaren företräda barnet åtminstone i sådana underhållsmål som i realiteten gäller allmänna medel. Underhållsmålen borde kanske helst fa en mera indispositiv karaktär, så att domstolen i någon mån kunde föranstalta om bevisning och så att man kunde komma ifrån alternativet tredskodom i underhållsmål. Dagens situation i det avseendet är egendomlig, eftersom tredskodom torde vara det rätta i rena underhållsmål men ej kan komma i fråga vid samtidigt avgörande av indispositiva mål i vilka det även förs talan om underhållsbidrag. Betänkligheterna mot ett avgörande i sak borde vara desto mindre eftersom domen i underhållsmål har begränsad rättskraft. Jämkning kan ju ske om det föranleds av ändrade förhållanden. Måhända vore det förresten mest tilltalande om jämkningsregeln kunde innefatta även det fallet, att andra förhållanden föreligger än de som domstolen utgått ifrån.
    Vad som närmast föranlett dessa rader är emellertid behovet av en särskild kostnadsregel, som kunde möjliggöra mera verklighetsanpassade avgöranden av kostnadsfrågor. Bl. a. kan det kännas fel att döma endast formellt sett

tappande barn att stå för faderns rättegångskostnader. Eftersom barnen i normalfallet till yttermera visso är medellösa åstadkommer man därmed f. ö. i allmänhet endast förargelse och meningslösa indrivningsåtgärder.
    Om någon skulle påstå, att Michael Innes när han valde uttrycket "idiotiska regler" bl. a. hade vårt nya regelsystem i fråga om underhållsbidrag till barn i tankarna, skulle eventuell förvåning snarast föranledas av att våra åtgöranden så snabbt vunnit internationell ryktbarhet. De nya reglerna går ju i korthet ut på att man, med icke obetydligt besvär, av så osäkra kort som parternas egna uppgifter skall bygga upp ett korthus, vilket man avslutningsvis skall blåsa omkull igen om det inte blir som man tänkt sig. (Eller med lagstiftarens ord: Det underhållsbidrag som kan räknas fram . . . bör kontrolleras genom en allmän skälighetsbedömning och vid behov korrigeras.) Även om det inte skall förnekas att det exempelvis varit värdefullt att få en norm för beräkning av den bidragsskyldiges "existensminimum" så framstår regelsystemet på underhållsområdet som ett vackert — ty det var väl menat — exempel på omöjligheten att på många av livets områden reglera fram ett högre mått av rättvisa. Vi lär väl ändå tills vidare få leva med sakernas nuvarande tillstånd. Låt oss emellertid då åtminstone få en till de särskilda förhållandena i underhållsmål anpassad rättegångskostnadsregel. En sådan har i det nya läget — med ökad tillströmning av jämkningsmål — i en hast blivit betydligt angelägnare än förut.

B. O. Berggren